Arboga — nytt centrum för Jehovas vittnen i Sverige
VID den livligt trafikerade Europaväg 3, en pulsåder mellan Sveriges två största städer, Stockholm och Göteborg, ligger den lilla idylliska landsortsstaden Arboga. Den är en av Sveriges äldsta städer. Den utgjorde en stadsbildning redan på 900-talet.
Från 1200-talet till fram emot mitten av 1600-talet var staden en av landets mest betydande handelsstäder. Den var länge platsen för många historiskt viktiga politiska och religiösa möten. År 1435 hölls där vad som allmänt kallats Sveriges första riksdag. Under medeltiden var den också ett katolskt centrum med flera kloster, där bl. a. fransiskanermunkar höll till. Den var känd i många länder. Men från mitten av 1600-talet började den minska i betydelse som handelsstad och som politiskt och religiöst centrum. I dag är den så gott som okänd utanför landets gränser.
Nu har det emellertid hänt något i denna lilla stad som gör att den åter kommer att bli känd jorden runt. Där har nämligen Jehovas vittnen byggt vad en tidning kallade en stad i staden, dvs. ett nytt avdelningskontor — med tryckeri, ekonomibyggnader och bostäder — som i fortsättningen skall tjäna som centrum för deras kristna förkunnarverksamhet i Sverige. Hösten 1980 blev anläggningen färdig att tas i bruk. Som säte för en av Jehovas vittnens 98 liknande anläggningar i världen har alltså Arboga nu knutits samman med Jehovas vittnens internationella verksamhet i 205 länder.
Ett bygge i särklass
Aldrig förr har något liknande hänt på byggfronten i Sverige. Detta bygge har nämligen blivit, som en tidningsreporter skrev, ”det i särklass största som genomförts på frivillig väg i detta land”. Under två och ett halvt års tid har omkring 5.000 Jehovas vittnen från olika håll i landet och från grannländerna rest till Arboga för att frivilligt, under kortare eller längre perioder, hjälpa till med att färdigställa det 20.000 kvadratmeter stora byggnadskomplexet och förvandla den 120.000 kvadratmeter stora skogstomten till en vacker parkanläggning med en konstgjord liten insjö.
I mitten av 1970-talet stod det klart för Jehovas vittnen i Sverige att deras dåvarande centrum för verksamheten, den 3.500 kvadratmeter stora kontors- och tryckerianläggningen i Jakobsberg, strax nordväst om Stockholm, var alltför trång. Möjligheterna att bygga ut var mycket begränsade. Efter ett par års sökande efter en ny plats i landet bestämde man sig för Arboga, dels på grund av det centrala läget, dels på grund av tillgången till ett lämpligt stycke mark, men också på grund av priset. Marken visade sig vara många gånger billigare där än i storstadsregionerna. Redan från början visade de lokala myndigheterna och länsmyndigheterna stor välvilja och enastående entusiasm för detta ”annorlunda” projekt.
För att hålla kostnaderna nere bestämde man sig för att bygga helt i egen regi med frivillig arbetskraft. Brev gick ut till Jehovas vittnens mer än 300 församlingar i landet med inbjudan till alla som kunde ställa upp. Ett arkitekt- och ritkontor upprättades. Begagnade byggkranar, grävmaskiner, lastbilar och andra nyttofordon inhandlades billigt och rustades upp av händiga vittnen. Ett äldre hotell med rum och lägenheter för 110 personer köptes och renoverades för att användas som logement. En mindre industribyggnad hyrdes i närheten, där kunniga bröder och systrar kunde producera många av snickeri- och inredningsdetaljerna. En egen betongstation anlades. En byggnad för projekteringskontor, omklädningsrum, kök och matsal åt de arbetande uppfördes på tomten. Den konstruerades så att den efter byggtiden skulle kunna monteras ner och förvandlas till två samlingslokaler, Rikets salar, för församlingar av Jehovas vittnen. Flera millioner kronor kunde alltså sparas genom sådana förberedande åtgärder.
Klart för byggstart
Efter flera månaders intensivt men gott samarbete med de lokala myndigheterna för att få projektet godkänt fick man den 7 september 1978 klartecken från regeringsnivå att sätta i gång. Redan dagen därpå föll det första trädet för motorsågen på skogstomten. Bland de frivilliga skogsarbetarna i röjningen var t. o. m. en häst, det nordsvenska stoet Lea, som vid 23 års ålder hunnit bli en van skogsröjare. En hel vinter hjälpte hon till och var ibland så ivrig att dra timmersläden att hennes ägare måste hålla igen tömmarna.
Sträng vinter
Den första vintern under byggnadstiden blev ett av de största hindren att övervinna. Temperaturen sjönk till under minus 30 grader vissa dagar. Marken frös och blev hård som flinta. För att man skulle kunna fortsätta schaktnings- och gjutningsarbetena måste delar av arbetsplatsen täckas med presenningar. Oljefat förvandlades till värmepannor, och varmluft blåstes in under presenningarna. Vintern 78/79 gick till historien som en av de kallaste vintrarna i Sverige under hela 1900-talet.
