Sätt värde på livets gåva

”Blodet från Kristus ... [kommer att] rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden.” (HEBRÉERNA 9:14)

1. Vad är det som visar att vi sätter stort värde på livet?

OM DU fick frågan hur mycket du anser att ditt liv är värt, vad skulle du då svara? Vi sätter stort värde på livet – vårt eget och andras. Det visar vi genom att vi söker läkarvård när vi blir sjuka eller går på regelbundna hälsokontroller. Vi vill leva och vara friska. Inte heller de som är gamla eller har något funktionshinder vill dö; de vill leva.

2, 3. a) Vilken förpliktelse betonas i Ordspråksboken 23:22? b) Hur finns Gud med i bilden när det gäller förpliktelsen i Ordspråksboken 23:22?

² Hur du värderar livet påverkar dina relationer till andra. I Guds ord får vi till exempel förmaningen: ”Lyssna till din far som gav upphov till din födelse, och förakta inte din mor därför att hon har blivit gammal.” (Ordspråksboken 23:22) Att ”lyssna” betyder mer än att bara höra ord; innebörden i det här ordspråket är att vi skall höra och sedan lyda. (2 Moseboken 15:26; 5 Moseboken 7:12; 13:18; 15:5; Josua 22:2; Psalm 81:13) Vad sägs det i Guds ord om orsaken till att vi bör lyssna? Det handlar inte bara om att din far och mor är äldre än du eller har större erfarenhet. Den orsak som anges är att de ”gav upphov till din födelse”. I somliga översättningar återges versen så här: ”Lyssna till din far, som gett dig livet.” Om du sätter värde på ditt liv, känner du säkert en viss förpliktelse mot upphovet till detta liv.

³ Om du är en sann kristen, erkänner du naturligtvis att det är Jehova som är det yttersta upphovet till ditt liv. Genom honom ”har ... [du] liv”; du kan ”röra” dig, dvs. handla som en skapelse med sinnesförnimmelse; och du ”är [nu] till” och kan tänka på eller planera för framtiden, inbegripet det eviga livet. (Apostlagärningarna 17:28; Psalm 36:9; Predikaren 3:11) I överensstämmelse med Ordspråksboken 23:22 är det rätt och riktigt att lydigt ”lyssna” till Gud, att önska förstå och låta sig vägledas av hans syn på livet i stället för att ha andra värderingsgrunder.

Visa respekt för livet

4. Hur blev respekten för livet en stridsfråga tidigt i människans historia?

⁴ Tidigt i människans historia klargjorde Jehova att han inte tänkte överlåta åt människan att använda (eller missbruka) livet för vilka syften som helst. Upptänd av svartsjuk vrede utsläckte Kain ett oskyldigt liv, hans bror Abels liv. Anser du att Kain hade rätt att fatta ett sådant beslut angående livet? Gud ansåg inte det. Han ställde Kain till svars: ”Vad har du gjort? Hör! Din brors blod ropar högt till mig från marken.” (1 Moseboken 4:10) Lägg märke till att Abels blod på marken representerade hans liv, som brutalt hade förkortats, och det ropade till Gud på hämnd. (Hebréerna 12:24)

5. a) Vilket förbud gav Gud på Noas tid, och vilka gällde det? b) I vilket avseende var det här förbudet ett viktigt steg?

⁵ Efter den stora översvämningen fick mänskligheten en ny start med bara åtta själar. I ett uttalande som gäller alla människor uppenbarade Gud mer om hur han värderar livet och blodet. Han sade att människan fick äta kött från djur, men gjorde samtidigt den här inskränkningen: ”Allt som rör sig och lever skall tjäna som föda åt er. Så som jag gav er de gröna växterna ger jag er nu allt detta. Bara kött med sin själ – sitt blod – får ni inte äta.” (1 Moseboken 9:3, 4) Somliga judar tolkar detta som att människan inte fick äta kött eller blod från ett djur som fortfarande levde. Men med tiden framgick det klart och tydligt att det som Gud här förbjöd var att man förtärde blod för att uppehålla livet. Vidare var Guds påbud genom Noa ett viktigt steg mot att fullgöra hans upphöjda syfte med blodet – ett syfte som skulle göra det möjligt för människor att få evigt liv.

