ANDRA KRÖNIKE­BOKEN

1 Salomo, Davids son, fortsatte att stärka sin kungamakt, och Jehova, hans Gud, var med honom och gjorde honom mycket mäktig.+

2 Salomo kallade till sig hela Israel: ledarna för grupperna på tusen och grupperna på hundra, domarna och alla hövdingarna i Israel, släkternas överhuvuden. 3 Sedan gav sig Salomo och hela församlingen av till offerhöjden i Gịbeon,+ för där fanns den sanne Gudens mötestält, som Jehovas tjänare Mose hade låtit tillverka i vildmarken. 4 Men David hade fört upp den sanne Gudens ark från Kịrjat-Jẹarim+ till den plats som han hade gjort i ordning åt den. Han hade nämligen rest ett tält åt den i Jerusalem.+ 5 Kopparaltaret,+ som Bẹsalel,+ son till Uri, son till Hur, hade gjort, hade ställts framför Jehovas tälthelgedom. Och Salomo och församlingen brukade be inför det.* 6 Salomo offrade 1 000 brännoffer inför Jehova där på kopparaltaret+ vid mötestältet.

7 Den natten visade sig Gud för Salomo och sa: ”Berätta vad du vill att jag ska ge dig.”+ 8 Då sa Salomo till Gud: ”Du har visat stor lojal kärlek mot min far David+ och gjort mig till kung efter honom.+ 9 Jehova Gud, infria ditt löfte till min far David,+ för du har gjort mig till kung över en nation med lika många invånare som dammkornen på jorden.+ 10 Ge mig vishet och kunskap+ så att jag kan leda detta folk,* för vem klarar av att döma ditt stora folk?”+

11 Då sa Gud till Salomo: ”Eftersom detta är din uppriktiga önskan och du inte har bett om rikedom, välstånd, ära eller dina fienders död, och inte heller om ett långt liv,* utan om vishet och kunskap för att kunna döma mitt folk som jag har gjort dig till kung över,+ 12 så ska du få vishet och kunskap. Dessutom ska jag ge dig rikedom och välstånd och ära i en omfattning som inga kungar före dig har haft och ingen kung efter dig kommer att få.”+

13 Salomo lämnade offerhöjden i Gịbeon,+ där mötestältet var, och kom till Jerusalem. Och han regerade över Israel. 14 Salomo skaffade vagnar och hästar,* så att han till slut hade 1 400 vagnar och 12 000 hästar.*+ Han höll dem förlagda i vagnsstäderna+ och i kungens närhet i Jerusalem.+ 15 Kungen gjorde silver och guld lika vanligt i Jerusalem som sten+ och gjorde cederträ lika vanligt som sykomorträd i Shefẹla.+ 16 Salomos hästar importerades från Egypten,+ och kungens köpmän brukade köpa hela flockar* till ett bestämt pris.+ 17 Varje vagn som importerades från Egypten kostade 600 silverstycken, och en häst kostade 150. De förmedlade också hästar och vagnar till hettiternas alla kungar och till Arams kungar.

2 Salomo befallde att man skulle bygga ett hus åt Jehovas namn+ och ett palats som kungligt residens.+ 2 Salomo bestämde att 70 000 män skulle vara vanliga arbetare* och att 80 000 skulle vara stenhuggare i bergen,+ och han satte 3 600 tillsyningsmän över dem.+ 3 Salomo sände också detta meddelande till Hiram,+ kungen i Tyros: ”Hjälp mig på samma sätt som du hjälpte min far David när du sände honom cederträ så att han kunde bygga ett palats åt sig.+ 4 Nu ska jag bygga ett hus till ära för Jehovas, min Guds, namn och helga det åt honom. Där ska jag bränna väldoftande rökelse+ inför honom och alltid låta det staplade brödet* ligga framme+ och frambära brännoffer morgon och kväll,+ på sabbaterna,+ vid nymånarna+ och vid högtiderna+ åt Jehova, vår Gud. Detta är Israels förpliktelse för all framtid. 5 Jag ska bygga ett storslaget hus, för vår Gud är större än alla andra gudar. 6 Men vem är kapabel att bygga ett hus åt honom? Himlarna, ja himlarnas himmel, kan ju inte rymma honom,+ så hur skulle jag kunna bygga ett hus åt honom? Det enda jag kan göra är en plats där offerrök kan sändas upp inför honom. 7 Sänd en duktig hantverkare till mig, en som kan utföra arbeten i guld, silver, koppar+ och järn, som arbetar med lila ullgarn och karmosinrött och blått garn och som kan konsten att gravera. Han ska arbeta i Juda och i Jerusalem tillsammans med mina skickliga hantverkare som min far David har utsett.+ 8 Och sänd mig ceder-, en-+ och algumstockar+ från Libanonberget, för jag vet ju att dina tjänare har erfarenhet av att fälla träd där.+ Mina tjänare ska arbeta tillsammans med dina tjänare+ 9 och ordna fram en stor mängd timmer åt mig, för huset som jag ska bygga kommer att bli något enastående. 10 Och dina tjänare som fäller träden ska jag förse med mat:+ 20 000 kormått* vete, 20 000 kormått korn, 20 000 bat* vin och 20 000 bat olja.”

11 Hiram, kungen i Tyros, svarade Salomo i ett brev: ”Eftersom Jehova älskar sitt folk har han gjort dig till deras kung.” 12 Hiram fortsatte: ”Må Jehova, Israels Gud, bli lovprisad, han som har gjort himmel och jord, för han har gett kung David en vis son,+ som begåvats med gott omdöme och förstånd.+ Han ska bygga ett hus åt Jehova och ett palats som kungligt residens. 13 Därför sänder jag nu en duktig hantverkare med gott förstånd, Hiram-Abi.+ 14 Han är son till en kvinna från Dan, men hans far var från Tyros. Han har erfarenhet av att arbeta med guld, silver, koppar, järn, sten, trä, lila ullgarn, blått och karmosinrött garn och fina tyger.+ Han kan göra alla slags graveringar och tillverka allt efter ritning.+ Han ska arbeta tillsammans med dina skickliga hantverkare och med din fars, min herre Davids, skickliga hantverkare. 15 Och nu min herre, skicka vetet, kornet, oljan och vinet som du har lovat oss.+ 16 Vi ska fälla träd på Libanonberget,+ så många som du behöver, och vi ska flotta dem sjövägen till Joppe.+ Sedan får du frakta dem vidare till Jerusalem.”+

17 Efter det räknade Salomo alla män som var invandrare och som bodde i Israel,+ precis som hans far David hade gjort,+ och de uppgick till 153 600. 18 Så han gjorde 70 000 av dem till vanliga arbetare,* 80 000 till stenhuggare+ i bergen och 3 600 till tillsyningsmän, som fördelade arbetet bland folket.+

3 Sedan började Salomo bygga Jehovas hus+ i Jerusalem på berget Mọria,+ där Jehova hade visat sig för hans far David,+ på den plats som David hade gjort i ordning på jebusén Ornans tröskplats.+ 2 Han började bygga på andra dagen i andra månaden under sitt fjärde regeringsår. 3 Och grunden som Salomo lade till den sanne Gudens hus var 60 alnar lång och 20 alnar bred,+ enligt det gamla måttet.* 4 Husets förhall var 20 alnar, lika bred som huset, och höjden var 120.* Han överdrog den invändigt med rent guld.+ 5 Han klädde det stora rummet* med enträ och överdrog det med fint guld.+ Sedan smyckade han det med palmfigurer+ och kedjor.+ 6 Han lät insätta vackra, dyrbara stenar+ i huset, och guldet+ han använde kom från Parvạjim. 7 Han överdrog huset, bjälkarna, trösklarna, väggarna och dörrarna med guld+ och skar ut reliefer med keruber på väggarna.+

8 Och han gjorde det allra heligaste utrymmet.*+ Både dess längd och dess bredd motsvarade husets bredd, 20 alnar. Han överdrog det med 600 talenter* fint guld.+ 9 Guldet till spikarna vägde 50 siklar.* Takkamrarna överdrog han med guld.

10 Till det allra heligaste utrymmet* skulpterade han två keruber och överdrog dem med guld.+ 11 Kerubernas vingar+ var tillsammans 20 alnar. Den ena vingen på den första keruben var fem alnar och rörde vid husets ena vägg, och den andra vingen var fem alnar och rörde vid en av den andra kerubens vingar. 12 Och den ena vingen på den andra keruben var fem alnar och rörde vid husets andra vägg, och den andra vingen var fem alnar och rörde vid en av den första kerubens vingar. 13 Vingarna på keruberna sträckte sig alltså 20 alnar. Keruberna stod på sina fötter och hade ansiktena vända mot det stora rummet.*

14 Dessutom gjorde han förhänget+ av blått garn, lila ullgarn, karmosinrött garn och fint tyg och smyckade det med ett mönster av keruber.+

15 Sedan gjorde han två pelare+ till husets framsida, 35 alnar höga, och kapitälen högst upp på pelarna var fem alnar.+ 16 Och han gjorde kedjor som påminde om halsband och satte dem längst upp på pelarna, och han gjorde 100 granatäpplen som han fäste på kedjorna. 17 Han reste pelarna framför templet, en till höger* och en till vänster.* Den högra gav han namnet Jakin* och den vänstra namnet Boas.*

4 Sedan gjorde han kopparaltaret,+ 20 alnar långt, 20 alnar brett och 10 alnar högt.

2 Han gjorde havet*+ i gjuten metall. Det var cirkelrunt och mätte 10 alnar från den ena kanten till den andra, och det var 5 alnar högt. Det krävdes ett mätsnöre på 30 alnar för att nå runt det.+ 3 Och ett ornament av frukter*+ löpte under kanten runt om, tio på varje aln. Frukterna var i två rader och gjutna i samma stycke som havet. 4 Det stod på 12 tjurar.+ Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet vilade ovanpå dem, och alla tjurar var placerade med bakdelen in mot mitten. 5 Havets tjocklek var en handsbredd,* och kanten var som kanten på en bägare, som en utslagen lilja. Det kunde rymma* 3 000 bat.*

6 Han gjorde också tio tvättkar och ställde fem till höger om huset och fem till vänster.+ Där skulle man skölja det som användes till brännoffret,+ men prästerna skulle använda havet när de tvättade sig.+

7 Sedan gjorde han tio lampställ av guld+ enligt anvisningarna+ och ställde dem i templet, fem till höger och fem till vänster.+

8 Han tillverkade också tio bord och placerade dem i templet, fem till höger och fem till vänster.+ Och han gjorde 100 guldskålar.

9 Sedan gjorde han prästernas förgård+ och den stora förgården*+ med tillhörande dörrar, som han klädde med koppar. 10 Och han ställde havet på högra sidan om huset, åt sydost.+

11 Hiram gjorde också hinkarna, skovlarna och skålarna.+

Han slutförde arbetet som kung Salomo hade bett honom göra i den sanne Gudens hus:+ 12 de två pelarna+ och de rundade kapitälen ovanpå dem, de båda näten av flätade kedjor+ som omgav de rundade kapitälen ovanpå pelarna, 13 de 400 granatäpplena+ till de båda näten – två rader granatäpplen till varje nät som omgav de båda rundade kapitälen ovanpå pelarna+ – 14 de tio vagnarna* och de tio karen till vagnarna,+ 15 havet och de 12 tjurarna under det+ 16 och hinkarna, skovlarna, gafflarna+ och alla redskapen. Allt detta gjorde Hiram-Abiv+ av polerad koppar åt kung Salomo till Jehovas hus. 17 Kungen göt dem i den kompakta leran på Jordanslätten,* mellan Sukkot+ och Serẹda. 18 Salomo gjorde sådana mängder redskap att vikten på all koppar aldrig fastställdes.+

19 Salomo gjorde alla föremålen+ till den sanne Gudens hus: altaret av guld,+ borden+ för skådebröden,+ 20 lampställen med lamporna av rent guld+ som skulle brinna framför det innersta rummet enligt det som var föreskrivet, 21 blommorna, lamporna och veksaxarna* av guld, av renaste guld. 22 Och han gjorde ljussläckarna, skålarna, bägarna och fyrfaten av rent guld och husets ingång, dess inre dörrar till det allra heligaste+ och dörrarna till det heliga* av guld.+

5 Salomo fullbordade allt arbete som han skulle göra på Jehovas hus.+ Sedan förde han in det som hans far David hade helgat,*+ och han lade silvret, guldet och alla föremålen i skattkamrarna i den sanne Gudens hus.+ 2 Därefter samlade Salomo de äldste i Israel, alla stamöverhuvuden, hövdingarna för Israels släkter.* De kom till Jerusalem för att föra dit Jehovas förbundsark från Davidsstaden,+ det vill säga Sion.+ 3 Alla Israels män samlades hos kungen under högtiden* i sjunde månaden.+

4 När alla de äldste i Israel hade kommit lyfte leviterna upp arken.+ 5 De förde upp arken, mötestältet+ och alla de heliga redskapen som var i tältet. Det var prästerna och leviterna* som förde upp dem. 6 Kung Salomo och hela Israels församling, de som hade kallats dit för att träffa honom, stod framför arken. Man offrade+ får och nötboskap i sådan mängd att det inte gick att räkna. 7 Sedan förde prästerna in Jehovas förbundsark och ställde den på dess plats i husets innersta rum, det allra heligaste, under kerubernas vingar.+ 8 Keruberna sträckte alltså ut sina vingar över platsen där arken stod, så att de täckte arken och bärstängerna+ ovanifrån. 9 Stängerna var så långa att spetsarna syntes från det heliga framför det innersta rummet, men de var inte synliga utifrån. Och där är de kvar än i dag. 10 Det låg ingenting annat i arken än de två tavlorna som Mose hade lagt dit vid Horeb,+ när Jehova ingick ett förbund+ med israeliterna sedan de hade lämnat Egypten.+

11 Prästerna kom ut från den heliga platsen (för alla präster som var närvarande hade renat* sig,+ oavsett vilken avdelning+ de tillhörde), 12 och alla de levitiska sångarna+ som var anförda av Asaf,+ Heman,+ Jẹdutun+ och av deras söner och bröder var klädda i fint tyg och höll i cymbaler, harpor och lyror. De stod öster om altaret, och tillsammans med dem stod 120 präster och blåste i trumpet.+ 13 Just när trumpetarna och sångarna lovprisade och tackade Jehova samstämt och ljudet steg upp från trumpeterna, cymbalerna och de andra instrumenten medan de ärade Jehova, ”för han är god, hans lojala kärlek varar för evigt”,+ så fylldes huset, ja Jehovas hus, av ett moln.+ 14 Prästerna kunde inte stå där och utföra tjänst på grund av molnet, för den sanne Gudens hus uppfylldes av Jehovas härlighet.+

6 Då sa Salomo: ”Jehova sa att han skulle bo i det tjocka mörkret.+ 2 Nu har jag byggt ett storslaget* hus åt dig, en fast plats där du kan bo för evigt.”+

3 Sedan vände sig kungen om och välsignade hela Israels församling medan alla stod upp.+ 4 Han sa: ”Må Jehova, Israels Gud, lovprisas! Med sina egna händer har han uppfyllt löftet som han med sin egen mun gav min far David, när han sa: 5 ’Från den dag jag förde mitt folk ut ur Egypten har jag inte utvalt någon stad bland alla Israels stammar där det ska byggas ett hus till ära för mitt namn.+ Och jag har inte utvalt någon man till ledare över mitt folk Israel. 6 Men nu har jag utvalt Jerusalem+ för att låta mitt namn bli ärat där, och jag har utvalt David till att styra över mitt folk Israel.’+ 7 Och det var min far Davids innerliga önskan att bygga ett hus till ära för Jehovas, Israels Guds, namn.+ 8 Men Jehova sa till min far David: ’Det har varit din innerliga önskan att bygga ett hus till ära för mitt namn, och du gjorde rätt som önskade det. 9 Men det är inte du som ska bygga huset. Däremot ska du få en son som* ska bygga huset till ära för mitt namn.’+ 10 Jehova har uppfyllt sitt löfte, för jag har efterträtt min far David på Israels tron,+ precis som Jehova lovade.+ Jag har också byggt huset till ära för Jehovas, Israels Guds, namn, 11 och där har jag placerat arken, som innehåller förbundet+ som Jehova slöt med Israels folk.”

12 Sedan ställde sig Salomo framför Jehovas altare inför Israels hela församling och lyfte händerna mot himlen.+ 13 (För Salomo hade gjort ett podium av koppar och ställt det mitt på förgården.*+ Det var fem alnar* långt, fem alnar brett och tre alnar högt, och han stod på det.) Och han föll på knä inför hela Israels församling och bredde ut sina händer mot himlen,+ 14 och han sa: ”Jehova, Israels Gud, det finns ingen gud som du, varken i himlen eller på jorden. Du håller ditt förbund och visar lojal kärlek mot dina tjänare som vandrar helhjärtat inför dig.+ 15 Du har hållit löftet du gav din tjänare David, min far.+ Du gav löftet med din egen mun, och i dag har du uppfyllt det med din egen hand.+ 16 Jehova, Israels Gud, håll löftet du gav din tjänare David, min far, när du sa: ’Det ska alltid sitta en man från din släktlinje på Israels tron, förutsatt att dina söner noga tänker på hur de lever och vandrar troget efter lagen,+ precis som du har gjort.’+ 17 Jehova, Israels Gud, låt nu löftet som du gav din tjänare David bli verklighet.

