Kapitel 1

De ”tusen åren” — inget falskt hopp

1. Vad måste sägas om huruvida ett av människor upprättat rike kan bestå i tusen år?

ETT konungarike som skall bestå i tusen år måste sannerligen vara gott — starkt. En sådan kunglig regering skulle inte kunna planeras, installeras och vidmakthållas av en ringa människa eller följd av människor. Inget av människor upprättat rike som styrs av kungar inom en viss släktlinje har någonsin bestått ens i närheten av tusen år.

2. Varför är det omöjligt att tänka sig kungligt styre genom en och samme mänsklige monark?

² Vad skall man då säga om ett rike under en enda förblivande monark under tio århundraden? En omöjlighet! Ingen människa har någonsin levat så länge. Enligt de äldsta släktregister som existerar levde mannen Metusela i sydvästra Asien längre än någon annan mänsklig varelse på jorden har gjort. Men till och med honom fattades det trettioett år för att nå ett millennium.a I vår egen moderna tid har man beräknat att mannen har en medellivslängd som inte på långt när når upp till denna extraordinärt höga ålder. I de mest framskridna länderna i våra dagar har man med den medicinska vetenskapens hjälp lyckats höja denna medellivslängd till knappa sjuttio år. Kvinnan har en medellivslängd som överstiger mannens med omkring sex år. Det är alltså omöjligt att tänka sig att en enda man eller kvinna skulle kunna utöva kungligt herravälde i tusen år, oavsett hur mycket undersåtarna skulle uppskatta sin härskare.

3. Vad hade den senaste ”tusenårsplanen” i beredskap åt mänskligheten?

³ Vi talar följaktligen inte om ett tusenårsrike från denna mänskliga ståndpunkt. Vi och många millioner andra som nu lever kan som personliga iakttagare komma ihåg det senaste försöket att upprätta en tusenårig regering. Denna ”tusenårsplan” hade sitt upphov i Adolf Hitler, som var nazistdiktator i Tyskland åren 1933—1945. Kort efter det att Förenta staterna störtades in i andra världskriget plockade man ihop upplysningar om denna nazistiska plan från beslagtagna nazistdokument, från tyska agenter som hade tagits i fängsligt förvar och från flera andra källor. Syftet med denna plan var att införa en nazistisk världsordning som Hitler skoningslöst skulle påtvinga människovärlden, om han fick framgång i andra världskriget. Den innehöll ett verkligt slavprogram, och arbetarna skulle rekryteras från icke-tyska länder. Denna plan sträckte sig tusen år framåt i tiden.

4. Vilket tidigare rike tänkte Hitler tydligen på, och hur vittnade en katolsk präst om detta?

⁴ Nazistledaren Hitler, som kom från den habsburgska kungaättens land, Österrike, tänkte tydligen på Heliga romerska riket av tyska nationen, som varade från år 962 till år 1806. En romersk-katolsk präst har i själva verket vittnat om detta. Doktor Edmund A. Walsh, föreståndare för Foreign Service School vid Georgetown University i Washington, talade kvällen den 16 februari 1940 i en fullsatt Memorial Continental Hall i Washington och betecknade de tyska krigsmålen såsom ett ”återupprättande av Heliga romerska riket”. ”Doktor Walsh yttrade att han hade hört Adolf Hitler säga att Heliga romerska riket, vilket hade varit ett tyskt kejsardöme, måste bli återupprättat.” — New York Times, 17 februari 1940.

5. Hur talade Hitler skrytsamt om det nazistiska riket, men hur gick det med hans plan?

⁵ Nazistledaren Hitler hade skrutit: ”Nationalsocialistiska riket kommer att vara i tusen år.” Men hans polischef, Heinrich Himmler, svarade med ännu större tillförsikt: ”Tio tusen!” När Hitler väl hade gjort upp denna egocentriska plan, var han inte nöjd med mindre än världsherravälde eller världsförintelse. I boken Hitlers sista dagar säger författaren H. R. Trevor-Roper: ”Det antogs hela tiden att Hitler skulle förbli trogen sitt ursprungliga program Weltmacht oder Niedergang — världsherravälde eller undergång. Om världsherravälde var omöjligt att uppnå, så skulle han göra katastrofen så omfattande som möjligt (därom var alla som kände honom ense).” Med tanke på detta kommer somliga att vilja utropa — och det med goda skäl: ”Så likt djävulen!” I varje fall blev det inget återupprättande av Heliga romerska riket, som många anhängare av Hitlers religion hade hoppats, och den nazistiska ”tusenårsplanen” gick om intet inom tolv år.

6. Vilken tidigare icke-tysk härskare fick lära sig en läxa som Hitler kanske aldrig lärde sig, och vem gav en korrekt uttydning av denne härskares dröm?

⁶ Den tilltänkte världshärskaren Hitler kanske inte lärde sig sin läxa, men han stötte häftigt ihop med det hårda, orubbliga faktum som en mycket tidigare världshärskare fick lära sig på den svåra vägen. Detta var en icke-tysk, icke-arisk man som härskade längre än Hitler, närmare bestämt i fyrtiotre år (624—581 f.v.t.). Han var Babylons kung, och han hade ett långt namn, Nebukadnessar. Vi kanske känner honom som den semitiske världserövraren, som förstörde den judiska staden Jerusalem år 607 f.v.t. och förde bort hela befolkningar, precis som Hitler gjorde, i det han släpade i väg största delen av de överlevande judarna i fångenskap till avlägsna babyloniska landområden. Bland det bortförda folket befann sig den semitiske profeten Daniel av den judiska stammen Juda. Kung Nebukadnessar hade en egendomlig dröm som han tillmätte stor betydelse, och slaven och profeten Daniel var den ende som kunde uttyda den. Daniels uttydning gick i uppfyllelse.

7. Vid vilket tillfälle började drömmen gå i uppfyllelse, och vilken läxa skulle härskaren lära sig av sin förnedring?

⁷ Ett år efter denna dröm började Nebukadnessar såsom överhuvud för det babyloniska världsväldet att skryta och yvas över sin huvudstad Babylon vid floden Eufrat. Han hade knappt hunnit tala till punkt, när han hörde en röst ur det osynliga — från himmelen — uttala samma ord som han hade hört i sin dröm. Nebukadnessars egen skildring av detta, som bevarats av profeten Daniel, lyder: ”Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit taget ifrån dig, du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du besinnar, att den Högste råder över människors riken [är härskare i mänsklighetens rike, NW] och giver dem [det] åt vem han vill.” — Daniel 4:26—2929—32.

8. Vem var det som slog den skrytsamme kungen, och vem botade honom?

⁸ Vad följde omedelbart därefter? Det är lätt att förstå att det som nu hände inte har bevarats åt oss i de babyloniska historieskildringarna och att varenda redogörelse som någon babylonisk krönikör upptecknat om denna händelse blivit undanröjd eller förstörd. Men den uppriktige, sanningsenlige profeten Daniel, som personligen var inbegripen i denna händelse, blev inspirerad att uppteckna en redogörelse för den för att vi skulle kunna ta del av denna redogörelse mer än två och ett halvt millennium senare. Den högmodige kung Nebukadnessar blev ögonblickligen slagen med vanvett — och det var inte hans högst vördade gud, Marduk (eller Merodak), som slog honom. Det var den allsmäktige Guden som förutsade att den skrytsamme kungen skulle drabbas av vanvett, den kung som hade förstört det heliga templet i Jerusalem år 607 f.v.t. Och precis som det blivit förutsagt och bestämt gick ”sju tider” bokstavligen fram över kung Nebukadnessar, medan han i sitt vanvett betade gräs som en oxe ute på en äng i närheten. Den vanvettige kungen begick inte självmord, som Adolf Hitler gjorde år 1945, när hans huvudstad Berlin föll i händerna på de röda kommunistarméerna från Ryssland. Vid slutet av Nebukadnessars sju år av vanvett blev han botad och återfick sitt sunda förstånd av den Gud som slagit honom.

9, 10. Hur visar den skildring som bevarats genom Daniel (4:31—34) huruvida Babylons kung ordentligt lärde sig sin läxa om Guds oinskränkta herravälde?

⁹ Lärde sig Babylons kung något av detta? Vi kan avgöra detta av hans egen skildring, som bevarats åt oss genom profeten Daniel. Skildringen, som gavs i första person, lyder:

¹⁰ ”Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen, honom vilkens välde är ett evigt välde och vilkens rike varar från släkte till släkte, honom, mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet, ty han gör, vad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: ’Vad gör du?’ ... Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.” — Daniel 4:31—3434—37.

11. Vad visste Babylons kung föga om, när det gällde dessa ”sju tider”, under vilka han var oförmögen att härska?

¹¹ Nebukadnessar själv talar om för oss att han blev återinsatt på tronen i det babyloniska världsväldet, det tredje världsväldet i en rad av sju världsvälden som omtalas i den Heliga skrift. (Daniel 4:3336) Föga visste han att denna period om ”sju tider”, under vilken han var oförmögen att härska, profetiskt pekade hän på en större period om ”sju tider” av längre varaktighet, ”hedningarnas tider”. Föga visste han att fem världsvälden under dessa större ”sju tider” skulle behärska jorden — det babyloniska, det medo-persiska, det grekiska, det romerska och det nutida brittisk-amerikanska. Föga visste Nebukadnessar att dessa ”sju tider”, som tillsammans utgjorde 2.520 år, började det år då han ödelade Jerusalem och dess tempel och skulle sluta det år då människovärlden blev indragen i det första världskriget — 1914 v.t. (Lukas 21:24; Daniel 4:13, 20, 22, 2916, 23, 25, 32) Ja, föga visste Nebukadnessar att ”himmelens konung” vid slutet av dessa ”sju tider” av hedniskt herravälde, år 1914, skulle ge ”mänsklighetens rike” åt den som han ville ge det åt — åt sin Smorde! — Daniel 9:25.

EN FÖRHANDSSYN GENOM GUDOMLIG INSPIRATION

12. Vad tror fortfarande de världsliga politikerna beträffande ”mänsklighetens rike”, men vems hand har de varit oförmögna att stå emot när det gällt människornas angelägenheter?

¹² Politikerna inom alla nationer tror fortfarande att ”mänsklighetens rike” är deras rättmätiga angelägenhet och deras rättmätiga verksamhetsfält. För länge sedan trodde den babyloniske kungen Nebukadnessar detta. Ganska nyligen trodde Adolf Hitler detta, eftersom han drömde om ett tusenårigt politiskt system. Men den som Nebukadnessar till slut blev tvungen att kalla ”honom vilkens välde är ett evigt välde och vilkens rike varar från släkte till släkte” — denne visar sig fortfarande vara ”härskare i mänsklighetens rike”. Detta rike över människornas angelägenheter är fortfarande hans rättmätiga intresseområde och verksamhetsfält. De världsliga politikerna, som fått stöd av kristenhetens prästerskap, har varit oförmögna att ”stå emot hans hand”, och de har heller inte myndighet att säga till honom: ”Vad gör du?” (Daniel 4:31, 3234, 35) Han rådfrågade inte dessa politiker och deras religiösa understödjare om vem han skulle ge ”mänsklighetens rike” vid slutet av ”hedningarnas tider” år 1914. Politikerna och deras religiösa bundsförvanter är inte av sådan betydelse som rådgivare, under det att han är ”den Högste, ... som lever evinnerligen”.

13, 14. På grundval av vems ord kan man med tillförsikt göra en förutsägelse om tusen år som hör framtiden till, och varför det?

¹³ På grundval av vems ord måste alltså rimligen varje förutsägelse göras om en tusenårsperiod som hör framtiden till? Människan kan inte ens förutsäga vad som skall hända i morgon. ”I veten ju icke, vad som kan ske i morgon”, sade en iakttagare för mer än nitton hundra år sedan. (Jakob 4:14) Men det förhåller sig annorlunda med ”den Högste, ... som lever evinnerligen”. Vad betyder tiden för honom?

¹⁴ Till denne riktades följande väl valda ord av en man som levde i endast ett hundra tjugo år: ”Tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt [en forntida judisk nattväkt om fyra timmar].” (Psalm 90:4 jämte överskriften) Genom blott och bart en nattlig dröm och genom profeten Daniels uttydning av denna dröm för kung Nebukadnessar kunde Han förutsäga vad som skulle inträffa i världshistorien efter en period om 2.520 år, som utlöpte år 1914 v.t. Skulle inte han precis lika lätt kunna förutsäga med exakthet vad som kommer att hända under en tusenårsperiod som börjar med någon tidpunkt efter år 1914? Det är mycket rimligt att tänka sig det! Och om han redan har gett oss en beskrivning av en sådan tusenårsperiod? Då kan vi med detta ord som grundval tala med tillförsikt om tusen år som hör framtiden till.

15. Vad kallas de tusen åren av dem som använder latinska eller grekiska grundord, och vad kallas de som tror på de tusen åren?

¹⁵ De som använder ord som härstammar från det gamla latinet skulle kalla denna period om tusen år för ett millennium, eftersom de båda rötterna till detta ord är latinets mille, som betyder ”tusen”, och annus, som betyder ”år”. I Grekland skulle man tala om det som en kiliastisk period, eftersom det grekiska ordet chilia betyder ”tusen”. De som tror på denna särskilda period om tusen år skulle alltså kallas kiliaster, men också millennister. Människor i kristenheten använder dessa ord på ett hånfullt sätt.

16, 17. a) Vilken mänsklig erfarenhet med avseende på år 1000 v.t., visar att vi inte är intresserade av millenniet bara därför att vi närmar oss år 2000 v.t.? b) Varför är det väl att det sjunde millenniet av människans tillvaro kan börja många år före år 2000?

¹⁶ Trots den smälek man utsätter sig för från dem som inte förstår bör man vara verkligt intresserad av denna period om tusen år som nu närmar sig. Upplysningar om denna period finns nedtecknade i Hans skrivna ord som kallas ”den Högste, ... som lever evinnerligen”. Vårt växande intresse för denna period beror inte på att vi närmar oss år 2000 v.t., slutet på det andra millenniet enligt den vanliga tideräkningen. Det är inte detta som betyder något. Vi kommer ihåg vad som hände när mänskligheten närmade sig år 1000 v.t., slutet på det första millenniet enligt den vanliga tideräkningen. Beträffande detta heter det i New Catholic Encyclopedia under ämnet ”Millenarianism” (Tron på millenniet) på sidan 853: ”När år 1000 närmade sig, blev tron på millenniet mera förhärskande, eftersom många eskatologer trodde att den 7:e skapelsedagen skulle förverkligas i mänsklighetens historia år 1000 e. Kr. och att därpå skulle följa en härlig, 10 århundraden lång regering utövad av Kristus.” — Copyright 1967.

¹⁷ För det första kan slutet på sex tusen år av människans tillvaro på jorden och början på det sjunde millenniet av mänsklighetens tillvaro komma många år tidigare än år 2000. Det är väl att det förhåller sig så. I våra dagar, när människovärlden befinner sig i ett sådant beklagansvärt tillstånd och hotas av tillintetgörelse från så många håll, är det många av dem som studerar och undersöker dessa hot mot människans tillvaro som ger uttryck åt starka tvivel på att mänskligheten skall kunna överleva fram till år 2000. De baserar inte sina dystra förutsägelser om framtiden på något tidsschema i den mest spridda heliga bok som existerar, bibeln. De grundar sina förutsägelser på våra dagars hårda fakta och på den händelseutveckling som inbegriper oss alla och som nu blivit omöjlig att hindra. Dessa män, som talar med auktoritet, tillmäter vårt människosläkte mycket mindre än tusen år kvar att leva. Vilken orsak har du som läser detta att inte tro på dem?

18, 19. a) Varför är dessa upplysningar inte begränsade till något hemligt eskatologiskt samfund av invigda? b) I vems namn är boken med dessa upplysningar skriven, och varför det?

¹⁸ I skarp kontrast till dessa dystra profeter, som talar från rent mänsklig ståndpunkt, talar ”den Högste, ... som lever evinnerligen”, mycket trösterikt om tusen år och flera därtill, som ännu ligger framför mänskligheten, de mest storslagna åren i mänsklighetens hela historia. Dessa hoppingivande upplysningar är inte privat egendom inom något hemligt eskatologiskt samfund av särskilt invigda, som ensamma äger kunskap om detta. Källan till dessa värdefulla upplysningar är lätt tillgänglig för hundratals millioner människor utöver hela jorden, som talar 1.500 språk och dialekter. Var och en som har ett exemplar av den Heliga skrift har tillgång till dessa upplysningar, som gör livet ljust för oss.

