”Svart guld” på Alaskas bakgård
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Alaska
”GULD funnet i Klondike!” var det dramatiska tillkännagivande som år 1896 fick kanadensare och amerikaner att strömma till Alaska och Yukon. Mängder av människor smittades av hoppet att snabbt bli rika på guldfälten. De senaste åren har ett liknande tillkännagivande återigen satt i gång en utvandring till Alaska. Denna gång är man ute efter ”svart guld” — olja som man funnit på Alaskas kalla nordsluttning.
Att det finns olja här upptäckte ryssarna. Den omnämns i deras skildringar så tidigt som på 1860-talet. Amerikanerna fick höra om den svarta vätskan omkring år 1880, sedan de köpt landet av Ryssland. De första oljeinmutningarna utstakades år 1897. Kanske förtjänar eskimåerna att få äran för de tidigaste ”upptäckterna” av olja i Arktis, eftersom de tog vara på utsipprad olja och brände den för att tina upp sin drivved.
Man visade en del allvarligt intresse för oljan vid sekelskiftet, men det som började att blomstra slutade helt plötsligt år 1904, när oljesökarnas intresse väcktes för de nya källorna i Texas och Kalifornien. Letandet efter olja har fortsatt i liten skala ända sedan dessa dagar. På 1950-talet gjorde Förenta staternas flotta en del borrningar i denna del av världen. Emellertid gav man upp programmet på grund av klimatet och otillgängligheten. Nu leder oljefynden på den avlägsna nordsluttningen till spekulationen att vår ”bakgård” gott och väl kan innehålla över fyrtio milliarder fat av den ”svarta skatten”.
Platsen
Prudhoe Bay på Alaskas nordkust kan mycket väl kallas vår ”bakgård”. Den ligger mer än 600 kilometer norr om Fairbanks, som ju är en avlägset liggande plats i det inre av landet. När planet lämnar Fairbanks, lämnar det bakom sig statens mest befolkade del. När man flyger över bergskedjan Brooks Mountain, kan man se nordsluttningen sänka sig ned från bergen omkring 250 kilometer norrut mot Ishavet. Detta flacka område, med tundra som är nästan helt utan markerade drag, utbreder sig från öster till väster omkring 1.600 kilometer.
När man närmar sig Prudhoe Bay med flyg, observerar man först en prick på den vidsträckta, obebodda slätten. Några minuter till och fläcken tar form och visar sig vara borrtornet som höjer sig över klungan av monteringsfärdiga byggnader och utgör det enda ”trädet” på hundratals kilometers avstånd från denna plats långt uppe i norr.
Jorden här bär ett pansar av ständig tjäle, ständigt frusen mark, året runt. Oktober, som utgör vinterns början, för med sig svår köld med temperaturer som faller så lågt som nästan 60° C under noll. Föreställ dig några av de problem montörerna ställs inför, när de sätter upp sin utrustning! När temperaturen är 40° C under noll, frambringar vindar på upp till 80 kilometer per timme en ”köldfaktor”, som motsvarar en mycket lägre temperatur än vad termometern visar. Arbetarna måste komma ihåg att ”oskyddade kroppsdelar kan förfrysa inom trettio sekunder” under sådana förhållanden. Metall blir spröd. Vanligt gummi kan splittras som glas.
Svåra stormar kan rasa här under åtskilliga dagar, vilket hindrar de mest härdade från att arbeta, fastän de är insvepta från topp till tå i skyddande, dunfyllda parkas, helt täckande overaller, varma underkläder och fodrade stövlar. Det finns inga träd som dämpar vindarna. Snöyra, som gör att himmel och jord smälter samman i samma snöiga glans, kan minska sikten till bara en och en halv eller två meter. Lastbilar måste ha motorerna i gång 24 timmar om dygnet, annars kan det bli omöjligt att få i gång dem på dagar eller veckor. Mitt i vintern försvinner solen nästan helt under två månader, och det syns bara litet gryningsljus mitt på dagen. Under perioder av extremt väder måste männen ta skydd bakom de tunga frysdörrarna i det hus där de sover.
På sommaren, när det töar, förvandlas tundrans yta till sumpig, mygghemsökt gungfly med grunda vattensamlingar och strömmar. Då är det praktiskt taget omöjligt att flytta maskiner och tung utrustning. Det är därför man måste göra mycket förberedande arbete och borrningar på vintern, när marken är ordentligt frusen på ytan.