6. Hur betonade Gud genom Noa sin syn på livets värde?

⁶ Gud fortsatte: ”Blodet av era själar skall jag kräva tillbaka. Av varje levande skapelses hand skall jag kräva tillbaka det; och av människans hand, av handen på var och en som är hennes broder, skall jag kräva tillbaka människans själ. Den som utgjuter människoblod, av människor skall hans eget blod utgjutas, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” (1 Moseboken 9:5, 6) Av det här uttalandet till hela mänskligheten förstår vi att Gud betraktar en människas blod som något som representerar hennes liv. Skaparen ger människan liv, och ingen får ta detta liv som representeras av blodet. Om någon, likt Kain, ändå gör sig skyldig till mord, har Skaparen rätt att ”kräva tillbaka” mördarens liv.

7. Varför bör vi vara intresserade av Guds tillkännagivande till Noa angående blodet?

⁷ Genom sitt tillkännagivande befallde Gud människorna att inte missbruka blod. Har du någon gång undrat varför? Ja, vad var det som låg bakom Guds syn på blodet? Svaret har faktiskt med en av de viktigaste lärorna i Bibeln att göra. Det hör till det grundläggande i det kristna budskapet, även om många kyrkosamfund väljer att ignorera det. Vad är det för lära, och hur är ditt liv, dina beslut och dina handlingar inbegripna?

Blod – hur kunde det användas?

8. Vilken begränsning införde Jehova i den mosaiska lagen när det gällde användningen av blod?

⁸ Jehova gav fler detaljer beträffande livet och blodet när han gav den mosaiska lagen till Israel. När han gjorde det tog han ytterligare ett steg i fråga om att genomföra sina avsikter. Du känner antagligen till att lagen krävde att man skulle frambära offer åt Gud, till exempel säd, olja och vin. (3 Moseboken 2:1–4; 23:13; 4 Moseboken 15:1–5) Det fanns också djuroffer. Gud sade beträffande dessa: ”Köttets själ är i blodet, och jag har själv gett er det på altaret till att bringa försoning för era själar, eftersom det är blodet som bringar försoning genom själen i det. Därför har jag sagt till Israels söner: ’Ingen själ bland er skall äta blod.’” Jehova tillade att om någon, till exempel en jägare eller en jordbrukare, dödade ett djur för att ha till föda, måste han låta blodet rinna av och täcka över det med stoft. Jorden är Guds fotpall, och genom att hälla ut blodet på jorden visade personen att han erkände att livet återgick till Livgivaren. (3 Moseboken 17:11–13; Jesaja 66:1)

9. Vilket var det enda sätt som blod fick användas på enligt lagen, och vad var syftet med detta?

⁹ Det här var inte rätt och slätt en religiös ritual som saknar betydelse för oss. Lade du märke till varför israeliterna inte skulle förtära blod? Gud sade: ”Därför har jag sagt till Israels söner: ’Ingen själ bland er skall äta blod.’” Vad var orsaken? ”Jag har själv gett er det [blodet] på altaret till att bringa försoning för era själar.” Inser du att det här ger en inblick i varför Gud sade till Noa att människorna inte skulle äta blod? Skaparen valde att betrakta blodet som något som har en upphöjd innebörd, och han bestämde att det bara fick användas på ett enda sätt, ett sätt som kunde rädda många liv. Det skulle spela en viktig roll i övertäckandet av synder (försoningen). Under lagen godkände Gud därför att blod användes på bara ett enda sätt, nämligen till att frambäras på altaret till försoning för de israeliters liv som sökte Jehovas förlåtelse.

10. Varför kunde inte djurblod ge full förlåtelse, men vilken påminnelse gav offren under lagen?

¹⁰ Principen att blod har ett försonande värde är inte främmande för kristendomen. Den kristne aposteln Paulus hänvisade till den här anordningen i Guds lag, då han skrev: ”Enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts sker det ingen förlåtelse.” (Hebréerna 9:22) Paulus gjorde klart att de offer som krävdes inte gjorde israeliterna fullkomliga och syndfria. Han skrev: ”Genom dessa offer ges det ... en påminnelse om synder år efter år, ty det är omöjligt för tjurars och bockars blod att ta bort synder.” (Hebréerna 10:1–4) Ändå fyllde dessa offer en viktig funktion. De påminde israeliterna om att de var syndfulla och behövde något mer för att få fullständig förlåtelse. Men om det blod som representerade djurs liv inte fullständigt kunde övertäcka människors synder, fanns det då något blod som kunde göra det?

