Jag ändrade mitt våldsamma beteende
Berättat av Jose Antonio Nebrera
VAD får en människa att ta till våld? Jag lärde mig mycket om våld genom att jag utsattes för det som barn. Min pappa tillhörde spanska civilgardet, ett mycket strängt regemente. Hans egen pappa hade ofta gett honom stryk, och han följde samma mönster. Han gav mig ofta stryk med sitt tjocka bälte. Och vad som gjorde saken ännu värre var att han gång på gång sade till mig att jag var dum, medan han däremot avgudade min yngre syster. Mamma som var rädd för pappas vrede gjorde inte mycket för att hjälpa mig, och hon gav mig inte den kärlek jag behövde.
När jag var i skolan tillsammans med andra barn levde jag i min egen fantasivärld, där mitt liv var mycket lyckligare. Och de som såg mig tyckte antagligen att jag var glad och optimistisk. Men det var bara på ytan. Jag dolde bara min fruktan och vrede. Verkligheten hann i kapp mig när dagen var slut och jag långsamt gick hem och fasade för fler förolämpningar eller ännu en omgång stryk.
För att komma bort från den här kärlekslösa miljön började jag i en jesuitisk internatskola när jag var 13 år. En tid funderade jag på att bli präst, men livet i skolan gav inte mitt liv någon större mening. Vi var tvungna att stiga upp klockan fem på morgonen och ta en kall dusch. Sedan följde vi ett strängt schema hela dagen med studier, bön och gudstjänster. Rasterna var korta.
Vi elever var tvungna att läsa ”helgonens” historia, men Bibeln ingick inte i studierna. Den enda bibel som fanns förvarades i en glasmonter, och vi måste be om särskilt tillstånd för att få läsa den.
Under mitt tredje år på internatskolan blev gissling – ”andliga övningar” – en del av den stränga rutinen. Jag försökte vräka i mig massor av mat så att jag skulle bli sjuk och slippa undan den här plågan. Men det lyckades inte. Efter närmare tre år stod jag inte ut längre. Jag rymde från jesuitskolan och återvände hem. Jag var då 16 år.
Jakten på äventyr
När jag hade kommit hem började jag med boxning och brottning. Jag blev bra på de här våldsamma sporterna, och det fick mig att känna att jag var någon och sporrade mig att använda våld för att få min vilja igenom, precis som min pappa hade gjort.
Men när jag var 19 år hände något som gjorde att jag fick uppleva lite ömhet i livet. Jag träffade Encarnita, som nio månader senare blev min hustru. Hon såg bara mitt artiga, vänliga och glada yttre. Hon hade ingen aning om den förbittring jag kände innerst inne. Kort tid efter det att vårt första barn hade fötts blev jag inkallad till militärtjänst, och då kom den här förbittringen upp till ytan.
Jag anmälde mig impulsivt till spanska främlingslegionen dels för att slippa militärfrisyren och dels för att söka äventyr. Jag inbillade mig att jag skulle finna frihet när jag levde ett äventyrligt liv i öknen i Marocko och var ute på farliga specialuppdrag. Dessutom verkade det här ge mig möjlighet att slippa ifrån mina familjeförpliktelser. Men i själva verket fick det bara fram de sämsta sidorna hos mig.
Jag fick snart problem med en storväxt, brutal sergeant som njöt av att behandla nya rekryter illa. Jag hatade orättvisor, och jag var inte främmande för att slåss för det som jag tyckte var rätt. Under uppropet en morgon skämtade jag, men sergeanten missförstod skämtet. När han höjde armen för att slå mig, vred jag snabbt om hans arm och brottade ner honom på golvet. Jag höll fast hans hand mot golvet, rädd för att han skulle skjuta mig om jag släppte honom.
Den händelsen ledde till tre månader i en straffpluton. Jag fick bo i ett litet, kalt rum tillsammans med omkring 30 andra. Under hela den här tiden kunde jag inte ens byta kläder. Vår pluton hade en sadistisk sergeant som njöt av att slå männen. Men en gång då jag hotade med att döda honom om han rörde mig, sänkte han mitt straff från 30 till 3 slag. Jag hade lärt mig att vara lika hård som mina plågoandar.
Hemliga uppdrag
Under min utbildning i främlingslegionen anmälde jag mig dumt nog till ännu fler ”äventyr”. Ännu en gång gjorde jag något som jag inte visste vad det skulle leda till. Jag fick specialutbildning som innebar att jag lärde mig hantera många olika slags vapen och sprängämnen. Som avslutning på utbildningen skickades jag till Langley i Virginia i USA, där jag tränade tillsammans med CIA-agenter.
