Att hålla sig ung medan man åldras

Från ”Vakna!”:s korrespondent Västtyskland

TROTS sina 94 år såg mannen med de gnistrande ögonen mitt emot mig förvånansvärt ung och fräsch ut. Precis den rätte, tänkte jag, att läsa och bedöma mitt manuskript innan jag lämnar det till publicering. Det var en artikel med rubriken ”Att hålla sig ung medan man åldras”. Men först ville jag veta vad som var Wilhelm Hillmanns hemlighet med att förbli ”ung”. Jag ställde min fråga och väntade.

”Hemligheten med att förbli ung?” upprepade han min fråga och funderade lite på den. ”Det var trevligt att du skulle fråga en ’gammal örn’ som jag.”

Jag undrade över uttrycket ”gammal örn”. Senare skulle jag förstå.

”Först och främst tror jag att för att förbli ung måste man ha ett mål i livet. Som tonåring hade jag redan mitt.” Han gjorde en paus och log när han sade: ”Jag insåg inte då att mina mål skulle förändras, att jag inte skulle finna mitt verkliga mål på över 60 år. Men i tonåren var jag helt fascinerad av segelfartyg. Mitt mål, bestämde jag då, skulle bli att bygga segelfartyg när jag växte upp. När jag gått ut skolan arbetade jag som lärling vid varvet i den nordtyska hamnstaden Bremerhaven. År 1905 förverkligades en av mina drömmar. Jag fick lov att vara med om min första sjöresa — och inte på vilken båt som helst — utan på Preussen, det mest berömda segelfartyget på den tiden och det största femmastade skepp som någonsin byggts.”

Han sköt över en bild till mig. Det var en bild av Preussen som var mycket imponerande.

”Vi skulle hämta salpeter i Chile”, fortsatte han. ”Det var en 68 dagars resa runt Kap Horn. Vilken upplevelse för en 19-åring! Jag kommer ihåg stormarna — blåsten och haglet mörbultade oss ordentligt i ansiktet! Och det var ingen lätt uppgift att kämpa för att hålla seglen under kontroll. En gång när jag ansträngde mig till det yttersta högt uppe bland seglen, ropade en sjöman i närheten till mig genom blåsten: ’Bara Gud kan hjälpa oss nu.’ Jag svarade: ’Och det kommer han att göra.’ Inte ens i min ungdom ifrågasatte jag en enda gång människans beroende av Gud.”

Nya mål

Jag ville veta om min gamle vän verkligen hade fått bygga fartyg när han växte upp.

”Man avrådde mig från det”, sade han, ”och det med rätta, för segelfartygen var redan på fallrepet i början av 1900-talet. Och jag var inte intresserad av att bygga ångbåtar. Men hur skulle det vara om jag skulle kombinera min kärlek till havet med flygning? De landflygplan vi hade på den tiden kunde inte ta sig över Atlanten till Amerika. Så vad vi behövde, tänkte jag, var flygbåtar, eller sjöflygplan som de ibland kallas. Jag hade fått ett nytt mål.

Den 10 oktober 1913 var en stor dag i mitt liv. Jag höll hårt om mitt flygcertifikat. Jag hade nu det som längre fram skulle göra mig berättigad att bli en ’gammal örn’.”

Det där uttrycket en gång till — nu ville jag ha reda på vad det betydde och frågade honom.

”Jo, år 1934 bildades en flygarförening med namnet ’Gamla örnar’”, förklarade han. ”Varje pilot som hade fått sitt certifikat före första världskrigets början kunde bli medlem. Jag var mindre än ett år från att inte uppfylla det kravet.

En engelsman — som längre fram adlades som sir Thomas Sopwith — hade byggt en enkelskrovig flygbåt. Så jag for till England, lärde mig flyga sjöflygplan där och återvände hem som Tysklands förste flygbåtspilot. Nu kunde jag börja bygga mitt eget plan.

Den tyska regeringen blev snart intresserad av att köpa en av Sopwiths flygbåtar, men det skulle ske i hemlighet. En privatperson, kapten von Pustau, beställde därför planet och skickade mig till England för att övervaka konstruktionen av det.