18 Men kan Gud verkligen bo på jorden hos människorna?+ Inte ens himlen, ja himlarnas himmel, kan rymma dig,+ så hur skulle detta hus som jag har byggt kunna göra det?+ 19 Jehova, min Gud, lyssna nu på din tjänares bön och vädjan om välsignelse. Lyssna på detta rop om hjälp och den bön som din tjänare ber. 20 Må dina ögon vaka över detta hus både natt och dag, den plats där du sa att du skulle fästa ditt namn,+ så att du lyssnar på den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. 21 Och lyssna på din tjänares vädjan om hjälp och på ditt folk Israel när de ber vända mot denna plats.+ Må du höra det på den plats där du bor, från himlen,+ ja höra och förlåta.+

22 Om en man anklagas för att ha syndat mot någon och måste svära en ed på att han är oskyldig* och sedan, efter att ha svurit eden,* kommer och ställer sig framför ditt altare i detta hus,+ 23 må du då lyssna i himlen och ingripa och döma dina tjänare. Ge den skyldige* det han förtjänar och låt hans ondska drabba honom själv,+ och frikänn den oskyldige* och belöna honom efter hans rättfärdighet.+

24 Om ditt folk Israel besegras av en fiende för att de syndar mot dig+ men sedan kommer tillbaka och ärar ditt namn+ och ber+ inför dig i detta hus och vädjar om att bli välsignade,+ 25 må du då lyssna i himlen+ och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du gav dem och deras förfäder.+

26 Om himlen är tillsluten och inte ger något regn+ för att de har syndat mot dig+ och de ber mot denna plats och ärar ditt namn och upphör med sin synd, eftersom du har ödmjukat* dem,+ 27 må du då höra det i himlen och förlåta synden som dina tjänare, ditt folk Israel, har gjort sig skyldiga till. Visa dem den rätta vägen,+ och låt det regna+ över ditt land som du gav ditt folk som egendom.*

28 Om landet drabbas av svält+ eller pest,+ om grödan förstörs av rost, mjöldagg*+ eller svärmar av glupska gräshoppor,+ om deras fiender belägrar någon av städerna i landet*+ eller om det kommer någon annan plåga eller sjukdom+ 29 och de breder ut sina händer mot detta hus,+ oavsett vilken bön+ eller vädjan om välsignelse från dig+ som kommer från en enskild individ eller hela ditt folk Israel (eftersom var och en känner sin egen plåga och smärta),+ 30 må du då höra det i himlen, där du bor,+ och förlåta.+ Belöna varje människa efter hennes handlingssätt, för du vet ju vad som finns i hjärtat (det är bara du som känner människans hjärta).+ 31 Då kommer de att känna respekt för dig och vandra på dina vägar så länge de lever i det land som du gav våra förfäder.

32 Och när det gäller utlänningen, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från ett avlägset land på grund av ditt stora namn*+ och din starka hand och din uträckta arm, när han kommer och ber vänd mot detta hus,+ 33 må du då lyssna i himlen, där du bor, och göra allt som utlänningen ber dig om. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn+ och respektera dig, precis som ditt folk Israel gör, och de kommer att veta att du har fäst ditt namn vid detta hus som jag har byggt.

34 Om ditt folk drar ut i krig mot sina fiender, vart du än sänder dem,+ och om de ber+ till dig i riktning mot denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 35 så må du i himlen lyssna till deras bön och vädjan om välsignelse och ge dem rättvisa.+

36 Om de syndar mot dig (för det finns ju ingen som inte syndar)+ och väcker din vrede, så att du låter fienden besegra dem och föra bort dem som fångar till ett land, nära eller fjärran,+ 37 men de kommer till insikt i landet som de fördes bort till och ångrar sig och ber om barmhärtighet medan de är i fångenskap och säger: ’Vi har syndat och gjort fel, vi har gjort det som är ont’,+ 38 och om de av själ* och hjärta vänder om till dig+ i det land som de fördes bort till+ som fångar och ber till dig i riktning mot det land som du gav åt deras förfäder och mot den stad som du har utvalt+ och det hus som jag har byggt åt ditt namn, 39 så må du lyssna i himlen, där du bor. Lyssna till deras bön och vädjan om barmhärtighet, och ge dem rättvisa+ och förlåt ditt folk som har syndat mot dig.

40 Min Gud, jag ber dig, må nu dina ögon och öron riktas mot de böner som frambärs på* denna plats.+ 41 Och bryt nu upp, Jehova Gud, och kom till din viloplats,+ du och den ark som är ett tecken på din styrka. Klä dina präster i räddning, Jehova Gud, och låt dina lojala glädja sig åt din godhet.+ 42 Jehova Gud, avvisa inte din smorde.*+ Tänk på den lojala kärlek du har visat din tjänare David.”+

7 När Salomo hade avslutat sin bön+ kom eld ner från himlen+ och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Jehovas härlighet uppfyllde huset.+ 2 Prästerna kunde inte gå in i Jehovas hus, eftersom Jehovas härlighet hade uppfyllt Jehovas hus.+ 3 Och alla israeliter såg när elden kom ner och att Jehovas härlighet var över huset, och de föll på knä och bugade sig med ansiktet mot stenläggningen och tackade Jehova, ”för han är god, hans lojala kärlek varar för evigt”.

4 Sedan offrade kungen och hela folket inför Jehova.+ 5 Kung Salomo offrade 22 000 tjurar och 120 000 får. Så invigde kungen och hela folket den sanne Gudens hus.+ 6 Prästerna stod på sina poster, och det gjorde även de leviter som stod med instrumenten som användes för att ackompanjera sången till Jehova.+ (Kung David hade gjort dessa instrument för att frambära tack till Jehova, ”för hans lojala kärlek varar för evigt”, när David lovprisade med dem.*) Och prästerna blåste i trumpeterna+ framför dem medan alla israeliterna stod upp.

7 Sedan helgade Salomo den mellersta delen av förgården som var framför Jehovas hus, för där skulle han frambära brännoffren+ och fettstyckena av gemenskapsoffren. Kopparaltaret+ som Salomo hade gjort var nämligen för litet för att rymma brännoffren, sädesoffren+ och fettstyckena.+ 8 Sedan firade Salomo högtiden i sju dagar+ tillsammans med alla israeliter. Det var en mycket stor församling som hade kommit från ett område som sträckte sig ända från Lebo-Hamat* till Egyptens flodbädd.*+ 9 Men på åttonde dagen* höll de en högtidlig sammankomst,+ för de hade firat invigningen av altaret i sju dagar och högtiden i sju dagar. 10 På 23:e dagen i sjunde månaden skickade han i väg folket, och de gick hem, glada+ och upprymda över all godhet som Jehova hade visat David, Salomo och sitt folk Israel.+

11 Salomo färdigställde alltså Jehovas hus och kungens palats.+ Han lyckades med allt som han hade planerat att göra i samband med Jehovas hus och sitt eget palats.+ 12 Då visade sig Jehova för Salomo+ om natten och sa: ”Jag har hört din bön, och jag har utvalt denna plats åt mig till offerhus.+ 13 När jag tillsluter himlen så att det inte faller något regn, när jag befaller gräshopporna att fördärva landet och när jag låter mitt folk drabbas av pest, 14 och mitt folk, som mitt namn har nämnts över,+ då ödmjukar sig+ och ber och söker mitt ansikte och vänder om från sina onda vägar,+ ska jag höra det i himlen och förlåta deras synd och läka deras land.+ 15 Nu ska mina ögon och öron vara vända mot de böner som frambärs på denna plats.+ 16 Och nu har jag utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där för all framtid.+ Mina ögon och mitt hjärta kommer alltid att vara där.+

17 Om du, precis som din far David, vandrar inför mig och gör allt som jag har befallt dig, och om du rättar dig efter mina förordningar och domar,+ 18 då ska jag befästa din kungatron,+ på samma sätt som jag ingick ett förbund med din far David,+ när jag sa: ’Det ska alltid sitta en man från din släktlinje som härskare över Israel.’+ 19 Men om ni vänder er bort och överger mina stadgar och bud, som jag har gett er, och börjar tillbe andra gudar och böjer er ner för dem,+ 20 då ska jag rycka upp Israel från mitt land som jag har gett dem,+ och jag ska förkasta det hus som jag har helgat åt mitt namn och göra det till något föraktat* och något förlöjligat bland alla folk.+ 21 Då kommer detta hus att bli en ruinhög. Alla som går förbi ska stirra förundrat+ och fråga: ’Varför har Jehova gjort så mot det här landet och det här huset?’+ 22 Då ska man säga: ’Det är för att de övergav Jehova,+ sina förfäders Gud, som förde dem ut ur Egypten.+ De valde andra gudar, som de böjde sig ner inför och tillbad.+ Därför har han låtit dem drabbas av all denna olycka.’”+

8 Det tog 20 år för Salomo att bygga Jehovas hus och sitt eget palats.+ 2 Efter det återuppbyggde Salomo de städer som Hiram+ hade gett åt honom och lät israeliter* bosätta sig där. 3 Vidare drog Salomo ut till Hamat-Soba och erövrade det. 4 Sedan befäste* han Tadmor i vildmarken och alla de förrådsstäder+ som han hade byggt i Hamat.+ 5 Han befäste också Övre Bet-Horon+ och Nedre Bet-Horon+ med murar, portar och bommar 6 och Bạalat+ samt Salomos alla förrådsstäder, alla vagnsstäder+ och städerna åt ryttarna. Allt Salomo ville bygga i Jerusalem, på Libanonberget och i alla andra områden som låg under honom, det byggde han.

7 De som inte tillhörde Israel+ och som var kvar av hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,+ 8 alltså avkomlingarna till dem som israeliterna hade lämnat kvar i landet och som de inte hade utplånat,+ dessa kallade Salomo in till tvångsarbete, som de utför än i dag.+ 9 Men Salomo gjorde inga israeliter till slavar i samband med arbetet.+ De var hans krigare och var befäl över hans adjutanter och över hans vagnförare och ryttare.+ 10 Kung Salomo hade 250 överfogdar, som var förmän för hans arbetare.+

11 Salomo förde också upp faraos dotter+ från Davidsstaden till det hus som han hade byggt åt henne,+ för han sa: ”Hon är visserligen min hustru, men hon ska inte få bo i Davids, Israels kungs, hus, eftersom de platser som Jehovas ark har kommit till är heliga.”+

12 Sedan offrade Salomo brännoffer+ åt Jehova på Jehovas altare+ som han hade byggt framför förhallen.+ 13 Han följde den dagliga rutinen och offrade enligt de bud som Mose hade gett för sabbaterna,+ nymånarna+ och de fastställda högtiderna, som inföll tre gånger om året:+ det osyrade brödets högtid,+ veckohögtiden+ och lövhyddohögtiden.+ 14 Vidare tillsatte han prästernas avdelningar+ för deras tjänster, enligt sin far Davids föreskrifter. Han tillsatte även leviterna på deras poster, för att lovprisa+ och tjänstgöra inför prästerna enligt den dagliga rutinen, och portvaktarna i deras avdelningar för de olika portarna,+ för så hade David, den sanne Gudens man, befallt. 15 Och man avvek inte från kungens bud till prästerna och leviterna, varken i fråga om förråden eller något annat. 16 Salomos arbete var alltså välorganiserat,* från den dag då man lade grunden till Jehovas hus+ till dess det var färdigt. Så färdigställdes Jehovas hus.+

17 Det var vid den tiden som Salomo gav sig av till Esjon-Geber+ och till Elot+ vid kusten i Edom.+ 18 Hiram+ skickade skepp och erfarna sjömän, ledda av hans egna tjänare, till honom. De seglade tillsammans med Salomos tjänare till Ofir+ och hämtade 450 talenter* guld+ som de tog med till kung Salomo.+

9 Drottningen av Saba+ fick höra talas om Salomo, så hon kom till Jerusalem för att sätta honom på prov med invecklade frågor.* Hon anlände med ett mycket imponerande följe, med kameler lastade med balsamolja och stora mängder guld+ och ädelstenar. Hon trädde fram inför Salomo och talade med honom om allt som låg henne varmt om hjärtat,+ 2 och han svarade på alla hennes frågor. Inget var för svårt* för honom att förklara för henne.

3 När drottningen av Saba hörde Salomos vishet+ och såg huset som han hade byggt,+ 4 maten på hans bord,+ hovmännen och hur de satt, munskänkarna och hur de var klädda och uppassarna och hur de betjänade och hur de var klädda och såg alla brännoffer som han offrade regelbundet i Jehovas hus,+ så blev hon mållös av häpnad.* 5 Och hon sa till kungen: ”Allt som jag hörde i mitt land om dina bedrifter* och din vishet var sant. 6 Men jag kunde inte tro det förrän jag fick se det med egna ögon,+ och ändå hade man inte ens berättat hälften om din stora vishet.+ Du har överträffat alla rykten som jag har hört.+ 7 Lyckliga är dina män, och lyckliga är dina tjänare som alltid får vara nära dig och lyssna till din vishet! 8 Må Jehova, din Gud, bli ärad, han som har fäst sig vid dig och satt dig på sin tron som kung inför Jehova, din Gud. Eftersom din Gud älskar Israel+ och vill att det ska bestå för evigt har han utsett dig till kung över det, för att du ska skipa lag och rätt.”

9 Sedan gav hon kungen 120 talenter* guld+ och en stor mängd balsamolja samt ädelstenar. Det har aldrig mer förts in sådan balsamolja som den drottningen av Saba gav åt kung Salomo.+

10 Hirams tjänare och Salomos tjänare, som hämtade guld från Ofir,+ hämtade dessutom stockar av algumträ samt dyrbara stenar.+ 11 Kungen använde stockarna av algumträ för att göra trappor till Jehovas hus+ och kungens palats.+ Av stockarna gjorde han också lyror och harpor till sångarna.+ Man hade aldrig tidigare sett något liknande i Juda.

12 Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och bad om, mer än* det hon själv hade kommit med till kungen. Sedan påbörjade hon resan tillbaka till sitt eget land tillsammans med sina tjänare.+

13 Och varje år kom det in 666 talenter* guld till Salomo,+ 14 förutom det som kom in från köpmännen och handelsmännen. Alla arabkungar och ståthållare i landet förde också in guld och silver till Salomo.+

15 Kung Salomo tillverkade 200 stora sköldar av legerat guld+ (det gick åt 600 siklar* legerat guld till varje sköld)+ 16 och 300 små sköldar* av legerat guld (det gick åt tre minor* guld till varje sköld). Sedan lät kungen ställa dem i Libanonskogshuset.+

17 Kungen gjorde också en stor elfenbenstron och överdrog den med rent guld.+ 18 Sex trappsteg ledde upp till tronen, och en fotpall av guld satt fast vid den. Tronen hade två armstöd, och bredvid varje armstöd stod ett lejon.+ 19 På de sex trappstegen stod 12 lejon,+ sex på var sida. Aldrig har något annat rike kunnat uppvisa något liknande. 20 Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla föremål i Libanonskogshuset var av rent guld. Ingenting var av silver, för det ansågs inte vara värt någonting på Salomos tid.+ 21 Kungens skepp brukade nämligen segla till Tarsis+ med Hirams män+ ombord, och vart tredje år kom Tarsisskeppen tillbaka, lastade med guld, silver, elfenben,+ apor och påfåglar.

22 Kung Salomo var alltså både rikare och visare än alla andra kungar på jorden.+ 23 Och kungarna från jordens alla riken bad om audiens hos Salomo* för att få lyssna till visheten som den sanne Guden hade lagt i hans hjärta.+ 24 Alla hade med sig gåvor: guld- och silverföremål, kläder,+ vapen, balsamolja, hästar och mulor. Så fortsatte det år efter år. 25 Och Salomo hade 4 000 spiltor till sina hästar och vagnar och 12 000 hästar.*+ Han höll dem förlagda i vagnsstäderna och i kungens närhet i Jerusalem.+ 26 Och han regerade över alla kungarna från Floden* till filistéernas land och till gränsen mot Egypten.+ 27 Kung Salomo gjorde silver lika vanligt i Jerusalem som sten och gjorde cederträ lika vanligt som sykomorträd i Shefẹla.+ 28 Och man importerade hästar till Salomo från Egypten+ och från alla de andra länderna.

29 Salomos historia i övrigt,+ från början till slut, finns bevarad bland profeten Natans+ ord, i siloniten Ahịas profetia+ och i synskådaren Iddos+ uppteckning av syner om Jerọbeam,+ Nebats son. 30 Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i 40 år. 31 Sedan gick Salomo till vila hos sina förfäder, och man begravde honom i hans far Davids stad.+ Hans son Rehạbeam efterträdde honom som kung.+

10 Rehạbeam gav sig av till Sikem,+ för hela Israel hade samlats där för att göra honom till kung.+ 2 När Jerọbeam,+ Nebats son, fick höra om det (han bodde fortfarande i Egypten, dit han hade flytt på grund av kung Salomo)+ kom han tillbaka från Egypten. 3 Då sände man bud efter honom, och Jerọbeam och hela Israel gick till Rehạbeam och sa: 4 ”Din far lade ett tungt ok på oss.+ Men om du gör din fars hårda arbete mindre krävande och hans tunga* ok lättare, så ska vi tjäna dig.”

5 Då sa han till dem: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” Då gick folket i väg.+ 6 Kung Rehạbeam rådgjorde med de äldre männen* som hade tjänstgjort hos hans far Salomo medan han levde. ”Hur tycker ni att jag ska svara folket?” frågade han. 7 De svarade: ”Om du är vänlig och tillmötesgående mot folket och ger dem ett positivt svar, då kommer de alltid att vara dina tjänare.”

8 Men han ignorerade de äldre männens* råd, och i stället gick han till de unga männen som han hade vuxit upp med och som nu var i hans tjänst.+ 9 ”Hur tycker ni att vi ska svara folket?” frågade han dem. ”De vill att jag ska lätta på oket som min far lade på dem.” 10 De unga männen som hade vuxit upp tillsammans med honom svarade: ”Så här ska du säga till folket som sa att din far gjorde deras ok tungt och som vill att du ska göra det lättare: ’Mitt lillfinger kommer att vara tjockare än min fars höfter.* 11 Min far lade ett tungt ok på er, men jag ska göra det ännu tyngre. Min far straffade er med piskor, men jag ska göra det med skorpiongissel.’”*

12 Jerọbeam och folket kom till Rehạbeam på tredje dagen, för kungen hade sagt: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.”+ 13 Men kungen gav dem ett hårt svar. Kung Rehạbeam ignorerade alltså de äldre männens* råd. 14 Han följde de yngre männens förslag och sa: ”Jag ska göra ert ok tungt, ja ännu tyngre. Min far straffade er med piskor, men jag ska göra det med skorpiongissel.” 15 Så kungen lyssnade inte på folket. Det var nämligen den sanne Guden som styrde händelseutvecklingen,+ för att det som Jehova hade sagt till Jerọbeam, Nebats son, genom Ahịa+ från Silo skulle uppfyllas.