¹⁹ Trots att bibeln har skrivits av människor — bara ofullkomliga människor — såsom sekreterare eller amanuenser, utger sig inte denna heliga bok på sina egna blad för att vara människors ord. Den har kommit till genom gudomlig inspiration och är därför skriven i den Högstes namn, hans ”som lever evinnerligen”. Också nu i vår tid tar han ansvaret för vad den säger om det förflutna och om den tid som ligger framför oss. Det är böckernas bok!

20. I vilken bok i bibeln finner vi dessa upplysningar om millenniet, och vem skrev denna bok?

²⁰ Men var i den finner vi dessa upplysningar om dessa förestående tusen år och de eviga tidsåldrar som skall följa därpå? Vi finner dem i den bok som mycket passande upptas som den sista boken i den Heliga skrift. Den visar sig vara precis det som dess namn, Uppenbarelseboken eller Apokalypsen, anger, nämligen en uppenbarelse eller ett avtäckande. Ja visst, den är skriven av en man, en man som det romerska riket brännmärkte såsom en brottsling och deporterade till fängelseön Patmos där borta i Egeiska havet i närheten av Mindre Asiens, det nuvarande Turkiets, kust. Det är en verklig plats. Det är inget mytiskt med den. I sin ungdom hade denne landsförviste fånge varit fiskare i Galileiska sjön i den dåvarande romerska provinsen Galileen. Han var Johannes, Sebedeus’ son, och hans bror var Jakob, som också var fiskare. Johannes talar redan från början om att han skrivit Uppenbarelseboken, men under inspiration. Men vad skulle den vara en uppenbarelse om eller ett avtäckande av? När vi läser svaret, som bör intressera oss i våra dagar, låt oss då lägga märke till vem Johannes ger ansvaret för denna bok:

21. Åt vem ger Johannes i inledningen ansvaret för uppenbarelsen?

²¹ ”Detta är den uppenbarelse som Gud gav Jesus Kristus, för att han skulle visa sina tjänare, vad som snart måste ske. Han sände sin ängel och gav det till känna för sin tjänare Johannes, som genom att berätta allt vad han såg har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd. Salig är den man som föreläser, och saliga är de som lyssnar till denna profetias ord och tar vara på det som är skrivet i den, ty tiden är nära [ty uppfyllelsens stund är nära, NE].” — Uppenbarelseboken 1:1—3, Hedegård.

22. Varför är orden: ”Ty uppfyllelsens stund är nära” spännande för oss i våra dagar?

²² Är dessa ord: ”Ty uppfyllelsens stund är nära”, som skrevs för nära nitton hundra år sedan, spännande för oss som lever nu på 1900-talet? Med tanke på den tid som gått skulle det sannerligen inte vara för tidigt att ”vad som snart måste ske” skulle hända nu, efter nära nitton hundra år, och detta gäller i synnerhet början av de förutsagda ”tusen åren”. Vi kan bättre fastställa tiden, när vi läser Johannes’ skildring av de tusen åren och vad som omedelbart leder fram till dem. Låt oss läsa från Uppenbarelseboken 19:11 och framåt:

23. Vilka drag utmärker ryttaren på den vita hästen?

²³ ”Då såg jag, att himmelen stod öppen, och jag fick se en vit häst. Ryttaren som satt på den heter ’Trofast och Sannfärdig’, ty han är rättfärdig, när han dömer, och rättfärdig, när han strider. Hans ögon flammade som eld, och på sitt huvud bar han många kronor, och där hade han ett namn skrivet, som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel, som var doppad i blod, och hans namn är ’Guds Ord’. På vita hästar följde honom de himmelska härarna, klädda i fint linne, vitt och rent. Från hans mun gick ut ett skarpt svärd, med vilket han skulle slå folken. Han skall styra dem med järnspira, och han skall trampa Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. På sin mantel, över sin höft, har han ett namn skrivet: ’Konungarnas Konung och herrarnas Herre.’

24. a) Vilken inbjudan gavs åt de fåglar som flög över himlens mitt? b) Vad hände med dem som tog del i striden?

²⁴ Sedan fick jag se en ängel, som stod i solen. Han ropade med väldig stämma till alla fåglar, som flög över himlens mitt: ’Kom hit, kom samman till Guds stora gästabud! Kom och ät kött av konungar, fältherrar och hjältar, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla människor, fria män och slavar, stora och små.’ Sedan såg jag, att vilddjuret och konungarna på jorden mönstrade sina härar för att strida med ryttaren och hans här. Men vilddjuret blev gripet, tillsammans med den falske profeten, han som på dess uppdrag hade gjort under, med vilka han hade förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke och tillbett dess bild. De blev båda levande kastade i eldsjön, som brinner med svavel. De andra dödades av ryttarens svärd, det som gick ut från hans mun. Och alla fåglar åt sig mätta av deras kött.

25. Vad sker sedan med Satan, djävulen, och hur länge skall detta vara?

²⁵ Sedan såg jag en ängel, som kom ner från himmelen med nyckeln till avgrundens brunn och med en stor kedja i sin hand. Han grep draken, den gamle ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Han kastade honom i avgrundens brunn, stängde igen den över honom och förseglade den, för att han inte mer skulle bedra folken, förrän de tusen åren hade gått. Efter de tusen åren skall han släppas lös för en kort tid.

26. Vilka sitter på de troner som syntes i himmelen, och vad gör de?

²⁶ Jag såg också troner, och på dem satt de som hade fått makt att hålla dom. Jag såg också deras själar som hade blivit halshuggna för Guds ords skull och för att de hade burit fram vittnesbördet om Jesus. De hade inte tillbett vilddjuret eller dess bild eller tagit dess märke på sina pannor och sina händer. De blev levande igen och regerade med Kristus i tusen år, fastän de övriga döda inte blev levande, förrän de tusen åren hade gått. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen! Över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall vara Guds och Kristi präster och skall regera tillsammans med honom i tusen år.

27. Vad följer på jorden sedan Satan blivit lössläppt ur sitt fängelse, och vad händer med honom?

²⁷ När de tusen åren har gått, skall Satan släppas lös ur sitt fängelse. Då skall han gå ut för att bedra folken, som bor vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och mönstra dem till strid. Deras antal är som sanden i havet. De rycker fram över jordens hela vidd och omringar de heligas läger och den stad som Gud älskar, men eld faller ner från himlen och förtär dem. Djävulen, som bedrog dem, kastas i sjön av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kastade. Där skall de plågas dag och natt i evigheters evigheter.” — Uppenbarelseboken 19:11—20:10, Hedegård.

28. a) Efter vilka händelser börjar alltså de tusen åren? b) Varför är det följaktligen uppenbart att dessa tusen år ännu inte har börjat?

²⁸ Vi lägger märke till att uttrycken ”tusen år” och ”de tusen åren” används sammanlagt sju gånger i denna skildring. Vi lägger också märke till att dessa tusen år börjar efter en strid mellan ”konungarnas Konung” och ”konungarna på jorden” tillsammans med ”vilddjuret” och den ”falske profeten” och efter det att Satan, djävulen, därefter blivit bunden och kastad i avgrundens brunn. Dessa händelser är en del av ”vad som snart måste ske”. Hittills har världen inte upplevt någonting som kan jämföras med dessa händelser. Det är alltså helt uppenbart att dessa ”tusen år” ännu inte har börjat. De innebär inte någon tidsperiod av obestämd varaktighet, en period som vi inte med exakthet kan mäta. De är tusen bokstavliga år.

29. Vilken varaktighet för dessa tusen år harmonierar väl med Guds fastslagna tidsschema?

²⁹ Bibelforskare som hävdar att dessa tusen år symboliserar en obestämd tidsperiod säger att de började på pingstdagen år 33 v.t., då Gud göt ut sin heliga ande över sin nyligen bildade kristna församling i Jerusalem. Men denna uppfattning leder till svårigheter och till tolkningsförsök som står i strid med vad som i verkligheten har hänt de av anden pånyttfödda kristna under de mer än ett tusen nio hundra fyrtio år som gått sedan denna pingstdag, då den kristna församlingen fick liv i andligt avseende, och fram till våra dagar. Ett bokstavligt millennium harmonierar väl med Guds fastslagna tidsschema.

30. Varför kan vi helt enkelt inte låta bli att ingående studera den profetiska bilden av dessa tusen år?

³⁰ Det som dessa tusen år kommer att medföra för vår jord är oumbärligt för människovärldens eviga liv och lycka. Hur skulle vi då rimligen kunna låta bli att genast ingående studera den profetiska bild av detta underbara millennium som aposteln Johannes har målat ut för oss i så sköna ordalag?

[Fotnoter]

Kapitel 2

Krig mellan himmelen och jorden föregår de tusen åren

1. a) Vilken strid måste enligt Uppenbarelseboken föregå tusenårsrikets ankomst? b) Varför måste denna strid uppenbarligen ännu ligga framför oss, och vilken inställning bör vi ha till den?

VI HAR just läst den beskrivning som aposteln Johannes gav oss av den förhandssyn han fick av de tusen åren. Sådana underbara ting förutsägs om dessa år att de kallas tusenårsriket. Men vad beskrev Johannes skulle äga rum omedelbart före detta härliga tusenårsrike? Det var en strid mellan himmelska styrkor och jordiska, mänskliga styrkor. Fram till våra dagar har ingen sådan kamp ägt rum sedan pingstdagen år 33 v.t., då den kristna församlingen fick liv andligen genom att bli pånyttfödd av Guds livgivande ande. Jesus Kristus befann sig visserligen i himmelen och på Guds högra sida vid tiden för denna pingsthögtid mer än sextio år innan Johannes fick sin uppenbarelse av ”vad som snart måste ske”. (Uppenbarelseboken 1:1, 2, Hd) Men inte ens sedan Johannes fått denna uppenbarelse inträffade någon sådan strid på den tiden mellan ”konungarnas Konung” och ”konungarna på jorden”. Denna strid ligger ännu framför oss, och vi bör vara intresserade av förhandsskildringen av den, eftersom vi befinner oss på kurs rakt emot den.

2, 3. a) Vilket slags strid kommer detta att bli, när det gäller dem som tar del i den? b) Vilken kontrast kan iakttas mellan den förhärligade Jesus Kristus och den jordiske Jesus, när det gäller att föra krig?

² Denna strid, som nu närmar sig, är inte något fruktat tredje världskrig, i vilket de politiska supermakterna, rustade med ett överskott av kärnvapen och kemiska vapen, i vanvett söker förinta varandra. Det är i stället den kommande strid i vilken alla ”konungarna på jorden”, oavsett vilka politiska ideologier de har, kommer att förena sina styrkor mot sin gemensamme motståndare, en konung och herre som är högre än dem alla och som därför kallas ”konungarnas Konung och herrarnas Herre”. Han är inte Gud, men för att citera Uppenbarelseboken 19:13 (NW): ”Det namn han kallas vid är Guds Ord.” Detta är den titel som gavs åt Guds enfödde Son i hans föremänskliga tillvaro i himmelen tillsammans med sin himmelske Fader, Jehova Gud. — Johannes 1:1—3, 18.

³ Under sin mänskliga tillvaro på jorden såsom mannen Jesus Kristus anförde han inte några härar av stridsmän på vita hästar, och han valde inte ens att kalla tolv legioner himmelska änglar till sin hjälp. (Matteus 26:52—54) Men nu, sedan han blivit förhärligad i himmelen och sedan slutet på ”hedningarnas tider” år 1914 v.t., är han bemyndigad att fungera som den högste domarens, Jehova Guds, skarprättare och verkställa de jordiska fiendernas avrättning, precis som den ängel gjorde som år 732 f.v.t. på en enda natt och utan att använda kärnvapen dödade 185.000 soldater för den assyriske kungen Sanherib, som hade invaderat Guds folks land. (2 Konungaboken 19:32—36; Jesaja 37:33—37) Detta förklarar varför Johannes blev inspirerad att skriva beträffande den himmelske krigsmannen Jesus Kristus: ”Den som satt på den [vita hästen] kallas Trofast och Sannfärdig, och han dömer och för krig i rättfärdighet.” — Uppenbarelseboken 19:11, NW.

4. Vad kommer det att innebära för nationerna att ett skarpt, långt svärd skjuter fram ur deras gemensamme motståndares mun?

⁴ Detta är mycket mer än ett tredje världskrig mellan jordens nationer, som nu är rustade med kärnvapen och kemiska vapen. Den här gången kämpar nationerna inte mot kött och blod, utan mot den som sitter på den symboliska vita hästen och mot hans himmelska änglahärar. Och när denne använder sin tunga till att tala och beordra sina fienders avrättning, är det som om han använde en bemyndigad skarprättares långa svärd. Detta är innebörden i de inspirerade orden: ”Och ur hans mun skjuter ett skarpt, långt svärd fram, för att han må slå nationerna med det, och han skall som en herde vakta dem med en järnstav. Han trampar också Guds, den Allsmäktiges, vredes förbittrings vinpress. Och på sin överklädnad, ja, över sin länd, har han ett namn skrivet: Konungars konung och herrars herre.” — Uppenbarelseboken 19:15, 16, NW.

5, 6. a) Var någonstans kommer nationerna att möta konungars konung i strid, och vilket sönderpressande och krossande kommer att äga rum? b) Vilken inbjudan från en ängel till ”Guds stora aftonmåltid” visar huruvida de som blivit dräpta på jorden kommer att få en begravning med militära hedersbetygelser?

⁵ Detta är inte ett tredje världskrig mellan gudlösa, radikala människor på den ena sidan och gudlösa, radikala människor på den andra sidan, utan det är ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Nationerna, som vid den tiden med våld gjort sig av med den internationella religiösa ”skökan”, det stora Babylon, kommer då att befinna sig i det skede av världshändelsernas utveckling som kallas Harmageddon; precis som det står skrivet: ”Och de församlade dem till den plats, som på hebreiska kallas Har-Magedon.” (Uppenbarelseboken 16:14—16, NW) Det är i samband med denna världssituation som konungars konung och herrars herre pressar sönder de trotsiga nationerna likt druvor i en vinpress, när han trampar ”Guds, den Allsmäktiges, vredes förbittrings vinpress”. De kommer att vara som hjälplösa får inför honom, och han använder en ”järnstav” till att krossa dem likt en krukmakares lerkärl. (Uppenbarelseboken 14:18—20; 2:26, 27; 12:5; Psalm 2:8, 9) Det kommer inte att bli någon högtidlig begravning med militära hedersbetygelser för dem som blivit dräpta på jorden i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Det är därför Guds ängel talar om det såsom ”Guds stora aftonmåltid”, som dukats för asfåglarna:

⁶ ”Kom hit”, ropar en solbelyst ängel till alla de fåglar som flyger i midhimmelen, ”församla er till Guds stora aftonmåltid, för att ni må äta de köttiga delarna av konungar och de köttiga delarna av militära befälhavare och de köttiga delarna av starka människor och de köttiga delarna av hästar och av dem som sitter på dem och de köttiga delarna av alla, av fria såväl som av slavar och av små och stora.” Och skildringen av ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” slutar med upplysningen: ”Och alla fåglarna blev mättade av deras köttiga delar.” (Uppenbarelseboken 19:17, 18, 21, NW) Av denna beskrivning av de människor vars döda kroppar skall uppslukas av asfåglar framgår det att det kommer att bli total mobilisering och formering av folken i nationerna till detta krig över alla krig.

7. Vad är det ”vilddjur” som tillsammans med jordens konungar ställer upp sig till strid vid Harmageddon?

⁷ Beträffande uppställningen till strid vid Harmageddon skriver aposteln Johannes: ”Och jag såg vilddjuret och jordens konungar och deras härar församlade för att föra kriget mot den som satt på hästen och mot hans här.” (Uppenbarelseboken 19:19, NW) Är detta ”vilddjur” bara en maskot, ett djur som antas bringa lycka för dessa härar under ”jordens konungar”? Av vilket värde skulle ett bokstavligt vilddjur vara för de stridande styrkorna vid Harmageddon? Av intet som helst värde! Och vi bör heller inte uppfatta detta som ett bokstavligt vilddjur. Det är ett symboliskt vilddjur. Det är i själva verket en symbol av något i världen av historisk betydelse. Hur så? Därför att det är det symboliska vilddjur som beskrivs i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel, verserna ett till och med åtta, och om detta vilddjur heter det i Upp. 13 vers två: ”Och draken gav åt djuret sin makt och sin tron och stor myndighet.” (NW) Det är det världsomfattande politiska system som ”draken”, dvs. Satan, djävulen, upprättade för länge sedan såsom sitt synliga redskap till att styra alla människor i världen. Det har utfört sina vilddjurslika handlingar över hela jorden i mer än tusen år, ja, i mer än fyra tusen ett hundra år, sedan det tjugoandra århundradet f.v.t.