När planet var färdigt kom en av kapten von Pustaus ’vänner’ — i verkligheten en av regeringens inspektörer — för att godkänna planet för leverans. Jag blev ombedd att ta honom på en provflygning. När vi kommit upp i luften sade han åt mig att flyga över Portsmouth. Det var i normala fall förbjudet, för Portsmouth var en viktig örlogshamn. Men han var så envis att jag gav efter.

Nästa morgon kom von Pustau inrusande på mitt hotell och var så upphetsad att han knappast kunde tala redigt. ’Hillmann, packa dina saker — din flygning över Portsmouth — de tänker arrestera oss för spionage!’ Han proppade min hand full med pundsedlar och försvann. Jag undrade vad som nu skulle hända.

Polisen lät mig inte lämna hotellet. Flera dagar gick. Jag började planera att i hemlighet smita i väg på natten. Planet var ju vårt; vi hade betalat det. Och med min hastighet — det kunde flyga 110 kilometer i timmen — skulle de aldrig få tag på mig.

Under tiden ingrep min före detta flyglärare i England — vi hade blivit goda vänner — till min hjälp och redde upp saken åt mig. Jag gav mig genast i väg till Tyskland. Jag var ännu inte 30 år fyllda och kunde nu fortsätta med att leva det fullödiga liv som jag hoppades ännu låg framför mig. Och då — KRIG!”

Flygning under och efter kriget

”Som stridspilot under kriget 1914—1918 fick jag på nära håll lära känna krigets fasor. En upplevelse gjorde bestående intryck på mig. I en luftstrid blev jag nerskjuten av det berömda franska flygaresset Védrines. Men så snart han såg att mitt plan var oskadliggjort, flög han sin väg i stället för att komma tillbaka och döda mig. Jag gjorde en kraschlandning och låg medvetslös under vraket. De franska trupperna i närheten i sina skyttegravar gjorde inga försök att hindra mina vänner från att komma till min undsättning.

Hur tacksam var jag inte mot Gud för att jag ännu var vid liv! Men den hänsyn som Védrines och de franska trupperna hade visat gjorde också intryck på mig. Varför försökte vi egentligen ta död på varandra? Krig verkade så onaturligt. Jag beslöt att jag hädanefter skulle göra allt som stod i min makt för att befrämja vänskap mellan Tyskland och Frankrike.

Det blev ännu ett mål för mig efter målet att bygga sjöflygplan. Flera år senare blev jag belönad för vad jag gjorde på det här området genom att jag blev utnämnd till hedersmedborgare i Paris. Men inte heller det här var det mål som skulle förändra mitt liv — det målet hade jag ännu inte siktat.”

Tiden gick, och mitt manuskript hade inte kommit längre än till bordet mellan oss. Men vem kunde klandra mig för att jag lät mig distraheras? ”Gjorde dina upplevelser under kriget att du ville sluta flyga?” frågade jag.

”Nej, man kan inte hålla en ’gammal örn’ på marken. Ja, jag reser faktiskt fortfarande varje år till södra Frankrike, där jag njuter av spänningen att segelflyga.”

”Vid 94 års ålder?” utropade jag.

”Du frågade ju vad som höll mig ung”, svarade han. ”Jag har alltid försökt leva för framtiden och inte gräma mig över det förflutna. Det har hjälpt mig att hålla mig ung. Dessutom har vi väl alla några gånger i livet varit bara en hårsmån från döden på ett eller annat sätt. Precis som jag var år 1926 — och alltsammans för en fallskärms skull.”

Jag lade ifrån mig en bild av honom i ett gammalt flygplan som påminde om sedan länge svunna dagar. Och jag lyssnade.

”Det var en dimmig januarimorgon, och jag hade gett mig i väg för att förnya mitt flygcertifikat. Väderrapporten sade att taket låg på 180 meter. Men på 360 meters höjd var jag fortfarande omgiven av tjock dimma. Plötsligt började planet krångla. Jag höll på att förlora kontrollen över det.