16 När israeliterna förstod att kungen inte ville lyssna på dem svarade de kungen: ”Vad har vi med David att göra?* Vi har inget gemensamt med Isais son.* Var och en till sina gudar, Israel! Se om ditt eget hus, David!”+ Sedan gick hela Israel tillbaka hem.*+

17 Men Rehạbeam fortsatte regera över de israeliter som bodde i Judas städer.+

18 Sedan sände kung Rehạbeam i väg Hạdoram,+ som hade ansvaret över de inkallade arbetarna,* men israeliterna stenade honom till döds. Kung Rehạbeam lyckades ta sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.+ 19 Israeliterna gjorde alltså uppror mot Davids hus, och så är det än i dag.

11 När Rehạbeam kom fram till Jerusalem kallade han genast samman Judas och Benjamins stammar,+ 180 000 tränade* krigare, för att de skulle strida mot Israel och vinna tillbaka riket åt honom.+ 2 Då kom Jehovas ord till Semạja,+ den sanne Gudens man: 3 ”Säg till Rehạbeam, Salomos son, Judas kung, och till alla israeliter i Juda och Benjamin: 4 ’Så här säger Jehova: ”Ni får inte dra ut och strida mot era bröder. Ni ska alla återvända hem, för det är jag som ligger bakom det som har hänt.”’”+ Då lydde de Jehovas ord och återvände, och de drog inte ut mot Jerọbeam.

5 Rehạbeam bodde i Jerusalem och byggde befästa städer i Juda. 6 Han befäste Betlehem,+ Etam, Tekọa,+ 7 Bet-Sur, Soko,+ Adụllam,+ 8 Gat,+ Marẹsa, Sif,+ 9 Adorạjim, Lakis,+ Asẹka,+ 10 Sora, Ạjalon+ och Hebron.+ Dessa befästa städer låg i Juda och Benjamin. 11 Vidare förstärkte han befästningarna och tillsatte befäl i dem och försåg dem med mat, olja och vin, 12 och han försåg alla städerna med stora sköldar och lansar. Städerna blev mycket starkt befästa, och Juda och Benjamin förblev hans.

13 Prästerna och leviterna i hela Israel kom från alla sina områden och slöt upp bakom honom. 14 Leviterna övergav sina betesmarker och egendomar+ och kom till Juda och Jerusalem, eftersom Jerọbeam och hans söner hade avsatt dem som präster åt Jehova.+ 15 Jerọbeam utsåg sedan egna präster för offerhöjderna,+ för de bockliknande demonerna*+ och för kalvarna som han hade gjort.+ 16 Men alla i Israels stammar som hade bestämt sig för att söka Jehova, Israels Gud, följde prästerna och leviterna och kom till Jerusalem för att offra åt Jehova, sina förfäders Gud.+ 17 I tre år stödde de Rehạbeam, Salomos son, och kungamakten i Juda stärktes, för under tre år gick de i Davids och Salomos fotspår.

18 Sedan gifte sig Rehạbeam med Mạhalat. Hon var dotter till Jẹrimot, Davids son, och till Abihạjil, dotter till Isais son Ẹliab.+ 19 Med tiden fick de sönerna Jeush, Semạrja och Saham. 20 Efter henne gifte han sig med Maạka, Ạbsaloms+ dotterdotter. Med tiden fick de Abịa,+ Attaj, Sisa och Sẹlomit. 21 Rehạbeam älskade Maạka, Ạbsaloms dotterdotter, mer än alla sina andra hustrur och bihustrur.+ Han hade nämligen 18 hustrur och 60 bihustrur, och han fick 28 söner och 60 döttrar. 22 Så Rehạbeam utsåg Maạkas son Abịa till överhuvud och ledare bland sina bröder, för han tänkte göra honom till kung. 23 Men han handlade förståndigt och skickade* några av sina söner till Judas och Benjamins alla områden, till alla de befästa städerna,+ och gav dem rikligt underhåll och skaffade många hustrur åt dem.

12 Så fort Rehạbeams ställning som kung hade blivit befäst+ och han hade blivit mäktig övergav han Jehovas lag,+ både han och hela Israel. 2 Under kung Rehạbeams femte år drog Sisak,+ Egyptens kung, upp mot Jerusalem, eftersom israeliterna hade svikit Jehova. 3 Han kom med 1 200 vagnar, 60 000 ryttare och oräkneliga trupper som hade dragit upp med honom från Egypten: libyer, suckéer och etiopier.+ 4 Han intog de befästa städerna i Juda, och till sist kom han till Jerusalem.

5 Profeten Semạja+ kom till Rehạbeam och Judas furstar, som hade samlats i Jerusalem på grund av hotet från Sisak. Han sa till dem: ”Så här säger Jehova: ’Eftersom ni har övergett mig har jag övergett er+ och lämnat er i Sisaks våld.’” 6 Då ödmjukade sig+ Israels furstar och kungen, och de sa: ”Jehova är rättfärdig.” 7 När Jehova såg att de hade ödmjukat sig kom Jehovas ord till Semạja: ”Eftersom de har ödmjukat sig ska jag inte förgöra dem.+ Inom en snar framtid ska jag rädda dem, och jag ska inte använda Sisak för att ösa ut min vrede över Jerusalem. 8 Men de ska bli hans tjänare så att de inser skillnaden mellan att tjäna mig och att tjäna kungarna* i andra länder.”

9 Så Sisak, Egyptens kung, drog upp mot Jerusalem. Han plundrade Jehovas hus+ och kungens palats på alla skatter. Allt tog han, även guldsköldarna som Salomo hade gjort.+ 10 Kung Rehạbeam gjorde kopparsköldar för att ersätta dem, och han överlät ansvaret för dem till befälen över vakterna,* som bevakade ingången till kungens palats. 11 Varje gång kungen gick till Jehovas hus kom vakterna in och bar sköldarna, och sedan gick de tillbaka med dem till vaktkammaren. 12 Eftersom kungen ödmjukade sig vändes Jehovas vrede bort från honom,+ och han utplånade dem inte.+ Dessutom fanns det något gott i Juda.+

13 Kung Rehạbeam stärkte sin ställning i Jerusalem och fortsatte regera. Han var 41 år när han blev kung, och han regerade 17 år i Jerusalem, den stad som Jehova hade utvalt bland alla Israels stammar för att fästa sitt namn där. Kungens mor hette Naạma och var från Ammon.+ 14 Men Rehạbeam gjorde det som var ont, för han var inte fast besluten att söka Jehova.+

15 Rehạbeams historia i övrigt, från början till slut, har profeten Semạja+ och synskådaren Iddo+ nedtecknat i släktregistret. Och det var ständiga krig mellan Rehạbeam och Jerọbeam.+ 16 Rehạbeam gick till vila hos sina förfäder och blev begravd i Davidsstaden.+ Och hans son Abịa+ efterträdde honom som kung.

13 Under kung Jerọbeams 18:e år blev Abịa kung över Juda.+ 2 Han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja+ och var dotter till Ụriel från Gịbea.+ Abịa och Jerọbeam låg i krig med varandra.+

3 Abịa drog ut i krig med en armé på 400 000 mäktiga, tränade* krigare.+ Och Jerọbeam ställde upp sig i stridsformering mot honom med 800 000 tränade* män, mäktiga krigare. 4 Abịa stod på berget Semarạjim, som ligger i Efraims bergstrakt, och sa: ”Lyssna på mig, Jerọbeam och hela Israel! 5 Vet ni inte att det var till David, ja till honom och hans söner, som Jehova, Israels Gud, gav makten över Israel för all framtid+ genom ett saltförbund?*+ 6 Men Jerọbeam,+ Nebats son, Davids son Salomos tjänare, reste sig mot sin herre och gjorde uppror.+ 7 Och respektlösa dagdrivare anslöt sig till honom, och de blev starkare än Rehạbeam, Salomos son, för han var ung och vek och kunde inte stå emot dem.

8 Och nu tror ni att ni kan stå emot Jehovas kungadöme som tillhör Davids söner, eftersom ni är många och har guldkalvarna som Jerọbeam gjorde till gudar åt er.+ 9 Ni har ju drivit bort Jehovas präster,+ Arons avkomlingar, och leviterna och har utsett egna präster, precis som folk i andra länder gör.+ Vem som helst som kom med* en ungtjur och sju baggar kunde bli präst åt gudar som inte är gudar. 10 Vi däremot har Jehova som vår Gud,+ vi har inte övergett honom. Våra präster, Arons avkomlingar, utför tjänst inför Jehova, och leviterna bistår dem i arbetet. 11 De låter rök stiga upp från brännoffren åt Jehova varje morgon och varje kväll+ tillsammans med väldoftande rökelse.+ De lägger det staplade brödet*+ på bordet av rent guld, och de tänder det gyllene lampstället+ och lamporna varje kväll.+ Vi håller våra förpliktelser mot Jehova, vår Gud, men ni har övergett honom. 12 Så den sanne Guden är med oss och leder oss! Hans präster har signaltrumpeterna för att blåsa stridssignal mot er. Israels män, strid inte mot Jehova, era förfäders Gud, för ni kommer inte att lyckas.”+

13 Men Jerọbeam sände i väg en styrka som lade sig i bakhåll. Huvudstyrkan befann sig alltså framför Juda och den andra gruppen bakom. 14 När Judas män såg sig om märkte de att de blev anfallna både framifrån och bakifrån. Då började de ropa högt till Jehova+ medan prästerna blåste i trumpeterna. 15 Sedan höjde Judas män ett stridsrop, och när stridsropet ljöd lät den sanne Guden Jerọbeam och hela Israel lida nederlag inför Abịa och Juda. 16 Israel flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand. 17 Abịa och hans män krossade dem, och 500 000 tränade* män på Israels sida stupade. 18 Alltså förödmjukades Israels män vid det tillfället, men Judas män var starkare eftersom de förtröstade* på Jehova, sina förfäders Gud.+ 19 Abịa förföljde Jerọbeam och erövrade några städer från honom: Betel+ med underlydande* städer, Jesạna med underlydande städer och Ẹfrajin+ med underlydande städer. 20 Jerọbeam fortsatte att vara försvagad så länge Abịa levde. Sedan slog Jehova Jerọbeam, och han dog.+

21 Men Abịa blev allt mäktigare. Han hade 14 hustrur+ och fick 22 söner och 16 döttrar. 22 Abịas historia i övrigt, både hans ord och gärning, har nedtecknats i profeten Iddos skrifter.*+

14 Sedan gick Abịa till vila hos sina förfäder, och man begravde honom i Davidsstaden.+ Och hans son Asa efterträdde honom som kung. Under hans tid hade landet fred i tio år.

2 Asa gjorde det som var gott och rätt i Jehovas, sin Guds, ögon. 3 Han avskaffade de utländska altarna+ och offerhöjderna, slog sönder de heliga stoderna+ och högg ner de heliga pålarna.*+ 4 Han uppmanade också Juda att söka Jehova, sina förfäders Gud, och att följa lagen och buden. 5 Han avskaffade alltså alla offerhöjder och rökelseställ+ från Judas städer, och kungariket fortsatte att ha fred under hans regering. 6 Han uppförde befästa städer i Juda,+ eftersom landet hade fred. Det fördes inte några krig mot honom under dessa år, för Jehova gav honom vila.+ 7 Asa sa till Juda: ”Vi bygger dessa städer och förser dem med murar och torn,+ portar* och bommar. Vi kan fortfarande arbeta ostört i landet, eftersom vi har sökt Jehova, vår Gud. Vi har sökt, och han har gett oss vila vid alla våra gränser.” Och deras arbete var framgångsrikt.+

8 Asa hade en armé på 300 000 man från Juda som var utrustade med stora sköldar och lansar och 280 000 mäktiga krigare från Benjamin som bar små sköldar* och bågar.*+

9 Längre fram kom etiopiern Sera emot dem med en armé på en miljon man och 300 vagnar.+ När han nådde Marẹsa+ 10 drog Asa ut mot honom, och de ställde upp sig i stridsformering i Sefạtadalen vid Marẹsa. 11 Asa ropade sedan till Jehova, sin Gud:+ ”Jehova, för dig har det ingen betydelse om de du hjälper är många eller få, starka eller svaga.+ Hjälp oss, Jehova, vår Gud, för vi förtröstar* på dig,+ och det är i ditt namn som vi går emot denna skara.+ Jehova, du är vår Gud. Låt inte en obetydlig* människa visa sig starkare än du.”+

12 Då lät Jehova etiopierna lida nederlag inför Asa och inför Juda, och etiopierna flydde.+ 13 Asa och folket som var med honom förföljde dem ända till Gerar,+ och etiopierna stupade tills ingen av dem fanns kvar, för de krossades av Jehova och hans armé. Sedan tog Judas män ett mycket stort byte. 14 De intog alla städer runt Gerar, för invånarna där kände skräck för Jehova. Och de plundrade alla städer, för det fanns mycket att plundra. 15 De angrep också tälten som tillhörde herdarna och tog med sig en stor mängd får och kameler, och sedan återvände de till Jerusalem.

15 Guds ande kom över Asarja, Odeds son. 2 Så han gick ut för att möta Asa och sa: ”Lyssna på mig, Asa och hela Juda och Benjamin! Jehova är med er så länge ni är med honom.+ Om ni söker honom kommer han att låta sig finnas av er,+ men om ni överger honom kommer han att överge er.+ 3 Under lång tid* var Israel utan den sanne Guden och utan någon präst som undervisade och utan någon lag.+ 4 Men när de mötte svårigheter vände de tillbaka till Jehova, Israels Gud, och sökte honom, och då lät han dem finna honom.+ 5 På den tiden kunde ingen resa tryggt och säkert,* för det var mycket oroligheter bland invånarna i de här områdena.* 6 Ett folk* krossades av ett annat folk och en stad av en annan stad, för Gud lät dem drabbas av kaos och alla slags svårigheter.+ 7 Men ni, var starka och bli inte missmodiga,*+ för era ansträngningar kommer att löna sig.”

8 När Asa hörde dessa ord och profeten Odeds profetia tog han mod till sig och avlägsnade de avskyvärda avgudarna ur hela Juda+ och Benjamin och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergstrakt, och han återställde Jehovas altare som var framför Jehovas förhall.+ 9 Han samlade också folket i Juda och Benjamin tillsammans med invandrarna som bodde i Efraim, Manasse och Simeon,+ för många av dem hade lämnat Israel och gått över till honom när de såg att Jehova, hans Gud, var med honom. 10 Så de samlades i Jerusalem i tredje månaden under Asas 15:e regeringsår. 11 På den dagen offrade de 700 tjurar och 7 000 får åt Jehova av bytet de tagit. 12 Dessutom ingick de ett förbund om att söka Jehova, sina förfäders Gud, av hela sitt hjärta och hela sin själ.*+ 13 Om någon inte sökte Jehova, Israels Gud, skulle den personen dödas, ung som gammal, man som kvinna.+ 14 Och med hög röst svor de en ed till Jehova, under jubelrop och med trumpeter och horn. 15 Hela Juda gladde sig över eden, för de hade svurit den av hela sitt hjärta och verkligen sökt honom, och han lät dem finna honom.+ Och Jehova fortsatte att ge dem vila vid alla deras gränser.+

16 Kung Asa avsatte till och med sin farmor Maạka+ från ställningen som änkedrottning,* eftersom hon hade gjort en pervers avgudabild för dyrkan av den heliga pålen.*+ Asa högg ner hennes perversa avgud, krossade den och brände upp den i Kidrondalen.+ 17 Men offerhöjderna fick vara kvar+ i Israel.+ Trots det var Asa trogen av hela sitt hjärta så länge han levde.*+ 18 Och det som han och hans far hade helgat* förde han in i den sanne Gudens hus: silver, guld och olika föremål.+ 19 Det förekom inga krig före Asas 35:e regeringsår.+

16 Under Asas 36:e regeringsår drog Israels kung Basa+ upp mot Juda och började bygga upp* Rama,+ för att se till att ingen skulle kunna ta sig in i eller ut från området som tillhörde Asa, Judas kung.+ 2 Då tog Asa silver och guld från skattkamrarna i Jehovas hus+ och kungens palats och sände det till Ben-Hadad, kungen i Aram,+ som bodde i Damaskus, med följande budskap: 3 ”Det finns ett avtal* mellan dig och mig och mellan din far och min far. Nu sänder jag silver och guld till dig. Bryt ditt avtal* med Israels kung Basa, så att han drar sig tillbaka från mig.”

4 Ben-Hadad gick med på kung Asas begäran och skickade sina befäl mot Israels städer. De erövrade Ijon,+ Dan,+ Abel-Majim och alla förrådsplatser i Nạftalis städer.+ 5 När Basa fick höra det ställde han genast in allt arbete och slutade bygga upp* Rama. 6 Då tog kung Asa med sig hela Juda, och de bar bort sten och timmer från Rama+ som Basa hade använt som byggnadsmaterial,+ och Asa använde det för att bygga upp* Geba+ och Mispa.+

7 Vid den tiden kom siaren Hạnani+ till Asa, Judas kung, och sa: ”Eftersom du förtröstade* på Arams kung och inte på Jehova, din Gud, har Arams kung och hans armé kommit undan.+ 8 Hade inte etiopierna och libyerna en väldig armé med många vagnar och ryttare? Men eftersom du förtröstade på Jehova gav han dem i din hand.+ 9 För Jehovas ögon sveper över hela jorden+ för att han ska kunna använda sin styrka och hjälpa* dem som är helhjärtade* mot honom.+ Du har betett dig som en dåre i det här fallet. Från och med nu kommer man att föra krig mot dig.”+

10 Men Asa blev förolämpad och så upprörd på siaren att han satte honom i fängelse.* Och vid den här tiden började Asa även behandla andra i folket illa. 11 Asas historia, från början till slut, har nedtecknats i ”Krönikan om Judas och Israels kungar”.+

12 Under sitt 39:e regeringsår fick Asa en sjukdom i fötterna och blev mycket dålig. Men inte ens när han var sjuk vände han sig till Jehova, utan bara till läkarna. 13 Sedan gick Asa till vila hos sina förfäder.+ Han dog under sitt 41:a regeringsår. 14 Man begravde honom i den storslagna grav som han hade låtit gräva ut åt sig i Davidsstaden,+ och man lade honom på en likbår som hade fyllts med en speciell blandning av balsamolja och olika slags ingredienser.+ Dessutom anordnade man en ovanligt stor begravningsbränning* för honom.