8. När började detta symboliska vilddjur sin verksamhet, och i vilken utsträckning har det utvidgat sin myndighet?

⁸ Detta symboliska vilddjur började härja bland jordens invånare på Nimrods tid, hans som jagade bokstavliga vilddjur. Det var omkring år 2189 f.v.t. som denne Nimrod började leda byggandet av Babels tom i Sinears land i den mesopotamiska dalen. Han blev världsberömd och kom att kallas ”Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova”. Han upprättade det äldre eller ursprungliga babyloniska riket, och om detta heter det i 1 Moseboken 10:10—12 (NW): ”Början av hans rike kom att bli Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land. Från detta land drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kela och Resen mellan Nineve och Kela; detta är den stora staden.” (1 Moseboken 10:8—12, NW; 11:1—9) Från denna ringa begynnelse har detta symboliska vilddjur fortsatt att utvidga sin makt och myndighet över fler och fler människor och har till slut fått sin politiska tron upprättad över hela jorden.

9. a) Vad föreställer det symboliska vilddjurets sju huvuden? b) Mot vilka har det använt sina ”tio horn”?

⁹ Under de gångna årtusendena har detta symboliska vilddjur låtit olika medlemmar av sitt politiska system fungera såsom det dominerande världsväldet. Det är därför detta symboliska vilddjur i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel framställs med sju huvuden, som representerar sju på varandra följande världsvälden, nämligen 1) Egypten, 2) Assyrien, 3) Nybabyloniska riket, 4) Medo-Persien, 5) Grekland, 6) Rom och 7) det av två makter bestående världsväldet Storbritannien och Amerika. Detta sjuhövdade vilddjur har med sina symboliska ”tio horn” stångat, genomborrat och knuffat omkring Jehova Guds tillbedjare, däribland Guds Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, och detta har skett alltsedan Israels barn blev slavar i Egypten och fram till denna tid. Det är då inte underligt att Uppenbarelseboken 19:19 (NW) visar ”jordens konungar och deras härar” uppställda i slagordning tillsammans med ”vilddjuret” mot den här av himmelska änglar som anförs av ”den som satt på hästen”, Jesus Kristus!

10. a) Vad är den ”falske profeten”, som ställer upp sig till strid tillsammans med jordens konungar, och vad profeterar den? b) Vad är ”vilddjurets bild”, som den falske profeten föreslår att man skall göra?

¹⁰ I Uppenbarelseboken 19:20 (NW) omnämns också tillsammans med ”jordens konungar och deras härar” något som kallas ”den falske profeten, som inför det [vilddjuret] utförde de tecken, med vilka han vilseledde dem som tog emot vilddjurets märke och dem som ägnar tillbedjan åt dess bild”. Detta är ingen religiös profet som tillhör det religiösa stora Babylon. Det är en politisk profet. Det är samma politiska organisation som framställs i bild i Uppenbarelseboken 13:11—17. Där framträder den som det tvåhornade vilddjur som föreslog att man skulle göra en bild av vilddjuret och sedan gav andedräkt åt denna bild, så att den talade med myndighet. Detta tvåhornade vilddjur är det av två makter bestående världsväldet Storbritannien och Amerika, det sjunde världsväldet, och den politiska ”bilden” av det sjuhövdade vilddjuret är i våra dagar den organisation för fred och säkerhet i världen som kallas Förenta nationerna. Hela världen vet i våra dagar att detta sjunde världsvälde, Storbritannien och Amerikas förenta stater, söker ge föreskrifter för människovärlden och uttalar imponerande profetior om mänsklighetens framtid. Men det är inte en Jehova Guds profet, som blivit inspirerad av honom. Det är ”falskt”.

11, 12. a) Vilken ande driver konungarna och deras härar till kriget vid Harmageddon? b) Varför kan stridens utveckling inte bli mer än en, och vad visar Johannes i sin förhandssyn att stridens utgång skall bli?

¹¹ Det symboliska vilddjuret har nått sin fulla utveckling, eftersom det har haft sitt sjunde huvud sedan år 1763 v.t. Nu har också Förenta nationerna funnits till i mer än ett kvartssekel (för att inte tala om dess föregångare, Nationernas förbund). På grund av att ”konungarna i hela världen” drivs av en åstundan att uppnå sina egna nationella mål och bevara sin egen nationella suveränitet i trots mot Guds rike såsom jordens rättmätiga regering, församlas de genom denna drivkraft oemotståndligt till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Tiden för den oförlikneliga striden vid Harmageddon, som aposteln Johannes i profetiska bilder såg en förhandssyn av, måste vara helt nära, närmare än de självupptagna människorna i världen tror! Eftersom det är Gud, den Allsmäktige, och hans konungars konung som ”jordens konungar och deras härar” ställs upp emot i ett alltomfattande krig, kan stridens utveckling, ända från början, inte bli mer än en. Vi kan därför lita på att aposteln Johannes ger en korrekt profetisk beskrivning av striden, när han säger:

STRIDEN VID HARMAGEDDON

¹² ”Och jag såg vilddjuret och jordens konungar och deras härar församlade för att föra kriget mot den som satt på hästen och mot hans här. Och vilddjuret blev gripet och jämte det den falske profeten, som inför det utförde de tecken, med vilka han vilseledde dem som tog emot vilddjurets märke och dem som ägnar tillbedjan åt dess bild. Medan de fortfarande var vid liv blev de båda slungade i eldsjön, som brinner med svavel. Men de övriga blev dödade med dens långa svärd, som satt på hästen, vilket svärd utgick från hans mun. Och alla fåglarna blev mättade av deras köttiga delar.” — Uppenbarelseboken 19:19—21, NW.

13. a) Hur mycket av fiendens organisation behandlas av den allsmäktige Guden såsom hans motståndare i striden? b) Vad är ”vilddjuret” sysselsatt med när det blir gripet, och vem är den som jagar det till döds?

¹³ Denna skildring av striden gör det säkert och visst att Gud, den Allsmäktige, behandlar hela den synliga organisation som tillhör den symboliske draken, ”den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan” (NW), såsom sin motståndare. Denna synliga världsomfattande organisation, vilken symboliseras av det sjuhövdade vilddjuret, understöds av alla de beståndsdelar som ingår i den, nämligen ”jordens konungar och deras härar”, de militära befälhavarna, de starka människorna, hästarnas ryttare, de fria och slavarna, de små och de stora. Den ”falske profeten” är också en del av detta synliga, världsomfattande system, eftersom den är det av två makter bestående världsväldet Storbritannien och Amerika, den dominerande delen av denna världens hela synliga organisation. Hela detta världssystem äger inte tillräcklig slughet för att undgå verkställandet av Guds domar för alla dess ogudaktiga gärningar och för det sätt på vilket det har plundrat människorna. Det symboliska vilddjuret blir jämte sin falske profet ”gripet”, ja, det blir gripet medan det begår sina sista missgärningar mot Jehova Guds trogna tillbedjare. Konungars konung, Jesus Kristus, är den som jagar detta rovlystna vilddjur till döds. Likt en människoätare blir det tillintetgjort.

14. Vad innebär det för ”vilddjuret” och den ”falske profeten” att de blir slungade i eldsjön?

¹⁴ Aldrig mer kommer detta vilddjurslika världssystem av politiskt herravälde jämte dess politiske ”falske profet” att besvära mänskligheten. De blir inte undanröjda såsom döda politiska institutioner, som inte längre fungerar, utan det framhålls i stället i Uppenbarelseboken 19:20 (NW) att ”medan de fortfarande var vid liv blev de båda slungade i eldsjön, som brinner med svavel”. De kommer aldrig att komma upp ur denna ”eldsjö” levande, eftersom deras död i striden inte har sin grund i den död som syndaren Adam drog över alla sina mänskliga avkomlingar. ”Eldsjön” symboliserar ett annat slags död, en evig död, från vilken det inte ges någon uppståndelse. Detta förklaras också i Uppenbarelseboken (20:14, NW), när det heter: ”Detta betyder den andra döden, eldsjön.” Alla mänskliga ansträngningar att patriotiskt kämpa för att föreviga detta politiska system för handhavandet av människornas angelägenheter kommer att slå slint!

15. Vad visar om det skall bli en uppståndelse från de döda för de härskare och undersåtar som blir dräpta vid Harmageddon?

¹⁵ Skall det då bli någon uppståndelse för de andra, som i egenskap av härskare eller undersåtar strider för det symboliska vilddjuret och den falske profeten mot Guds rike under hans konungars konung? De blir fullständigt utplånade. Den stridande konungars konungs tunga, som utgår från hans mun likt ett skarpt, långt svärd, befaller att de allesammans skall avrättas, och änglahärarna från himmelen verkställer hans kungliga befallningar. Dessa som uppsåtligt motstår Guds messianska rike blir alltså allesammans dödade. De anses inte ha lidit en ärofull död genom att dö ”hjältedöden” för sitt fädernesland. De blir inte begravna i minnesgravar på av staten underhållna militärkyrkogårdar, som besöks varje år på en speciell minnesdag. Eftersom de inte förtjänar någon uppståndelse, beskrivs det i den bildliga framställningen hur deras döda kroppar blir liggande obegravna på Harmageddons slagfält och genom sin stank lockar till sig alla fåglar som lever på kött från kadaver. Det förutsägs: ”Alla fåglarna blev mättade av deras köttiga delar.” De äter sig proppmätta vid ”Guds stora aftonmåltid”. — Uppenbarelseboken 19:17—21, NW.

16. Vilket av följande kommer att finnas kvar efter kriget vid Harmageddon: a) jorden, b) fåglarna, c) några undantagna från dem som tillber vilddjuret?

¹⁶ Vi bör lägga märke till att det inte sägs i skildringen att den bokstavliga jorden, som ”konungarna” har regerat över, blir uppbränd. Nej, jorden skall finnas kvar efter ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. ”Alla de fåglar som flyger i midhimmelen” kommer också att överleva för att frossa på de köttiga delarna av de kroppar som ligger kringströdda utöver jorden. Men det skall också finnas människor på jorden som fått överleva ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Detta framgår inte direkt av denna stridsskildring. Men det måste ändå vara så! Varför det? Därför att inte alla jordens invånare vid tiden för denna strid kommer att bli vilseledda av den ”falske profeten”. Det kommer att finnas undantag från ”dem som tog emot vilddjurets märke och dem som ägnar tillbedjan åt dess bild”, även om det blir jämförelsevis få. (Uppenbarelseboken 19:20, NW) Hur förhåller det sig med den ”stora skara” som aposteln Johannes såg tidigare i synen och som sågs stående inför Guds tron och inför Lammet, Jesus Kristus? De befinner sig inte bland dem som strider mot Guds messianska rike vid Harmageddon.

17. Vilken inställning visar Uppenbarelsebokens sjunde kapitel att den ”stora skaran” har till Gud och hans messianska rike?

¹⁷ Johannes säger om dessa: ”De håller i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Sedan en av de tjugofyra himmelska äldste ställt en fråga om dessa, säger han till Johannes: ”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Uppenbarelseboken 7:9—14, NW) Denna ”stora skara” som kommer ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” har sannerligen inte varit motståndare till Guds messianska rike. Den har vägrat att ta emot ”vilddjurets märke” och att ägna ”tillbedjan åt dess bild”.

18. Varför kommer inte jorden att ha berövats allt mänskligt liv, när Kristi tusenåriga regering börjar?

¹⁸ Den ”stora skaran” blir därför inte dräpt tillsammans med de människor som blir avrättade vid Harmageddon, utan den ”kommer ut ur den stora vedermödan”, som kommer att nå sin storslagna höjdpunkt i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Sedan den ”stora skaran” överlevt ”den stora vedermödan”, kommer den att hälsa den segerrike Jehova Gud och Lammet, Jesus Kristus, och kommer med glädje, såsom med palmkvistar i händerna, att se fram emot de förestående tusen åren. Jorden kommer alltså inte att ha berövats allt mänskligt liv, när de härliga tusen åren av Kristi regering börjar.

Kapitel 3

En förhandssyn av de tusen åren

1, 2. a) Kommer vår jord att bli uppbränd i kriget vid Harmageddon? b) Hur framgår detta av vad som sker med Satan och hans demoner därefter?

VÅRT jordklot kommer inte att förvandlas till aska och rök genom att bli uppbränt i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. Detta framgår av vad som händer med Satan, djävulen, omedelbart efter detta krig. Hur så? Därför att han och hans demonänglar fortfarande är vid liv på jorden, dit de blev nerkastade vid sitt nederlag i samband med det krig som bröt ut i himmelen efter Guds messianska rikes födelse i himmelen. Satan och hans demoner störtade ner till jordens närhet för att hållas kvar där under en ”kort tidsperiod”. (Uppenbarelseboken 12:7—13, NW) Därför att deras rörelsefrihet är begränsad till jorden ända till dess att ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” är över, måste Guds ängel komma ner till jorden för att vidta ytterligare åtgärder mot dem. Beträffande detta läser vi i Johannes’ skildring av den syn han hade:

² ”Och jag såg en ängel komma ned från himmelen med avgrundens nyckel och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den ursprunglige ormen, som är djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Och han slungade ned honom i avgrunden och stängde igen den och förseglade den över honom, på det att han inte mer måtte vilseleda nationerna, förrän de tusen åren hade gått till ända. Efter detta måste han släppas lös för en liten tid.” — Uppenbarelseboken 20:1—3, NW.

3. Är Satan, djävulen, den ende som blir slungad i avgrunden, och vilken krigföring från hans sida gör detta slut på?

³ Då Satan, djävulen, blev utkastad ur himmelen, blev hans demonänglar utkastade tillsammans med honom och fick sin rörelsefrihet begränsad till jordens grannskap. Vad som sker med deras härskare gäller därför också dem. De blir gripna, kedjade och slungade i avgrunden tillsammans med Satan, djävulen, för de tusen åren. Detta inte bara hindrar dem från att fortsätta att vilseleda de världsliga nationerna, utan det gör också slut på deras möjligheter att föra krig mot den kvarleva av Guds messianska rikes kristna arvingar som ännu finns på jorden. Om detta heter det i Uppenbarelseboken 12:13, 17 (NW): ”När nu draken såg att den var nedslungad till jorden, förföljde den kvinnan som hade fött gossebarnet [vilket symboliserar Guds messianska rike i himlarna]. Och draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som håller Guds bud och har arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.”

4, 5. a) Blir hela kvarlevan av Rikets arvingar och den ”stora skaran” dödade genom denna krigföring, och vilket vittnesmål har vi om detta? b) Vilkas närvaro befrias jorden ifrån, när Satan fängslas i avgrunden?

⁴ Denna krigföring från djävulens sida kan inte döda hela kvarlevan av Rikets arvingar, som håller Guds bud och bär vittnesbörd om hans Son, Jesus Kristus. Den kan inte heller döda den ”stora skara” som tar emot detta vittnesbörd om Messias Jesus och som kommer från alla nationer på jorden och förenar sig med kvarlevan av Rikets arvingar i att tillbedja Jehova Gud i hans andliga tempel. I Uppenbarelseboken 7:9—15 (NW) sägs följande om denna ”stora skara” ur alla raser, nationer och stammar, vilket vittnar om att den får överleva: ”Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de står inför Guds tron, och de ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall spänna ut sitt tält över dem.”

⁵ Att Satan och hans demonänglar fängslas i avgrunden betyder därför inte att jorden berövas alla sina mänskliga inbyggare. Det befriar inte jorden från den kvarleva som skall ärva Riket och inte heller från den ”stora skaran”, men det befriar däremot jorden från Satans, djävulens, och hans demonänglars närvaro. Under de tusen år då dessa hålls fängslade i avgrunden skall det vara som om de inte mer vore till. — Jämför Uppenbarelseboken 17:8.

JORDENS HÄRSKARE I TUSEN ÅR

6. Vilken fråga om herraväldet över jorden uppstår med anledning av att Satan blir slungad i avgrunden?

⁶ Satan, djävulen, kommer inte längre att vara människovärldens härskare eller ”gud” över tingens ordning. (Johannes 12:31; 14:30; 16:11; 2 Korintierna 4:4, NW) Vem kommer då att härska över den bebodda jorden under de tusen år då Satan, djävulen, befinner sig i avgrunden och ”icke mer är”?