På den tiden var inte alla plan utrustade med fallskärm. Men som tur var var det här det. När man hoppade från planet skulle fallskärmen utlösas av en 25 meter lång lina, vars ena ända var fäst i fallskärmen och den andra i planet. Jag kommer ihåg att jag bad till Gud och frågade: ’Skall jag hoppa eller inte?’

Precis som ett svar for en tanke genom min hjärna. Jag lade planet i en brant dykning och rätade upp det på 150 meters höjd. När det ryckte till uppåt hörde jag ett kraftigt knakande. Det hade bildats is på vingarna, och den lossnade nu. Det var därför planet hade krånglat. Jag landade i säkerhet. Precis då gick en flygledare förbi, tittade på planet och ropade: ’Vem satan har glömt att knyta fast fallskärmslinan i planet?’ Om jag hade hoppat skulle den här ’gamle örnen’ bara ha varit en ’död kråka’!”

Det var glädjande att se att han inte hade låtit ålderdomen ta ifrån honom hans sinne för humor.

Nästan i ett koncentrationsläger

”Under nazistregimen var jag chefsingenjör vid Weser-Flug, en flygplansfabrik i Bremen. Trots att jag var satt över mer än 5.000 arbetare vägrade jag att gå med i nazistpartiet. Jag kunde inte sympatisera med Hitlers politik, så jag höll på att hamna i allvarlig knipa.

År 1939 skickade Weser-Flug mig till Berlin för att leda bygget av en ny fabrik. Den skulle ligga på platsen för Tempelhofflygplatsen, som senare skulle bli världsberömd i samband med luftbron till Berlin 1948—49. De nazistiska förmännen som blivit satta att arbeta under min ledning ville bygga ett stort podium intill en av de centrala byggnaderna, där Hitler skulle kunna hålla sina tal när han var i Berlin. Eftersom jag inte såg något behov av det, strök jag det ur planerna. ’Vi behöver inte någon scen för att bygga flygplan’, sade jag till dem.

För denna och andra ’förseelser’ drog man mig snart inför rätta. Men min chef vid Weser-Flug kom till min undsättning och sade till Göring: ’Om ni tar Hillmann så kan ni glömma Tempelhof.’ Så jag blev släppt och kunde bygga flygplatsen färdig mer eller mindre så som den ser ut än i dag.”

Slutet — och ändå början

”Kriget var slut. Jag var 59 år och hade inget arbete, så jag kunde inte bygga vare sig fartyg eller flygplan. Ungdomen med alla dess mål och drömmar hade kommit och gått — och alltsammans så fort! Men jag kunde inte förlika mig med tanken på att inte arbeta. Jag behövde känna att jag fortfarande kunde vara en nyttig samhällsmedlem.

Under nio svåra efterkrigsår sökte jag innan jag hittade ett lämpligt arbete i en stad ganska långt hemifrån. Jag var då redan 68 år och hade kvar arbetet tills jag fyllde 81.Då slutade min karriär. Men något ännu större skulle då börja, ett mål som jag aldrig hade trott vara möjligt dessförinnan. Du förstår, det var ...”

Han blev avbruten av att hans hustru kom in i rummet. ”Vill ni inte ha en kopp te?” frågade hon. Jag tackade henne för förfriskningarna hon satte fram för mig och drog nytta av avbrottet genom att skjuta mitt manuskript över bordet till Wilhelm och börja småprata med hans hustru. Ur ögonvrån såg jag honom ta upp de maskinskrivna arken och rätta till glasögonen. Så här läste han under rubriken på min artikel:

”ATT HÅLLA SIG UNG MEDAN MAN ÅLDRAS”

NÄR jag var på besök hos några vänner, vände jag mig till sonen i huset och frågade: ”Werner, hur gammal är du — 13?” En lätt indignerad Werner blev inte svaret skyldig: ”Nej! Jag går redan på mitt fjortonde!”