17 Hans son Jehosạfat+ efterträdde honom som kung, och han stärkte sin ställning över Israel. 2 Han förlade militärstyrkor i alla befästa städer i Juda, och han förlade garnisoner i Juda och i de städer i Efraim som hans far Asa hade erövrat.+ 3 Jehova var med Jehosạfat, eftersom han vandrade på samma vägar som sin förfader David+ och inte sökte baalsgudarna. 4 Han sökte sin fars Gud+ och följde* hans bud och gjorde inte som Israel.+ 5 Jehova stärkte hans kungamakt,+ och hela Juda fortsatte att ge gåvor till Jehosạfat. Han fick rikedomar och ära i överflöd.+ 6 Hans mod växte när han följde Jehovas vägar, och han avskaffade till och med offerhöjderna+ och de heliga pålarna*+ i Juda.

7 Under sitt tredje regeringsår sände han bud efter sina furstar, Ben-Hajil, Obạdja, Sakarja, Nẹtanel och Mikaja, för att de skulle undervisa i Judas städer. 8 Några leviter följde med dem: Semạja, Netạnja, Sebạdja, Ạsael, Semirạmot, Jehonạtan, Adonịa, Tobịja och Tob-Adonịa, tillsammans med prästerna Elisạma och Jẹhoram.+ 9 De undervisade i Juda och hade med sig boken med Jehovas lag,+ och de reste runt i alla Judas städer och undervisade bland folket.

10 Och alla riken i länderna runt omkring Juda kände skräck för Jehova, och de stred inte mot Jehosạfat. 11 Filistéerna kom till Jehosạfat med gåvor och pengar som tribut, och araberna gav honom 7 700 baggar och 7 700 bockar från sina hjordar.

12 Jehosạfat blev allt mäktigare,+ och han byggde borgar+ och förrådsstäder+ i Juda. 13 Och han genomförde stora projekt i Judas städer och hade soldater, mäktiga krigare, i Jerusalem. 14 De var indelade efter sina släkter: Från Juda kom ledare över grupper på tusen, däribland befälhavaren Adna, och han hade 300 000 mäktiga krigare.+ 15 Under honom stod Jehohạnan, befälhavaren, och han hade 280 000 man. 16 Under honom stod också Amạsja, Sikris son, som frivilligt hade erbjudit sig att utföra tjänst åt Jehova, och han hade 200 000 mäktiga krigare. 17 Från Benjamin+ kom den skicklige krigaren Eljạda, och han hade 200 000 man utrustade med båge och sköld.+ 18 Under honom stod Jehosạbad, och han hade 180 000 man rustade för krig. 19 Det var de som var i kungens tjänst, tillsammans med de män som kungen hade förlagt i de befästa städerna runt om i Juda.+

18 Jehosạfat hade rikedom och ära i överflöd,+ men han ingick en äktenskapsallians med Ahab.+ 2 Så efter några år besökte han Ahab i Samaria,+ och Ahab offrade en stor mängd får och kor för honom och för folket han hade med sig. Och Ahab uppmanade* honom att dra ut mot Ramot-Gilead.+ 3 Ahab, Israels kung, frågade Jehosạfat, Judas kung: ”Följer du med mig till Ramot-Gilead?” Då svarade han: ”Jag är som du. Mitt folk är ditt folk, och vi ska stödja dig i kriget.”

4 Sedan tillade Jehosạfat: ”Men jag ber dig, fråga först Jehova om råd.”+ 5 Då kallade Israels kung samman profeterna, 400 män, och frågade dem: ”Ska vi dra ut i krig mot Ramot-Gilead, eller ska jag låta bli?” De sa: ”Dra ut, och den sanne Guden ska ge staden i kungens hand.”

6 Då frågade Jehosạfat: ”Finns det ingen profet åt Jehova här?+ I så fall kan vi väl fråga genom honom också.”+ 7 Israels kung svarade Jehosạfat: ”Det finns ytterligare en man+ som kan hjälpa oss att fråga Jehova, men jag hatar honom, för när han profeterar om mig är det aldrig något positivt, utan alltid negativt.+ Det är Mikaja, Jimlas son.” Men Jehosạfat sa: ”Så får kungen inte säga.”

8 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sa: ”Skynda dig och hämta Mikaja, Jimlas son.”+ 9 Nu satt Israels kung och Jehosạfat, Judas kung, i sina kungliga skrudar på var sin tron på tröskplatsen. De satt där vid ingången till Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem. 10 Sidkia, Kenaạnas son, tillverkade horn av järn åt sig och sa: ”Så här säger Jehova: ’Med de här ska du stånga araméerna tills du har utplånat dem.’” 11 Alla de andra profeterna profeterade likadant och sa: ”Dra upp till Ramot-Gilead! Du kommer att bli framgångsrik,+ och Jehova kommer att ge staden i kungens hand.”

12 Budbäraren som hade gått för att hämta Mikaja sa till honom: ”Lyssna på mig nu! Alla profeter har bara framfört goda budskap till kungen. Låt därför ditt budskap vara som deras,+ och lova honom framgång.”+ 13 Men Mikaja sa: ”Så sant Jehova lever, jag framför bara det som min Gud säger.”+ 14 Mikaja kom inför kungen, och kungen frågade: ”Mikaja, ska vi dra ut i krig mot Ramot-Gilead, eller ska jag låta bli?” ”Dra ut!” svarade han direkt. ”Du kommer att bli framgångsrik, och de ska ges i er hand.” 15 Då sa kungen till honom: ”Hur många gånger måste jag få dig att gå ed på att bara säga mig sanningen i Jehovas namn?” 16 Mikaja sa: ”Jag ser alla israeliter skingrade på bergen, som får utan herde.+ Jehova sa: ’De har ingen herre. Låt var och en återvända hem i frid.’”

17 Då sa Israels kung till Jehosạfat: ”Vad var det jag sa? Jag sa ju att han inte skulle profetera något positivt om mig, bara negativt.”+

18 Mikaja fortsatte: ”Hör Jehovas ord. Jag såg Jehova sitta på sin tron,+ och himlens hela armé+ stod på hans högra och vänstra sida.+ 19 Och Jehova sa: ’Vem vill lura Ahab, Israels kung, så att han drar ut mot Ramot-Gilead och stupar där?’ Och den ene sa en sak, och den andre en annan. 20 Då kom en ande*+ fram och ställde sig inför Jehova och sa: ’Jag ska lura honom.’ ’Hur då?’ frågade Jehova. 21 Han svarade: ’Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun.’ Då sa han: ’Du får lura honom, och du kommer att lyckas. Gå i väg och gör så.’ 22 Nu har Jehova lagt en lögnens ande i dessa profeters mun.+ Men sanningen är att Jehova har bestämt att du ska drabbas av olycka.”

23 Sidkia,+ Kenaạnas son, gick då fram och gav Mikaja+ en örfil+ och sa: ”Menar du att Jehovas ande har lämnat mig* för att tala med dig i stället?”+ 24 Mikaja svarade: ”Det kommer du att få se när du går in i det innersta rummet för att gömma dig.” 25 Då sa Israels kung: ”Ta Mikaja och överlämna honom till Amon, stadsföreståndaren, och till Joas, kungens son. 26 Säg till dem att detta är kungens order: ’Sätt den här mannen i fängelse+ på en minimal ranson bröd och vatten tills jag har kommit välbehållen tillbaka.’” 27 Men Mikaja sa: ”Om du skulle komma tillbaka välbehållen, så har Jehova inte talat med mig.”+ Och han avslutade: ”Kom ihåg detta, alla folk.”

28 Israels kung och Jehosạfat, Judas kung, marscherade sedan mot Ramot-Gilead.+ 29 Israels kung sa till Jehosạfat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men du kan bära dina kungliga kläder.” Så Israels kung förklädde sig, och de drog ut i striden. 30 Nu hade Arams kung gett sina vagnsbefäl denna befallning: ”Ni ska inte strida mot någon, varken soldat eller befäl, bara mot Israels kung.” 31 Och när vagnsbefälen fick syn på Jehosạfat tänkte de: ”Där är Israels kung!” Så de riktade in striden mot honom, och Jehosạfat började ropa på hjälp.+ Då hjälpte Jehova honom och ledde bort dem från honom. 32 När vagnsbefälen upptäckte att han inte var Israels kung avbröt de genast jakten.

33 Men en man sköt i väg en pil på måfå och träffade Ahab, Israels kung, i en skarv på pansarskjortan. Då sa kungen till vagnföraren: ”Vänd tillbaka och ta mig bort från striden,* för jag är svårt sårad.”+ 34 Striden rasade hela den dagen, och man höll Israels kung stående i vagnen, vänd mot araméerna, ända till kvällen. När solen gick ner dog han.+

19 Sedan återvände Jehosạfat, Judas kung, välbehållen+ till sitt palats i Jerusalem. 2 Jẹhu,+ son till synskådaren Hạnani,+ gick då för att möta kung Jehosạfat och sa till honom: ”Ska man hjälpa den ondskefulle?+ Och ska man älska dem som hatar Jehova?+ På grund av detta har Jehovas missnöje drabbat dig. 3 Ändå har Gud sett goda sidor hos dig,+ för du avskaffade de heliga pålarna* ur landet och är besluten* att söka den sanne Guden.”+

4 Jehosạfat bodde kvar i Jerusalem, och han reste återigen ut bland folket, från Beershẹba till Efraims bergstrakt,+ för att hjälpa dem att komma tillbaka till Jehova, deras förfäders Gud.+ 5 Han utsåg också domare överallt i landet, i alla befästa städer i Juda, i stad efter stad.+ 6 Och han sa till domarna: ”Ta er uppgift på allvar, eftersom det är för Jehova ni dömer och inte för en människa, och han är med er när ni dömer.+ 7 Så visa djup respekt för Jehova.+ Handla ansvarsfullt, för hos Jehova, vår Gud, finns ingen orättvisa+ eller partiskhet,+ och han tar inte emot mutor.”+

8 Även i Jerusalem utsåg Jehosạfat några leviter och präster och några överhuvuden för Israels släkter till att döma enligt Jehovas lag och avgöra rättssaker bland Jerusalems invånare,+ 9 och han befallde dem: ”Så här ska ni göra av respekt för Jehova, med trofasthet och av hela ert hjärta:* 10 Varje gång era bröder som bor i andra städer kommer med en rättssak som gäller blodsutgjutelse+ eller tillämpningen av en lag, ett bud, en förordning eller ett domslut, ska ni förmana dem så att de inte drar skuld över sig inför Jehova. Annars kommer ni och era bröder att drabbas av hans missnöje. Gör så för att inte dra skuld över er. 11 Amarja, den främste prästen, är satt över er i varje sak som gäller Jehova.+ Sebạdja, Ismaels son, är ledaren för Judas hus i varje sak som gäller kungen. Och leviterna ska tjäna som era förmän. Var starka och gå till verket, och må Jehova vara med dem som gör det goda.”*+

20 En tid därefter kom moabiterna+ och ammoniterna+ tillsammans med några från Ạmmonim* för att föra krig mot Jehosạfat. 2 Och Jehosạfat fick beskedet: ”En stor skara har dragit ut mot dig från området vid havet,* från Edom,+ och de befinner sig i Hạsason-Tạmar, det vill säga En-Gedi.”+ 3 Då blev Jehosạfat rädd och bestämde sig* för att be Jehova om hjälp,+ och han utropade en fasta för hela Juda. 4 Så folket i Juda samlades för att fråga Jehova om råd.+ De kom faktiskt från alla Judas städer för att rådfråga Jehova.

5 Jehosạfat ställde sig upp bland de församlade från Juda och Jerusalem i Jehovas hus framför den nya förgården 6 och sa:

”Jehova, våra förfäders Gud, är inte du Gud i himlen,+ och styr inte du över alla nationernas riken?+ I din hand är makt och styrka, och ingen kan stå dig emot.+ 7 Var det inte du, vår Gud, som drev bort invånarna i detta land inför ditt folk Israel och sedan gav det som en bestående egendom åt din vän Abrahams efterkommande?+ 8 Där bosatte de sig och byggde en helgedom åt ditt namn,+ och de sa: 9 ’Om en katastrof skulle drabba oss, antingen genom svärd, straffdomar, pest eller svält, så ska vi ställa oss inför det här huset och inför dig (för ditt namn är i huset)+ och ropa till dig och be om hjälp i vårt lidande. Och vi ber att du lyssnar på oss och räddar oss.’+ 10 Här står nu männen från Ammon, Moab och Seirs bergstrakt.+ Du tillät inte israeliterna att angripa deras områden när de kom från Egypten, så i stället för att utplåna dem tog de en omväg.+ 11 Men nu lönar de oss genom att komma hit och driva ut oss från din egendom som du gav oss.+ 12 Vår Gud, ska du inte straffa dem?+ Vi står maktlösa inför denna stora skara som kommer mot oss, och vi vet inte vad vi ska göra.+ Våra ögon är vända mot dig.”+

13 Under tiden stod hela Juda inför Jehova tillsammans med sina hustrur och barn,* även de minsta.

14 Mitt ibland de församlade kom plötsligt Jehovas ande över Jahạsiel, son till Sakarja, son till Benạja, son till Jẹgiel, son till Mattạnja, en levit av Asafs söner. 15 Han sa: ”Lyssna, hela Juda, Jerusalems invånare och kung Jehosạfat! Så här säger Jehova till er: ’Var inte rädda och oroliga för denna stora skara, för striden är inte er utan Guds.+ 16 Dra ner mot dem i morgon. De kommer upp via Sispasset, och ni kommer att möta dem vid änden av dalen,* vid Jẹruels vildmark. 17 Ni ska inte behöva utkämpa den här striden. Ställ upp er, stå stilla+ och se hur Jehova räddar er.*+ Juda och Jerusalem, var inte rädda och oroliga.+ Dra ut mot dem i morgon, och Jehova ska vara med er.’”+

18 Då bugade sig Jehosạfat djupt med ansiktet mot marken, och alla Jerusalems invånare och hela Juda föll ner inför Jehova för att tillbe Jehova. 19 Och leviterna som var avkomlingar till kehatiterna+ och koraiterna reste sig och lovprisade Jehova, Israels Gud, med hög och kraftig stämma.+

20 Nästa morgon steg de upp tidigt och gav sig ut till Tekọas+ vildmark. När de gav sig i väg steg Jehosạfat fram och sa: ”Lyssna på mig, Juda och Jerusalems invånare! Tro på Jehova, er Gud, så att ni kan vara beslutsamma.* Tro på hans profeter,+ så ska ni få framgång.”

21 Efter att ha rådgjort med folket utsåg han män som skulle sjunga+ till Jehova och lovprisa honom klädda i helig skrud medan de gick framför soldaterna och sjöng: ”Tacka Jehova, för hans lojala kärlek varar för evigt.”+

22 De började sjunga med jubelrop, och då såg Jehova till att de män från Ammon, Moab och Seirs bergstrakt som anföll Juda utsattes för ett bakhåll, och de började slå ner varandra.+ 23 Ammoniterna och moabiterna vände sig emot invånarna från Seirs bergstrakt+ för att döda och utplåna dem. Och när de hade dödat dem från Seir började de utplåna varandra.+

24 När Juda kom till vakttornet i vildmarken+ och tittade ut över slagfältet såg de liken av sina fiender ligga där på marken.+ Ingen hade överlevt. 25 Jehosạfat kom med sitt folk för att plundra dem och ta byte, och bland de slagna fanns en stor mängd ägodelar, kläder och dyrbarheter. De tog så mycket de klarade av att bära.+ Det tog tre dagar att bära bort alltsammans, så stort var krigsbytet. 26 På fjärde dagen samlades de i Berạkadalen* för att lovprisa* Jehova. Det var därför de gav platsen namnet Berạkadalen,*+ som den heter än i dag.

27 Alla män från Jerusalem och Juda återvände sedan med Jehosạfat i spetsen till Jerusalem med glädje, eftersom Jehova hade låtit dem glädja sig över att deras fiender var besegrade.+ 28 De kom in i Jerusalem till ljudet av harpa, lyra+ och trumpet+ och gick till Jehovas hus.+ 29 Och alla riken runt omkring kände skräck för Gud när de fick höra att Jehova hade stridit mot Israels fiender.+ 30 Så det blev fred i Jehosạfats rike, och hans Gud såg till att det blev lugn och ro vid alla gränser.+

31 Jehosạfat fortsatte att regera över Juda. Han var 35 år när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem. Hans mor hette Asụba och var dotter till Silhi.+ 32 Han följde i sin far Asas fotspår.+ Han vek inte av, utan gjorde det som var rätt i Jehovas ögon.+ 33 Men offerhöjderna fick vara kvar,+ och folket hade ännu inte beslutat sig för att söka* sina förfäders Gud.+

34 Jehosạfats historia i övrigt, från början till slut, finns bevarad bland Jẹhus,+ Hạnanis+ sons, ord, som är nedtecknade i ”Krönikan om Israels kungar”. 35 Efter en tid ingick Judas kung Jehosạfat en allians med Israels kung Ahạsja, som gjorde mycket som var ont.+ 36 Han slog sig ihop med honom och byggde skepp som skulle gå till Tarsis.+ Skeppen byggdes i Esjon-Geber.+ 37 Men Eliẹser, son till Dodavạhu från Marẹsa, profeterade mot Jehosạfat och sa: ”Eftersom du har allierat dig med Ahạsja ska Jehova krossa det du gjort.”+ Och skeppen förliste+ och kunde inte ta sig till Tarsis.

21 Jehosạfat gick till vila hos sina förfäder och begravdes bland dem i Davidsstaden, och hans son Jẹhoram efterträdde honom som kung.+ 2 Hans bröder, Jehosạfats söner, hette Asarja, Jẹhiel, Sakarja, Asarja, Mikael och Sefạtja. Alla dessa var söner till Israels* kung Jehosạfat. 3 Deras far hade gett dem många gåvor: silver, guld och andra dyrbarheter och även befästa städer i Juda.+ Men kungadömet gav han åt Jẹhoram,+ eftersom han var den förstfödde.