7. Vad fick Johannes se i en syn, vilket ger svar på denna fråga?

⁷ Aposteln Johannes såg i sin syn vilka som skulle utöva herraväldet över jorden. Han säger: ”Och jag såg troner, och där var några som satte sig på dem, och makt att döma blev given åt dem. Ja, jag såg deras själar, som hade blivit avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud, och dem som varken hade tillbett vilddjuret eller dess bild och som inte hade tagit emot märket på sin panna och på sin hand. Och de fick liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år. (De övriga av de döda fick inte liv, förrän de tusen åren var till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet, utan de skall vara Guds och Kristi präster och skall härska som konungar med honom de tusen åren.” — Uppenbarelseboken 20:4—6, NW.

8, 9. a) Var befann sig de troner Johannes såg, och hur många troner var det? b) Vilken ”dag” såg Johannes alltså början av, och hur talade Paulus om den i Aten?

⁸ De troner som Johannes såg var uppe i himmelen, inte på jorden, eftersom dessa troner tillhör dem som skall härska som konungar med Kristus i tusen år. Antalet troner var därför inte obestämt. Antalet var 144.000 för att passa till de 144.000 andliga israeliter som är tecknade med ”den levande Gudens insegel” och som följer Lammet, Jesus Kristus, ”vart han än går”. (Uppenbarelseboken 7:1—8; 14:1—5; NW) Under de gångna årtusenden då Satan, djävulen, varit ”denna världens härskare” (NW) har det rått sådan frånvaro av rättvisa eller förekommit sådan förvrängning av rättvisan att det kommer att bli något mycket förträffligt, när makten att döma människorna anförtros åt dessa Herren Jesu Kristi 144.000 meddomare. När aposteln Johannes såg dessa 144.000 troner och dem som satte sig på dem, såg han alltså början av den härliga domens dag som beskrevs med följande ord inför Areopagens domstol i Aten för nitton hundra år sedan:

⁹ ”Han [Gud] har fastställt en dag, då han skall hålla en rättfärdig dom över världen genom en man, som han har bestämt till det. Han har gett alla ett bevis på detta, genom att han uppväckte denne man från de döda.” — Apostlagärningarna 17:22—31, Hd.

10, 11. Vilket slags ”själar” var det Johannes såg, och vilket arbete var de utrustade för?

¹⁰ Aposteln Johannes identifierar ytterligare domartronernas innehavare såsom varande Herren Jesu Kristi 144.000 medarvingar till Riket, när han vidare säger: ”Ja, jag såg deras själar, som hade blivit avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud, och dem som varken hade tillbett vilddjuret eller dess bild och som inte hade tagit emot märket på sin panna och på sin hand.” — Uppenbarelseboken 20:4, NW.

¹¹ Aposteln Johannes såg inte ”själar” som saknade huvud. Genom att använda det beskrivande ordet ”själar” talade han inte, likt spiritistiska medier, om ”från kroppen befriade andar”. Han använde ordet ”själar” på samma sätt som det används i den inspirerade Heliga skrift, och han menade levande, medvetna varelser med kropp, genom vilken de gav uttryck åt sin personlighet. Men för att de skall kunna inneha domartroner i de osynliga himlarna måste deras kroppar vara andekroppar. I samband med dryftandet av de dödas uppståndelse heter det i 1 Korintierna 15:44 (Hd): ”Här [i döden] sås en naturlig kropp, där uppstår en andlig kropp.” Aposteln Johannes såg alltså levande, medvetna himmelska kroppar, personer utrustade med mentala förmågor för arbetet som domare, och Johannes identifierade dessa såsom varande de ”som hade blivit avrättade med yxa” för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och Guds ord.

”AVRÄTTADE MED YXA”

12. a) Har alla Kristi medarvingar till Riket bokstavligen blivit avrättade med yxa? b) Verkställer Gud i bildligt avseende denna avrättning med yxa, eller vem är det som gör detta, och av vilket skäl?

¹² Alla Jesu Kristi 144.000 medarvingar till Riket blev emellertid inte avrättade med yxa eller halshuggna för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud. Inte i bokstavligt avseende! Aposteln Jakob, Johannes’ köttslige bror, blev av kung Herodes Agrippa I dödad med svärd, kanhända genom halshuggning. (Apostlagärningarna 12:1, 2) Aposteln Paulus blev enligt traditionen halshuggen i Rom i Italien. (2 Timoteus 4:6—8) Men alla de 144.000 lider inte martyrdöden genom att få huvudet avhugget. Det är sannerligen inte Gud som avrättar dem med yxa, varken i bokstavligt eller i bildligt avseende, eftersom det är för att de talat om honom som de allesammans blir avrättade med yxa. Det är den politiska staten som avrättar dem. När det gäller romarriket, i vilket aposteln Johannes hölls fängslad på fängelseön Patmos, symboliserades denna makt att verkställa avrättningar genom en yxa omgiven av ett spöknippe, varmed man piskade och halshögg brottslingar. Denna symbol kallades fasces och bars i procession av liktorer framför den högste romerske ämbetsmannen. Benito Mussolini, fascistpartiets Il Duce, gjorde under sin regim i Italien denna symbol allmänt känd.

13. Varför avrättar den politiska staten i hela världen bildligt talat Rikets 144.000 arvingar med yxa, enligt vad som sägs i Uppenbarelseboken 20:4?

¹³ Den politiska staten i denna värld avrättar i själva verket de 144.000 arvingarna till Riket genom att döma dem ovärdiga att leva under dess myndighet. Den dömer dem till döden, så att säga. Aposteln Johannes klargör orsaken till detta. Hur då? Genom att, som Johannes säger, de ”varken hade tillbett vilddjuret eller dess bild” och ”inte hade tagit emot märket på sin panna och på sin hand”. Dessa 144.000 arvingar till Riket hade med andra ord inte tillbett den politiska staten i någon av dess olika former utöver jorden. Kvarlevan av dessa Rikets arvingar nu på 1900-talet hade heller inte tillbett den internationella organisation för fred och säkerhet i världen som nu är känd såsom Förenta nationerna men tidigare gick under namnet Nationernas förbund. Det är det symboliska ”vilddjuret”, den politiska staten i hela världen, som slungas i den tillintetgörelse som symboliseras av ”eldsjön, som brinner med svavel”, och detta sker i samband med ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. — Uppenbarelseboken 13:1—17; 14:9—11; 19:19, 20; 20:4; NW.

14. Varför kan det sägas att Rikets 144.000 arvingar inte tillber vilddjuret och inte tar emot dess märke på sin panna eller på sin hand?

¹⁴ Rikets 144.000 arvingar tillber inte det symboliska ”vilddjuret”. De blandar sig inte i dess politik, strävar inte efter politiska ämbeten och tar inte del i dess blodiga krigföring. På så sätt tar de inte emot något märke på pannan eller handen, vilket skulle symbolisera att de är statens slavar och räcker den en verksam hand till att utföra dess världsliga och ofta vilddjurslika verksamhet. De 144.000 tillber inte heller en ”bild åt vilddjuret” genom att förvänta frälsning genom en av människor frambragt internationell organisation för fred och säkerhet i världen. De tillber endast den Gud som de talar om och är lojala mot honom såsom den universelle suveränen. De upphöjer inte den politiska staten på jorden, utan bär vittnesbörd om att Jesus, Guds Son, är Kristus, Messias, som den högste Guden har förordnat till att härska över människovärlden i tusen år. Det är inte att undra på att ”vilddjuret” avrättar de 144.000 liksom med yxa!

15. Vad får alla de 144.000 till slut vara med om på jorden, och hur kommer det sig att de kan sätta sig på domartroner i himmelen?

¹⁵ Vare sig Rikets 144.000 arvingar slutar sin jordiska bana genom en våldsam martyrdöd eller inte, dör de allesammans till slut i fysiskt avseende. Hur kommer det sig då att de kan träda in i himmelriket och sätta sig på dessa domartroner uppe i himmelen? Det beror inte på någon odödlighet hos människosjälen, utan möjliggörs genom en uppståndelse från de döda. Johannes säger om dem ”som hade blivit avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud”: ”Och de fick liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år.” — Uppenbarelseboken 20:4, NW.

16. Vilket slags skapelser blir de, när de får liv igen, och i vilken utsträckning åtnjuter de då liv?

¹⁶ De ”fick liv” igen, inte på jorden såsom mänskliga skapelser eller människosjälar, utan uppe i himmelen såsom andliga Guds söner. Det är som sådana aposteln Johannes ser dem i sin syn. De har en livslängd som överstiger människans nuvarande livslängd. De kan leva längre än Metusela gjorde, som levde i 969 år. (1 Moseboken 5:25—27) De kan leva under de tusen år, då de regerar tillsammans med Kristus, och sedan fortsätta att leva i evighet, eftersom de blir iklädda odödlighet i samband med sin uppståndelse från de döda. (1 Korintierna 15:50—57) I samma ögonblick som de uppstår börjar de åtnjuta livets fullhet, utan svaghet, utan förgänglighet, utan något av den ofullkomlighet som tidigare varit förbunden med deras döende naturliga kroppar, som de ärvt av syndarna Adam och Eva. De åtnjuter fullkomligt liv, i det att den allsmäktige Guden har gett dem rätten till evigt liv i anden. — 1 Korintierna 15:42—55.

17. a) Kommer den ”stora skaran” av dem som överlever den ”stora vedermödan” att ögonblickligen göras fullkomliga efter det att Satan blivit slungad i avgrunden? b) När kommer de att vara i stånd att klanderfritt hålla Guds lag, och varför det?

¹⁷ För att framhäva denna skillnad mellan det tillstånd de ögonblickligen blir försatta i vid sin uppståndelse och det tillstånd som resten av människovärlden befinner sig i vid början av de tusen åren säger aposteln Johannes vidare: ”De blev levande igen och regerade med Kristus i tusen år, fastän de övriga döda inte blev levande, förrän de tusen åren hade gått.” (Uppenbarelseboken 20:4, 5, Hd) Detta bevisar att inte ens den ”stora skaran” av tillbedjare i Guds andliga tempel, vilka överlever den ”stora vedermödan”, ögonblickligen kommer att göras fullkomliga i köttet och förklaras värdiga evigt liv på jorden omedelbart efter det att Satan, djävulen, och hans demoner blivit bundna och slungade i avgrunden. Tack vare det upplyftande bistånd och de välsignelser de får under Jesu Kristi tusenåriga regering kommer de att steg för steg gå framåt mot mänsklig fullkomlighet och förmåga att klanderfritt hålla Guds lagar och leva i köttet utan att synda. Men hur blir det med de milliarder människor som sover i jordiska minnesgravar eller i en våt grav?

18. a) Vilken människa som visade medkänsla med Jesus kommer att vara bland dem som kommer upp ur hades under tusenårsriket? b) När kommer dessa döda människor som uppstått att uppnå mänsklig fullkomlighet, och på vilket sätt?

¹⁸ Johannes’ förhandssyn av de tusen åren visar oss vad som händer med dessa, när det heter: ”Och havet gav ifrån sig de döda som var i det, och döden och hades gav ifrån sig de döda som var i dem, och de blev dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar.” (Uppenbarelseboken 20:13, NW) Bland dem som på så sätt kommer upp ur hades eller den döda mänsklighetens gemensamma grav kommer den ogärningsman att befinna sig som blev hängd på en avrättningspåle bredvid Jesus och som Jesus riktade följande ord till: ”Sannerligen säger jag dig denna dag: Med mig skall du vara i paradiset.” (Lukas 23:43, Rotherham; NW). Denne ogärningsman skall komma upp ur hades till det jordiska paradis som Jesu Kristi rike återupprättat åt mänskligheten. I detta paradis kommer ogärningsmannen, tillsammans med alla de andra döda människor som uppstått, att få möjlighet att rätta till sitt levnadssätt och bli botad från mänsklig ofullkomlighet och syndfullhet. På detta sätt kommer han att vid slutet av de tusen åren av Kristi regering kunna nå målet mänsklig fullkomlighet till Guds avbild och likhet. Alla de som uppnått mänsklig fullkomlighet och syndfrihet på jorden måste emellertid vid slutet av de tusen åren genomgå ett slutligt prov på sin lojalitet gentemot Guds universella, suveräna herravälde, om de skall få behålla sitt fullkomliga liv.

19. a) Hur kan det alltså sägas att ”de övriga av de döda fick inte liv, förrän de tusen åren var till ända”? b) Vad händer med dem som inte består i provet på deras lojalitet gentemot Guds suveränitet?

¹⁹ De fullkomnade människor på jorden som bevarar sin ostrafflighet och bevisar sig trogna mot Guds rättmätiga herravälde kommer att bli förklarade rättfärdiga av den högste domaren, Jehova Gud. Han förklarar dessa oskyldiga värdiga att få evigt liv, och han ger dem rätten till evigt liv i lycka i det jordiska paradiset. Eftersom dessa lydiga nu är fria från all fördömelse, lever de verkligen från Guds fullkomliga ståndpunkt betraktat. Det är alltså på detta sätt som ”de övriga av de döda [inte] fick ... liv, förrän de tusen åren var till ända”. (Uppenbarelseboken 20:5, NW) De fullkomnade människor som inte bevarar sin trohet genom detta prov på deras gudaktiga lojalitet, sedan de tusen åren gått till ända, kommer att bli tillintetgjorda för evigt, precis som Johannes i sin förhandssyn beskriver saken, när han säger: ”Och döden och hades slungades ned i eldsjön. Detta betyder den andra döden, eldsjön. Dessutom blev var och en som inte fanns skriven i livets bok slungad i eldsjön.” (Uppenbarelseboken 20:14, 15, NW) Dessa illojala uppnår alltså inte evigt liv.

”DEN FÖRSTA UPPSTÅNDELSEN”

20—22. a) Varför uppstår en fråga om Efesierna 2:1—6, när Johannes går tillbaka till att dryfta ”den första uppståndelsen”? b) Vad kan man undra i förbindelse med Kolosserna 2:11—13, där Paulus dryftar den kristna omskärelsen?

²⁰ Sedan aposteln Johannes skjutit in denna förklaring om ”de övriga av de döda”, syftar han åter tillbaka på hur dessa, som blivit ”avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud”, fick liv igen och säger vidare: ”Detta är den första uppståndelsen. Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet, utan de skall vara Guds och Kristi präster och skall härska som konungar med honom de tusen åren.” — Uppenbarelseboken 20:5, 6, NW.

²¹ Skulle det kunna vara denna ”första uppståndelse” för dessa Kristi 144.000 medarvingar till Riket som aposteln Paulus talar om i Efesierna 2:1—6? Aposteln skriver där till det första århundradets kristna i staden Efesus i Mindre Asien och säger: ”I voren döda genom edra överträdelser och synder, i vilka I fordom vandraden efter denna världs tider, efter fursten över väldet av denna luftkrets, den ande, som nu är verksam i otrons barn. ... Men Gud, som är rik på barmhärtighet, gjorde oss för sin stora kärleks skull, varmed han älskade oss, även då vi genom synderna voro döda, levande i Kristus — ty genom hans nåd ären I frälsta — och uppväckte oss med honom och försatte oss med honom i det himmelska, i Kristus Jesus.” — J. P. E. Benelius’ romersk-katolska översättning.

²² Aposteln Paulus skrev på liknande sätt, när han dryftade den kristna omskärelsen med de kristna i Kolosse i Mindre Asien: ”I honom haven I även blivit omskurna med en omskärelse, ... Kristi omskärelse, när I med honom blivit begravna i dopet. Och i honom haven I även uppstått genom tron på Guds kraft, som har uppväckt honom från de döda. Även eder, som voren döda i edra överträdelser och i edert kötts förhud, gjorde han levande med honom, i det han tillgav eder alla överträdelser.” — Kolosserna 2:11—13, Benelius.

23. a) Vad sägs det i New Catholic Encyclopedia om den ”första uppståndelsen”, eftersom de föregående skriftställena handlar om en av de ”första” erfarenheterna i en kristens liv? b) Vad sägs det följaktligen om att Satan hålls bunden i tusen år?