Livgivarens lösning

11. Hur vet vi att offrandet av djurblod pekade fram emot något?

¹¹ Den mosaiska lagen pekade fram emot något som var vida överlägset när det gällde att fullgöra Guds vilja. Paulus frågade: ”Varför då lagen?” Han svarade: ”Den blev tillagd för att göra överträdelserna påtagliga, tills den avkomma som löftet hade getts åt kom; och den överbringades av änglar genom en medlares [Moses] hand.” (Galaterna 3:19) Paulus skrev också: ”Lagen har en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens verkliga gestalt.” (Hebréerna 10:1)

12. Hur uppenbarades Guds avsikt i förbindelse med blodet?

¹² Så här långt har vi sett att Gud i Noas dagar bestämde att människor fick äta djurkött för att uppehålla livet, men att de inte fick förtära blod. Senare förklarade Gud att ”köttets själ är i blodet”. Ja, han valde att betrakta blodet som något som representerar livet och sade: ”Jag har själv gett er det [blodet] på altaret till att bringa försoning för era själar.” Men det skulle ske ytterligare ett underbart uppenbarande av Guds avsikt. Lagen förebildade goda ting som skulle komma. Vad var det?

13. Varför var Jesu död så viktig?

¹³ Verkligheten kretsade kring Jesu Kristi död. Du känner till att Jesus torterades och naglades fast vid pålen. Han dog som en brottsling. Paulus skrev: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för ogudaktiga vid den fastställda tiden. ... Gud bevisar sin egen kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Romarna 5:6, 8) Genom att dö för oss tillhandahöll Kristus en lösen för våra synder. Denna lösen hör till det grundläggande i det kristna budskapet. (Matteus 20:28; Johannes 3:16; 1 Korinthierna 15:3; 1 Timoteus 2:6) Vad har det här att göra med blodet och livet, och hur är ditt liv inbegripet?

14, 15. a) Hur betonar vissa översättningar Jesu död vid återgivningen av Efesierna 1:7? b) Vad kan man lätt förbise när det gäller Efesierna 1:7?

¹⁴ Somliga kyrkosamfund betonar Jesu död, och deras medlemmar säger sådant som ”Jesus dog för mig”. Så här återger några bibelöversättningar Efesierna 1:7: ”Genom Kristi död är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.” (David Hedegårds svenska översättning, tredje reviderade utgåvan) ”Det är i honom och genom hans död vi har befrielse, det vill säga borttagandet av våra synder.” (The American Bible, av Frank Scheil Ballentine, 1902) ”Det är genom Kristi död som våra synder har förlåtits och vi har gjorts fria.” (The Translator’s New Testament, 1973) Som du ser betonar de här översättningarna Jesu död. ”Men”, kanske några säger, ”Jesu död är verkligen viktig. Så vad är det för fel med att återge versen så här?”

¹⁵ Om du inte hade tillgång till några andra översättningar än dessa, skulle du faktiskt kunna missa en viktig punkt, och det skulle kunna begränsa din förståelse av Bibelns budskap. Sådana återgivningar fördunklar det faktum att grundtexten i Efesierna 1:7 innehåller ett grekiskt ord som betyder ”blod”. Många bibelöversättningar kommer närmare grundtexten, till exempel Nya världens översättning: ”Med hjälp av honom har vi frigörelsen genom en lösen genom hans blod, ja, förlåtelsen för våra överträdelser, efter hans oförtjänta omtankes rikedom.”

16. Vad bör återgivningen ”hans blod” väcka för tankar?

¹⁶ Återgivningen ”hans blod” har en rik innebörd och bör väcka många tankar i vårt sinne. Det krävdes mer än att någon dog, till och med mer än att den fullkomlige mannen Jesus dog. Han fullgjorde det som förebildades i lagen, särskilt det som hände på försoningsdagen. På denna speciella dag offrades vissa bestämda djur. Sedan tog översteprästen något av deras blod in i den avdelning i tältboningen eller templet som kallades det allra heligaste, och där frambar han det inför Gud, som om han befann sig i hans närvaro. (2 Moseboken 25:22; 3 Moseboken 16:2–19)

17. Hur fullgjorde Jesus det som förebildades genom försoningsdagen?

¹⁷ Jesus fullgjorde det som förebildades genom försoningsdagen, enligt vad Paulus förklarade. Först nämnde han att översteprästen i Israel en gång om året gick in i det allra heligaste med blod som han frambar ”för sig själv och för folkets okunnighetssynder”. (Hebréerna 9:6, 7) Helt enligt detta mönster for Jesus upp till själva himlen efter det att han hade uppväckts som en andevarelse. Som en ande, utan en kropp av kött och blod, kunde han träda fram inför ”Guds person för vår skull”. Vad frambar han inför Gud? Inte något materiellt, utan något som har mycket stor innebörd. Paulus fortsatte: ”[När] Kristus ... [kom] som överstepräst ... gick han in en gång för alla till den heliga platsen, nej, inte med bockars och ungtjurars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig befrielse för oss. Om nämligen blodet av bockar och tjurar ... helgar så långt som till köttets renhet, hur mycket mera skall då inte blodet från Kristus, som genom en evig ande frambar sig själv som ett oklanderligt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden?” Ja, Jesus frambar värdet av sitt livsblod inför Gud. (Hebréerna 9:11–14, 24, 28; 10:11–14; 1 Petrus 3:18)