4 När Jẹhoram hade fått kontroll över sin fars kungadöme dödade han alla sina bröder+ och några av Israels furstar med svärd för att säkra sin ställning. 5 Jẹhoram var 32 år när han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem.+ 6 Han följde i Israels kungars fotspår,+ precis som Ahabs hus hade gjort, för han hade gift sig med en dotter till Ahab.+ Och han gjorde det som var ont i Jehovas ögon. 7 Men Jehova ville inte fördärva Davids hus på grund av det förbund som han hade ingått med David,+ eftersom han hade lovat att ge honom och hans söner en lampa* för alltid.+

8 I hans dagar gjorde Edom uppror mot Juda+ och tillsatte en egen kung.+ 9 Då drog Jẹhoram över dit med sina befäl och alla sina stridsvagnar. På natten bröt han upp och besegrade edoméerna, som hade omringat honom och befälen över stridsvagnarna. 10 Och Edom har fortsatt med sitt uppror mot Juda ända tills i dag. Libna+ gjorde också uppror mot Jẹhoram vid den här tiden, eftersom Jẹhoram hade övergett Jehova, sina förfäders Gud.+ 11 Han hade också gjort offerhöjder+ på bergen i Juda för att få Jerusalems invånare att vara otrogna mot Gud,* och han ledde Juda på avvägar.

12 Så småningom fick han ett skriftligt budskap från profeten Elia:+ ”Så här säger Jehova, din förfader Davids Gud: ’Du har inte följt i din far Jehosạfats fotspår,+ och inte heller i Asas, Judas kungs, fotspår.+ 13 Du följer i stället Israels kungar+ och får Juda och Jerusalems invånare att vara otrogna mot Gud,*+ på samma sätt som Ahabs hus.+ Du har till och med dödat dina egna bröder,+ din egen fars hushåll, som var bättre än du. 14 Därför ska Jehova låta ditt folk, dina söner, dina hustrur och all din egendom drabbas av ett hårt slag. 15 Och du själv kommer att drabbas av många sjukdomar. En av dem ska angripa dina inälvor, och den ska plåga dig dag efter dag tills dina inälvor kommer ut.’”

16 Sedan såg Jehova till att* filistéerna+ och araberna+ som bodde nära etiopierna blev fientligt inställda+ till Jẹhoram. 17 Så de anföll Juda och trängde in i landet. De förde bort alla ägodelarna i kungens palats+ tillsammans med hans söner och hustrur. Den ende av hans söner som blev kvar var Jehoạhas,*+ den yngste. 18 Efter allt detta lät Jehova Jẹhoram drabbas av en obotlig sjukdom i inälvorna.+ 19 En tid senare, när två år hade gått, kom hans inälvor ut på grund av sjukdomen, och han dog under svåra plågor. Hans folk anordnade inte någon begravningsbränning för honom som de hade gjort för hans förfäder.+ 20 Han var 32 år när han blev kung, och han regerade åtta år i Jerusalem. Ingen saknade honom när han dog. Man begravde honom i Davidsstaden,+ men inte på kungarnas gravplats.+

22 Jerusalems invånare gjorde Jẹhorams yngste son Ahạsja till kung efter honom. Rövarskaran som kom tillsammans med araberna till lägret hade nämligen dödat alla de äldre sönerna.+ Därför började Ahạsja, Jẹhorams son, regera som kung i Juda.+ 2 Ahạsja var 22 år när han blev kung, och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atạlja+ och var sondotter* till Omri.+

3 Ahạsja följde också i Ahabs hus fotspår,+ för hans mor förledde honom att handla ondskefullt genom sina råd. 4 Och han gjorde det som var ont i Jehovas ögon, precis som de i Ahabs hus hade gjort, eftersom de blev hans rådgivare när hans far hade dött, och det ledde till hans fördärv. 5 Han följde deras råd och drog ut tillsammans med Jẹhoram, Ahabs son, Israels kung, och stred mot Hạsael,+ Arams kung, vid Ramot-Gilead,+ och där blev Jẹhoram sårad av bågskyttarna. 6 Jẹhoram vände tillbaka till Jịsreel+ för att återhämta sig från skadorna som de hade tillfogat honom vid Rama,* när han stred mot Hạsael, Arams kung.+

Judas kung Ahạsja,* Jẹhorams+ son, gav sig i väg till Jịsreel och besökte Jẹhoram,+ Ahabs son, eftersom han var sårad.*+ 7 Men Gud såg till att Ahạsjas besök hos Jẹhoram ledde till hans undergång. När han kom dit följde han med Jẹhoram för att möta Jẹhu,+ Nimsis sonson,* som Jehova hade smort för att han skulle avlägsna* Ahabs hus.+ 8 När Jẹhu började verkställa domen över Ahabs hus träffade han på Judas furstar och Ahạsjas brorsöner, som var i Ahạsjas tjänst, och dödade dem.+ 9 Sedan skickade han ut folk för att leta efter Ahạsja, och de tillfångatog honom i Samaria där han gömde sig. Och de förde honom till Jẹhu och dödade honom. De begravde honom,+ eftersom de sa: ”Han är ändå sonson till Jehosạfat, som helhjärtat sökte Jehova.”+ Det fanns ingen av Ahạsjas hus som var kapabel att styra kungariket.

10 När Atạlja,+ Ahạsjas mor, såg att hennes son var död bestämde hon sig för att utplåna hela Judas kungaätt.+ 11 Men Jehosạbat, som var kungens dotter, förde bort Ahạsjas son Jẹhoas,+ en av kungens söner som skulle utplånas. Hon tog med honom och hans amma till ett sovrum. Jehosạbat, kung Jẹhorams+ dotter (som var gift med prästen Jehojạda+ och syster till Ahạsja), lyckades hålla honom gömd för Atạlja, så att hon inte dödade honom.+ 12 Han blev kvar hos dem i sex år, gömd i den sanne Gudens hus, medan Atạlja regerade över landet.

23 Under det sjunde året tog Jehojạda mod till sig och slöt en pakt* med ledarna för grupperna på hundra.+ Det var Asarja, Jẹrohams son, Ismael, Jehohạnans son, Asarja, Obeds son, Maasẹja, Adạjas son, och Elisạfat, Sikris son. 2 Sedan reste de runt i Juda och samlade leviterna+ från alla städer i Juda och även överhuvudena för släkterna i Israel. När de kom till Jerusalem 3 slöt alla de församlade ett förbund+ med kungen i den sanne Gudens hus. Sedan sa Jehojạda till dem:

”Hör! Kungens son ska regera, precis som Jehova har lovat angående Davids avkomlingar.+ 4 Gör så här: En tredjedel av prästerna och leviterna som ska tjänstgöra+ på sabbaten ska vara dörrvakter,+ 5 en tredjedel ska vara vid kungens palats,+ och en tredjedel ska vara vid Grundporten. Och hela folket ska vara på förgårdarna till Jehovas hus.+ 6 Ingen får gå in i Jehovas hus, förutom de tjänstgörande prästerna och leviterna.+ De får gå in, för de är heliga. Hela folket ska följa anvisningarna från Jehova. 7 Leviterna ska ställa sig så att de omringar kungen, alla med vapen i hand. Den som tar sig in i huset ska dödas. Håll er nära kungen vart han än går.”*

8 Leviterna och hela Juda följde prästen Jehojạdas order till punkt och pricka. De tog med sina män, både dem som tjänstgjorde på sabbaten och dem som inte gjorde det,+ för prästen Jehojạda hade inte befriat avdelningarna+ från tjänstgöring. 9 Prästen Jehojạda tog spjuten, de små sköldarna* och de runda sköldarna som hade tillhört kung David+ och som fanns i den sanne Gudens hus+ och gav dem till ledarna för grupperna på hundra.+ 10 Han ställde upp hela folket, var och en med vapen* i hand, från husets högra sida till husets vänstra sida, vid altaret och vid huset, runt omkring kungen. 11 De förde ut kungens son+ och satte på honom kronan* och Vittnesbördet*+ och gjorde honom till kung, och Jehojạda och hans söner smorde honom. Sedan ropade de: ”Länge leve kungen!”+

12 När Atạlja hörde att människor kom springande och lovprisade kungen gick hon genast till folket som hade samlats vid Jehovas hus.+ 13 Där såg hon kungen stå vid sin pelare vid ingången. Furstarna+ och trumpetarna stod tillsammans med kungen, och folket jublade+ och blåste i trumpet, och sångarna som hade instrument ledde* lovprisningen. Då rev Atạlja sönder sina kläder och skrek: ”Förräderi! Förräderi!” 14 Prästen Jehojạda förde ut ledarna för grupperna på hundra, de som var befäl över armén, och sa till dem: ”För bort henne från ledet, och om någon följer efter henne ska han dödas med svärd!” Prästen hade nämligen sagt: ”Hon får inte dödas i Jehovas hus.” 15 Då grep de henne, och så fort hon hade förts till Hästportens ingång vid kungens palats dödade de henne där.

16 Sedan upprättade Jehojạda ett förbund mellan sig själv och folket och kungen om att de skulle fortsätta vara Jehovas folk.+ 17 Efter det gick hela folket till baalstemplet* och rev ner det.+ De slog sönder altarna och avgudabilderna,+ och de dödade baalsprästen+ Mattan framför altarna. 18 Sedan förordnade Jehojạda prästerna och leviterna att ha tillsyn över Jehovas hus. David hade delat in dem i avdelningar för att de skulle tjäna vid Jehovas hus och offra brännoffer åt Jehova+ enligt föreskrifterna i Moses lag,+ med glädje och sång, allt enligt Davids anvisningar.* 19 Han ställde också portvaktarna+ vid portarna till Jehovas hus för att ingen som på något sätt var oren skulle kunna komma in. 20 Och han tog med sig ledarna för grupperna på hundra,+ de förnämsta männen, folkets ledare och landets folk, och de eskorterade kungen ner från Jehovas hus. Via den övre porten kom de till kungens palats, och där lät de kungen sätta sig på den kungliga tronen.+ 21 Hela folket gladde sig, och det rådde lugn och ro i staden, för Atạlja hade avrättats med svärd.

24 Jẹhoas var sju år när han blev kung,+ och han regerade 40 år i Jerusalem. Hans mor hette Sibjah och var från Beershẹba.+ 2 Jẹhoas gjorde det som var rätt i Jehovas ögon så länge prästen Jehojạda levde.+ 3 Jehojạda skaffade två hustrur åt honom, och han fick söner och döttrar.

4 Efter en tid kände Jẹhoas att han ville renovera Jehovas hus.+ 5 Därför samlade han prästerna och leviterna och sa till dem: ”Ge er av till städerna i Juda och samla in pengar från hela Israel för att renovera er Guds hus,+ år efter år. Ni får inte skjuta upp detta.” Men ändå gjorde sig leviterna ingen brådska.+ 6 Då kallade kungen på Jehojạda, ledaren, och sa till honom:+ ”Varför har du inte sett till att leviterna samlar in den heliga skatt från Juda och Jerusalem som Jehovas tjänare Mose gav befallning om,+ den heliga skatten från hela Israel, till Vittnesbördets tält?+ 7 Sönerna till Atạlja,+ den där onda kvinnan, bröt sig ju in i den sanne Gudens hus+ och tog allt det heliga i Jehovas hus och använde det till baalsgudarna.” 8 På kungens befallning gjorde man därför en kista+ och ställde den utanför Jehovas hus, vid porten.+ 9 Därefter gick ett upprop ut till folket i Juda och Jerusalem om att föra in den heliga skatten+ åt Jehova, den som den sanne Gudens tjänare Mose hade förpliktat Israel i vildmarken. 10 Alla furstarna och hela folket gladde sig,+ och de kom och lämnade bidrag i kistan tills den var full.*

11 När leviterna såg att det var mycket pengar i kistan tog de med sig den och överlämnade den till kungen. Sedan kom kungens sekreterare och den främste prästens tillsyningsman och tömde kistan+ och ställde därefter tillbaka den igen. Så gjorde man dag efter dag, och man samlade in stora summor. 12 Kungen och Jehojạda gav sedan pengarna till dem som hade tillsyn över arbetet på Jehovas hus, och de lejde stenhuggare och hantverkare för att renovera Jehovas hus+ samt män som kunde arbeta i järn och koppar under restaureringen av Jehovas hus. 13 Tillsyningsmännen satte i gång, och under deras ledning gick arbetet framåt. De förstärkte den sanne Gudens hus och återställde det till ursprungligt skick. 14 Och när de var klara tog de pengarna som var över och förde dem till kungen och Jehojạda, och pengarna användes för att tillverka redskap till Jehovas hus, redskap till tjänsten och offren samt bägare och redskap av guld och silver.+ Så länge Jehojạda levde offrade man regelbundet brännoffer+ i Jehovas hus.

15 Efter ett långt och rikt liv* dog Jehojạda, 130 år gammal. 16 Man begravde honom i Davidsstaden bland kungarna,+ för han hade gjort det som var gott i Israel+ i samband med den sanne Guden och hans hus.

17 Efter Jehojạdas död kom Judas furstar och bugade sig för kungen, och kungen lyssnade på dem. 18 De övergav Jehovas, sina förfäders Guds, hus och började tjäna de heliga pålarna* och avgudarna, och på grund av deras synd kom Guds vrede* över Juda och Jerusalem. 19 Jehova fortsatte att sända profeter till dem för att få dem att vända tillbaka till honom, och profeterna varnade* dem, men de vägrade lyssna.+

20 Guds ande kom över* Sakarja, prästen Jehojạdas+ son, och han trädde fram inför folket och sa till dem: ”Så här säger den sanne Guden: ’Varför överträder ni Jehovas bud? Det här kommer att sluta illa! Eftersom ni har övergett Jehova kommer han att överge er.’”+ 21 Men de konspirerade mot honom,+ och på kungens order stenade de honom på förgården till Jehovas hus.+ 22 Kung Jẹhoas glömde alltså den lojala kärlek som Sakarjas far Jehojạda hade visat honom och dödade hans son, som i dödsögonblicket sa: ”Må Jehova se till att du ställs till svars.”+

23 I början av året* anföll araméerna Jẹhoas. De invaderade Juda och Jerusalem+ och avrättade alla furstarna.+ Och hela krigsbytet sände de till kungen i Damaskus. 24 Trots att araméerna var numerärt underlägsna lät Jehova dem besegra en mycket stor armé,+ för folket hade övergett Jehova, sina förfäders Gud. På så sätt verkställde de* domen över Jẹhoas. 25 Och när de drog bort från honom (för de lämnade honom svårt skadad*) konspirerade hans egna tjänare mot honom eftersom han hade utgjutit prästen Jehojạdas söners* blod.+ De dödade honom i hans egen säng.+ Så han dog och begravdes i Davidsstaden,+ men inte på kungarnas gravplats.+

26 De som konspirerade+ mot honom var Sabad, son till ammonitiskan Sịmeat, och Jehosạbad, son till moabitiskan Simrit. 27 Vad angår Jẹhoas söner och alla de uttalanden som riktades mot honom+ samt hur han reparerade den sanne Gudens hus,+ så finns allt detta nedtecknat i skildringarna i* ”Kungarnas krönika”. Och hans son Amạzja efterträdde honom som kung.

25 Amạzja var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Hans mor hette Jehoạddan och var från Jerusalem.+ 2 Han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon, men inte helhjärtat. 3 När han väl hade fått ett fast grepp om makten dödade han de män som hade slagit ihjäl hans far kungen.+ 4 Men han dödade inte deras söner, för han följde det som står skrivet i lagen, i Moses bok, där Jehova befallde: ”Fäder ska inte dö för sina söners skull, och söner ska inte dö för sina fäders skull. Var och en ska dö för sin egen synd.”+

5 Och Amạzja samlade Juda och lät dem ställa upp sig enligt sina släkter, organiserade under ledarna för grupperna på tusen och grupperna på hundra för hela Juda och Benjamin.+ Han mönstrade alla som var 20 år och äldre,+ och det visade sig att det fanns 300 000 tränade* krigare som kunde tjäna i armén och använda lans och stor sköld. 6 Dessutom lejde han 100 000 mäktiga krigare från Israel för 100 talenter* silver. 7 Men en man från den sanne Guden kom till honom och sa: ”Min kung, låt inte Israels armé dra ut med dig, för Jehova är inte med Israel,+ nej inte med någon från Efraim. 8 Men du ska dra ut. Var modig i striden, annars kanske den sanne Guden låter dig falla för en fiende. För Gud har makt att både hjälpa+ och stjälpa.” 9 Då frågade Amạzja den sanne Gudens man: ”Men hur blir det med de 100 talenterna som jag gav Israels trupper?” Den sanne Gudens man svarade: ”Jehova kan ge dig mycket mer än så.”+ 10 Då skickade Amạzja tillbaka de trupper som var från Efraim och lät dem vända hem igen. Men det gjorde dem rasande på Juda, och de återvände hem i vredesmod.

11 Sedan tog Amạzja mod till sig och förde sina trupper till Saltdalen,+ och där dödade han 10 000 man från Seir.+ 12 Judas män tillfångatog också 10 000 man levande, förde upp dem till toppen av klippan och kastade ner dem därifrån. Alla krossades till döds. 13 Men de som ingick i den trupp som Amạzja hade sänt tillbaka och som inte fick gå med honom ut i kriget+ gjorde räder mot städerna i Juda, från Samaria+ ända till Bet-Horon.+ De slog ihjäl 3 000 som bodde där och tog ett stort byte.