²³ Vi måste medge att denna övergång från döden till livet i bildligt eller andligt avseende är en av de ”första” erfarenheterna i en kristens liv. I New Catholic Encyclopedia (copyright 1967) betraktas denna erfarenhet som den ”första uppståndelsen”, vilken omnämns i Uppenbarelseboken 20:5, 6, och det heter vidare under rubriken ”Millenarianism” (Tron på millenniet):

... Den ”första uppståndelsen” symboliserar dopet, ... genom vilket man blir delaktig i Kristi uppståndelse. ... Alla de trogna, både de som befinner sig på jorden och de som befinner sig i himmelen, har del i Jesu 1.000-åriga regering, en symbol av kyrkans hela livstid, betraktad i dess härliga dager, från Kristi uppståndelse till den yttersta domen. ... Att Satan hålls kedjad under samma period betyder att Satans inflytande märkbart har nedbringats, men inte helt avlägsnats. Att Satans inflytande minskats beror på att Kristi återlösning är så verkningsfull. Efter en slutlig kamp nära tidens ände ... kommer Satan att bli fullständigt besegrad av Kristus. ...

24, 25. Hur länge har kyrkans livstid varat, räknat från pingsten år 33 v.t., och vad säger Paulus om att härska som konungar i den kristna församlingen på hans tid?

²⁴ Överensstämmer denna förklaring av den ”första uppståndelsen” med vad Johannes skriver i Uppenbarelseboken 20:1—6? Sedan veckohögtidens dag år 33 v.t., då den kristna församlingen i Jerusalem började bli döpt med Guds heliga ande, och fram till våra dagar har ”kyrkans livstid” inte varit bara ett tusen år, utan nästan dubbelt upp. Har någon av den sanna kristna församlingens medlemmar ”regerat” under dessa nära två tusen år, även om detta bara skulle ha skett medan han befann sig mitt i den kristna församlingen?

²⁵ Vilken av apostlarna ”regerade” på detta sätt? Inte aposteln Paulus! Han skrev nämligen till vissa ärelystna medlemmar av församlingen i Korint: ”Ni har börjat härska som konungar UTAN oss, är det så det förhåller sig? Och jag önskar i sanning att ni hade börjat härska som konungar, för att vi också måtte få härska med er som konungar. Ty det tycks mig som om Gud har satt oss apostlar sist till beskådande, såsom män som bestämts till döden, ty vi har blivit ett skådespel för världen, både för änglar och för människor.” (1 Korintierna 4:8, 9, NW) Han framhöll också för sin missionärskamrat Timoteus att regerandet kommer efter den kristnes fysiska död, när han sade: ”Detta är en trovärdig utsaga: Sannerligen, om vi har dött tillsammans, skall vi också leva tillsammans; om vi fortfar att uthärda, skall vi också härska tillsammans som konungar; om vi förnekar, skall han också förneka oss.” — 2 Timoteus 2:11, 12, NW.

26. Vad visar Jesu ord till de kristna i Laodicea om huruvida de kristna skall regera på jorden från och med den dag de blir döpta?

²⁶ Och hur var det med aposteln Johannes? Medan han hölls fången på den romerska fängelseön Patmos citerade han den uppståndne Herren Jesu Kristi ord till de kristna i Laodicea: ”Åt den som vinner seger skall jag ge att sätta sig med mig på min tron, alldeles som jag vann seger och satte mig med min Fader på hans tron.” (Uppenbarelseboken 3:21, NW) Allt regerande hörde framtiden till, efter Jesu Kristi trogna lärjungars fysiska död. De kristna skulle inte regera på jorden från och med den dag de blev döpta i vatten.

27, 28. a) Innebär orden i Uppenbarelseboken 20:4 att de får liv från en bildlig död i samband med att de villigt underkastar sig vattendopet? b) På vilket sätt blir de dödade, enligt den bildliga framställningen, och av vilken orsak? Från vilket slags död måste följaktligen den ”första uppståndelsen” ske?

²⁷ Genom vilket slags uppståndelse är det som ”de fick liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år”? Genom en bildlig uppståndelse eller genom en bokstavlig uppståndelse från den verkliga döden och graven? I Uppenbarelseboken 20:4 talas det inte om att de fick liv från den bildliga död som de villigt underkastar sig, när de blir döpta i vatten, precis som Jesus själv blev. Nej, det är den död de får lida, när de blir ”avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud”.

²⁸ De blir inte ”avrättade med yxa” därför att de själva vill det, utan därför att Guds och Kristi fiender vill det, och detta inträffar efter det att de blivit döpta i vatten och därför att de bär vittnesbörd om att Jesus är Kristus och talar om att Gud är universums rättmätige härskare (jorden inte undantagen). Att de blir ”avrättade med yxa” leder slutligen till verklig fysisk död. När de får liv igen för att härska som konungar, sker detta följaktligen från en bokstavlig, fysisk död, och inte från en bildlig död, som äger rum i samband med vattendopet. De börjar heller inte härska som konungar här på jorden efter en andlig uppståndelse, som följer på deras dop i vatten. Den uppståndelse som avses i Uppenbarelseboken 20:4—6 är den verkliga, bokstavliga uppståndelsen från dödens sömn i scheol eller mänsklighetens gemensamma grav.

29, 30. a) Kan det sägas om dem som endast har erfarit en bildlig uppståndelse att ”över dessa har den andra döden ingen myndighet”? b) Vad säger Paulus om detta i Hebréerna 10:26—31?

²⁹ Vi får inte förbise ett annat bevis för detta. I Uppenbarelseboken 20:6 (NW) heter det: ”Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet.” Denna andra död symboliseras av ”eldsjön, som brinner med svavel”. (Uppenbarelseboken 19:20, NW; 20:14) Kan detta sägas om dem som bara blivit döpta med vatten och som i andligt avseende gjorts levande från döden i överträdelser och synder och blivit uppväckta tillsammans i andligt avseende och satta ”i det himmelska i förening med Kristus Jesus”? (Efesierna 2:1, 5, 6, NW) Nej, det är fortfarande möjligt för dessa som blivit döpta att bli otrogna när de blir satta på prov här på jorden, så att de får lida straffet ”den andra döden”, fullständig tillintetgörelse. Det var därför aposteln Paulus varnade de döpta, smorda kristna i Korint i Grekland: ”Må den, som menar att han står, ta sig till vara så att han inte faller.” (1 Korintierna 10:12, NW) I Hebréerna 10:26—31 (NW) får de döpta, smorda kristna också följande varning:

³⁰ ”Om vi uppsåtligt bedriver synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finns det inte längre kvar något offer för synder, utan det finns en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finns en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som står emot. Var man som har ringaktat Mose lag dör utan att röna medlidande, efter vittnesmål av två eller tre. Hur mycket strängare straff tror ni inte då att den man kommer att räknas värd, som har trampat på Guds Son och som har aktat förbundets blod, varigenom han blivit helgad, såsom av alldagligt värde och som med förakt har kränkt den oförtjänta omtankens ande! Ty vi känner honom som sade: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla’; och återigen: ’Jehova skall döma sitt folk.’ Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.”

31. Vad sägs det om detta i Hebréerna 6:4—8?

³¹ I Hebréerna 6:4—8 (NW) läser vi också: ”Det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla har blivit upplysta och som har smakat den himmelska fria gåvan och som har blivit delaktiga av helig ande och som har smakat Guds förträffliga ord och de krafter som hör den kommande tingens ordning till, men som har avfallit, att återuppliva dem till sinnesändring, då de ju på nytt fastnaglar för sig Guds Son vid pålen och utsätter honom för offentlig skam. Den jord till exempel som dricker in regnet, vilket ofta kommer på den, och som därefter frambringar växtlighet, lämplig för dem för vilkas räkning den också brukas, får till gengäld välsignelse från Gud. Men om den bär törnen och tistlar, förkastas den och är nära förbannelse; och det slutar med att den förbränns.”

32. Vilket slags uppståndelse är de av de kristna ensamma om som inte är underställda den andra dödens ”myndighet” och inte kan tillfogas skada genom den?

³² Fördenskull är den ”första uppståndelsen” inte den bildliga uppståndelse som följer på dop i vatten och som lämnar den döpte fortfarande utsatt för möjligheten att lida den ”andra döden”, underkastad dess ”myndighet”. Det är den verkliga, bokstavliga uppståndelsen från scheol till liv såsom en Guds andeson i de osynliga himlarna, vilka Jesus Kristus själv for upp till. Jesus gav följande löfte med avseende på detta: ”Bevisa dig trogen ända till döden, så skall jag ge dig livets krona. Må den som har öra höra vad anden säger till församlingarna: Den som vinner seger skall ingalunda lida skada av den andra döden.” (Uppenbarelseboken 2:10, 11, NW) De som har del i den ”första uppståndelsen” kan inte tillfogas någon skada av den ”andra döden” och är inte underställda dess ”myndighet”, därför att de i och med denna uppståndelse har blivit iklädda odödlighet och oförgänglighet. — 1 Korintierna 15:53, 54.

33. I vilka två avseenden kan den kallas ”den första uppståndelsen”?

³³ Vi kan nu inse varför detta kallas ”den första uppståndelsen”. Det är därför att detta är samma slags uppståndelse som Jesus Kristus fick del av på tredje dagen efter sin död, en uppståndelse till en ögonblicklig livets fullhet, varigenom den uppståndne Jesus Kristus blev ”den förstfödde från de döda”. (Uppenbarelseboken 1:5; Kolosserna 1:18; NW) Den föregår i fråga om tidpunkten det tillfälle då ”de övriga av de döda” får liv. Den är inte bara den första i fråga om tidpunkten, utan är också den ”första” därigenom att den är den bästa uppståndelse som de döda kan få del av. Det är en uppståndelse till oförgängligt, odödligt liv såsom en Guds andeson i Guds egna himlar.

34. På vad sätt är de som har del i den ”första uppståndelsen” heliga?

³⁴ Man kan sannerligen utropa: ”Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen.” (Uppenbarelseboken 20:6, NW) De är i sanning ”heliga” med tanke på att det är omöjligt för dem att lägga i dagen någon otrohet som skulle förtjäna ”den andra döden”. Genom denna uppståndelse blir det också möjligt för dem att vara himmelska ”Guds och Kristi präster” och att ”härska som konungar med honom de tusen åren”. Satan, djävulen, kommer då inte att vara världens härskare.

”DE TUSEN ÅREN” BOKSTAVLIGA, KLART FASTSTÄLLDA

35, 36. a) Har de kristna, sedan de blivit döpta, erfarit att Satans inflytande minskat till följd av att ”Kristi återlösning är så verkningsfull”? b) Hur skulle det förhålla sig, enligt vad som visas av de råd som Petrus och Paulus gav?

³⁵ Att Satan, djävulen, och hans demonänglar kedjas och slungas i avgrunden betyder inte det som New Catholic Encyclopedia framhåller, nämligen att Satans inflytande märkbart nedbringas under den nuvarande tingens ordning och att detta minskande av Satans inflytande beror på att ”Kristi återlösning är så verkningsfull”. De sanna kristna på jorden har sannerligen inte känt av att Satans inflytande minskats, blivit märkbart nedbringat, sedan de blivit döpta i vatten. Aposteln Petrus fann det i stället nödvändigt att mot slutet av sitt jordiska liv skriva följande varning till de kristna: ”Bevara er besinning, var på er vakt. Er vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker uppsluka någon.” (1 Petrus 5:8, NW) Av samma orsak gav aposteln Paulus de kristna detta råd:

³⁶ ”Ikläd er den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi har strid, inte mot blod och kött, utan mot herradömena, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andliga styrkorna i det himmelska. Tag fördenskull på er den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni skall kunna stå emot på den onda dagen och, sedan ni grundligt har utfört allt, skall kunna stå fasta.” — Efesierna 6:11—13, NW.

37. Vad visar Uppenbarelseboken 12:17 om huruvida Satan i bildligt avseende har varit kedjad sedan Kristus verkställde återlösningen?

³⁷ I Uppenbarelseboken 12:1—17 (NW) beskriver aposteln Johannes vidare i symboler Guds messianska rikes födelse och vad den ”store draken”, ”den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”, företar sig sedan han blivit nedkastad från himmelen till vår jord. Johannes tillfogar sedan följande ord som en särskild varning till sanna kristna nu på 1900-talet, då dessa ting inträffar: ”Och draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som håller Guds bud och har arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.” (Uppenbarelseboken 12:17, NW) Låter allt detta som om Satans makt och inflytande över de kristna märkbart nedbringats efter deras dop i vatten? Innebär detta att Satan blivit kedjad?

38. Vilka är det som inte mer skall bli vilseledda, till följd av att Satan blir bunden och slungad i avgrunden?

³⁸ Men vad är egentligen orsaken till att Satan, djävulen, blir gripen, kedjad och slungad i avgrunden, enligt vad aposteln Johannes säger? ”På det att han inte mer måtte vilseleda nationerna, förrän de tusen åren hade gått till ända.” (Uppenbarelseboken 20:1—3, NW) Med ordet ”nationerna” avser Johannes inte de döpta, smorda 144.000 arvingarna till Riket, utan människor som inte är Herren Jesu Kristi sanna, verkliga efterföljare och efterliknare. Vid det tillfälle då djävulen blev utkastad från himmelen omtalas han som ”Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden”. (Uppenbarelseboken 12:9, NW) De trogna 144.000 arvingarna till Riket är ingen del av ”nationerna” på den bebodda jorden, som blir vilseledda. Det är alltså inte de 144.000, vilka har del i den ”första uppståndelsen”, utan ”nationerna”, som inte mer skall bli vilseledda, till följd av att Satan, djävulen, och hans demonänglar blir bundna och slungade i avgrunden.

39. Har den utsträckning i vilken Satan vilselett nationerna nedbringats sedan pingsten år 33 v.t., och vad förutsägs i Uppenbarelseboken 12:12?

³⁹ Kan det då sägas att den utsträckning, i vilken Satan, djävulen, har vilselett dessa nationer under de mer än ett tusen nio hundra år som gått sedan den kristna församlingen blev döpt med Guds heliga ande på veckohögtidens dag i Jerusalem år 33 v.t., har reducerats, nedbringats, minskats? Vem är så blind och så illa hemmastadd i mänsklighetens historia att han skulle svara ja på denna fråga? Det har varit precis tvärtom. I våra dagar, i denna tidsålder då människor äger den allra största upplysning i vetenskapligt avseende, blir de världsliga ”nationerna” vilseledda i en utsträckning som saknar motstycke och med allvarligare konsekvenser än någonsin tidigare. Varför det? Därför att detta internationella bedrägeri från Satans och hans demoners sida betyder undergång för alla dessa vilseledda nationer inom en mycket nära framtid. Det fanns goda skäl för att en ”stark röst i himmelen” uttalade följande ord i samband med att Satan, djävulen, blev utkastad: ”Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till er i stor förbittring och vet att han har en kort tidsperiod.” — Uppenbarelseboken 12:10—12, NW.

40, 41. a) Vilket argument från religionsanhängare i kristenheten beträffande de tusen år då Satan hålls bunden har alltså bevisats vara falskt? b) Vilken verklig händelse är mänskligheten i stort behov av, och vilka sätter nu sitt hopp till Kristi tusenårsregering?

⁴⁰ Detta påstående från religionsanhängare i kristenheten — att de ”tusen år” då Satan, djävulen, befinner sig i avgrunden inte betyder tusen bokstavliga år, utan har avseende på ”kyrkans hela livstid” på jorden (som redan överstiger 1.900 år) — har alltså bevisats vara ett falskt argument!

⁴¹ Enligt bibelns tidsschema är det sjunde millenniet av mänsklighetens tillvaro på jorden nära förestående. Det kommer att ta sin början inom denna generations tid. Som aldrig tidigare i historien är jordens inbyggare nu i behov av att Satan, djävulen, verkligen blir bunden och slungad i avgrunden. De världshändelser som omedelbart skall föregå detta står nu i begrepp att äga rum, och mänsklighetens store vedersakare och förtryckare kommer att bli instängd i avgrunden, som skall hållas förseglad under tio århundraden. Vi står nu inför den tid då Kristus och hans uppståndna församling skall regera som konungar i tusen år med frid och välsignelser för människosläktet och alla de storslagna möjligheter som detta kommer att föra med sig! En ”stor skara” av överlämnade människor, som tror på bibeln, sätter nu sitt hopp till Kristi tusenårsregering och har fått Guds löfte om att bli bevarade från döden och bli förda in i denna den lyckligaste tiden i mänsklighetens hela historia. Vilka välsignade framtidsutsikter har de inte!

42. Vilka frågor uppstår om den ”stora skarans” inställning till dem som skall härska över den i tusen år, och vad är det därför på sin plats att vi begrundar?