En närmare blick på installationen
Men låt oss nu se närmare på denna oljeutpost. Det visar sig att innan borrtornet eller något annat byggnadskomplex kan sättas upp, måste en särskild grund läggas. Det beror på att de övre lagren av den ned till 300 meters djup frusna marken mjuknar i sommarvärmen, och tunga byggnader, som är byggda på markytan, kan sjunka så mycket som en och en halv till tre meter på en säsong. Man gör därför pålverk av timmerstockar som drivs ned sex meter i den frusna marken, tillräckligt djupt för att de nedre ändarna skall bäddas in i ostörd frusen jord. Sedan konstrueras en ö ovanpå pålverket som omfattar ett en och en halv meter tjockt isolerande lager av grus. Landningsbanan och bostäderna såväl som andra installationer har sålunda en god och stabil grund.
Eftersom råoljan, som kommer från jordens djup, är så varm som + 70° C, skapar det fler töproblem ned till 60 meters djup. Ingenjörer har uppfunnit förskjutbara borrhylsor och metoder att höja tornet periodvis som kompensation för att marken under töar och sjunker.
Sjuttiofem män arbetar och lever här. Deras hem är en lådformad byggnad, ungefär 60 meter lång. Vid närmare undersökning visar det sig vara två långa rader av husvagnsenheter, var och en elva och en halv meter lång, som placerats ände mot ände med en rymlig korridor emellan. Den tjänar som entré. En välupplyst matsal, ett sällskapsrum och en badanläggning ger en så glad och hemtrevlig atmosfär som möjligt är.
Maten är utsökt och överflödande, för männen behöver energi för att arbeta tolvtimmarsskift sju dagar per vecka. Några av männen spelar kort i sällskapsrummet, medan andra sysslar med insatsskjutning. Åter andra kan se film eller helt enkelt läsa. Inga radio- eller televisionssändningar kan tas in på denna avlägsna plats. Männen följer denna rutin under sex veckor, och sedan har de ledigt under två veckor. De flesta tillbringar sin fritid med sina familjer i Fairbanks eller Anchorage. Varför väljer de att arbeta och bo på en sådan avlägsen plats? I allmänhet kommer de att tala om för dig att det är på grund av den höga årslönen.
Men all denna tunga utrustning — hur kom den hit? Åtskilliga transportmedel användes. Det snabbaste och mest kostsamma var med flyg. Stora flygande godsvagnar, ”Hercules”-maskiner, förde med sig traktorer som väger mer än 20 ton styck. Andra laster de förde med sig var containers på tolv meter och likaså de monteringsfärdiga bostadshusen. Mindre plan och helikoptrar transporterade män och mindre poster i utrustningen. En ”lyftkranshelikopter”, som ser ut som en jättelik trollslända, är 27 meter lång och väger omkring sju ton, förde med sig traktorer som kunde mäta sig med dess egen vikt.
Härdade transportörer trotsade Arktis’ bisterhet för att leverera utrustning och förråd till sluttningen via pråmar, ”katt-tåg” och lastbilar på ”isvägen”. Eftersom inga vägar ursprungligen fanns till det inre av nordsluttningen, drog bandtraktorer och schaktningsmaskiner tåg av slädar lastade med utrustning. Över 600 kilometer, med frusna floder och bergssluttningar, kröp de som väldiga sniglar med sina laster.
Ett hundra trettio kilometer norr om Fairbanks ligger den södra ändpunkten på den 800 kilometer långa Walter J. Hickel Highway, som först öppnades på våren år 1968, en tvåfilig väg som är byggd bokstavligen av snö och is och användbar bara när den är frusen på vintern. Dess byggare måste kämpa med temperaturer på 60° C under noll. På en plats måste man konstruera en 400 meter lång isbro över Yukonfloden. Högst upp på den naturliga uppbyggnaden av is lades ett nätverk av timmerstockar med en diameter på 10 till 25 centimeter. Vatten pumpades på detta byggnadsverk till dess det blev en förstärkt isbro. Fler timmerstockar lades sedan ovanpå, och mer vatten pumpades över dem, till dess isbrons yta låg i nivå med vägen på flodens båda stränder. Verktyg, sängkläder, kläder och föda för minst 48 timmar är den nödutrustning lastbilsförare som använder denna isväg behöver.
Bogserbåtar och pråmar kämpade sig fram norrut från två riktningar för att leverera sina nyttolaster. Somliga kom runt Alaskas västkust och trotsade det osäkra vädret och polarisen. Andra kom norrut på Mackenziefloden i Canada. De fick se upp för grund i floden som orsakats av den mycket torra årstiden.
Hur man fraktar bort oljan
Hittills har jag skildrat hur man får upp utrustningen och gör installationerna. Men hur bär man sig åt för att frakta bort oljan, när den nu har pumpats upp från djupet?
