Finner du nöje i det som Gud hatar?
EN KRISTEN man och hans hustru hade köpt biljetter till en pjäs av Shakespeare, trodde de. Men när de kom till teatern, fann de att Shakespeares pjäs inte hade rönt så stor framgång och därför blivit ersatt av en modern pjäs. Publiken bestod till största delen av äldre människor, som var medel- och höginkomsttagare, och teatern var en av New Yorks finaste.
När de hade sett pjäsen i tre, fyra minuter, vände sig mannen till sin hustru och frågade: ”Är du beredd?” Hon visste exakt vad han hade i tankarna och sade därför: ”Ja”, och de reste sig och gick ut. Varför då? Början av pjäsen var så otroligt oanständig både när det gällde tal, gester och innehåll att de kände att de inte ville finna sig i att se något så anstötligt. Kristna Jehovas vittnen har också vid andra tillfällen funnit det nödvändigt att handla i likhet med detta par, därför att de blivit vilseförda av annonseringen.
Vad är det som Gud hatar? Han hatar allt som är ont, uselt. Han hatar bland annat ”ett hjärta, som hopsmider fördärvliga anslag, fötter, som äro snara till att löpa efter vad ont är”. (Ords. 6:16—19) Eftersom han hatar allt som är ont, kommer han att fördöma alla dem som lever ett moraliskt orent liv. — Hebr. 13:4.
Aldrig förr har det förekommit så mycket moralisk orenhet i alla sammanhang. Filmer, teaterpjäser, TV-föreställningar, böcker och tidskrifter underblåser det populära intresset för pornografi och oanständiga ting.
Varför är människonaturen så benägen att finna nöje i det som Gud hatar? Det beror på den dåliga start som våra första föräldrar, Adam och Eva, gav oss. ”Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen”, därför att dessa första människor slog in på en kurs som präglades av själviskhet, olydnad och upproriskhet. Sedan kung David hade blivit tillrättavisad för sin allvarliga synd som han hade begått emot Jehova, skrev han: ”I synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” — 1 Mos. 8:21; Ps. 51:7; 2 Sam. 12:7—14.
Den njutning som ofullkomliga människor erfar av sådant som Gud hatar kan liknas vid den längtan som en diabetiker känner efter sötsaker. Diabetes är till stor del en ärftlig sjukdom, även om oförsiktighet när det gäller mat och dryck eller andra faktorer kan bidra till att sjukdomen bryter ut i förtid och att den allvarligt förvärras. På grund av ett fel i kroppens kemi drabbas offret av en stark längtan efter just det som han inte borde äta. Det påminner oss om en rad från Shakespeare: ”Din kärlek är en sjuk mans hunger, en mans som har sin största längtan efter det som skulle göra hans lidande än värre.” Ja, alldeles som ett visst sjukdomstillstånd åtföljs av en längtan efter det som skulle kunna förvärra sjukdomen, så gör vår nedärvda fallna böjelse att vi har en benägenhet för att dras till det som är ont.
Vi vågar inte ge efter för någon som helst längtan efter dålig underhållning. Varför inte det? Därför att vi kommer att bli så vana vid detta onda att vi kommer att finna att vi har en benägenhet att vilja utöva det, och när vi ställs inför en allvarlig frestelse, kommer vi att duka under och falla, till vår eviga sorg.
Även aposteln Paulus förde en kamp mot detta. Det var därför han skrev: ”Det goda, som jag gärna vill, gör jag inte, utan det onda, som jag inte vill, det utövar jag. Jag finner alltså denna lag i mitt fall: när jag gärna vill göra det rätta, då finns det onda hos mig. Jag har verkligen min lust i Guds lag ..., men i mina lemmar ser jag en annan lag, som för krig mot mitt sinnes lag och gör mig till fånge under syndens lag, som finns i mina lemmar.” — Rom. 7:19, 21—23.
Vad kommer att vara till skydd för oss? Ett djupt och intensivt hat till det som Jehova hatar, ja, en avsky för det: ”Avsky det onda.” (Rom. 12:9) Det är inte lätt att handla så. Alldeles som en kvinnlig skribent, som förde en hård kamp för att försöka sluta röka, uttryckte det: ”Hur kan jag hata det som skänker mig njutning?” Men man kan fatta ett beslut i sitt sinne och ständigt intala sig själv att hata, att avsky, det som är ont, skadligt, nedbrytande och oförståndigt. Aposteln Paulus gjorde någonting åt det, alldeles som han skrev till en annan kristen församling: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” — 1 Kor. 9:27.
Detta innebär inte att Paulus misshandlade sin kropp på ett bokstavligt sätt, som Martin Luther gjorde, när han var munk, i det att han sargade sin kropp till blods. Paulus tuktade i stället sig själv; han utövade en orubblig, sträng självbehärskning. På grund av att han handlade så kunde han skriva: ”På inget sätt ger vi någon som helst orsak att snava, för att vår tjänst inte skall klandras; utan på alla sätt anbefaller vi oss som Guds tjänare: ... genom renhet, ... genom kärlek fri från skrymteri.” Vi behöver handla likadant. — 2 Kor. 6:3, 4, 6.
Vi har budet att älska Gud av hela vårt hjärta och vår själ, av hela vårt sinne och vår styrka. Om vi verkligen älskar Gud, kommer vi att vilja undvika allt som misshagar honom. (Mark. 12:30) Han är helig och vill att vi skall vara heliga. (1 Petr. 1:15, 16) Dessutom är det en fråga om vårt eget bästa. Gud befaller oss att älska oss själva, men att samtidigt älska vår nästa såsom oss själva. (Mark. 12:31) Vi måste ständigt intala oss själva att det inte är värt priset att ge efter för det som är ont. Som det uttrycks i Guds ord: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; eftersom den som sår med tanke på sitt kött skall skörda förgängelse av sitt kött, men den som sår med tanke på anden skall skörda evigt liv av anden.” — Gal. 6:7, 8.
Det kommer att vara till hjälp för oss att utveckla sunda mentala vanor. Vi måste vara noga med vad vi läser, vad vi ser på, vad vi låter våra tankar syssla med. En hjälp kommer att vara att läsa bibeln varje dag och även att lägga skriftställen på minnet. Vi bör inte heller förbise värdet av att bedja. Gör det till en vana att bedja. ”Var ihärdiga i bönen.” Jesus var ett gott föredöme för oss, för om honom är det skrivet: ”Du älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet.” — Rom. 12:12; Hebr. 1:9.
Vilken belöning får vi av att göra sådana ansträngningar? Vi kommer att finna att de ord som aposteln Paulus uttalar längre fram är sanna även i vårt fall: ”Den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig löfte om livet nu och det som skall komma.” Detta innebär att vi skall gå den smala och svåra självdisciplinens väg, som för med sig sinnesfrid och förnöjsamhet redan nu och vars slutmål är evigt liv. — 1 Tim. 4:8; Matt. 7:13, 14.
”Men ni, älskade, genom att bygga upp er själva på er allraheligaste tro och bedja med helig ande, skall ni bevara er själva i Guds kärlek, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet med utsikt till evigt liv.” — Jud. v. 20, 21.