⁴² Kommer inte denna ”stora skara” att bli trött på att ha samma härskare över sig i tusen år? Kommer den inte långt innan denna tidsperiod är slut att vilja ha ett regeringsbyte och kräva att få hålla folkomröstning för att få en ny uppsättning härskare? Eller kommer den i stället att lära sig älska dessa himmelska präster och konungar mer och mer och vara tacksam för att de stannar kvar i sina ställningar under hela den tid som Gud har fastställt? Detta är allvarligt menade frågor, eftersom denna ”stora skara” under tusenårsriket kommer att få möjlighet att leva lika länge som den himmelska regeringen består — ett tusen år, och därefter för all framtid. När vi nu begrundar dessa intressanta frågor, är det på sin plats att vi mera ingående undersöker vilket slags konungar och präster det kommer att bli och hur dyrbara deras tjänster kommer att vara för hela mänskligheten, både de överlevande och de döda. (2 Timoteus 4:1) Detta kräver att vi undersöker deras bakgrund i det förflutna och vilka krav den högste Guden har uppställt för att räkna dem värdiga att tjäna som konungar och präster i tusen år.

[Bild på sidan 32]

Fasces

Kapitel 4

Konungar i tusen år utan efterträdare

1. Från och med vems tid har av människor upprättade riken visat sig otillfredsställande?

AV MÄNNISKOR upprättade riken har inte visat sig tillfredsställa människans behov. Åtminstone från och med det tjugoandra århundradet före den vanliga tideräkningen, för mer än 4.150 år sedan, började människosläktet ha av människor upprättade riken. Namnet på den förste mänsklige kung som omtalas är Nimrod, sonsonsson till Noa, som byggde arken, och Nimrod tycks ha varit en självutnämnd kung, att döma av skildringen i 1 Moseboken 10:8—12.

2. a) Vilken inställning hade Noa till konungadöme? b) Vilket slags styrelseskick är det tydligt att de allra flesta människor föredrar i våra dagar?

² Noa, som fortfarande levde då Nimrods rike tog sin början, gjorde inte denne till kung i Babel (eller Babylon). Noa gjorde inte ens sig själv till kung, utan fortsatte att vara blott och bart det patriarkaliska överhuvudet för det växande människosläktet. (1 Moseboken 9:28, 29; 10:32—11:9) I våra dagar har folken till största delen tröttnat på att ha kungar som efterträds av arvingar inom den kungliga familjen. Det är tydligt att man föredrar folkstyre, till exempel republiker och demokratier med folkvalda presidenter. Under dessa demokratier tröttnar folket snart på en viss grupp regeringsmedlemmar, som vanligtvis kommer från ett enda politiskt parti, och söker därför få till stånd en förändring genom att välja kandidater från ett annat politiskt parti till dessa ämbeten.

3. Vem har fått nog av riken som upprättats av människor, och vad lät denne kungöra på den plats där det första av människor upprättade riket hade sitt säte?

³ Människorna är inte de enda som har tröttnat på av människor upprättade riken med regenter vars efterträdare utses genom arvsrätt. Gud har också tröttnat på detta. Gud har i själva verket tröttnat på alla de av människor upprättade regeringarna på jorden i våra dagar.a Även om folket ännu inte har fått nog av dem, så har han sannerligen fått nog. Det är ju på hans egendom (jorden) som dessa av människor upprättade regeringar har utövat sitt vanstyre eller otillfredsställande, bristfälliga styre. Det var därför han lät kungöra på den plats där den förste av människor insatte kungen kom till makten, närmare bestämt i Babylon, att han vid sin egen fastställda tid skulle tillintetgöra alla dessa av människor upprättade regeringar för att ge plats åt sin Sons, Jesu Kristi, tusenåriga regering. Genom sin profet Daniel sade han till Nebukadnessar, Babylons kung: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Daniel 2:44.

4, 5. a) Vilka är de härskare över människorna som Gud älskar? b) Vilka andra kommer dessa härskare ovillkorligen att älska, om de älskar Gud, enligt vad aposteln Johannes säger?

⁴ I enlighet med detta sitt uppsåt älskar den högste Guden i himmelen inte dessa kungar och andra politiska härskare på jorden. De älskar inte heller honom, även om många av dem är kungar och politiska härskare i det som kallas kristenheten. Om de verkligen älskade honom, skulle de göra som Jesus Kristus, Guds Son, uppmanade sina lärjungar: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet”, och de skulle inte inneha politiska ämbeten i någon av människor upprättad regering i våra dagar. (Matteus 6:33, NW) Det är mycket viktigt för mänskligheten att ha en konung över sig som himmelens Gud älskar. Detta gäller också en sådan konungs medregenter: för mänsklighetens bästa bör de vara personer som Gud älskar. Det är därför han kommer att låta dem få behålla sina ämbeten. Det är därför han från början ger dem deras ämbeten. De är och kommer att vara sådana som älskar den ende levande och sanne Guden. Detta betyder ovillkorligen att de också kommer att älska människorna på jorden. Aposteln Johannes framhöll just detta, när han skrev:

⁵ ”Om någon kommer med det påståendet: ’Jag älskar Gud’, och likväl hatar sin broder, är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta bud har vi från honom, att den som älskar Gud också bör älska sin broder.” — 1 Johannes 4:20, 21, NW.

6. Hur har mänskligheten påverkats av att de olika härskarna insisterat på att upprätthålla sina nationella gränser och sin suveränitet?

⁶ Mänskliga kungar och andra politiska härskare har varit mycket svartsjuka när det gällt deras nationella gränser, som skiljer nationer och folk från varandra. Varje politisk härskare försöker upprätthålla herraväldet inom sitt eget territorium, och han väntar sig att de människor som bor där skall vara lojala mot honom. Under denna tingens ordning har jorden styckats i många nationella territorier, och i vart och ett av dessa insisterar man på nationell suveränitet. Detta har inte bidragit till att ena mänskligheten. Rivalitet mellan nationer har blivit följden. Nu uppstår därför en intresseväckande fråga.

7. Vilket uppsåt har Gud när det gäller himmelskt herravälde över jorden, och hur antyds detta i Uppenbarelseboken 14:1—5?

⁷ Det är inte Guds uppsåt att Jesus Kristus ensam skall härska som konung under de tusen åren. Guds älskade Son skall inte ensam träda upp som konung på det himmelska Sions berg, regeringssätet. Aposteln Johannes förklarar i stället: ”Och jag såg, och se! Där stod Lammet på Sions berg och med honom ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor. ... Och de sjunger liksom en ny sång inför tronen och inför de fyra levande väsendena och de äldste; och ingen var i stånd till att behärska den sången utom de ett hundra fyrtiofyra tusen, som har blivit köpta från jorden. ... Dessa är de som fortfar att följa Lammet, vart han än går. Dessa blev köpta från människosläktet till en förstling åt Gud och åt Lammet, och ingen falskhet blev funnen i deras mun; de är utan vank.” — Uppenbarelseboken 14:1—5, NW.

8. Vilka frågor uppstår när det gäller tilldelningen av territorium åt Rikets 144.000 arvingar och hur det kommer att bli med olika språkgrupper?

⁸ Eftersom det alltså kommer att bli 144.001 konungsliga härskare över jorden, betyder då det att jorden skall delas upp i 144.000 territorier med en av de 144.000 över varje enskilt territorium, så att människorna i detta territorium blir ansvariga inför denne specielle konung, vilken i sin tur är underställd Jesus Kristus, den främste konungen? Skulle inte en sådan uppdelning av jordens inbyggare resultera i gränser, även om de vore osynliga, och skulle inte detta skapa ett visst mått av åtskillnad mellan jordens inbyggare på de olika sidorna om dessa gränser? Skulle vidare en av Rikets arvingar som tidigare talat kinesiska bli satt över ett område där folket talar kinesiska, en rysktalande Rikets arvinge över en rysktalande befolkning, en engelsktalande över sådana som talar engelska, och så vidare, i enlighet med de olika språkgrupper som existerar? Skall splittrande språkbarriärer få fortsätta att finnas till, så att man hindras från att förstå varandra?

9. a) Från vilka har Rikets 144.000 arvingar tagits ut, och i enlighet med vilken av Jesu befallningar har detta skett? b) Vilken fråga uppstår beträffande olika språk bland dem?

⁹ Detta är naturliga, befogade frågor. Men beträffande detta måste framhållas att bibeln inte visar vilken tilldelning av konungsligt ansvar den främste konungen, Jesus Kristus, kommer att ge de individer som utgör hans 144.000 medarvingar. Under de nitton hundra år som gått sedan den kristna församlingen grundades år 33 v.t. har dessa Kristi 144.000 medarvingar tagits ut ur nationer, folk och stammar som talat många olika språk. Den uppståndne Jesus Kristus sade till sina lärjungar, som hade samlats i Galileen några dagar innan han for tillbaka upp till himmelen: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem.” (Matteus 28:19, NW) Skall vi föreställa oss att Kristi 144.000 medkonungar uppe i himmelen, i Rikets härlighet, skall vara skilda åt genom olika språk och vara beroende av tolkar? Aposteln Paulus skrev om ”människors och änglars tungomål”. — 1 Korintierna 13:1.

10. Vilket språk kommer de 144.000 att tala i himmelen, och vad händer med deras tidigare jordiska språk?

¹⁰ De uppväckta, förhärligade 144.000 kommer otvivelaktigt allesammans att tala ett enda himmelskt språk, och de kommer att få detta språk som gåva, när de blir iklädda sina nya andekroppar i samband med uppståndelsen från de döda. Detta betyder inte att deras tidigare jordiska språk kommer att utplånas ur deras sinne. Nej, det kommer nämligen att vara genom att de identifierar sig själva genom sitt tidigare mänskliga språk som de skall kunna känna igen sig själva såsom varande samma personer. Men vid sin himmelska uppståndelse kommer de att tala Herren Jesu Kristi språk, och han kommer att tala sin himmelske Faders, Jehova Guds, språk.

ETT SLÄKTE, ETT SPRÅK

11. Vad kommer under tusenårsriket att ske med de nuvarande språkbarriärerna på jorden? Hur och varför kommer detta att ske?

¹¹ Mänskligheten kommer likaså under Kristi och hans 144.000 medkonungars tusenåriga regering att befrias från de språkgränser som nu existerar på jorden. Guds ursprungliga uppsåt med jorden var att den skulle bli lagom fylld med mänskliga skapelser som talade ett gemensamt språk, det språk som deras förste jordiske fader, den fullkomlige mannen Adam, talade. I Edens lustgård hade människosläktet från början ett enda språk. Efter den världsomfattande floden på Noas tid gav Gud mänskligheten en ny rättfärdig början med ett enda språk, det språk som den rättfärdige Noa, den tionde mannen i Adams släktlinje, talade. Detta var det enda språket fram till dess att man gjorde försöket att bygga Babels torn.

12. Hur kommer Gud att upphäva de språkliga verkningarna av den åtgärd han vidtog vid Babels torn?

¹² Då omintetgjorde den allsmäktige Guden enheten bland dem som byggde på tornet och som förenade sina krafter i orätt värv. Hur då? Genom att förbistra deras språk och på så sätt få dem att sprida sig i olika språkgrupper till skilda delar av jorden. (1 Moseboken 11:1—9) I harmoni med sitt ursprungliga uppsåt kommer Gud åter att ge mänskligheten som helhet det enda språk han från början gav den mänskliga familjen, det språk han försåg mänsklighetens förste mänsklige fader med, men med långt större ordförråd och kanske med utsmyckningar från andra språk som Gud skapade vid Babels torn.

13. Vilka kommer på så sätt att få ett tillfälligt språkproblem, men vilka gagneliga verkningar blir följden?

¹³ Detta kommer inte att utgöra något större problem för dem som levde före floden, däribland de åtta människor som överlevde denna syndaflod på Noas tid, när de uppstår från de döda till liv på jorden under Guds tusenårsrike. Men det stora flertalet av de övriga människorna kommer att behöva lära sig ett nytt språk, det språk som Gud avser att hela mänskligheten skall tala. Med tanke på de goda språklärare Riket kommer att tillhandahålla torde detta inte bli något större problem. Även uppståndna spädbarn kan få undervisning i det nya språket ända från barndomen. På detta sätt kommer de allesammans att kunna samtala med varandra direkt och kommer att kunna helt och hållet förstå varandras ord och uttryck. Vilken enande verkan kommer inte detta att ha på den mänskliga familjen! Tänk dig att de allesammans kommer att kunna läsa de inspirerade hebreiska skrifternab, var och en på egen hand, och lägga märke till hur alla profetiorna däri har gått i uppfyllelse och hur dessa skrifter också innehåller en exakt historisk redogörelse ända fram till profeten Malakis tid! Då kommer de som har ärligt hjärta att kunna säga som aposteln Paulus: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinns vara en lögnare.” — Romarna 3:4, NW.

14. Hur kommer de nuvarande barriärerna mellan raser, nationer och stammar att undanröjas vad dem beträffar som har del i den första uppståndelsen?

¹⁴ Samma sak som kommer att ske med språkbarriärerna kommer också att ske med de nuvarande barriärerna på grund av ras, nation och stam. För Rikets 144.000 arvingar, som har del i den ”första uppståndelsen”, kommer dessa barriärer allesammans att höra det förflutna till. Dessa barriärer har allesammans haft samband med köttet. Men Rikets arvingar kommer inte att uppstå med de köttsliga kroppar som de tidigare haft här på jorden, eftersom det är skrivet: ”Detta säger jag [aposteln Paulus], bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike, inte heller ärver förgängligheten oförgängligheten.” (1 Korintierna 15:50, NW) ”Även om vi [de kristna] har känt Kristus efter köttet, känner vi honom i sanning nu inte längre så.” (2 Korintierna 5:16, NW) I samband med den ”första uppståndelsen” blir Rikets 144.000 arvingar delaktiga av ”gudomlig natur”, inte mänsklig natur med alla dess nuvarande barriärer mellan olika raser, nationer och stammar. (2 Petrus 1:4) De kommer allesammans att vara bröder i en särskild himmelsk familj, Guds söner: ”Om vi alltså är barn, är vi också arvingar: Guds arvingar i sanning, men medarvingar med Kristus.” (Romarna 8:17, NW) Det kommer därför att råda enhet bland dem i enlighet med denna ”gudomliga natur”.

15, 16. a) Hur övervinner Rikets 144.000 arvingar mänskliga, jordiska hinder för att bevara enheten? b) Vilken begäran, som Jesus framställde i bön till Gud beträffande dem, håller de fast vid?

¹⁵ Men inte ens under den tid då dessa Rikets 144.000 arvingar befunnit sig i köttet under provsättning här på jorden har de låtit sig söndras av de barriärer mellan raser, nationer och stammar som existerar bland människor i allmänhet. Efter köttet är de ”lärjungar av människor av alla nationerna”. (Matteus 28:19, NW) Men de är först och främst Kristi lärjungar, och de låter det komma i andra hand vilken ras, nation och stam de tillhör. Att de är Kristi döpta lärjungar förenar dem på jorden och gör att de kan övervinna alla köttsliga, mänskliga hinder. Det är därför de är noga med att framhålla och bevara sin fullständiga neutralitet i förhållande till denna världens konflikter mellan raser, nationer och stammar, och därför tar de heller inte del i vare sig lokal, nationell eller internationell politik. De håller fast vid det som Jesus Kristus begärde i bön till Gud beträffande dem:

¹⁶ ”Jag framställer en begäran beträffande dem; jag framställer en begäran, inte beträffande världen, utan beträffande dem som du har gett mig; eftersom de är dina. ... Jag har gett ditt ord åt dem; men världen har hatat dem, därför att de inte är någon del av världen, liksom jag inte är någon del av världen. ... Jag har också gett dem den härlighet som du har gett mig, på det att de må vara ett, alldeles som vi är ett. Jag i förening med dem och du i förening med mig, på det att de må bli fullkomnade till ett, för att världen må få kunskap om att du har sänt ut mig och att du har älskat dem, alldeles som du har älskat mig.” — Johannes 17:9—23, NW.

INTERNATIONELL FRIDSAMHET

17. a) Hur har de 144.000 inte efterliknat kristenhetens och judendomens religionsanhängare när det gäller krigföring? b) Vilken skriftenlig regel kommer de som himmelska konungar att genomdriva åtlydnad för bland människorna på jorden?