18. Varför bör det som Bibeln säger om blodet ha stor betydelse för de kristna i vår tid?

¹⁸ Denna sanning från Gud gör att vi kan fatta hela vidden av det underbara som Bibeln säger om blodet – varför Gud betraktar det som han gör, hur vi skall se på det och varför vi bör respektera de inskränkningar som Gud har gjort i fråga om användningen av blod. När du läser böckerna i de kristna grekiska skrifterna finner du en mängd hänvisningar till Kristi blod. (Se rutan.) Detta gör det klart att varje kristen bör tro ”på hans [Jesu] blod”. (Romarna 3:25) Vi kan få förlåtelse och ha frid med Gud enbart ”med hjälp av det blod han [Jesus] utgöt”. (Kolosserna 1:20) Detta är verkligen sant när det gäller dem som Jesus ingick ett särskilt förbund med om att regera tillsammans med honom i himlen. (Lukas 22:20, 28–30; 1 Korinthierna 11:25; Hebréerna 13:20) Det är också sant när det gäller den ”stora skaran” i våra dagar, de som skall överleva den kommande ”stora vedermödan” och få evigt liv i ett jordiskt paradis. De tvättar bildligt talat ”sina långa dräkter ... i Lammets blod”. (Uppenbarelseboken 7:9, 14)

19, 20. a) Varför har Gud valt att göra inskränkningar i fråga om användningen av blod, och hur bör vi känna det beträffande detta? b) Vad bör vi därför vara intresserade av att få veta?

¹⁹ Det är uppenbart att blodet har en särskild betydelse i Guds ögon. Det bör det ha för oss också. Skaparen, som är intresserad av livet, har rätt att göra inskränkningar i fråga om vad människor får göra med blodet. Han är i högsta grad intresserad också av vårt liv, och därför beslöt han att blod enbart fick användas på ett enda mycket viktigt sätt, det enda sätt som gör evigt liv möjligt. Detta sätt inbegrep Jesu dyrbara blod. Vi kan vara tacksamma för att Jehova Gud handlade med vårt bästa för ögonen genom att använda blod – Jesu blod – på det här livräddande sättet! Och vi är tacksamma för att Jesus utgöt sitt blod för vår skull som ett offer! Vi kan därför förstå de känslor som aposteln Johannes gav uttryck åt: ”Han som älskar oss och som har löst oss från våra synder genom sitt eget blod – och han gjorde oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Fader – ja, honom tillhör härligheten och makten för evigt. Amen.” (Uppenbarelseboken 1:5, 6)

²⁰ Vår allvise Gud och Livgivare hade under lång tid haft denna livräddande anordning i tankarna. Vi kan därför fråga oss: ”Vilken inverkan bör detta ha på våra beslut och handlingar?” Följande artikel kommer att behandla den frågan.

Hur skulle du svara?

• Vad kan vi av berättelserna om Abel och Noa lära oss om Guds syn på blodet?

• Vilken inskränkning i fråga om användningen av blod gjorde Gud i den mosaiska lagen, och varför?

• Hur uppfyllde Jesus det som förebildades genom försoningsdagen?

• Hur kan Jesu blod rädda vårt liv?

Låt dig vägledas av den levande Guden

”Omvänd er ... till den levande Guden, som har gjort himlen och jorden och havet och allt som är i dem.” (APOSTLAGÄRNINGARNA 14:15)

1, 2. Varför bör vi betrakta Jehova som ”den levande Guden”?

EFTER det att aposteln Paulus och Barnabas hade botat en man i Lystra, försäkrade Paulus dem som iakttog det hela: ”Också vi är människor, lika svaga som ni, och vi förkunnar nu för er de goda nyheterna, för att ni skall omvända er från dessa tomma ting till den levande Guden, som har gjort himlen och jorden och havet och allt som är i dem.” (Apostlagärningarna 14:15)

² Ja, Jehova är ”den levande Guden” och inte någon livlös avgud! (Jeremia 10:10; 1 Thessalonikerna 1:9, 10) Förutom att Jehova själv lever är han upphovet till vårt liv. ”Han [ger] själv åt alla ... liv och andedräkt och allt.” (Apostlagärningarna 17:25) Han vill att vi skall glädja oss åt livet, både nu och i framtiden. Paulus tillade att Gud ”inte har låtit sig vara utan vittnesbörd, i det att han har gjort gott och gett er regn från himlen och fruktbara tider och till brädden fyllt era hjärtan med mat och glädje”. (Apostlagärningarna 14:17)