Ungdomar kan knappast vänta på att bli äldre, och en del kan gå mycket långt för att få en att tro att de är äldre än de i verkligheten är — kanske genom att klä sig som äldre människor, genom att omsorgsfullt odla ett skägg eller en mustasch eller bara genom att lägga sig till med en sofistikerad vuxen attityd. Ingenting gör att luften går ur en inbillad vuxens knoppande självkänsla fortare än att man behandlar honom som en person i hans egen ålder; ingenting smickrar honom så mycket som att man behandlar honom som den vuxna människa han så ivrigt strävar efter att vara.

Men ungdomen är förgänglig. När hälsan sviker och omständigheterna tvingar honom att sakta farten, förvandlas den som så gärna ville vara vuxen alltför snart till en som ger sig ut för att vara en ungdom. Hur längtar man inte efter ”den gamla goda tiden”! Minns du när du ännu kunde läsa utan glasögon? Kunde äta utan att ha besvär med glappande löständer? Aldrig plågades av ryggvärk eller nedsjunkna fotvalv? Och när du kunde komma ihåg saker och ting utan att skriva upp dem, i stället för att som nu glömma att läsa det som du skrivit upp för att komma ihåg?

Och vilken annan än en gammal människa kan verkligen sätta sig in i de sorger som ålderdomen ofta kan föra med sig? Vilken tonåring kan över huvud taget känna till sorgen över att ha förlorat en äktenskapspartner som man varit förenad med i flera decennier eller den ensamhet som följer med förlusten av detta hängivna kamratskap? Eller känna den otrygghet som kommer när synen sviker, hörseln avtar och ålderdomssvagheten sätter in? Eller veta vad det betyder att kämpa för att få det att gå ihop på en liten pension? Eller förstå den tomhet man upplever när man frågar sig: ”Kommer jag att leva nästa vår, så jag får höra lärkan sjunga igen?”

Men hur problematisk ålderdomen än kan vara, så har den sina fördelar. År av erfarenhet har förbättrat din förståelse och insikt i de problem som människor kan ha. Tänk på vilken kunskap du har samlat. Du har blivit förståndigare, är förmodligen bättre balanserad, och nästan säkert har din uppskattning av livet fördjupats.

Hur underbart skulle det inte vara om det vore möjligt att få det bästa från båda världarna — ungdomens fysiska kraft och ålderdomens vishet och andra fördelar! Och i begränsad utsträckning kan du faktiskt det, för även om du kanske inte kan förlänga ditt liv, så kan du åtminstone förlänga din ungdom. Men hur?

Att åldras är inte bara något som gäller kroppen. Det gäller också sinnet och inställningen. Vänta dig att få leva länge, åstunda att förbli ung, så har du mycket större chanser att få göra båda delarna. Det har sagts att en människa börjar åldras den dag hon börjar oroa sig för det.

Tänk ungdomligt, tänk lyckligt

Du kan helt enkelt inte bara gunga bort dina sista år i livet på verandan framför huset, glömsk av vad som pågår i världen. Håll dig à jour med saker och ting. Begränsa inte ditt umgänge till vänner i din egen ålder, där det finns risk att samtalet kör fast i de senaste dödsannonserna. Umgås med unga människor också. Lyssna på vad de har att säga. Lär känna deras problem. De kommer att sätta värde på ditt intresse, och du vinner deras respekt. Och du kan heller inte undgå att smittas av deras ungdomliga entusiasm, glädje och optimism.

Du kan inte förbättra ålderdomens avigsidor om du glömmer hur man gör när man ler. Gläd dig åt det lilla. Försök att känna samma förtjusning som när du som barn såg kattungen jaga sin egen svans. Låt ditt ansikte lysa upp med samma glöd som när du som ung blev överraskad med en present.

Byt ut tankar på att ”dö med värdighet” mot positiva tankar på att ”ha ett syfte med att leva”. Kom ihåg att en glad och förnöjsam anda kan göra mycket för att återuppliva en olycklig och missnöjd kropp. På livets ocean är ”ett glatt sinne”, som en 100-åring uttryckte det, ”det som håller oss vid liv”.