¹⁷ Detta är orsaken till att Rikets 144.000 arvingar inte på jorden har efterliknat romerska katoliker, som kämpat med köttsliga vapen mot romerska katoliker, ortodoxa kyrkomedlemmar, som kämpat mot ortodoxa kyrkomedlemmar, protestanter mot protestanter och köttsliga judar mot köttsliga judar, därför att dessa lever under nationella regeringar som är inbegripna i krigföring på liv och död. Rikets arvingar har inte gått ut för att göra lärjungar med evangeliets budskap eller den Heliga skrift i ena handen och ett svärd eller en kulsprutepistol i den andra. Trots att de kommer från många olika nationer har de följt den princip som anges i profetian i Jesaja 2:4: ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.” Och om de har hållit fast vid denna gudomliga regel när de själva befann sig på jorden, kommer de också att genomdriva åtlydnad för den, när de blir konungar över jorden, och kräva att deras undersåtar på jorden följer samma fridsamma regel.

18. Vilken annan internationell grupp på jorden följer denna levnadsregel, enligt vad aposteln Johannes fick se en förhandssyn av?

¹⁸ Som ett glädjande förebud om detta finns det nu en stor internationell skara som är förbunden med kvarlevan av dessa Rikets arvingar och som följer samma fridsamma levnadsregel. Det är den märkliga grupp vars församlande under denna tid i världshistorien blev förutsagt med följande ord enligt aposteln Johannes’ beskrivning: ”Efter dessa ting såg jag, och se, en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder; och de hade palmkvistar i händerna. Och de håller i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet [Jesus Kristus].’ ... ’Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de står inför Guds tron, och de ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall spänna ut sitt tält över dem.’” — Uppenbarelseboken 7:9—15, NW.

19. I vilket förhållande till varandra befinner sig redan nu de människor på jorden som Guds nya ordning skall ta sin början med, och vilka ord av Petrus till dem som älskar ett långt liv kommer de att följa?

¹⁹ Eftersom Jehova Gud spänner ut sitt beskyddande tält över denna ”stora skara” i våra dagar och för den i trygghet genom den annalkande ”stora vedermödan”, kommer de som får överleva in i Guds nya tingens ordning över jorden att vara en fridsam, internationell skara. De krigförande nationerna kommer då att vara borta! Det mänskliga samhället i Guds nya ordning skall ta sin början med en ”stor skara” av människor som överlevt vedermödan och som allesammans redan befinner sig i frid med varandra. På grund av att de älskar det eviga livet kommer de att fortsätta att handla i harmoni med de ord som aposteln Petrus citerade: ”Den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek; han vände sig bort ifrån det som är ont och göre, vad gott är, han söke friden och trakte därefter.” — 1 Petrus 3:10, 11; Psalm 34:13—1512—14.

20. a) Vilken profetia i bibeln kommer att uppfyllas genom att Kristus inte tillåter att denna frid blir störd? b) Hur kommer Kristi regering att likna Salomos?

²⁰ Efter den ”stora vedermödans” storm kommer världsomfattande frid att stråla likt en regnbåge över den renade planeten. Jehovas konung över tusenårsriket, Lammet, Jesus Kristus, kommer inte att tillåta att denna frid blir störd. Annars skulle han inte motsvara den profetia som för länge sedan uttalades om honom: ”Det har fötts ett barn åt oss, det har getts en son åt oss; och den furstliga styrelsen skall komma att vara på hans skuldra. Och han skall kallas Underbar rådgivare, Väldig gud, Evig fader, Fredens furste. På överflödet av den furstliga styrelsen och på freden skall det inte vara någon ände, över Davids tron och över hans rike för att fast befästa det och upprätthålla det genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid. Härskarornas Jehovas själva nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6, 7, NW) Låt oss komma ihåg att Jesus Kristus är ”någonting mer än Salomo”. (Matteus 12:42, NW) Kung Salomos, Davids sons, fyrtioåriga regering präglades av frid, vilket var i överensstämmelse med själva namnet Salomo, som betyder ”fridsam”. Jesus Kristus däremot kommer att upprätthålla en fred som varar i tusen år.

”ÖVER DAVIDS TRON OCH ÖVER HANS RIKE”

21. Vems tron och rike kan varken den furstliga styrelse som utövas av Fredens furste eller dess fred skiljas från?

²¹ Om vi på nytt läser Jesaja 9:6, 7, lägger vi märke till att den ”furstliga styrelsen”, som utövas av Fredens furste, skall vara ”över Davids tron och över hans rike”. Vi kan inte skilja denna utlovade eviga fred från Davids tron och rike, hans som härskade som kung i Jerusalem under åren 1070—1037 f.v.t. Den görs inte beroende av någon president i Amerikas förenta stater eller av Förenta nationerna såsom en av människor upprättad organisation för fred och säkerhet i världen. Varför förhåller det sig så?

22. a) På vilken grundval skulle Jehovas nitälskan uppfylla denna profetia? b) Vad slags man var David när det gällde religion?

²² Det beror på ett obrytbart förbund, ett gudomligt löfte som ”härskarornas Jehova” uttalade om kung David i Jerusalem tidigt under hans regering där. På vilken grundval? Ja, David var ingen ateist, ingen agnostiker. Han var en mycket religiös man, men inte som avgudadyrkarna eller polyteisterna i de icke-israelitiska nationerna på hans tid. Läs själv de många psalmer eller lyriska poem som David diktat och som återfinns i Psaltaren, så kommer du att finna att David ägnade helhjärtad tillbedjan åt Jehova, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud. I en av sina mest välkända psalmer, Psalm 23, sade David: ”HERREN [Jehova] är min herde, mig skall intet fattas. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.” (Psalm 23:1, 6) I Psalm 40:9, 108, 9 sade han vidare: ”’Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.’ Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE [Jehova], vet det.”

23, 24. a) Vad åstundade David att göra för att hysa Guds förbundsark, sedan han fört den till Jerusalem? b) Vad sade Jehova till David när det gällde byggandet?

²³ Några månader efter det att kung David hade gjort Jerusalem till sin huvudstad lät han föra den heliga förbundsarken, ”Guds ark”, till Jerusalem och sätta den i ett tält som slogs upp i närheten av det kungliga palatset. David kände djupt vilken skillnad det var mellan hans palatsliknande bostad, ”ett hus av cederträ”, och den boning i vilken Jehovas förbundsark var placerad. Till slut föreslog han profeten Natan att man skulle bygga ett tempel som var värdigt Jehovas ark. (2 Samuelsboken 7:1—3) Men Gud sände följande ord till David:

²⁴ ”Du har utgjutit blod i myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i min åsyn. Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt omkring; ty Salomo skall han heta, och frid och ro skall jag låta vila över Israel i hans dagar. Han skall bygga ett hus åt mitt namn.” — 1 Krönikeboken 22:8—10.

25. Vilket slags hus lovade Jehova på grund av sin uppskattning att bygga åt David?

²⁵ Detta betydde inte att Jehova inte uppskattade Davids kärleksfulla åstundan att bygga ett hus för tillbedjan till ära för Guds namn. Jehova gjorde det, och för att visa sin uppskattning ingick han ett förbund med David eller gav honom ett högtidligt löfte om att bygga ett hus åt honom, inte något bokstavligt boningshus, utan ett hus av kungar inom Davids egen släktlinje. Genom profeten Natan sändes följande ord till kung David: ”Så förkunnar nu HERREN för dig, att HERREN skall uppbygga ett hus åt dig. ... Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” — 2 Samuelsboken 7:11—16.

26. Vad sade David med tacksam erkänsla i bön om Jehovas namn och hans uppsåt med Davids ”hus”?

²⁶ David uttryckte tacksamt sin erkänsla för detta gudomliga förbund och sade i bön: ”Så uppfyll nu, HERRE [Jehova] Gud, för evig tid, vad du har talat om din tjänare och om hans hus; gör, såsom du har talat. Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall säga: ’HERREN Sebaot [Härskarornas Jehova, NW] är Gud över Israel.’ Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: ’Jag vill bygga dig ett hus.’ Därför har din tjänare fått frimodighet att bedja till dig denna bön. Och nu, Herre, HERRE [o suveräne Herre Jehova, NW], du är Gud, och dina ord äro sanning; och då du har lovat din tjänare detta goda, så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ja, du Herre, HERRE, har lovat det, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat evinnerligen.” — 2 Samuelsboken 7:25—29.

27. Vad sade Jehova genom Jesaja och längre fram genom Hesekiel till kung Sidkia för att visa att han höll fast vid förbundet om riket med David?

²⁷ Den suveräne Herren Jehova besvarade Davids bön. Det var därför han mer än tre hundra år senare genom sin profet Jesaja förklarade att härskarornas Jehovas nitälskan skulle fast befästa den furstliga styrelse som skulle utövas av Fredens furste ”över Davids tron och över hans rike” och skulle upprätthålla det ”från nu och till obestämd tid”. (Jesaja 9:6, 7, NW) Mer än ett hundra år senare, strax innan Davids avkomlingars rike i Jerusalem skulle omstörtas, visade Jehova att han höll fast vid sitt förbund om riket med David genom att förklara att rätten till konungadömet inte skulle vika ifrån Davids hus. Jehova riktade sig till Sidkia, den siste kung som skulle sitta på Davids tron i Jerusalem, och talade följande ord genom profeten Hesekiel; ”Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” — Hesekiel 21:25—27, NW.

28. a) När omstörtades det rike som innehades av Davids hus, och vilken myndighet utövade Serubbabel över Juda sjuttio år senare? b) Vad profeterade Sakarja om att Davids hus skulle renas?

²⁸ Davids tron omstörtades i samband med Jerusalems förstöring år 607 f.v.t, och de överlevande judarna fördes bort i fångenskap till Babylon. Sjuttio år senare blev en kvarleva av gudfruktiga judar befriad från Babylon för att återvända till Juda land och bygga ett nytt tempel på platsen för det första templet, som kung Salomo hade byggt i Jerusalem. Serubbabel, Sealtiels son, en avkomling av kung David, gjordes till ståthållare över Juda och Jerusalem. Jehova uppreste profeterna Haggai och Sakarja för att uppmuntra ståthållaren Serubbabel i arbetet att återuppbygga templet. Jehova visade fortfarande lojalitet mot förbundet om riket med David och inspirerade profeten Sakarja att säga: ”På den tiden skola Davids hus och Jerusalems invånare få en öppen brunn till att avtvå sin synd och orenhet.” — Sakarja 13:1.

29. När fick Jerusalem och Juda en edomé till kung, och vilken fråga kan man ha ställt sig om förbundet om riket med David?

²⁹ Mer än fyra hundra år förflöt, och landet Palestina kom under de imperialistiska romarnas kontroll. Den romerska senaten förordnade en icke-judisk edomé, som kallades Herodes den store, till kung över Jerusalem och provinsen Judeen. Hade inte Jehova Gud efter alla dessa århundraden glömt allt om detta förbund med David om ett evigt rike, i vilket freden skulle vara utan ände? Det hade sammanlagt gått mer än tusen år sedan Gud upprättade detta förbund. Hade inte förbundet nu blivit föråldrat, otidsenligt, så att det inte längre visade några livstecken, därför att det tycktes ha blivit ogiltigt? Människor som saknade tro kan ha tänkt så. Men hur förhöll det sig med Gud?

KUNG DAVIDS EVIGE ARVINGE FÖDS

30, 31. a) Vilken släktlinje från kung David var det Jehova iakttog? b) Vems dotter i denna släktlinje uppmärksammades av Jehova, och med vem blev hon trolovad för äktenskap?

³⁰ Den Gud som inte glömmer, den Gud som upprättat förbundet om riket, höll sig själv förpliktad att uppfylla sitt förbundslöfte till David. Han fortsatte att iaktta de manliga avkomlingarna av den trogne kung David, åt vilken han hade lovat att bygga ett kungahus. Han såg en av släktlinjerna från David gå genom en annan av Davids söner än kung Salomo, nämligen Natan. Denna speciella släktlinje fortsätter genom tjugo andra män och frambringar Serubbabel, som blev ståthållare över Jerusalem på profeten Sakarjas tid. Serubbabel hade en son vid namn Resa, efter vilken den obrutna släktlinjen fortsatte genom sexton andra, varefter Eli föddes som Mattats son. (Lukas 3:23—31) Därefter var det ingen manlig avkomling som Gud uppmärksammade, utan en dotter till Eli. Hon föddes i staden Betlehem i den romerska provinsen Judeen under den senare hälften av det första århundradet f.v.t. Hon hette Maria.

³¹ I sinom tid kom Maria att bege sig norrut till staden Nasaret i den romerska provinsen Galileen. Där nådde hon giftasvuxen ålder, och hon blev trolovad för äktenskap med en timmerman vid namn Josef, som var son till Jakob, en invånare i Nasaret.

32. Varför var det passande att Maria blev trolovad för äktenskap med Josef, och vilken fråga uppstod nu om Davids arvinge?

³² Denna trolovning var mycket passande. Varför det? Därför att Josef, trots att han var en oansenlig timmerman i den föga bemärkta staden Nasaret, var avkomling av kung David, inte genom Natan, utan genom Davids förste kunglige efterträdare, Salomo. Josef hade därför laga rätt till sin kunglige förfader Davids tron. Skulle Josef nu bli den direkte, köttslige fadern till den sedan länge utlovade evige arvingen till kung David?

33, 34. a) Varför visade Jehova att han var med Maria? b) Vilken profetia, som Jakob uttalade på sin dödsbädd, verkade det som nu inträffade i riktning mot att åstadkomma uppfyllelsen av?

³³ Innan vigseln ägde rum och Josef hämtade Maria från hennes hem till det hem han gav henne såsom sin lagvigda hustru, hände något mycket ovanligt, något som människorna i denna ”hjärnans” tidsålder nu på 1900-talet vägrar att tro. Man hade nu nått slutet av år 3 f.v.t. Detta var en bestämd tidpunkt som Gud länge hade väntat på. Plötsligt visade det sig att Gud var med Maria, Elis dotter, inte bara på grund av denna judiska flickas personlighet, utan därför att hon var en avkomling av Davids kungliga familj inom Juda stam. Det som nu inträffade verkade därför i riktning mot uppfyllelsen av den inspirerade profetia som patriarken Jakob uttalade över sin fjärde son, Juda. Denna profetia uttalades år 1711 f.v.t., då den döende Jakob sade om Juda:

³⁴ ”En lejonunge är Juda. ... Såsom ett lejon — vem vågar väcka upp honom? Spiran skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo [eller: den vilkens det är] kommer; och honom skall folkens lydnad tillhöra.” — 1 Moseboken 49:8—10, NW.

35, 36. a) Vilken mirakulös gärning hade Gud utfört med Elisabet, Marias till åren komna släkting? b) Vad sade ängeln Gabriel till Maria om Guds uppsåt med Davids tron?

³⁵ Hur visade Gud att han var med Maria, den unga jungfrun av Juda stam och Davids kungliga familj? Gud gjorde något för Maria som var större än det han hade gjort för en till åren kommen släkting till Maria som hette Elisabet, den levitiske prästen Sakarias’ hustru. Gud hade mirakulöst återupplivat Sakarias’ och Elisabets fortplantningsförmåga, så att hon nu befann sig i sjätte månaden av sitt havandeskap och snart skulle föda en son, som skulle komma att kallas Johannes döparen. Men vad gjorde Gud för den judiska jungfrun Maria, vars trolovningstid med timmermannen Josef ännu inte hade gått till ända? Läkaren Lukas berättar:

³⁶ ”I hennes [Elisabets] sjätte månad blev ängeln Gabriel utsänd från Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och när han trädde in till henne, sade han: ’God dag, du högt gynnade, Jehova är med dig.’ Men hon blev mycket orolig vid detta tal och började fundera över vad för slags hälsning detta kunde vara. Då sade ängeln till henne: ’Frukta inte, Maria, ty du har funnit ynnest hos Gud; och se, du kommer att bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt härska som konung över Jakobs hus, och hans rike skall inte få något slut.’” — Lukas 1:26—33, NW.

37. Hur förklarade Gabriel att Maria skulle kunna föda en son utan en mänsklig far?

³⁷ Detta innebar att Marias blivande man, Josef, inte skulle bli den direkte, köttslige fadern till Jesus! Vad? Skulle en son kunna födas utan en mänsklig far? Ängeln Gabriel sade vidare för att förklara för henne hur denna mirakulösa jungfrufödsel skulle åstadkommas: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig. Därför skall också det som blir fött kallas heligt. Guds Son, Och se, din släkting Elisabet har också själv blivit havande med en son, på sin ålderdom, och detta är sjätte månaden för henne, den så kallade ofruktsamma kvinnan; ty för Gud kommer intet som han har gett till känna att vara en omöjlighet.” — Lukas 1:34—37, NW.