Men arbetet fortskred oavbrutet. Våren 1979 kom och grunden tog form. I den egna betongstationen blandades de 1.000-tals ton betong som behövdes innan grunden var färdig. Bärbalkar och takstolar sattes på plats, och innan vintern 79/80 började var större delen av anläggningen inom väggar och tak och de flesta av de 250—300 arbetande bröderna och systrarna kunde fortsätta inomhus.
Golven — en sevärdhet
Ytbehandlingen av de stora golven krävde ett oerhört arbete. ”Detta är inte golv, det är ju åkrar!” utbrast en av golvarbetarna. Men så småningom kom golven att bli en av de stora sevärdheterna i bygget, i synnerhet i entré, samlingssal och korridorer. Vid ett marmorbrott inte långt från byggplatsen fick vittnena till en ringa kostnad hämta över 100 ton marmorspill, dvs. tusentals kasserade marmorskärvor av skiftande storlek och form. Dessa pusslades sedan ihop på golven till ett vackert mosaikmönster. I skarvarna göts terrazzo, en blandning av marmorkross och cement, och sedan slipades det hela plant och skinande blankt med stora slipaggregat.
För att undvika höga kostnader för diamantslipskivorna till slipaggregaten åtog sig en broder att resa runt till ett 30-tal stensliperier i landet för att köpa upp diamantsegment från nerslitna, skrotade sågklingor. ”Skörden” blev cirka 20.000 små diamantstenar. Man använde så en ny metod att härdlimma dessa på sliptallrikar, som sedan brukades för slipningen av alla tre typerna stengolv: granit, marmor och terrazzo. Nyvärdet av diamanterna till detta arbete rörde sig om hundratusentals kronor, som nu i huvudsak sparades.
Tryckpressarna ”flöt” in
Den första delen av anläggningen som blev färdig var det 4.500 kvadratmeter stora tryckeriplanet. Försommaren 1980 blev det dags att flytta över pressarna från Jakobsberg. Men hur skulle man få ut och sedan in dessa tunga bjässar utan att behöva plocka ner dem?
En idérik broder föreslog att man inköpte fyra luftkuddar, som sedan eventuellt kunde säljas. Sagt och gjort! In med en kudde under varje hörn av pressen, på med tryckluften, och pressen lättade från golvet och ”flöt” fram, när man knuffade lätt på den.
Det var ett historiskt ögonblick för de hundratals bröderna och systrarna på byggplatser då de, en vacker aprildag, fick se den första pressen ”flyta” in på plats på det släta, blanka tryckerigolvet. ”Det är så man fryser!” utbrast en syster som varit med från byggets början. Många upplevde det likadant. Och den 8 juni 1980 matades tryckarket till det första ”Arboga-exemplaret” av tidskriften Vakna! (på norska) genom valsarna.
Dags att lämna Jakobsberg
I rask takt flyttades avdelning efter avdelning över från Jakobsberg. Den 1 oktober 1980 skulle nycklarna till den gamla anläggningen överlämnas till de nya ägarna. Dagen innan gick sista flyttlasset! Då hade 100 flyttlass transporterats med egna lastbilar de 150 kilometerna mellan Jakobsberg och Arboga. De 70 medlemmarna av Betelfamiljen, som den fasta personalen vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor kallas, hade fått välja tapeter och färger till sina nya ljusa, luftiga bostadsrum, och när de anlände fick de uppleva en verklig känsla av förnyelse. I Jakobsberg lämnade de bakom sig relativt små och nerslitna rum, som varit i bruk i 26 år. ”Hur känns det?” Frågan ställdes nyfiket till ett av de inflyttande paren. ”Allting här i livet blir ju inte alltid som man drömt om”, svarade de och tillade: ”Den här gången blev det ännu bättre!”
”En fantastisk organisation”
”Det hela bygger på en fantastisk organisation, där allt klaffar in i minsta detalj”, skrev en tidningsreporter efter ett besök på byggplatsen. Det är sant, men det är inte hela sanningen. En organisation behöver lojalt och helhjärtat stöd för sitt uppsåt från hängivna människor för att lyckas. ”Sådant stöd har sannerligen inte saknats här”, sade en av organisatörerna och fortsatte: ”Bland de många som ställt upp på vår byggplats har varit Jehovas vittnen med de mest skiftande yrken, sysselsättningar och ställningar i livet. Här har varit arkitekter, byggmästare, ingenjörer, bagare, affärsmän, brevbärare, kontorister, konstnärer, pensionärer, skolungdomar och hemmafruar och många, många andra. Men de har alla haft ett gemensamt: tron på det goda uppsåtet med detta bygge. Därför har de med glädje tagit vilket arbete de än tilldelats och gjort sitt allra bästa. Också människor som inte är Jehovas vittnen har hjälpt till. Den frivilliga arbetsinsatsen, inemot 1,5 millioner arbetstimmar, kan värderas till omkring 50 millioner kronor.”