14 När Amạzja kom tillbaka efter att ha slagit edoméerna hade han med sig Seirs mäns gudar och ställde upp dem som sina egna gudar.+ Han började tillbe dem och sända upp offerrök åt dem. 15 Jehova blev mycket vred på Amạzja och sände en profet till honom som sa: ”Varför tillber du det här folkets gudar som inte kunde rädda sina egna ur din hand?”+ 16 Men kungen avbröt honom: ”Har vi utnämnt dig till kunglig rådgivare?+ Sluta prata+ innan vi slår ihjäl dig!” Då slutade profeten men tillade ändå: ”Jag vet att Gud har bestämt att du ska gå under, eftersom du har gjort så här och inte lyssnar till mitt råd.”+

17 Amạzja, Judas kung, konsulterade först sina rådgivare, och sedan sände han budbärare till Israels kung Jẹhoas, son till Jehoạhas, son till Jẹhu, med ett meddelande: ”Låt oss mötas i strid.”*+ 18 Jẹhoas, Israels kung, svarade Amạzja, Judas kung, med följande budskap: ”Det törniga ogräset på Libanon sände bud till cedern på Libanon: ’Låt min son få gifta sig med din dotter.’ Men ett av Libanons vilda djur gick förbi och trampade ner det törniga ogräset. 19 Du skryter om att du har besegrat Edom.+ Det har gjort dig självgod, och du vill bli ärad. Men du ska stanna i ditt palats. Varför skapa lidande och elände och dra Juda med dig i fallet?”

20 Men Amạzja lyssnade inte.+ Det var nämligen den sanne Gudens vilja att de skulle bli besegrade av sina fiender,+ eftersom de hade följt Edoms gudar.+ 21 Så Israels kung Jẹhoas drog upp, och han och Amạzja, Judas kung, drabbade samman vid Bet-Semes+ i Juda. 22 Juda besegrades av Israel, och var och en flydde hem till sig.* 23 Israels kung Jẹhoas tillfångatog Judas kung Amạzja, son till Jẹhoas, son till Jehoạhas,* vid Bet-Semes. Sedan förde Jẹhoas honom till Jerusalem och rev ner en sektion av Jerusalems mur, från Efraimporten+ ända till Hörnporten,+ 400 alnar.* 24 Han tog allt guld och silver och alla föremål som fanns i den sanne Gudens hus hos Obed-Edom* och i skattkamrarna i kungens palats.+ Dessutom tog han gisslan innan han återvände till Samaria.

25 Judas kung Amạzja,+ Jẹhoas son, levde ytterligare 15 år efter att Israels kung Jẹhoas,+ Jehoạhas son, hade dött.+ 26 Amạzjas historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats i ”Krönikan om Judas och Israels kungar”. 27 Efter att Amạzja hade svikit Jehova anstiftade man en sammansvärjning+ mot honom i Jerusalem. Då flydde han till Lakis, men man skickade män efter honom, och de dödade honom där. 28 Man förde honom därifrån på hästar och begravde honom bland hans förfäder i Judas stad.

26 Hela Judas folk tog sedan Ussịa,+ som var 16 år, och gjorde honom till kung i hans far Amạzjas ställe.+ 2 Han vann tillbaka Elot+ till Juda och återuppbyggde staden efter att kungen* hade gått till vila hos sina förfäder.+ 3 Ussịa+ var 16 år när han blev kung, och han regerade 52 år i Jerusalem. Hans mor hette Jekọlja och var från Jerusalem.+ 4 Och han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon, precis som hans far Amạzja hade gjort.+ 5 Ussịa sökte Gud så länge Sakarja levde, han som lärde honom att respektera den sanne Guden. Så länge han sökte Jehova gjorde den sanne Guden honom framgångsrik.+

6 Han drog ut och stred mot filistéerna+ och bröt igenom Gats,+ Jabnes+ och Ashdods+ murar. Sedan byggde han städer i Ashdodområdet och bland filistéerna. 7 Den sanne Guden fortsatte att hjälpa honom mot filistéerna, mot araberna+ som bodde i Gur-Baal och mot meuniterna. 8 Ammoniterna+ fick betala tribut till Ussịa. Ryktet om honom spreds ända till Egypten, för han blev oerhört mäktig. 9 Ussịa byggde torn+ i Jerusalem vid Hörnporten,+ vid Dalporten+ och vid Strävpelaren och befäste dem. 10 Han byggde också torn+ i vildmarken och grävde* många cisterner (för han hade mycket boskap). Han gjorde likadant i Shefẹla och på platån.* Han hade jordbrukare och vinodlare i bergen och på Karmel, för han älskade jordbruk.

11 Ussịa byggde upp en välrustad armé. De drog ut i fält, organiserade i avdelningar. De mönstrades och inregistrerades+ av sekreteraren+ Jẹgiel och förmannen Maasẹja, under Hananjas befäl, en av kungens furstar. 12 Sammanlagt var 2 600 släktöverhuvuden satta över dessa mäktiga krigare. 13 De beväpnade styrkorna som de hade befäl över uppgick till 307 500 stridsberedda män, en mäktig armé som stod på kungens sida mot fienden.+ 14 Ussịa utrustade hela armén med sköldar, lansar,+ hjälmar, pansarskjortor,+ bågar och slungstenar.+ 15 Och i Jerusalem lät han tillverka krigsmaskiner, konstruerade av ingenjörer. De placerades på tornen+ och på murhörnen, och med dem kunde man avlossa pilar och slunga stora stenar. Det här gjorde honom ryktbar, för han fick enastående hjälp och blev stark och mäktig.

16 Men när han hade blivit mäktig blev han högmodig, och det ledde till hans fall. Han syndade mot Jehova, sin Gud, när han gick in i Jehovas tempel för att bränna rökelse på rökelsealtaret.+ 17 Prästen Asarja och 80 andra modiga präster åt Jehova gick omedelbart in efter honom. 18 De gick fram till kung Ussịa och sa till honom: ”Det är inte rätt av dig, Ussịa, att bränna rökelse åt Jehova!+ Det är bara prästerna, Arons avkomlingar, som har gjorts heliga, som får göra det.+ Gå ut ur helgedomen! Du har syndat, och Jehova Gud kommer inte att välsigna dig för det här.”

19 Men då blev Ussịa, som stod där med rökelsekaret i handen för att bränna rökelse, fullständigt rasande.+ Och under hans raseriutbrott mot prästerna slog spetälska+ ut på hans panna i deras närvaro, inne i Jehovas hus bredvid rökelsealtaret. 20 När den främste prästen Asarja och alla de andra prästerna tittade på honom såg de att hans panna var angripen av spetälska. Så de drev snabbt ut honom därifrån, och han själv skyndade sig ut, eftersom Jehova hade straffat honom.

21 Kung Ussịa var spetälsk fram till sin död. Och han fick bo i ett hus för sig själv, eftersom han hade spetälska+ och var utestängd från Jehovas hus. Hans son Jotam hade ansvaret för kungens palats och dömde folket i landet.+

22 Ussịas historia i övrigt, från början till slut, har nedtecknats av profeten Jesaja,+ Amoz son. 23 Ussịa gick till vila hos sina förfäder och blev begravd bland dem, men på ett gravfält som tillhörde kungarna,* för man sa: ”Han var spetälsk.” Och hans son Jotam+ efterträdde honom som kung.

27 Jotam+ var 25 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Hans mor hette Jerụsah och var dotter till Sadok.+ 2 Han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon, precis som hans far Ussịa hade gjort.+ Men till skillnad från honom gjorde han inte intrång i Jehovas tempel.+ Folket däremot fortsatte att göra det som var förkastligt. 3 Han byggde den övre porten till Jehovas hus,+ och han utförde mycket byggnadsarbete på Ofelmuren.+ 4 Dessutom byggde han städer+ i Judas bergstrakt,+ och han byggde borgar+ och torn+ i skogsområdena. 5 Han förde krig mot ammoniternas+ kung, och till slut besegrade han dem. Så det året gav ammoniterna honom 100 talenter* silver, 10 000 kormått* vete och 10 000 kormått korn. Och de gav honom lika mycket under det andra och tredje året.+ 6 Jotam blev allt mäktigare, för han vandrade beslutsamt på Jehovas, sin Guds, vägar.*

7 Jotams historia i övrigt, alla hans krig och allt han gjorde, har nedtecknats i ”Krönikan om Israels och Judas kungar”.+ 8 Han var 25 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem.+ 9 Jotam gick till vila hos sina förfäder och blev begravd i Davidsstaden.+ Hans son Ahas efterträdde honom som kung.+

28 Ahas+ var 20 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Jehovas ögon, som hans förfader David hade gjort.+ 2 I stället följde han i Israels kungars fotspår,+ och han tillverkade till och med baalsgudar i form av metallstatyer.*+ 3 Dessutom sände han upp offerrök i Hinnoms sons dal,* och han brände upp sina söner i eld.+ Han tog efter de avskyvärda sederna hos de folk+ som Jehova hade drivit bort inför israeliterna. 4 Han offrade och sände upp offerrök på offerhöjderna,+ på kullarna och under varje grönskande träd.+

5 Så Jehova, hans Gud, gav honom i Arams kungs våld.+ Araméerna besegrade honom och tog många fångar som de förde till Damaskus.+ Gud lät även Israels kung besegra Ahas och tillfoga honom ett stort nederlag. 6 Peka,+ Remạljas son, dödade 120 000 man från Juda på en och samma dag, allesammans modiga män. Detta skedde eftersom folket hade övergett Jehova, sina förfäders Gud.+ 7 Och Sikri, en krigare från Efraim, dödade kungens son Maasẹja. Han dödade också Ạsrikam, som var ansvarig för palatset, och Elkạna, kungens närmaste man. 8 Israeliterna tillfångatog också 200 000 kvinnor och barn från Juda. De tog dessutom ett stort krigsbyte och förde det till Samaria.+

9 Men där i Samaria hade Jehova en profet som hette Oded. Han gick armén till mötes när den återvände och sa: ”Hör på mig! Det var för att Juda gick emot Jehova, era förfäders Gud, och drog på sig hans raseri som han gav dem i ert våld.+ Och nu har ni dödat med ett ursinne som har nått ända upp till himlen. 10 Dessutom tänker ni tvinga folket från Juda och Jerusalem, män och kvinnor, att bli era slavar.+ Men tror ni att ni står utan skuld inför Jehova, er Gud? 11 Så lyssna på mig och skicka tillbaka de fångar som ni har tagit bland era bröder, för ni har dragit på er Jehovas brinnande vrede.”

12 Några av ledarna i Efraim tog upp saken med dem som kom tillbaka från fälttåget. Det var Asarja, Jehohạnans son, Berẹkja, Mesillẹmots son, Jehiskịa, Sallums son, och Amạsa, Hadlajs son. 13 De sa till dem: ”För inte hit fångarna, för då drar ni skuld över oss inför Jehova. Det ni tänker göra förvärrar vår synd och lägger mer till vår skuld, som redan är stor. Israel känner redan av Guds brinnande vrede.” 14 Då lämnade soldaterna över fångarna och krigsbytet+ till furstarna och till dem som var samlade. 15 Och de män som hade fått uppgiften att ta hand om fångarna kom och gjorde det, och de av fångarna som var nakna fick kläder från krigsbytet. De gav dem kläder och sandaler, mat och dryck och även olja att smörja in sig med. Dessutom ordnade de så att de svaga kunde sitta på åsnor när de fördes till sina bröder i Jeriko, Palmstaden. Efter det återvände de till Samaria.

16 Vid den tiden sände kung Ahas ett meddelande till Assyriens kungar och bad om deras hjälp.+ 17 Och än en gång kom edoméerna och anföll Juda och tog fångar. 18 Filistéerna+ gjorde räder mot städerna i Shefẹla+ och Negev som hörde till Juda. De intog Bet-Semes,+ Ạjalon,+ Gẹderot, Soko med underlydande* städer, Timnah+ med underlydande städer och Gimso med underlydande städer, och de bosatte sig där. 19 Jehova förödmjukade Juda på grund av Ahas, Israels* kung. Han hade låtit moralen förfalla i Juda, vilket ledde till ett stort svek mot Jehova.

20 Tịlgat-Pilnẹser,+ kungen i Assyrien, drog sedan ut mot Ahas, och i stället för att ge honom sitt stöd skapade han stora problem+ för honom. 21 Ahas hade tagit allt i Jehovas hus och kungens palats+ och furstarnas hus och gett det som gåva till Assyriens kung, men till ingen nytta. 22 Under den här svåra tiden handlade kung Ahas ännu mer svekfullt mot Jehova. 23 Eftersom han hade blivit besegrad av dem som tillbad Damaskus gudar började han offra åt deras gudar,+ för han tänkte: ”Arams kungar får hjälp av sina gudar, så om jag offrar åt dem kommer de att hjälpa mig+ också.” Men de fick honom och hela Israel att snava och falla. 24 Dessutom samlade Ahas ihop redskapen från den sanne Gudens hus och högg sönder dem.+ Han stängde också dörrarna till Jehovas hus+ och gjorde altaren åt sig i varje gathörn i Jerusalem. 25 I alla Judas städer gjorde han offerhöjder för att sända upp offerrök åt andra gudar,+ och han kränkte Jehova, sina förfäders Gud.

26 Hans historia i övrigt och allt han gjorde, från början till slut, har nedtecknats i ”Krönikan om Judas och Israels kungar”.+ 27 Ahas gick till vila hos sina förfäder och blev begravd i staden, i Jerusalem. Men de lade honom inte på Israels kungars gravplats.+ Och hans son Hiskia efterträdde honom som kung.

29 Hiskia+ var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Hans mor hette Abịa och var dotter till Sakarja.+ 2 Han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon,+ precis som hans förfader David hade gjort.+ 3 Under det första året av sin regering, i första månaden, öppnade han dörrarna till Jehovas hus och reparerade dem.+ 4 Sedan hämtade han prästerna och leviterna och samlade dem på torget som ligger mot öster. 5 Han sa till dem: ”Leviter, hör på mig. Rena* er själva+ och huset som tillhör Jehova, era förfäders Gud, och avlägsna allt det orena från den heliga platsen.+ 6 Våra fäder har svikit Jehova, vår Gud, och gjort det som är ont.+ De övergav honom och vände sig bort från Jehovas tälthelgedom. Ja, de vände honom ryggen.+ 7 De stängde också dörrarna till förhallen+ och släckte lamporna.+ De slutade bränna rökelse+ och frambära offer+ åt Israels Gud på den heliga platsen. 8 Därför fick Juda och Jerusalem uppleva Jehovas misshag.+ Han gjorde dem till något man chockeras och häpnar över, något man driver med,* som ni själva kan se.+ 9 Våra förfäder stupade för svärdet,+ och våra hustrur och barn fördes bort som fångar på grund av allt detta.+ 10 Nu vill jag inget hellre än att sluta ett förbund med Jehova, Israels Gud,+ så att han inte längre riktar sin brinnande vrede mot oss. 11 Mina söner, nu är det inte tid att vara försumliga, för Jehova har utvalt er att stå inför honom och vara hans tjänare+ och sända upp offerrök åt honom.”+

12 Då gjorde sig leviterna redo: Mahat, Ạmasajs son, och Joel, Asarjas son, som var kehatiter,+ och Kis, Abdis son, och Asarja, Jehallẹlels son, som var merariter,+ och Joa, Simmas son, och Eden, Joas son, som var gersoniter.+ 13 Och av Elisạfans söner: Shimri och Jẹguel. Av Asafs+ söner: Sakarja och Mattạnja. 14 Av Hemans+ söner: Jẹhiel och Sịmei. Av Jẹdutuns+ söner: Semạja och Ụssiel. 15 De samlade sina bröder och renade* sig, och sedan gick de för att rena Jehovas hus, precis som kungen hade befallt i enlighet med Jehovas ord.+ 16 Prästerna gick in i Jehovas hus för att rena det, och de tog allt orent som de fann i Jehovas tempel och förde ut det på förgården+ till Jehovas hus. Och leviterna i sin tur tog emot det och bar ut det till Kidrondalen.+ 17 Så de började rena templet på första dagen i första månaden, och på åttonde dagen samma månad hade de kommit till Jehovas förhall.+ De renade Jehovas hus under åtta dagar, och på den 16:e dagen i första månaden var arbetet slutfört.

18 Sedan gick de in till kung Hiskia och sa: ”Vi har renat hela Jehovas hus, brännoffersaltaret+ med alla redskapen+ och bordet för det staplade brödet*+ med alla redskapen. 19 Och alla redskap som kung Ahas i sin illojalitet+ vanhelgade när han regerade har vi gjort i ordning och renat,+ och de är på sin plats framför Jehovas altare.”

20 Kung Hiskia steg upp tidigt och kallade till sig stadens furstar, och de gick upp till Jehovas hus. 21 De hade med sig sju tjurar, sju baggar, sju bagglamm och sju bockar som ett syndoffer för kungahuset, för helgedomen och för Juda.+ Och han uppmanade prästerna, Arons avkomlingar, att offra dem på Jehovas altare. 22 Så de slaktade boskapen,+ och prästerna tog blodet och stänkte det på altaret.+ Sedan slaktade de baggarna och stänkte blodet på altaret, och de slaktade bagglammen och stänkte blodet på altaret. 23 Efter det förde de fram syndoffersbockarna inför kungen och inför de församlade och lade händerna på dem. 24 Och prästerna slaktade djuren och frambar deras blod som ett syndoffer på altaret för att åstadkomma försoning för hela Israel. Kungen hade nämligen sagt att brännoffret och syndoffret skulle gälla hela Israel.

25 Under tiden lät han leviterna ställa upp sig vid Jehovas hus med cymbaler, harpor och lyror,+ enligt anvisningarna från David+ och kungens synskådare Gad+ och profeten Natan,+ eftersom dessa anvisningar kom från Jehova genom hans profeter. 26 Så leviterna ställde upp sig med Davids instrument, och prästerna ställde upp sig med trumpeterna.+

27 Sedan befallde Hiskia att man skulle offra brännoffret på altaret,+ och när man satte i gång började man också sjunga till Jehova och spela trumpet under ledning av Davids, Israels kungs, instrument. 28 Alla de församlade bugade sig mot marken medan de hörde sången och trumpeterna, ända tills man hade offrat klart. 29 Så fort man hade slutat offra föll kungen och alla som var med honom på knä och bugade sig mot marken. 30 Kung Hiskia och furstarna uppmanade sedan leviterna att lovprisa Jehova med Davids+ och synskådaren Asafs+ psalmer. Så de sjöng med stor glädje, och de föll på knä och bugade sig mot marken.