Håll dig fysiskt aktiv

Det är absolut nödvändigt att regelbundet ta del i fysisk verksamhet, men med måtta. Det stärker hjärtat och lungorna, håller dig i trim och hindrar musklerna från att bli slappa. Vad du än föredrar (någon sport eller helt enkelt långa promenader), får du hjälp av att hålla dig fysiskt aktiv.a

Om du har nått pensionsåldern är det särskilt viktigt att du håller dig i rörelse. Man måste inte bli overksam bara för att man är pensionerad. Håll dig sysselsatt och arbeta med något som intresserar dig. Sakta inte farten mer än vad som är rimligt och nödvändigt. Tänk som mannen som blev uppmanad att sakta farten men svarade med ett spår av trots i rösten: ”Omöjligt. Så länge jag bara kan röra mig kommer de aldrig att kunna begrava mig.”

Håll dig mentalt aktiv

Precis som kroppen förfaller när man inte använder den, så gör också sinnet det. Berika ditt liv genom att öka din kunskap. Lär dig sådant som du inte haft tid eller tillfälle att göra tidigare — ett hantverk, ett främmande språk eller hur man spelar ett musikinstrument. Visste du till exempel att nästan två millioner amerikaner över 55 år har börjat skolan igen? Många av dem studerar nu vid högskolor och universitet.

Ett universitet för enbart pensionärer öppnades faktiskt i Genève år 1975. Första terminen var 600 studenter inskrivna, men år 1979 hade antalet stigit till över 2.000. I en tysk vetenskapstidskrift berättades det att universitetsledare hade funnit att ”den allmänna uppfattningen att gamla människor inte kan lära sig något inte alls stämmer, utan att deras inlärningsförmåga och mottaglighet för fakta i allmänhet var helt normala”.

Tänk på vad du äter och dricker

Undersökningar i byn Vilcabamba i Ecuador, ett av de tre områden i världen som är kända för befolkningens höga livslängd, visar att människorna där äter sparsamt. De lever på föda som har lågt kaloriinnehåll och är relativt fattig på socker och fetter men rik på sammansatta kolhydrater, till exempel frukt, grönsaker och spannmål. Många använder vitaminer för att fylla ut de näringsmässiga behoven. Forskningsresultaten tyder på att E-vitamin är särskilt effektivt när det gäller att bromsa åldrandet.

I olikhet med rökning, som skadar hälsan även när den sker med måtta, är alkoholhaltiga drycker i allmänhet skadliga endast när man dricker för mycket av dem. När det gäller att dricka alkohol gör man väl i att lyda en ung afrikans riktiga och logiska råd: ”Kom ihåg att om du dricker mindre, så kommer du att leva längre. Och om du lever längre, så kommer du att kunna dricka mer.”

Var så oberoende som möjligt

Låt inte yngre människor, även om de menar väl, återföra dig till barndomen genom att vara överdrivet beskyddande och nedlåtande i sitt sätt att behandla dig. Om du fortfarande kan bo för dig själv, så gör det. Om du kan sköta om hemmet, så gör det. Om du kan laga din mat själv, så gör det. Om du kan klippa gräsmattan och tvätta bilen själv, så gör det.

Men om du å andra sidan har blivit svag och kraftlös i kropp eller sinne och behöver hjälp, ta då emot den hjälp som erbjuds, och gör det älskvärt och med tacksamhet. Låt människor hjälpa dig enligt dina behov, inte enligt din ålder. På så sätt kan du bevara din självaktning och behöver inte känna dig som någon onödig börda för andra.

Lev inte i det förflutna

Kära minnen är bra, men om man har alltför många materiella anknytningar till det förflutna, till exempel gamla brev och fotografier, eller använder för mycket tid till att se tillbaka och minnas, så kan man bli modfälld. Lev inte i det förflutna, utan försök ta itu med nuet och gör samtidigt upp planer för framtiden. Tänk efter vad du skulle vilja göra i morgon eller nästa vecka, så kommer du varje dag att ha något att leva för.

Minnen från det förflutna kan överföras till nuet. Tänk inte som änkan, som säger: ”Jag har inte bakat en kaka sedan Kalle dog”, utan överraska i stället dina grannar eller vänner genom att baka en tårta åt dem. Säg till dem: ”Jag tänkte att ni kanske skulle tycka om den. Det gjorde alltid Kalle. Ja, chokladtårta var faktiskt det bästa han visste.” Genom att göra andra glada kommer du att göra dig själv glad. Plötsligt har det där kära gamla minnet fått nya dimensioner.