Några skulle vilja se Alaskas järnväg förlängd omkring 650 kilometer för en kostnad av 2.500.000.000 kronor. Råoljan kunde då fraktas med tåg till Alaskas hamnar, t. ex. Anchorage, Seward eller Whittier och därifrån med oceangående tankbåtar till marknaden. Man har också övervägt direkta rutter till Prudhoe Bay för tankbåtar och pråmar. Både den västra vägen genom Berings sund och nordvästpassagen över Canada har man funderat allvarligt över, fastän båda är tillproppade av tjock is större delen av året. S/S Manhattan, som byggdes om och förstärktes i skrovet, lyckades för en tid sedan klara sig igenom den senare vägens faror. (Se Vakna! för 22 maj 1970.) Men oljebolagen tycks nu ha bestämt sig för att frakta oljan genom pipelines, dvs. stora rörledningar.
Det ser ut som om Trans-Alaska Pipeline blir den första att frakta råoljan till marknaden. En väldig ”pulsåder”, som har en diameter på 120 centimeter och omspänner 1.300 kilometer från Prudhoe Bay till Valdez vid Alaskabukten, planeras, och den kommer att leverera 500.000 till 1.000.000 fat olja varje dag vid slutstationen. Kostnaden beräknas stiga så högt som till fyra och en halv milliard kronor.
Preliminärt är dock förberedelser redan i gång för att lägga rör, vilket kommer att inbegripa tolv pumpstationer för att bära det ”svarta guldet” över tre bergskedjor med höjder upp till 1.500 meter. Mycket av ledningen kommer att läggas i en utgrävning i den frusna marken med minst 1,2 meter frusen jord över för att skydda den. Att gräva, spränga och töa upp marken för denna 1,8 meter breda, 2,4 meter djupa och 1.300 kilometer långa skåra visar sig vara en verklig utmaning. Men man hoppas vara klar 1972.
Värde för ekonomin
Alaska är ivrigt intresserat av projektet. Det skapar arbete för många. Oljebolagen stoppade mer än fyra och en halv milliard kronor i statskassan, när de lade in anbud om privilegiet att få arrendera 170.000 hektar av nordsluttningens landområde för utbyggnaden. Världens ökade efterfrågan på olja, jämte osäkerheten i fråga om leverans av olja från det politiskt oroliga Mellersta Östern, gör detta projekt alltmer attraktivt. Västvärldens nationer hoppas att Alaskas oljeförråd skall lätta upp situationen.
Men det hela är ett mycket dyrt företag. Oljearrenden har kostat över fem milliarder kronor. Varje ”försöksbrunn” kostar mellan 10 och 20 millioner kronor. Kostnader för förundersökning och nu också i samband med rörledningen har sannerligen gjort hela företaget till ett som kostar hundratals millioner kronor.
Sedan är det andra kostnader som inte är omedelbart mätbara i kronor och ören. Naturvårdare har uttalat sig högljutt om kostnaden för landet och dess naturskönhet. Genom ekologiska studier, med oljebolagens medverkan, söker man finna möjligheter att begränsa skadorna på tundravegetationen. Det tunna lagret av mossor och lavar på ytan tjänar till att isolera den ständigt frusna jorden. Om man tar bort detta skyddande lager, blir resultatet att markytan töar, vilket kan frambringa erosion och marksänkningar. Där man måste störa tundravegetationen, får man göra ansträngningar för att finna plantor och gräs som kan ersätta den och som kan växa i detta hårda klimat.
Och hur är det med kostnaden när det gäller djurlivet? Kommer de tusentals renarna att ha frihet att ströva fram och tillbaka över tundran varje år som de har gjort under århundraden? Kan vattenfåglarna fortsätta att njuta av icke förorenade sjöar och tjärnar? Kommer polarräv, grisslybjörn, varg och ekorre att fortsätta att tumla om på sluttningarna?
Naturvårdare talar för att man skall skaffa bort avfall och skräp omsorgsfullt. Tomma oljefat, bortkastade maskindelar och annat avfall från den tidiga utforskningen översållar sluttningen. Stål och andra kraftiga material förstörs knappast i detta kalla klimat. Oljebolagen blir alltmer medvetna om sitt ansvar i detta avseende och vidtar en del åtgärder för att bevara terrängen, skydda viltlivet och hålla nere de kostnader som består i förstörd natur. Man har redan påbörjat reningsprojekt och gjort förberedelser för framtiden.
Det omfattande arbete som nödvändiggjorts för att utveckla oljeutvinningen långt här uppe i norr är sannerligen imponerande. Och Alaskas invånare lyckönskar sig själva till att folk över hela världen snart kommer att använda något av detta ”svarta guld” från deras bakgård.
[Bild på sidan 18]
På Alaskas nordsluttning, en platt tundra, är borrtornet det enda ”trädet” på hundratals kilometers avstånd