38. Vad inträffade nu med Maria, och vems Son skulle hennes barn vara?

³⁸ Samtyckte Maria till att på detta sätt bli den jordiska modern åt den som skulle bli kung Davids evige, förblivande arvinge? I Lukas 1:38 (NW) får vi svaret: ”Då sade Maria: ’Se, Jehovas slavinna! Må det ske med mig enligt ditt tillkännagivande.’ Därvid gick ängeln bort från henne.” Därefter inträffade det också att helig ande kom över Maria och att kraft från den högste Guden överskyggade henne. Hon blev alltså havande genom ett underverk, och inte genom sin blivande äkta man, Josef. Detta innebar att Jehova Gud, den Högste, var Fader till barnet Jesus, som hon nu hade blivit havande med. Andra inspirerade skriftställen förklarar att Jehova Gud överförde sin älskade, himmelske, enfödde Sons liv till en äggcell hos Maria och gjorde henne fruktsam. (Johannes 3:16; Filipperna 2:5—11) Det fanns inget oheligt i detta. Därför skulle också ”det som blir fött kallas heligt, Guds Son”. Allt detta inträffade också vid Guds fastställda tid, precis som det är skrivet: ”När den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen [den mosaiska lagen].” — Galaterna 4:4, NW.

DEN FÖRBLIVANDE ARVINGEN TILL FÖRBUNDET OM RIKET

39. a) Vem skulle göra Marias son, Jesus, till konung över Jakobs hus? b) Vilken rätt ärvde Jesus genom Maria?

³⁹ Det som ängeln Gabriel sade till Maria gjorde det säkert och visst att hennes son Jesus skulle bli kung Davids förblivande arvinge: ”Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt härska som konung över Jakobs hus, och hans rike skall inte få något slut.” (Lukas 1:32, 33, NW) Det var inte judarna för nitton hundra år sedan och inte heller de köttsliga judarna i våra dagar som skulle ge denne Jesus hans förfader Davids tron. Den himmelske Fadern, Jehova Gud, skulle ge honom denna Rikets tron, som i Davids fall rådde endast ”över Jakobs hus”, hans som var den patriarkaliske fadern till Israels tolv stammar. Förmedelst den judiska jungfrun Maria föddes alltså hennes förstfödde son inom Davids kungliga familj, och genom henne hade Jesus efter köttet naturlig rätt till Davids rike. Till bevis för detta blev aposteln Paulus inspirerad att skriva om Guds goda nyheter ”angående sin Son, som härstammade från Davids säd efter köttet, men som med kraft förklarades vara Guds Son efter helighetens ande genom uppståndelse från de döda — ja, Jesus Kristus, vår Herre”. — Romarna 1:1—4, NW.

40. a) Vad kände sig Josef förpliktad mot Gud att göra med Marias son Jesus, och vad gav han på så sätt åt Jesus? b) Vems son kallar Lukas Josef, och varför det?

⁴⁰ Sedan Marias havandeskap blivit upptäckt, fick hennes blivande äkta man en förklaring och uppmanades att ta Maria till sig som sin hustru och föra henne till det hem han hade berett åt henne. Josef gjorde detta där i Nasaret. Han insåg sin förpliktelse mot Gud att adoptera Guds Son genom Maria såsom sin egen förstfödde son och därigenom ge Jesus den lagliga rätten till Davids tron, eftersom Josef var avkomling av David genom kung Salomo.c (2 Samuelsboken 7:13—16) Josef gjorde detta genom att låta omskära Jesus på åttonde dagen efter hans födelse och genom att ge honom namnet Jesus och även genom att bära fram spädbarnet Jesus på fyrtionde dagen efter hans födelse i samband med reningsceremonin för honom själv och Maria i Jerusalems tempel. (Matteus 1:17—25; Lukas 2:21—24) Det var därför Jesus kallades ”Josefs son”. (Johannes 1:45; 6:42) Det var också därför läkaren Lukas sade om Jesu Kristi släkttavla: ”Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade, att han var son av Josef, som var son av Eli.” (Lukas 3:23) Josef, som i verkligheten var Jakobs son, kallades också ”son av Eli”, därför att han gift sig med Elis dotter Maria och på så sätt blivit Elis svärson.

41. Var föddes år 2 f.v.t. den man som blev kallad ”Jesus från Nasaret”?

⁴¹ Jesus Kristus kallades längre fram ”Jesus från Nasaret” och ”Jesus från Nasaret i Galileen”. (Johannes 19:19; Matteus 21:11, NW) Betyder detta att Jesus föddes i Nasaret? Nej, hans mor Maria och hennes man Josef blev före Jesu födelse förpliktade att åtlyda ett påbud av den romerske kejsaren Augustus och bege sig till Betlehem för att mantalsskrivas, eftersom de båda var födda i Betlehem i Juda. Detta skedde år 2 f.v.t. Jesus kom därigenom att födas i Betlehem, som kallades ”Davids stad”, därför att David, Isais son, själv hade blivit född där. — Lukas 2:1—7.

42, 43. Vilket vittnesmål från en ängel, förutom ängeln Gabriels vittnesmål, har vi om att Marias son skulle vara Guds Messias?

⁴² Vi har mer än ängeln Gabriels vittnesmål om att denne Jesus, Marias son, skulle vara Messias eller Kristus, den Smorde som skulle vara den förblivande arvingen till Davids tron och rike. Vi har det vittnesmål som avgavs av en annan himmelsk ängel den natt då Jesus föddes i början av oktober år 2 f.v.t. Denne strålande ängel visade sig för några herdar som ännu hade sina hjordar ute på fälten i närheten av Betlehem vid denna tid på året.

⁴³ Ängeln sade till de förskräckta herdarna: ”Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.” Att detta inte var någon vanlig födelse framgår av vad som sedan hände: ”I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade: ’Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!’” — Lukas 2:8—14.

44. Varför fördes barnet Jesus ner till Egypten, och hur kom han att bli timmerman i Nasaret?

⁴⁴ Satan, djävulen, blev medveten om att denne Guds Son skulle födas, han som skulle bli ”Messias, Herren”. Eftersom Satan, djävulen, kände att hans eget herravälde över denna världen var hotat, försökte han få det unga barnet Jesus dödat någon tid efter det att det blivit framburet i Jerusalems tempel, och han tänkte utföra detta genom den misstänksamme kung Herodes den store. Guds ängel uppmanade därför Josef att tills vidare fly ner till Egypten med barnet och dess moder. Efter kung Herodes’ död uppmanade Guds ängel Josef att återvända till sitt folks land. Men på grund av att kung Herodes’ son Arkelaus härskade över den romerska provinsen Judeen, Betlehem inbegripet, drog Josef förbi Betlehem och återvände till Nasaret i provinsen Galileen. Där växte Jesus upp och kom att kallas nasaré. Där arbetade denne framtida konung som timmerman. — Matteus 2:1—23; 13:55; Markus 6:1—3.

45. a) Vad behövde Jesus i likhet med David för att verkligen bli Messias eller Kristus? b) När begav sig Jesus till Jordanfloden för att bli döpt, och varför?

⁴⁵ Men ordet Kristus eller Messias, som betyder den Smorde, kunde inte tillämpas på Jesus förrän han verkligen blivit smord. Hans förfader, herden David från Betlehem, hade blivit smord av Guds profet Samuel många år innan han blev insatt på tronen som kung i Israel. (1 Samuelsboken 16:1—13; 2 Samuelsboken 2:1—4; 5:1—3) Det skedde på samma sätt med Jesus. I hans trettionde år som en fullkomlig människa började hans släkting, Johannes döparen, sin dopverksamhet. Denne började då kungöra Guds rike och säga: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” (Matteus 3:1, 2, NW) Av detta kungörande visste Jesus att tiden hade kommit för honom att uteslutande ägna sig åt Guds messianska rikes intressen. När han närmade sig slutet av det trettionde året i sitt liv som människa, lämnade han Nasaret och begav sig till Johannes, som höll på att döpa människor i Jordanfloden. Varför det? Inte för att bli döpt som en symbol av sinnesändring med avseende på synder, som han var i avsaknad av, utan för att symbolisera att han fullständigt framställde sig för Jehova Gud för att göra Guds vilja i förbindelse med ”himmelriket”, Guds rike. Johannes förstod inte detta. Vi läser därför:

46. a) Hur blev Jesus i samband med sitt dop Messias eller Kristus? b) Varför kallade Gud vid detta tillfälle den döpte Jesus för sin Son?

⁴⁶ ”Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att låta döpa sig av honom; men denne ville hindra honom och sade: ’Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig!’ Då svarade Jesus och sade till honom: ’Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet.’ Då tillstadde han honom det. Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom. Och från himmelen kom en röst, som sade: ’Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’” (Matteus 3:13—17) Genom att Guds ande på detta sätt sänkte sig ner över den döpte Jesus blev han smord, inte av Johannes döparen, utan av Gud. På så sätt blev han Messias, Kristus, den Smorde. Detta inträffade på hösten år 29 v.t. Gud förklarade honom då också vara hans Son, eftersom han nu hade pånyttfött Jesus genom sin ande till att vara hans andlige Son. (Johannes 1:32—34) Han var nu en andlig Messias eller Kristus, högre än en mänsklig Messias.

47. Vilka möjligheter att bli blott och bart en mänsklig Messias avvisade Jesus, och vilket arbete grep han sig an med i överensstämmelse med att han blivit smord?

⁴⁷ Försökte Jesus Kristus nu göra sig själv till jordisk konung ”över Jakobs hus” i Jerusalem? Nej! I frestelsens öken avvisade han ett erbjudande från Satan, djävulen, att göra honom till konung, inte bara över Jakobs hus, utan över alla riken i världen. (Matteus 4:1—11; Lukas 4:1—13) Sedan han längre fram utfört ett häpnadsväckande underverk genom att ge mat åt en stor folkskara, drog han sig undan, då tusentals mätta och belåtna judar försökte göra honom till deras jordiske konung. (Johannes 6:1—15) Han visste att hans rike skulle komma från den som hade smort honom till att vara messiansk konung, nämligen Jehova Gud. Jesus Kristus förstod vilket förberedande verk han blev förpliktad att utföra genom att han blev smord med Guds ande, och han grep sig an med det fridsamma arbetet att undervisa och predika om Guds rike över hela det land som tillhörde ”Jakobs hus”. Han gjorde detta i synnerhet efter det att Johannes döparen blivit fängslad år 30 v.t.

48. Vilken profetia i Jesaja läste han i Nasarets synagoga för invånarna där i staden, och vad strävade han efter att göra under återstoden av sitt jordiska liv?

⁴⁸ I synagogan i Nasaret läste han profetian i Jesaja 61:1, 2 för invånarna i Nasaret och sade: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.” Med detta som temat för sin predikan började den döpte Jesus med att säga: ”I dag uppfylls detta skriftställe, som ni nyss hörde.” (Lukas 4:16—21, NW) Härigenom lät han folket i hans före detta hemstad förstå att han var Jehovas Smorde, Messias, Kristus. Under hela återstoden av sitt jordiska liv gjorde han det till sin strävan att fullborda det som han hade blivit bemyndigad och fått i uppdrag att göra genom att han blivit smord med Jehovas ande.

49, 50. a) Bildade Jesus någon krigshär för att återupprätta Israels rike? b) Hur förklarade Jesus för Pilatus att han var en konung, trots att han inte kämpade för ett rike?

⁴⁹ Följaktligen blandade han sig inte i denna världens politik och bildade inte i likhet med mackabéerna någon krigshär för att driva ut romarna ur landet och återupprätta Davids rike i Jerusalem. Varför inte det?

⁵⁰ Han förklarade orsaken till att han inte gjorde det för den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, åt vilken hans religiösa fiender hade överlämnat honom för att avrättas för uppror mot romarriket. Till svar på landshövdingens fråga: ”Är du judarnas konung?” sade Jesus slutligen: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike inte detta ursprung.” Då sade Pilatus: ”Nåväl, är du då en konung?” Jesus bar vittnesbörd om sanningen och svarade: ”Du säger själv att jag är en konung.” Ja, konung i ett rike som inte är någon del av den värld i vilken romarriket på den tiden var världsväldet. — Johannes 18:33—37, NW.

51, 52. a) Vad uppmanade Jesus sina ”tjänare” att göra? b) Uppmanade Jesus de tolv apostlarna och därefter de sjuttio evangelisterna att ägna sig åt politisk verksamhet eller åt evangeliseringsarbete, och hur gjorde han detta?

⁵¹ Vilka avsåg Jesus med orden ”mina tjänare”? Hans obeväpnade lärjungar, däribland hans tolv apostlar (”utsända”). Också dessa uppmanade han att hålla sig borta från denna världens politik och dess våldsamma strider och att i stället ägna sig åt att fridsamt predika de goda nyheterna och undervisa om Guds utlovade rike.

⁵² När han vid ett tillfälle sände ut de tolv apostlarna, uppmanade han dem inte att organisera en underjordisk, politisk rörelse och sätta i gång en resning bland judarna; han sade i stället: ”Där I gån fram, skolen I predika och säga: ’Himmelriket är nära.’ Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.” (Matteus 10:1—8) När Jesus längre fram sände ut ”sjuttio” (NW) andra evangelister, gav han dem liknande anvisningar och talade om för dem vad de skulle predika: ”Och när I kommen in i någon stad, där man tager emot eder, så äten, vad som sättes fram åt eder, och boten de sjuka, som finnas där, och sägen till dem: ’Guds rike är eder nära.’” — Lukas 10:1—9.

53, 54. a) Vilket predikoverk förutsade Jesus i sin profetia om sin närvaro och avslutningen på denna ordning? b) Vilket ursprung vet de som utför detta predikoverk att den regering har som de predikar om, och vad tillåter detta inte att de blandar sig i?

⁵³ Den 11 Nisan år 33 v.t., strax före sin död på den judiska påskdagen, uttalade Jesus sin märkliga profetia om sin framtida närvaro och avslutningen på tingens ordning. I denna profetia underlät han inte att förutsäga det framträdande verk som hans tjänare, hans lärjungar, skulle utföra. Han sade nämligen: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” (Matteus 24:3—14, NW) Detta världsomfattande predikande om Riket måste utföras av hans lärjungar innan det fullständiga slutet kommer för denna tingens ordning: ”Och de goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” (Markus 13:10, NW) Att de fridsamt skulle predika om Riket bland alla nationer tillät inte att de blandade sig i världslig politik och tog ståndpunkt i konflikter mellan nationer.

⁵⁴ I likhet med sin ledare, Jesus Kristus, skulle de blott och bart predika de goda nyheterna om Guds messianska rike. De hade inte fått makt och myndighet att upprätta detta rike över jorden. Det skulle inte vara någon jordisk regering; det hade ”inte detta ursprung”. Det var en himmelsk regering med övermänsklig makt över hela mänskligheten. Det var därför naturligt att endast den högste Guden i himmelen kunde upprätta denna messianska regering över alla jordens inbyggare.

55. Kan man resa invändningar mot att Jesus är kvalificerad att härska över hela mänskligheten med utgångspunkt från huruvida han utförde det han blivit smord till och uppfyllde bibelns profetior?

⁵⁵ Vem i himmelen eller på jorden kan då finna orsak att klandra Messias’, Kristi, jordiska liv, hans som blivit smord att härska som konung över hela mänskligheten i tusen år? Vem kan med rätta resa invändningar mot att han blir konung i tusenårsriket, som om han inte vore värdig eller kvalificerad för detta? Ingen kan göra det. Aposteln Petrus framhöll Jesu Kristi oklanderliga liv på jorden, när han sade till den romerske officern Kornelius och hans vänner bland hedningarna: ”Det ordet kännen I, den förkunnelse, som gick ut över hela Judeen, sedan den hade begynt i Galileen efter den döpelse Johannes predikade — förkunnelsen om Jesus från Nasaret och om huru Gud hade smort honom med helig ande och kraft, honom som vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld; ty Gud var med honom. Vi kunna själva vittna om allt vad han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem.” (Apostlagärningarna 10:36—39) Allting vittnar om att Jesus Kristus på jorden fullbordade allt som han hade fått i uppdrag att göra i och med att han blev smord. Han uppfyllde alla bibelns profetior om honom, ända fram till döden som martyr.

[Fotnoter]