3. Varför kan vi lita på den vägledning som Gud ger?

³ Guds intresse för vårt liv ger oss anledning att lita på hans vägledning. (Psalm 147:8; Matteus 5:45) Somliga kan reagera annorlunda om de finner en anvisning i Bibeln som de inte förstår eller som de tycker är restriktiv. Men det har visat sig att det är förståndigt att lita på Jehovas vägledning. Vi kan illustrera det så här: Även om en israelit inte förstod varför den mosaiska lagen föreskrev att man inte skulle röra vid en död kropp, så hade han nytta av att lyda denna föreskrift. För det första skulle hans lydnad dra honom närmare den levande Guden, och för det andra skulle det vara till hjälp för honom att undvika sjukdomar. (3 Moseboken 5:2; 11:24)

4, 5. a) Vilken vägledning när det gällde blodet gav Jehova före den kristna eran? b) Hur vet vi att Guds vägledning i fråga om blodet gäller de kristna?

⁴ Det är på liknande sätt med Guds vägledning i fråga om blodet. Gud sade till Noa att människan inte skulle förtära blod. I lagen visade Gud sedan att blod endast fick användas vid altaret – till förlåtelse för synder. Genom dessa anvisningar lade Gud grundvalen för ett överlägset sätt att använda blod – till att rädda liv genom Jesu lösen. (Hebréerna 9:14) Ja, den vägledning Gud gav visade att han tänker på vårt liv och vårt välbefinnande. I en kommentar till 1 Moseboken 9:4 skrev Adam Clarke, en bibelkännare på 1800-talet: ”Denna befallning [till Noa] efterlevs fortfarande ytterst noggrant av de östortodoxa kristna. ... Enligt lagen var det förbjudet att äta blod, eftersom den riktade uppmärksamheten på det blod som skulle utgjutas för världens synd; och under den kristna ordningen skulle det inte ätas, eftersom det alltid skulle betraktas som något som representerar det blod som hade utgjutits till förlåtelse för synder.”

⁵ Den här bibelkännaren kan ha tänkt på grundtanken i evangeliet, eller de goda nyheterna, som kretsar kring Jesus, bland annat att Gud sände sin Son för att dö för vår skull och för att utgjuta sitt blod, så att vi skulle kunna få evigt liv. (Matteus 20:28; Johannes 3:16; Romarna 5:8, 9) Hans kommentar innefattade också den befallning som gavs längre fram om att Kristi efterföljare skulle avhålla sig från blod.

6. Vilka föreskrifter beträffande blodet fick de kristna, och varför?

⁶ Som du känner till gav Gud israeliterna hundratals stadgar. När Jesus hade dött var hans lärjungar inte skyldiga att följa alla dessa lagar. (Romarna 7:4, 6; Kolosserna 2:13, 14, 17; Hebréerna 8:6, 13) Men med tiden uppstod en fråga beträffande en grundläggande förpliktelse – manlig omskärelse. Måste icke-judar som ville få nytta av Kristi blod omskäras, vilket i så fall skulle visa att de fortfarande stod under lagen? År 49 v.t. behandlade den kristna styrande kretsen den frågan. (Apostlagärningarna, kapitel 15) Vägledda av Guds ande kom apostlarna och de äldste fram till att kravet på obligatorisk omskärelse hade upphört samtidigt med lagen. Men vissa av Guds krav gällde fortfarande för de kristna. I ett brev till församlingarna skrev den styrande kretsen: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen beslutat att inte lägga någon ytterligare börda på er utöver detta nödvändiga: att ni avhåller er från det som är offrat åt avgudar och från blod och från köttet av kvävda djur och från otukt. Om ni omsorgsfullt tar er till vara för detta, skall ni ha framgång.” (Apostlagärningarna 15:28, 29)

7. Hur viktigt är det för de kristna att de avhåller sig från blod?

⁷ Det är uppenbart att den styrande kretsen ansåg att det i moraliskt avseende var lika viktigt att avhålla sig från blod som att avhålla sig från sexuell omoraliskhet eller avgudadyrkan. Detta visar att förbudet som gäller blod måste tas på allvar. Kristna som utan att ångra sig gör sig skyldiga till avgudadyrkan eller sexuell omoraliskhet kan inte ”ärva Guds kungarike”; ”de skall få sin del i ... den andra döden”. (1 Korinthierna 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:8; 22:15) Lägg märke till kontrasten: Om man inte bryr sig om Guds vägledning i fråga om blodets helgd, kan det leda till evig död. Om man respekterar Jesu offer, kan det leda till evigt liv.