Acceptera det uppenbara

Medge att du inte längre är lika ung som du varit. Men vem är väl det? Tänk inte att du måste mäta dig med andra som bara är hälften så gamla som du. Det finns ingen orsak att ”bevisa” att du fortfarande är ung när det är helt uppenbart att du inte är det. Åldras med behag och utan ursäkter.

Sluta aldrig att vara tacksam för att du fått möjlighet att bli gammal. Millioner unga människor som fått dö i förtid fick aldrig den chansen. Var inte som den unge mannen som stiger upp på morgonen och beklagar sig över att han måste. Var som den gamle mannen som gläder sig åt att han fortfarande kan.

— Slut —

Då och då medan Wilhelm läste småskrattade han och log för sig själv och nickade emellanåt. Jag tog det här som goda tecken men hyste precis som de flesta skribenter vissa farhågor för hans betyg.

”Artikeln är bra — upplysande och nyttig. Men det är en sak till.”

Hans nya mål — att hålla sig ung för evigt

”Medan jag fortfarande arbetade utanför staden, jag arbetade där tills jag blev 81”, förklarade Wilhelm Hillmann, ”började min hustru att studera bibeln systematiskt. Under veckosluten reste jag hem till henne. En gång var jag hemma en hel vecka och kunde då vara med vid det studium hon hade med Jehovas vittnen. Det var riktigt intressant. Längre fram, sedan jag slutat arbeta, var jag med regelbundet.

Under studierna fick jag reda på att Guds ursprungliga uppsåt för människan var att hon skulle leva för evigt och aldrig behöva åldras. Det var hänförande att få reda på att Guds rike snart skall förverkliga detta ursprungliga uppsåt. Bibliska profetior, som den i Uppenbarelseboken 21:4, skall då uppfyllas: ’Och han [Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’

Till de ’förra tingen’ som skall försvinna, fick jag veta, hör ålderdomen med alla dess problem och svårigheter. Mitt hopp började växa när man talade om att jag kunde få uppleva hur Job 33:25 gick i uppfyllelse — på mig själv och andra: ’Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.’

Bibeln, som jag dittills hade funnit intressant men bara trott vara en historisk bok, blev nu undan för undan en trons bok. Till slut, när jag var en bra bit över 80, blev jag döpt som ett Jehovas vittne.

När jag träffar några av mina gamla vänner från förr i tiden, säger de att det inte ser ut som om jag skulle åldras alls. Och då säger jag att de kanske har alldeles rätt i det, och så förklarar jag varför.”

Han sköt bibeln tvärs över bordet, pekade på Jesaja 40:30, 31 och lät mig läsa: ”Ynglingar kunna bliva trötta och uppgivas, och unga män kunna falla; men de som bida efter HERREN [Jehova] hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna.”

”Ingen skall tro att han är för gammal för att lära om Jehova och hoppas på honom”, sade han. ”Det kan du ta en ’gammal örns’ ord på! Jag menar hoppet att veta att i Guds nya ordning kan vi i all evighet bli äldre och ändå i all evighet förbli unga.”

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 6]

”I en luftstrid blev jag nerskjuten av det berömda franska flygaresset Védrines”

[Infälld text på sidan 7]

”Ungdomen med alla dess mål och drömmar hade kommit och gått — och alltsammans så fort”

[Infälld text på sidan 10]

Tomhetskänslan när man frågar sig: ”Kommer jag att leva nästa vår, så jag får höra lärkan sjunga igen?”

[Infälld text på sidan 11]

”Jag fick reda på att Guds ursprungliga uppsåt för människan var att hon skulle leva för evigt och aldrig behöva åldras”

[Bild på sidan 8]

Det berömda femmastade segelfartyget Preussen, som Hillmann rundade Kap Horn med

[Bild på sidan 9]

Den ”gamle örnen” med ett av sina tidigare plan. Vid 94 års ålder segelflyger han fortfarande varje år