31 Sedan sa Hiskia: ”Nu när ni har blivit avskilda* åt Jehova kan ni komma fram med era offer och tackoffer till Jehovas hus.” Då började man komma med sina offer och tackoffer, och de som kände sig manade bar fram brännoffer.+ 32 Och antalet brännoffer som de offrade var 70 tjurar, 100 baggar och 200 bagglamm. Det var ett brännoffer åt Jehova.+ 33 De heliga offren utgjordes av 600 tjurar och 3 000 får. 34 Men det fanns inte tillräckligt många präster för att hinna flå alla brännoffer. Så deras bröder leviterna hjälpte dem+ tills arbetet var färdigt och prästerna kunde rena sig,+ för leviterna var mer samvetsgranna* i fråga om att rena sig än prästerna. 35 Det offrades många brännoffer,+ och dessutom tillkom fettstyckena av gemenskapsoffren+ samt dryckesoffren som offrades tillsammans med brännoffren.+ På det viset återinfördes tjänsten i Jehovas hus. 36 Hiskia och hela folket kände sig mycket glada över allt som den sanne Guden hade gjort för dem+ och över att allt hade hänt så fort.

30 Hiskia sände bud till hela Israel+ och Juda, och han skrev också brev till Efraim och Manasse,+ och han uppmanade dem att komma till Jehovas hus i Jerusalem för att fira Jehovas, Israels Guds, påsk.+ 2 Kungen, hans furstar och alla som hade församlats i Jerusalem bestämde sig för att fira påsken i andra månaden.+ 3 De hade nämligen inte kunnat fira den vid rätt tidpunkt,+ eftersom det inte var tillräckligt många präster som hade renat* sig+ och folket inte hade samlats i Jerusalem. 4 Både kungen och alla de församlade ansåg att det var ett bra beslut. 5 Alltså bestämde de sig för att låta en kungörelse gå ut i hela Israel, från Beershẹba till Dan,+ om att folket skulle komma och fira Jehovas, Israels Guds, påsk i Jerusalem, för som grupp hade de inte firat den, som det var föreskrivet.+

6 Då drog kurirer* i väg genom hela Israel och Juda med breven från kungen och hans furstar, som kungen hade befallt, och sa: ”Israels folk, vänd tillbaka till Jehova, Abrahams, Isaks och Israels Gud, så att han vänder tillbaka till dem som har undkommit Assyriens kungar.+ 7 Var inte som era förfäder och era bröder som svek Jehova, sina förfäders Gud, så att han gjorde dem till något man ryggar tillbaka för, som ni själva kan se.+ 8 Var nu inte upproriska som era förfäder.+ Underordna er Jehova och kom till hans helgedom,+ som han har helgat för evigt, och tjäna Jehova, er Gud, så att han inte längre riktar sin brinnande vrede mot er.+ 9 För när ni vänder tillbaka till Jehova kommer de som håller era bröder och era söner fångna att visa dem barmhärtighet+ och låta dem återvända till detta land,+ för Jehova, er Gud, är medkännande* och barmhärtig,+ och han ska inte vända bort sitt ansikte från er om ni vänder tillbaka till honom.”+

10 Kurirerna* fortsatte från stad till stad genom Efraim och Manasse,+ ända till Sẹbulon, men folket gjorde sig lustiga över dem och drev med dem.+ 11 Men några enstaka från Aser, Manasse och Sẹbulon ödmjukade sig och kom till Jerusalem.+ 12 Den sanne Gudens hand var också med Juda och förenade dem* så att de kunde genomföra det som kungen och furstarna hade sagt på Jehovas befallning.

13 Många samlades i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid+ i andra månaden.+ Det var en mycket stor folksamling. 14 De började med att avlägsna altarna som var i Jerusalem+ samt alla rökelsealtarna,+ och de kastade dem i Kidrondalen. 15 Och på 14:e dagen i andra månaden slaktade de påskoffret. Prästerna och leviterna kände sig skamsna, så de renade* sig och kom med brännoffer till Jehovas hus. 16 De intog sina bestämda platser enligt Moses lag, han som var den sanne Gudens man. Sedan stänkte prästerna blodet+ som de hade tagit emot av leviterna. 17 Det var många av de församlade som inte hade renat* sig. Därför tog leviterna hand om slaktningen av påskoffren för alla som inte var rena,+ för att helga dem åt Jehova. 18 Åtskilliga av folket, särskilt från Efraim, Manasse,+ Isạskar och Sẹbulon, hade nämligen inte renat sig men åt ändå påskmåltiden, tvärtemot det som står skrivet. Men Hiskia bad för dem och sa: ”Må Jehova, som är god,+ ha överseende med 19 alla som har beslutat sig för att söka den sanne Guden,+ Jehova, sina förfäders Gud, men som inte har renat sig enligt kraven för helighet.”+ 20 Och Jehova lyssnade till Hiskia och förlät* folket.

21 Så israeliterna som befann sig i Jerusalem firade det osyrade brödets högtid+ i sju dagar med stor glädje.+ Och leviterna och prästerna lovprisade Jehova dag efter dag och spelade med liv och lust på sina instrument till Jehovas ära.+ 22 Vidare vände sig Hiskia till alla leviter som tjänade Jehova med insikt och uppmuntrade* dem. Och under högtidens sju dagar åt de,+ offrade gemenskapsoffer+ och tackade Jehova, sina förfäders Gud.

23 Alla som var där bestämde sig sedan för att fira högtiden i ytterligare sju dagar. Så de firade den med glädje i sju dagar till.+ 24 Och Hiskia, Judas kung, bidrog med 1 000 tjurar och 7 000 får till de församlade, och furstarna bidrog med 1 000 tjurar och 10 000 får till de församlade.+ Och ett stort antal präster renade* sig.+ 25 Hela Judas församling gladde sig, liksom prästerna, leviterna, hela församlingen från Israel+ samt invandrarna+ som kom från Israel och de som bodde i Juda. 26 Och glädjen var stor i Jerusalem, för något liknande hade inte skett i Jerusalem sedan Salomo,+ Davids son, regerade över Israel. 27 Till sist reste sig de levitiska prästerna och välsignade folket,+ och Gud hörde deras röst, och deras bön nådde himlen, hans heliga boning.

31 Så snart de var färdiga med allt detta drog alla de församlade israeliterna ut till städerna i Juda, och de krossade de heliga stoderna,+ högg ner de heliga pålarna*+ och rev ner offerhöjderna+ och altarna+ i hela Juda och Benjamin, och även i Efraim och Manasse,+ så att de blev fullständigt förstörda. Därefter återvände israeliterna till sina städer, var och en hem till sig.

2 Sedan insatte Hiskia prästerna i deras avdelningar+ och leviterna i deras avdelningar,+ och varje präst och levit fick sin uppgift.+ De skulle offra brännoffer och gemenskapsoffer, utföra tjänst och tacka och lovprisa i portarna till Jehovas förgårdar.*+ 3 Kungen bidrog med en del av sin egendom till brännoffren,+ både till morgonens och kvällens offer+ och till brännoffren på sabbaterna,+ vid nymånarna+ och vid högtiderna,+ enligt det som står skrivet i Jehovas lag.

4 Dessutom befallde han folket som bodde i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras andel,+ så att de noga skulle kunna hålla* Jehovas lag. 5 Så snart befallningen hade gått ut gav israeliterna stora mängder av det första av säden, vinet, oljan,+ honungen och alla olika grödor.+ De förde in tiondet av allt i riklig mängd.+ 6 Och de av Israel och Juda som bodde i Judas städer förde också in tiondet av nötboskapen och fåren och tiondet av de heliga gåvorna+ som var överlämnade* åt Jehova, deras Gud. De förde in det och lade det i många högar. 7 I tredje månaden+ började de lägga sina bidrag i högar, och i sjunde månaden+ var de färdiga. 8 När Hiskia och furstarna kom och såg högarna lovprisade de Jehova och välsignade hans folk Israel.

9 Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna, 10 och Asarja, den främste prästen av Sadoks hus, sa till honom: ”Från det att folket började föra in bidragen+ i Jehovas hus har de ätit sig mätta, och ändå finns det ett överflöd kvar, för Jehova har välsignat sitt folk, och allt detta har blivit över.”+

11 Så Hiskia uppmanade dem att göra i ordning förrådsrum*+ i Jehovas hus, och det gjorde man. 12 Man förde plikttroget in bidragen, tiondet*+ och de heliga gåvorna. Leviten Konạnja var tillsyningsman med ansvar för allt detta, och hans bror Sịmei var hans närmaste man. 13 På kung Hiskias befallning hade Jẹhiel, Asạsja, Nahat, Ạsael, Jẹrimot, Jọsabad, Ẹliel, Jismạkja, Mahat och Benạja utsetts till att assistera Konạnja och hans bror Sịmei, och Asarja var tillsyningsman över den sanne Gudens hus. 14 Kore, son till Jimnah, den levitiske portvaktaren på den östra sidan,+ hade ansvaret för de frivilliga gåvorna+ åt den sanne Guden, och han fördelade både bidraget som hade getts åt Jehova+ och de högheliga gåvorna.+ 15 Och Eden, Mịnjamin, Jesụa, Semạja, Amarja och Sekạnja arbetade under hans ledning i prästernas städer+ och hade förtroendet att göra en jämn fördelning bland sina bröder, stora som små, i varje avdelning.+ 16 Utöver detta delades mat ut till alla som var införda i släktregistret och som varje dag kom till Jehovas hus för att tjänstgöra och utföra uppgifterna i sina avdelningar. I detta register var alla pojkar och män från tre års ålder och uppåt införda.

17 Prästerna var införda i släktregistret efter sina släkter,+ och leviter som var 20 år och äldre+ var införda efter den uppgift de hade i sina avdelningar.+ 18 Släktregistret omfattade också deras hustrur, söner och döttrar, även de små barnen, alla leviter med sina familjer – de höll sig avskilda för helig tjänst på grund av sina förtroendeuppdrag. 19 Det omfattade även Arons avkomlingar, de präster som bodde på betesmarkerna runt sina städer.+ I alla städer fanns det namngivna män som skulle dela ut mat åt alla män bland prästerna och alla som var införda i leviternas släktregister.

20 Hiskia gjorde så i hela Juda, och han fortsatte att göra det som var gott, rätt och riktigt inför Jehova, sin Gud. 21 Allt han gjorde för att söka sin Gud gjorde han helhjärtat, oavsett om det hade att göra med tjänsten vid den sanne Gudens hus+ eller med lagen och budet, och han var framgångsrik.

32 Efter att Hiskia troget+ hade utfört allt detta kom Sanhẹrib, Assyriens kung, och invaderade Juda. Han belägrade de befästa städerna för att kunna inta och erövra dem.+

2 När Hiskia såg att Sanhẹrib hade kommit och förstod att han tänkte föra krig mot Jerusalem 3 rådgjorde han med sina furstar och krigare. Sedan bestämde han att man skulle täppa till vattenkällorna som låg utanför staden,+ och de gav honom sitt stöd. 4 Mycket folk samlades, och de täppte till alla källor och vattendraget som flöt genom området. De sa: ”Assyriens kung ska inte komma hit och hitta en massa vatten.”

5 Beslutsamt byggde han också upp hela den nedrivna muren och försåg den med torn, och utanför byggde han ytterligare en mur. Han reparerade även Vallen*+ i Davidsstaden och tillverkade en stor mängd vapen* och sköldar. 6 Sedan utsåg han befäl över folket och samlade dem på torget vid stadsporten. Han uppmuntrade dem* och sa: 7 ”Var modiga och starka. Låt inte Assyriens kung och alla hans män göra er rädda+ och oroliga, för det är fler på vår sida än på hans.+ 8 Han stöder sig på mänsklig kraft,* men vi har Jehova, vår Gud, på vår sida. Han kommer att hjälpa oss och utkämpa våra strider.”+ När Hiskia, Judas kung, sa detta fick folket nytt mod.+

9 Efter detta, när Sanhẹrib, Assyriens kung, var lägrad vid Lakis+ med sin väldiga armé,* skickade han sina tjänare till Jerusalem med ett budskap till Judas kung Hiskia och alla judéer där:+

10 ”Så här säger Sanhẹrib, Assyriens kung: ’Vad förtröstar ni på, eftersom ni stannar kvar i Jerusalem trots att staden är belägrad?+ 11 Förstår ni inte att Hiskia vilseleder er och tänker låta er dö av hunger och törst? Han säger ju: ”Vår Gud Jehova ska rädda oss ur Assyriens kungs våld.”+ 12 Är det inte samme Hiskia som har avlägsnat er guds* offerhöjder+ och altaren+ och sedan sagt till Juda och Jerusalem: ”Ni ska bara böja er ner inför ett enda altare, och där ska ni sända upp er offerrök”?+ 13 Vet ni inte vad jag och mina förfäder har gjort med folken i de andra länderna?+ Kunde deras gudar rädda sina länder ur mitt våld?+ 14 Finns det någon gud bland de nationer som mina förfäder förintade* som lyckades rädda sitt folk ur mitt våld? Så hur kan ni tro att er gud ska kunna rädda er ur mitt våld?+ 15 Låt inte Hiskia lura er och vilseleda er!+ Lita inte på honom, för ingen gud i något land eller rike har lyckats rädda sitt folk från mig och mina förfäder. Så hur skulle er gud kunna rädda er ur mitt våld?’”+

16 Sedan fortsatte tjänarna att förolämpa Jehova, den sanne Guden, och hans tjänare Hiskia. 17 Han skrev också brev+ för att håna och förtala Jehova, Israels Gud,+ med följande ord: ”Lika lite som gudarna i de andra länderna kunde rädda sitt folk ur mitt våld,+ lika lite kommer Hiskias gud att kunna rädda sitt folk ur mitt våld.” 18 De ropade högt på judarnas språk till dem i Jerusalem som var uppe på muren för att sätta skräck i dem och slå ner modet på dem, så att de skulle kunna inta staden.+ 19 De talade lika nedlåtande om Jerusalems Gud som de gjorde om gudarna som dyrkas av jordens folk, gudar som är gjorda av människor. 20 Men kung Hiskia och profeten Jesaja,+ Amoz son, fortsatte att be om detta och ropa till himlen om hjälp.+

21 Då sände Jehova en ängel och utplånade alla mäktiga krigare,+ ledare och befäl i Assyriens kungs läger, så att han förödmjukad fick vända tillbaka till sitt eget land. När han längre fram gick in i sin guds tempel* högg några av hans egna söner ihjäl honom med svärd.+ 22 På det här sättet räddade Jehova Hiskia och Jerusalems invånare från Sanhẹrib, Assyriens kung, och från alla andra, och han gav dem fred längs alla gränser. 23 Och många kom till Jerusalem med gåvor till Jehova och med dyrbarheter till Hiskia, Judas kung,+ och efter detta blev han högt respekterad av alla nationer.

24 Vid den tiden blev Hiskia sjuk, och han låg för döden. Han bad till Jehova,+ som svarade honom och gav honom ett tecken.*+ 25 Ändå visade Hiskia ingen tacksamhet för den godhet som visats honom, för hans hjärta hade blivit högmodigt. Därför drabbade Guds vrede* honom och Juda och Jerusalem. 26 Men trots sitt högmodiga hjärta ödmjukade Hiskia sig,+ ja både han och Jerusalems invånare, och Jehovas vrede kom inte över dem i Hiskias dagar.+

27 Och Hiskia blev mycket rik och ärad.+ Han skaffade sig förrådshus+ där han förvarade silver och guld, dyrbara stenar, balsamolja, sköldar och allt annat dyrbart. 28 Han skaffade också förrådsplatser där han förvarade säd, nytt vin och olja, och han byggde stall för all slags boskap och fållor för sina hjordar. 29 Dessutom skaffade han sig städer och stora får- och boskapshjordar, för Gud gav honom stora tillgångar. 30 Det var Hiskia som täppte till+ Gihonkällans+ övre lopp och ledde ner vattnet västerut till Davidsstaden,+ och han lyckades med allt han företog sig. 31 Men när Babylons furstar skickade sändebud till honom för att höra sig för om det tecken*+ som hade inträffat i landet,+ satte den sanne Guden honom på prov+ och lät honom klara sig på egen hand för att det skulle visa sig vad som fanns i hans hjärta.+

32 Hiskias historia i övrigt och det han gjorde av lojal kärlek+ finns i den nedtecknade synen av profeten Jesaja,+ Amoz son, i ”Krönikan om Judas och Israels kungar”.+ 33 Hiskia gick till vila hos sina förfäder, och man begravde honom i stigningen upp till Davids söners gravplatser.+ Hela Juda och alla invånare i Jerusalem hedrade honom vid hans död, och hans son Manasse efterträdde honom som kung.

33 Manasse+ var 12 år när han blev kung, och han regerade 55 år i Jerusalem.+

2 Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon och tog efter de avskyvärda sederna hos de folk som Jehova hade drivit bort inför israeliterna.+ 3 Han byggde upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade rivit ner+ och uppförde altaren åt baalsgudarna och gjorde heliga pålar.* Och han böjde sig ner för himlens hela här* och tillbad den.+ 4 Han byggde också altaren+ i Jehovas hus, trots att Jehova hade sagt: ”I Jerusalem ska mitt namn vara för alltid.”+ 5 Och han byggde altaren åt himlens hela här på de två förgårdarna till Jehovas hus.+ 6 Han offrade sina söner i eld+ i Hinnoms sons dal,+ han använde sig av magi,+ spådom och svartkonst, och han utsåg andemedier och spåmän.*+ Manasse gjorde mycket som var ont i Jehovas ögon och kränkte honom.