8. Vad visar att de första kristna tog Guds vägledning angående blodet på allvar?

⁸ Hur uppfattade de första kristna Guds anvisningar i fråga om blodet, och hur handlade de? Vi påminner oss vad bibelkännaren Adam Clarke skrev: ”Under den kristna ordningen skulle det inte ätas, eftersom det alltid skulle betraktas som något som representerar det blod som hade utgjutits till förlåtelse för synder.” Historien bekräftar att de första kristna tog det här på största allvar. Tertullianus skrev: ”Tänk på dem som med glupskhet vid skådespelen på arenan tar ogudaktiga brottslingars färska blod ... och bär bort det för att bota sin epilepsi.” Hedningarna förtärde visserligen blod, men Tertullianus sade om de kristna: De har ”inte ens djurblod vid [sina] måltider. ... Vid rättegångarna mot de kristna erbjuder ni dem korv fylld med blod. Ni är naturligtvis övertygade om att ... [det] är olagligt för dem.” Ja, trots dödshot förtärde de kristna inte blod. Så mycket betydde Guds vägledning för dem.

9. Vad innefattar detta att avhålla sig från blod mer än att inte direkt äta blod?

⁹ Somliga kanske tänker att den styrande kretsen helt enkelt menade att de kristna inte fick äta eller dricka blod direkt och inte heller äta kött som blodet inte hade fått rinna av från eller mat blandad med blod. Det är sant att detta var den främsta innebörden i Guds befallning till Noa. Och det apostoliska påbudet sade uttryckligen att de kristna skulle ”ta sig till vara ... för det som är kvävt”, dvs. kött där blodet fanns kvar. (1 Moseboken 9:3, 4; Apostlagärningarna 21:25) Men de första kristna visste att mer var inbegripet. Ibland förtärde människor blod av medicinska skäl. Tertullianus sade att en del hedningar, i ett försök att bota epilepsi, förtärde färskt blod. Och det kan ha funnits andra områden där man använde blod för att behandla sjukdomar eller för att, som man trodde, förbättra hälsan. När de kristna avhöll sig från blod, innefattade detta följaktligen att de inte förtärde blod av ”medicinska” skäl. De stod fast vid denna ståndpunkt även om det innebar fara för livet.

Blod som medicin

10. Vilka är några sätt som blod används på i medicinska sammanhang, och vilken fråga ger det upphov åt?

¹⁰ Nu för tiden är det vanligt att blod används vid läkarbehandling. Tidigare bestod transfusionerna av helblod – som man fått från donatorer och sedan lagrat och gett till en patient, kanske i samband med en krigsskada. Med tiden lärde sig forskarna att dela upp blodet i dess huvudkomponenter. Genom att ge transfusioner av blodkomponenter kunde läkare använda donerat blod till fler patienter och kanske ge plasma till en skadad man och röda blodkroppar till en annan. Fortsatt forskning visade att det var möjligt att ur en blodkomponent, till exempel plasma, utvinna många fraktioner, vilka kunde ges till ännu fler patienter. Man fortsätter på den inslagna vägen, och nya användningsområden för sådana fraktioner rapporteras undan för undan. Hur skall en kristen se på detta? Han har bestämt sig för att inte ta emot en blodtransfusion, men så uppmanar hans läkare honom att ta emot en av huvudkomponenterna, kanske koncentrerade röda blodkroppar. Eller också kanske behandlingen går ut på att man använder en mindre fraktion som utvunnits ur en av huvudkomponenterna. Vilka beslut skall en Guds tjänare fatta i sådana frågor i det han tänker på att blodet är heligt och att det ytterst är Kristi blod som kan rädda liv?

11. Vilken medicinskt riktig ståndpunkt beträffande blodet har Jehovas vittnen länge haft?

¹¹ För många år sedan gjorde Jehovas vittnen sin ståndpunkt klar. De utarbetade till exempel en artikel som infördes i The Journal of the American Medical Association (27 november 1981; också införd i broschyren Hur kan blod rädda ditt liv?,a sidorna 27–29). Artikeln innehöll citat från Första Moseboken, Tredje Moseboken och Apostlagärningarna. Det stod bland annat: ”Dessa verser är visserligen inte uttryckta i medicinska ordalag, men vittnena anser att de utesluter transfusion av helblod, koncentrerade röda blodkroppar och plasma såväl som användning av vita blodkroppar och blodplattor.” I en handbok från 2001, Emergency Care, sades följande under rubriken ”Blodets sammansättning”: ”Blod består av flera komponenter: plasma, röda och vita blodkroppar samt blodplättar.” I enlighet med medicinska fakta vägrar Jehovas vittnen därför att ta emot transfusioner av helblod eller av någon av dess fyra huvudkomponenter.