Det dröjde inte länge förrän jag ingick i en hemlig kommandotrupp. Under 1960-talet tog jag del i många hemliga uppdrag. Jag var med och genomförde operationer mot narkotikalangare och vapensmugglare i Central- och Sydamerika. Vi hade order om att ”likvidera” de här människorna när vi stötte på dem. Jag skäms att säga att jag personligen tog del i sådana operationer. Vi tog aldrig fångar, med undantag av dem som vi kunde förhöra för att få information.
Jag fick senare i uppdrag att spionera på spanska militära ledare för att ta reda på vilka som inte stödde general Francos diktatur. Vi spionerade också på de motståndare till Francoregimen som bodde i Frankrike. Syftet var att kidnappa framträdande dissidenter och föra dem till Spanien, antagligen för att de skulle bli avrättade.
Mitt sista uppdrag innebar att jag skulle organisera en legotrupp och genomföra en statskupp i ett litet afrikanskt land. Vi hade order om att storma militärbarackerna i huvudstaden och sedan ta över presidentpalatset. Som planerat trängde vi in i landet mitt i natten och fullbordade vårt uppdrag på bara fyra timmar. Tre av mina kamrater dog i striderna tillsammans med många ”fiendesoldater”. Jag tog själv del i dödandet.
Den här traumatiska upplevelsen plågade mitt samvete. Jag kunde inte sova på grund av att jag ständigt drömde att jag dödade mina fiender i närstrider. I mina mardrömmar såg jag hur de som jag skulle döda skräckslaget stirrade på mig.
Jag beslöt att inte ta del i något mer uppdrag. Jag lämnade därför tillbaka alla mina papper till militärledningen och beviljades avsked. Men tre månader senare kallade mina överordnade in mig igen för att jag skulle utföra ytterligare spionuppdrag. Jag flydde till Schweiz, och flera månader senare kom min hustru, Encarnita, till mig i Basel. Hon visste inget om mitt tidigare arbete som hemlig agent.
Svårt att ändra beteendet
Under de tre år jag tjänstgjorde i det militära började Encarnita studera Bibeln i Spanien med Jehovas vittnen. Hon berättade att hon hade lärt sig sanningen om Gud, och hennes entusiasm smittade av sig. Vi kontaktade genast vittnena i Schweiz och började studera Bibeln tillsammans.
Det var spännande att lära känna Guds avsikter. Jag ville verkligen leva efter Bibelns principer, men det var inte så lätt – i synnerhet inte med tanke på min aggressiva läggning. Men jag älskade min nya tro. Efter att ha studerat några månader tyckte jag att jag var redo för tjänsten från hus till hus.
Med Jehovas hjälp lärde jag mig till slut att behärska mig, och så småningom blev Encarnita och jag döpta. När jag var 29 år blev jag förordnad att tjäna som tillsyningsman i församlingen.
År 1975 beslöt vi att återvända till Spanien. Men militären hade inte glömt mig, och jag blev kallad att vara med i ännu ett specialuppdrag. För att undvika problem flydde jag snart till Schweiz igen. Vår familj bodde där till 1996, då vi slutligen flyttade tillbaka till Spanien.
Jag har en son och en dotter, som båda är gifta, och två barnbarn, och alla tjänar Jehova. Och under årens lopp har jag kunnat hjälpa 16 personer att lära känna Jehova, bland annat en ung man som tidigare hade tagit del i våldsamma gatudemonstrationer i norra Spanien. Det här har gett mig mycket stor tillfredsställelse.
Jag har gång på gång bett Gud hjälpa mig att slå bort tankarna på mitt våldsamma förflutna och att slippa mina återkommande mardrömmar. I min kamp för att göra det som är rätt har jag följt rådet i Psalm 37:5: ”Vältra över din väg på Jehova, ja, förlita dig på honom, och han skall handla.” Jehova har hållit sitt löfte. Han har hjälpt mig att övervinna mitt våldsamma beteende. Det har varit en stor välsignelse för mig och min familj.
[Bild på sidan 21]
När jag var 13 år och började i en jesuitisk internatskola.
[Bild på sidan 23]
Jag lämnar främlingslegionens kontor sedan jag beviljats avsked 1968.
[Bild på sidan 23]
Jag och min hustru, Encarnita, i dag.