7 Den skulpterade avgudabilden som han hade gjort ställde han i den sanne Gudens hus,+ trots att Gud hade sagt till David och hans son Salomo: ”Vid det här huset och vid Jerusalem, som jag har utvalt från alla Israels stammar, ska jag fästa mitt namn för alltid.+ 8 Och jag ska aldrig mer driva bort Israel från det land som jag gav deras förfäder, förutsatt att de noga håller allt som jag befallt dem, hela lagen och alla de föreskrifter och stadgar* som de fått genom Mose.” 9 Men Manasse förledde invånarna i Juda och Jerusalem så att de handlade värre än de folk som Jehova hade utplånat inför israeliterna.+

10 Jehova fortsatte att tala till Manasse och hans folk, men de lyssnade inte.+ 11 Så Jehova såg till att Assyriens kungs befälhavare drog ut mot dem, och de tillfångatog Manasse, satte krokar i honom* och band honom med två kopparbojor och förde honom till Babylon. 12 I sin svåra situation vädjade han till Jehova, sin Gud,* och han ödmjukade sig mycket inför sina förfäders Gud. 13 Manasse fortsatte att be till Gud, och Gud rördes av hans innerliga bön. Han lyssnade på hans vädjan om barmhärtighet och lät honom komma tillbaka till Jerusalem och få tillbaka makten.+ Då insåg Manasse att Jehova är den sanne Guden.+

14 Efter det byggde han en yttre mur till Davidsstaden+ väster om Gihon+ i dalen, ända bort till Fiskporten,+ och därifrån fortsatte den runt till Ofel.+ Och han gjorde den mycket hög. Han tillsatte också befäl i alla befästa städer i Juda. 15 Han tog bort de utländska gudarna och avgudabilden från Jehovas hus+ och även altarna som han hade uppfört i Jerusalem och på berget med Jehovas hus.+ Sedan kastade han dem utanför staden. 16 Han gjorde också i ordning Jehovas altare+ och började offra gemenskapsoffer+ och tackoffer+ på det, och han uppmanade Juda att tjäna Jehova, Israels Gud. 17 Ändå fortsatte folket att offra på offerhöjderna, men bara åt Jehova, sin Gud.

18 Manasses historia i övrigt, hans bön till sin Gud och allt som synskådarna sa till honom i Jehovas, Israels Guds, namn, har nedtecknats i Israels kungars historia. 19 Och hans bön+ och bönesvaret han fick, hans synder och hans svek,+ platserna där han byggde offerhöjder och ställde upp heliga pålar*+ och avgudabilder innan han ödmjukade sig, allt det är nedskrivet av hans synskådare. 20 Sedan gick Manasse till vila hos sina förfäder, och man begravde honom vid hans hus. Hans son Amon efterträdde honom som kung.+

21 Amon+ var 22 år när han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem.+ 22 Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon, precis som hans far Manasse hade gjort.+ Han offrade åt alla avgudabilder som hans far Manasse hade tillverkat+ och tillbad dem. 23 Men Amon ödmjukade sig inte inför Jehova+ som hans far Manasse hade gjort.+ I stället lät han skulden växa. 24 Till sist anstiftade hans tjänare en sammansvärjning+ och dödade honom i hans palats. 25 Men folket i landet slog ihjäl alla som hade konspirerat mot kung Amon.+ Sedan gjorde de hans son Josịa+ till kung i hans ställe.

34 Josịa+ var åtta år när han blev kung, och han regerade 31 år i Jerusalem.+ 2 Han gjorde det som var rätt i Jehovas ögon och följde helt i sin förfader Davids fotspår. Han vek inte av, varken åt höger eller åt vänster.

3 Under det åttonde året av sin regering, medan han fortfarande var en pojke, började han söka sin förfader Davids Gud.+ Och under det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem+ från offerhöjderna+ och från de heliga pålarna,* avgudabilderna+ och metallstatyerna.* 4 Dessutom rev man ner baalsaltarna inför honom, och han högg ner rökelseställen som var ovanpå. Han bröt sönder de heliga pålarna,* avgudabilderna och metallstatyerna* och krossade dem till stoft. Stoftet strödde han ut över gravarna där man hade lagt dem som hade offrat åt dem.+ 5 Prästernas ben brände han upp på deras altaren.+ På det viset renade han Juda och Jerusalem.

6 I städerna i Manasse, Efraim,+ Simeon och ända bort till Nạftali, och i ruinerna runt omkring dem, 7 rev han ner altarna och krossade de heliga pålarna* och avgudabilderna.+ Han krossade dem till stoft. Han högg ner alla rökelseställ i hela Israel,+ och sedan återvände han till Jerusalem.

8 Under Josias 18:e regeringsår, när han hade renat landet och templet, sände han Safan,+ Asạljas son, stadsföreståndaren Maasẹja och historikern* Joa, Jọahas son, för att reparera Jehovas, sin Guds, hus.+ 9 De gick till översteprästen Hilkia och överlämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus. Leviterna som tjänade som dörrvakter hade samlat in dem från Manasse, Efraim och resten av Israel+ och även från Juda, Benjamin och invånarna i Jerusalem. 10 Pengarna överlämnades sedan till dem som var satta över arbetet på Jehovas hus, och de som arbetade på Jehovas hus använde medlen till att återställa och reparera huset. 11 Pengarna gavs åt hantverkarna och byggnadsarbetarna för att de skulle köpa huggen sten och timmer till stöttor och bjälkar för att bygga upp husen som Judas kungar hade låtit förfalla.+

12 Männen utförde troget+ sitt arbete. Leviterna Jahat och Obạdja, som var merariter,+ och Sakarja och Mesụllam, som var kehatiter,+ hade blivit förordnade att tjäna som deras tillsyningsmän. Och alla leviter som var skickliga musiker+ 13 var satta över de vanliga arbetarna* och var tillsyningsmän över dem som utförde de olika uppgifterna. Andra leviter var sekreterare, förmän och portvaktare.+

14 När de höll på att hämta pengarna som hade kommit in till Jehovas hus+ fann prästen Hilkia boken med Jehovas lag+ som hade förmedlats genom Mose.+ 15 Hilkia berättade för sekreteraren Safan: ”Jag har funnit lagboken i Jehovas hus”, och så gav han boken till Safan. 16 Och Safan tog med sig boken till kungen och rapporterade: ”Dina tjänare utför allt som de har fått i uppdrag. 17 De har samlat ihop* pengarna som fanns i Jehovas hus och överlämnat dem till tillsyningsmännen och till arbetarna.” 18 Sekreteraren Safan berättade också för kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.”+ Och Safan började läsa ur den för kungen.+

19 När kungen fick höra vad som stod i lagen rev han sönder sina kläder.+ 20 Sedan gav kungen följande befallning till Hilkia och Ạhikam,+ Safans son, och Abdon, Mikas son, och sekreteraren Safan och kungens tjänare Asạja: 21 ”Gå och fråga Jehova angående det som står i boken man har hittat, både för min räkning och för dem som finns kvar i Israel och Juda. För Jehovas raseri som kommer att drabba oss är stort, eftersom våra förfäder inte höll Jehovas ord och inte rättade sig efter det som står skrivet i denna bok.”+

22 Så tillsammans med de andra som kungen sände gick Hilkia och framförde sitt ärende till profetissan+ Hulda. Hon var hustru till Sallum, son till Tikva, son till Harhas, den ansvarige för klädkammaren, och hon bodde i Nya staden* i Jerusalem.+ 23 Hon sa till dem: ”Så här säger Jehova, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: 24 ”Så här säger Jehova: ’Jag ska låta olycka drabba den här platsen och dess invånare,+ ja alla förbannelser som är nedtecknade i boken+ som de läser för Judas kung. 25 De har nämligen övergett mig+ och sänder upp offerrök åt andra gudar och kränker mig+ med sina handlingar. Mitt raseri ska tömmas ut över den här platsen, och det ska inte släckas.’”+ 26 Men till Judas kung, som skickade er för att rådfråga Jehova, ska ni säga: ”Så här säger Jehova, Israels Gud, angående orden som du har hört:+ 27 ’Du visade att ditt hjärta var mottagligt* och ödmjukade dig inför Gud när du hörde domen* över den här platsen och dess invånare. Du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig. Och därför har jag lyssnat på dig,+ säger Jehova. 28 Och det är därför som du ska samlas till dina förfäder* och läggas i din grav i frid, och du ska inte behöva se all den olycka som jag låter den här platsen och dess invånare drabbas av.’”’”+

Sedan framförde de svaret till kungen. 29 Då sände kungen bud och kallade till sig alla äldste i Juda och Jerusalem.+ 30 Sedan gick kungen upp till Jehovas hus tillsammans med alla män i Juda, invånarna i Jerusalem, prästerna och leviterna, alltså hela folket, både unga och gamla. Och inför dem läste han upp allt som stod i förbundsboken som man hade hittat i Jehovas hus.+ 31 Kungen, som stod på sin plats, slöt ett förbund*+ med Jehova om att de skulle följa Jehova och hålla hans bud, påminnelser och föreskrifter av hela sitt hjärta och hela sin själ*+ genom att rätta sig efter förbundets ord som stod skrivna i boken.+ 32 Han fick alla i Jerusalem och Benjamin att samtycka till förbundet, och Jerusalems invånare började handla enligt Guds förbund, sina förfäders Guds förbund.+ 33 Josịa avlägsnade sedan allt det avskyvärda* från alla områden som tillhörde israeliterna,+ och han fick alla i Israel att tjäna Jehova, deras Gud. Så länge han levde* fortsatte de att följa Jehova, sina förfäders Gud.

35 Josịa firade Jehovas påsk+ i Jerusalem, och man slaktade påskoffret+ på 14:e dagen i första månaden.+ 2 Han insatte prästerna i deras tjänst och uppmuntrade dem att utföra tjänsten vid Jehovas hus.+ 3 Sedan sa han till leviterna, som undervisade hela Israel+ och som var heliga för Jehova: ”Ställ den heliga arken i huset som Salomo, Davids son och Israels kung, har byggt.+ Ni ska inte längre bära den på era axlar.+ Ni ska tjäna Jehova, er Gud, och hans folk Israel. 4 Gör er redo, släkt för släkt och avdelning för avdelning. Följ anvisningarna som David,+ Israels kung, och hans son Salomo+ har skrivit. 5 Ställ er på den heliga platsen indelade i grupper efter resten av folkets,* era bröders, släkter. Och för varje grupp ska det också finnas en grupp leviter, indelade efter leviternas släkter. 6 Slakta påskoffret+ och rena* er och gör förberedelser för era bröder, så att ni följer Jehovas ord genom Mose.”

7 Josịa lämnade småboskap som bidrag till folkets påskoffer, till alla som var där. Det var lamm och killingar, sammanlagt 30 000, och dessutom 3 000 tjurar. Detta var från kungens privata egendom.+ 8 Hans furstar lämnade också ett bidrag som frivillig gåva till folket, prästerna och leviterna. Hilkia,+ Sakarja och Jẹhiel, som var ledare i den sanne Gudens hus, gav prästerna 2 600 påskoffer och 300 tjurar. 9 Konạnja och hans bröder Semạja och Nẹtanel, tillsammans med Hasạbja, Jẹgiel och Jọsabad, leviternas föreståndare, bidrog med 5 000 påskoffer och 500 tjurar åt leviterna.

10 Man gjorde färdigt alla förberedelser, och prästerna var på sina platser och leviterna i sina avdelningar,+ som kungen hade befallt. 11 De slaktade påskoffren,+ och prästerna stänkte blodet som leviterna gav dem,+ och leviterna flådde djuren.+ 12 Sedan gjorde de i ordning brännoffren och fördelade dem bland folket, som var indelade efter sina släkter, så att offren kunde bäras fram åt Jehova som det står anvisat i Moses bok. De gjorde på samma sätt med tjurarna. 13 De tillagade* påskoffret över elden som seden var,+ och de tillagade de heliga offren i grytor, kokkärl och pannor. Sedan delade de snabbt ut det åt folket. 14 Efter det gjorde de förberedelserna åt sig själva och prästerna, eftersom prästerna, Arons avkomlingar, stod och offrade brännoffren och de feta bitarna ända till kvällen. Därför gjorde leviterna förberedelser åt sig själva och åt prästerna, Arons avkomlingar.

15 Och sångarna, Asafs+ söner, stod på sina poster precis som David,+ Asaf,+ Heman och kungens synskådare Jẹdutun+ hade befallt. Och portvaktarna stod vid de olika portarna.+ Det fanns inget behov för dem att lämna sin tjänst, eftersom deras bröder, leviterna, gjorde förberedelserna åt dem. 16 Och all tjänst för Jehova förbereddes den dagen så att man kunde fira påsken+ och offra brännoffren på Jehovas altare, som kung Josịa hade befallt.+

17 Alla israeliter som var närvarande firade påsken vid det tillfället och sedan det osyrade brödets högtid i sju dagar.+ 18 Det hade inte firats en sådan påsk i Israel sedan profeten Samuels dagar. Ingen av de andra kungarna i Israel hade firat en sådan påsk som den som firades av Josịa,+ prästerna, leviterna, dem som kom från Juda och Israel och invånarna i Jerusalem. 19 Denna påsk firades under det 18:e året av Josịas regering.

20 Efter allt detta, när Josịa hade återställt templet, kom Neko,+ Egyptens kung, för att strida vid Kạrkemish vid Eufrat. Då drog Josịa ut för att möta honom.+ 21 Därför sände Neko budbärare till honom som sa: ”Vad har du med det här att göra, Judas kung? Det är inte dig jag är ute efter i dag, det är en annan nation jag vill åt. Gud säger att jag ska skynda mig, och jag har hans stöd. Så för din egen skull, sluta gå emot Gud, annars kommer han att krossa dig.” 22 Men Josịa drog sig inte tillbaka, utan förklädde sig+ för att strida mot Neko och lyssnade inte till Nekos ord, som kom från Gud. Och han gav sig in i striden på Megiddoslätten.+

23 Och bågskyttarna sköt kung Josịa, så han sa till sina tjänare: ”Ta mig härifrån, för jag är svårt sårad.” 24 Hans tjänare lyfte ner Josịa från vagnen och förde honom till hans andra stridsvagn och tog med honom till Jerusalem. Där dog han och blev begravd på sina förfäders gravplats,+ och han sörjdes av folket i Juda och Jerusalem. 25 Jeremia+ sjöng en sorgesång över Josịa, och än i dag sjunger alla sångarna och sångerskorna+ om Josịa i sina sorgesånger. Och man bestämde att de skulle sjungas i Israel, och de är nedtecknade bland sorgesångerna.

26 Josịas historia i övrigt och det han gjorde av lojal kärlek, när han följde det som står i Jehovas lag, 27 ja, allt han gjorde från början till slut, har nedtecknats i ”Krönikan om Israels och Judas kungar”.+

36 Sedan tog folket i landet Josịas son Jehoạhas+ och gjorde honom till kung i Jerusalem i hans fars ställe.+ 2 Jehoạhas var 23 år när han blev kung, och han regerade tre månader i Jerusalem. 3 Men Egyptens kung avsatte honom i Jerusalem och krävde landet på 100 talenter* silver och en talent guld.+ 4 Egyptens kung gjorde dessutom Jehoạhas bror Ẹljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jehojạkim. Sedan tog Neko+ hans bror Jehoạhas och förde honom till Egypten.+

5 Jehojạkim+ var 25 år när han blev kung, och han regerade 11 år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Jehovas, sin Guds, ögon.+ 6 Nebukadnẹssar,+ Babylons kung, drog upp mot honom för att binda honom med två kopparbojor och föra honom till Babylon.+ 7 Och Nebukadnẹssar tog med sig en del av redskapen i Jehovas hus till Babylon och ställde dem i sitt palats i Babylon.+ 8 Jehojạkims historia i övrigt, allt avskyvärt han gjorde och allt ont han var skyldig till, det har nedtecknats i ”Krönikan om Israels och Judas kungar”, och hans son Jehojạkin efterträdde honom som kung.+

9 Jehojạkin+ var 18 år när han blev kung, och han regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Jehovas ögon.+ 10 I början av året* sände kung Nebukadnẹssar sina män och hämtade honom till Babylon+ tillsammans med värdefulla föremål från Jehovas hus,+ och han gjorde hans farbror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem.+

11 Sidkia+ var 21 år när han blev kung, och han regerade 11 år i Jerusalem.+ 12 Han gjorde det som var ont i Jehovas, sin Guds, ögon och ödmjukade sig inte för profeten Jeremia,+ som talade på Jehovas uppdrag. 13 Han gjorde även uppror mot kung Nebukadnẹssar,+ som hade låtit honom svära en ed vid Gud. Sidkia var trotsig* och hårdhjärtad och vägrade att vända om till Jehova, Israels Gud. 14 Alla de främsta prästerna och även folket var mycket trolösa. De följde de avskyvärda sederna hos andra folk, och de orenade Jehovas hus,+ som han hade helgat i Jerusalem.

15 Jehova, deras förfäders Gud, fortsatte att varna dem genom sina budbärare, ja, han varnade dem gång på gång, för han kände för sitt folk och sin boning. 16 Men de hånade den sanne Gudens budbärare+ och föraktade hans ord+ och drev med hans profeter,+ och Jehovas raseri växte mot folket+ tills allt hopp om läkedom var ute.

17 Då sände han kaldéernas+ kung mot dem, som dödade deras unga män med svärd+ i deras helgedom.+ Han skonade varken unga män eller unga kvinnor, gamla eller svaga.+ Gud gav allt i hans hand.+ 18 Alla redskap i den sanne Gudens hus, både stora och små, samt skatterna i Jehovas hus och skatterna som tillhörde kungen och hans furstar, allt förde han till Babylon.+ 19 Han brände ner den sanne Gudens hus,+ rev ner Jerusalems mur,+ brände ner alla de befästa tornen och förstörde allt av värde.+ 20 Och alla som undkommit svärdet förde han bort som fångar till Babylon,+ och de tjänade honom+ och hans söner ända tills perserna* kom till makten,+ 21 för att Jehovas ord genom Jeremia+ skulle gå i uppfyllelse, tills landet hade betalat av sina sabbater.+ Alla dagar det låg öde hade det sabbat, tills 70 år hade gått.+

22 I den persiske kungen Kyros*+ första år påverkade Jehova Kyros tankar* för att Jehovas ord genom Jeremia+ skulle uppfyllas. Kungen lät därför följande kungörelse gå ut i hela sitt rike, både muntligt och skriftligt:+ 23 ”Detta är vad Kyros, kung av Persien, säger: ’Jehova, himlens Gud, har gett mig alla jordens riken,+ och han har gett mig i uppdrag att bygga ett hus åt honom i Jerusalem, som ligger i Juda.+ Alla ni som tillhör hans folk, må er Gud Jehova vara med er. Ni kan dra upp.’”+