Men tusentals andra har bidragit på annat sätt. Från hela landet har det kommit frivilliga penninggåvor och lån. Man har skickat tonvis med matvaror. En församling av Jehovas vittnen skickade 4.500 hembakade kaffebullar. En bonde i närheten av byggplatsen skänkte 2 ton av sin morotsskörd, då han såg hur flitigt alla arbetade. Andra har skickat honung, frukt och sylt. Också kontorsmaterial, möbler, kläder och skor har strömmat in bland bidragen.
Många besökande
Sommaren 1980 hade Jehovas vittnens nybygge blivit Arbogas näst största turistattraktion, enligt stadens turistbyrå. Enskilda personer, familjer och grupper från olika myndigheter och föreningar har guidats runt så gott som dagligen. Och vad har det allmänna intrycket varit? En lokaltidning skrev: ”Alla som besökt det stora bygget har kommit tillbaka fulla av entusiasm över vad de sett.”
”Ledning ovanifrån”
Ett medelålders par som av misstag råkat komma in på området började gå runt och titta på anläggningen. De blev väldigt förvånade. När de gick, sade de till vittnena: ”När man ser detta, kan man förstå att ni har ledning ovanifrån här.”
Detta spontana uttalande sammanfattar just vad alla som medverkat i färdigställandet av projektet känt. Jehovas vittnen tar inte åt sig äran för det som skett i Arboga. De har hela tiden vänt sig till sin himmelske Fader, Jehova Gud, och bett om kraft, förstånd och vishet att genomföra arbetet. Utan en grundmurad tro och förtröstan på honom och hans uppsåt hade de aldrig klarat det. Det är denna tro som förenat dem till att verka för Jehovas uppsåt att inom kort låta Jesus Kristus, den himmelske konungen, ta över all världens tyglar i sina händer och genom sin regering, Guds rike, föra rättfärdiga människor in i en ny tingens ordning här på jorden. (Jer. 25:5) Det är enbart för att, genom framställning och spridning av biblar, tidskrifter, böcker och andra tryckalster, kunna dela med sig av dessa goda nyheter som Jehovas vittnen så helhjärtat satsar på att bygga anläggningar som denna i Arboga. — Matt. 28:19, 20; 24:14.
Överlämnat åt Jehova på hans villkor
En av de mörkaste dagarna på hela året, den 23 december 1980, då solen går upp klockan 08.55 och ner klockan 14.50 i Arboga, blev den ljusaste och lyckligaste av alla dagar under byggtiden. Då överlämnades allt åt Jehova Gud.
Ett möte hölls i den vackra samlingssalen. Bland de 354 närvarande fanns gäster från avdelningskontoren i grannländerna. Samordnaren för predikoverksamheten i Sverige, Bengt Hanson, gav en återblick på tillväxten av Jehovas vittnens verksamhet i Sverige från dess ringa begynnelse på 1890-talet. Han riktade sig till alla de 17.329 vittnena i Sverige och sade som uttryck för uppskattning av det stöd som getts bygget: Den som lånar åt Herren i betydelsen att understödja Rikets verk kommer att bli välsignad. — Ords. 19:17.
Milton Henschel, från Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i USA, gjorde en återblick på Guds folks byggverksamhet ända sedan tiden för tabernaklet under Israels ökenvandring. Han påminde också om byggandet av det praktfulla templet på Salomos tid. Allt detta överlämnades också åt Jehova och hans tillbedjan, alldeles som nu sker med detta bygge. Men han tog inte emot det villkorslöst, framhöll talaren. Jehova godtog det bara på ett villkor, nämligen att människorna som var förbundna med det förblev trogna honom och hans sanna tillbedjan. Om inte, så skulle det lämnas åt dem själva. (Matt. 23:38) Det blev en uppfordran och en uppmuntran åt alla de närvarande att fortsätta sin helhjärtade tjänst för den Gud som det nya avdelningskontoret i Arboga hädanefter skall tjäna.
[Karta på sidan 21]
Stockholm
Arboga
Göteborg
[Bild på sidan 21]
Vid planeringen av den vackra skogstomten anlades denna 2.250 m2 stora ”insjö”.
[Bild på sidan 22]
Sällskapet Vakttornets 26 år gamla landskontor med tryckeri i Jakobsberg blev för trångt. Den välskötta anläggningen lämnades den 30 september 1980.
[Bild på sidan 22]
Gamla hotell Wasa (vinkelbyggnaden i förgrunden) i Arboga fick tjäna som logement åt de frivilliga arbetarna.
[Bild på sidan 23]
Inge Axelsson, Karlstad, med sin häst, Lea, kämpade tillsammans en hel kall vinter i tomtröjningen.
[Bild på sidan 24]
Gerd Holmström, kontorist, blev murare under byggtiden.
[Bild på sidan 24]
Den första pressen ”flyter” in på luftkuddar.
[Bild på sidan 25]
Anne-Christine Öfverström, musiklärare, lägger pussel med marmor.
[Bild på sidan 26]
Nya anläggningen i Arboga. Flygelbyggnaderna i förgrunden innehåller bostadsrum. Fyrkanten i mitten innehåller kontor och serviceutrymmen. Den stora byggnaden längst bort rymmer tryckeri, verkstäder, lager och garage.