Job

17 Mitt livsmod* är brutet, mina dagar slocknar,

graven väntar mig.+

 2 Jag är omgiven av hånfulla människor,+

jag tvingas se* deras upproriska handlande.

 5 Han delar med sig till sina vänner,

samtidigt som hans egna barn blir försummade.*

 6 Gud har gjort mig till en som man hånskrattar åt,*+

jag har blivit en som man spottar i ansiktet.+

 7 Mina ögon fördunklas av sorg,+

jag är bara en skugga av mitt forna jag.

 8 De rättrådiga stirrar förvånat på detta,

och den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.*

 9 Den rättfärdige håller fast vid sin väg,+

och den oskyldige* blir starkare och starkare.+

10 Men kom ni och fortsätt argumentera,

för hittills har ingen av er sagt något vist.+

11 Mina dagar är räknade;+

mina planer, mitt hjärtas önskningar, har krossats.+

13 Om jag väntar lite till blir graven* mitt hem,+

i mörkret+ ska jag bädda min säng.

14 Till graven+ ska jag ropa: ’Du är min far!’,

till larverna: ’Min mor och min syster!’

16 Det* försvinner bakom gravens* låsta portar,

när vi tillsammans stiger ner i stoftet.”+