12. a) Vilken ståndpunkt har framlagts beträffande fraktioner som utvunnits ur blodets huvudkomponenter? b) Var kan man finna ytterligare upplysningar om detta?

¹² I den medicinska artikeln sades det vidare: ”Jehovas vittnens religiösa ståndpunkt är inget absolut hinder för användandet av ... [fraktioner] som albumin, immunglobuliner och medel mot blödarsjuka; varje vittne måste själv bestämma om han kan acceptera dessa.” Sedan 1981 har många fraktioner (mindre beståndsdelar utvunna ur någon av de fyra huvudkomponenterna) isolerats och använts för medicinskt bruk. I Vakttornet för 15 juni 2000 finns värdefulla upplysningar i ämnet i artikeln ”Frågor från läsekretsen”. Till nytta för de miljoner som i dag läser vår tidskrift finns svaret infört på sidorna 29–31 i det här numret. Det innehåller detaljer och argument, men du kommer att märka att det som sägs stämmer överens med de grundläggande uppfattningar som presenterades 1981.

Samvetets roll

13, 14. a) Vad är samvetet, och hur kommer det in i bilden när det gäller blodet? b) Vilken vägledning i fråga om att äta kött gav Gud israeliterna, men vilka frågor kan ha uppstått?

¹³ De här upplysningarna gör att samvetet kommer i förgrunden. Hur då? De kristna inser att de måste följa Guds vägledning, men inom vissa områden behöver de göra en personlig bedömning, och det är då samvetet kommer in i bilden. Samvetet är en medfödd förmåga att göra värderingar och fatta beslut i olika frågor, ofta när det gäller moral. (Romarna 2:14, 15) Men som du känner till fungerar samvetet olika hos olika personer.b I Bibeln sägs det att somliga har ett samvete ”som är svagt”, vilket antyder att andras samvete är starkt. (1 Korinthierna 8:12) De kristna har kommit olika långt i fråga om att lära sig vad som är Guds vilja, i att vara lyhörda för hans tänkesätt och i att låta detta påverka deras beslut. Vi kan belysa det här med judarna och att äta kött.

¹⁴ Av Bibeln framgår det klart och tydligt att den som ville lyda Gud inte skulle äta kött med blodet i. Detta var så viktigt att israelitiska soldater som åt kött med blodet i gjorde sig skyldiga till allvarlig synd, till och med om det gällde en nödsituation. (5 Moseboken 12:15, 16; 1 Samuelsboken 14:31–35) Det kan ändå ha uppstått frågor. När en israelit slaktade ett får, hur snabbt måste han då låta blodet rinna av? Måste han skära upp djurets strupe för att det skulle rinna av? Var det nödvändigt att hänga upp djuret i bakbenen? I så fall, hur länge? Vad skulle han göra om det var fråga om en stor ko? Också efter det att blodet fått rinna av kunde det finnas kvar lite blod i köttet. Kunde han äta sådant kött? Vem skulle fatta beslutet?

15. Hur reagerade vissa judar i fråga om att äta kött, men vilka anvisningar gav Gud?

¹⁵ Föreställ dig en nitisk jude som ställdes inför sådana frågor. Han kan ha menat att det var säkrast att undvika kött som såldes på köttmarknaden, precis som en annan jude skulle undvika kött som kanske hade offrats åt en avgud. Andra judar kan ha ätit köttet först efter det att de iakttagit vissa ritualer för att avlägsna blodet.c (Matteus 23:23, 24) Vad tycker du om dessa olika sätt att reagera? Eftersom Gud inte krävde att man måste handla på något av de här sätten, skulle det då inte vara lämpligt att judarna sände en mängd frågor till ett rabbinskt råd för att få ett beslut i vart och ett av fallen? Den här sedvänjan kom att utvecklas inom judaismen. Men vi kan vara glada över att Jehova inte uppmanade sina sanna tillbedjare att försöka få beslut om blodet på det sättet. Gud gav grundläggande vägledning angående hur de skulle slakta rena djur och låta blodet rinna av, men han gick inte längre än så. (Johannes 8:32)

16. Varför kan de kristna ha olika syn på att godta en injektion av en mindre fraktion av en blodkomponent?

¹⁶ Som nämnts i paragraferna 11 och 12 tar Jehovas vittnen inte emot transfusioner av helblod eller av dess fyra huvudkomponenter – plasma, röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. Hur är det då med mindre fraktioner som utvunnits ur en av huvudkomponenterna, till exempel immunglobuliner som innehåller antikroppar och används för infektionsbekämpning eller mot ormbett? (Se sidan 30, stycket 4.) Somliga har dragit slutsatsen att sådana mindre fraktioner egentligen inte är detsamma som blod och därför inte omfattas av befallningen att vi skall avhålla oss från blod. (Apostlagärningarna 15:29; 21:25; sidan 31, stycket 1) Det är något som de själva får ansvara för. Andras samvete förbjuder dem att över huvud taget godta någonting som kommer från blod (från djur eller människor), även om det bara är en mindre fraktion som utvunnits ur en av huvudkomponenterna.d Åter andra kan godta en injektion av ett plasmaprotein för att bekämpa en infektion, eller som motgift mot ormbett, men kanske vägra att ta emot andra mindre fraktioner. Vidare kan vissa produkter som utvunnits ur en av de fyra huvudkomponenterna ha så likartad funktion jämfört med komponenten och vara av så livsuppehållande betydelse att de flesta kristna inte anser att de kan godta dem.

17. a) Hur kan vårt samvete hjälpa oss när vi ställs inför frågor som gäller blodfraktioner? b) Varför bör beslut i den här frågan tas på största allvar?

¹⁷ Det som sägs i Bibeln om samvetet är till stor hjälp när vi fattar beslut i fråga om detta. Det första steget är att vi lär oss vad Guds ord säger och försöker forma vårt samvete enligt det. Detta gör det möjligt för oss att fatta beslut i enlighet med Guds vägledning i stället för att fråga någon annan vad vi skall göra. (Psalm 25:4, 5) När det gäller att godta blodfraktioner har somliga resonerat så här: ”Det här är en samvetsfråga, så det är inte så viktigt.” Det är inte rätt att tänka så. Det faktum att något är en samvetsfråga betyder inte att det saknar betydelse. Det kan vara mycket allvarligt. En orsak till det är att det kan påverka andra, vilkas samvete skiljer sig från vårt. Vi kan förstå det av Paulus råd angående kött som kanske hade framburits till en avgud och som senare såldes på marknaden. En kristen bör vara angelägen om att inte såra ”deras samvete, som är svagt”. Om han får andra att snava och falla, kan han störta sin broder i fördärvet ”för vars skull Kristus har dött” och synda mot Kristus. Var och en måste fatta ett personligt beslut när det gäller mindre blodfraktioner, men det är något som bör tas på största allvar. (1 Korinthierna 8:8, 11–13; 10:25–31)

18. Hur kan en kristen undvika att ignorera sitt samvete i fråga om beslut som gäller blodet?

¹⁸ Det finns något annat som betonar allvaret i de beslut som gäller blodet. Det är hur du själv kan påverkas av sådana beslut. Om ditt genom Bibeln övade samvete oroas av att du tar emot en mindre blodfraktion, så är det ingenting som du bör ta lätt på. Du bör inte heller vägra att lyssna till samvetets röst bara för att någon säger till dig: ”Det är helt i sin ordning att ta emot det här. Det är många som har gjort det.” Tänk på att det finns miljontals människor i våra dagar som inte bryr sig om sitt samvete, så att det görs okänsligt och tillåter dem att ljuga eller handla fel på annat sätt utan att de får samvetskval. De kristna vill till varje pris undvika att göra som de. (2 Samuelsboken 24:10; 1 Timoteus 4:1, 2)

19. När vi fattar beslut i medicinska frågor som inbegriper blod, vad bör vi då först och främst tänka på?

¹⁹ Mot slutet av det omtryckta svaret på sidorna 29–31 sägs det: ”Kan man säga att den här frågan saknar betydelse, eftersom man kan ha olika uppfattningar och samvetsbetänkligheter när det gäller den? Nej, det är en allvarlig fråga.” Det är i synnerhet så därför att det gäller ditt förhållande till ”den levande Guden”. Detta förhållande är det enda som kan leda till evigt liv på grundval av den räddande kraften i Jesu utgjutna blod. Uppodla stor respekt för blodet med tanke på vad Gud gör genom det – räddar liv. Paulus skrev passande: ”Ni hade inget hopp och var utan Gud i världen. Men nu, i gemenskap med Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit att befinna er nära genom Kristi blod.” (Efesierna 2:12, 13)