Besök på ”Sveriges vackraste arbetsplats”

EN GRÅMULEN, disig septembermorgon i Kiruna klättrar vi upp i förarhytten i lok nummer 1316, som skall dra ”Nordpilen”a över Nordkalotten till Narvik i Norge. ”Välkomna till Sveriges vackraste arbetsplats”, hälsar vår vän lokföraren. I tjugo år har han kört tåg här uppe på Sveriges nordligaste järnväg, Malmbanan.

Själva arbetsrummet på loket är inte stort. Det är ett drygt metersmalt utrymme mellan motorrumsväggen bakom oss och de stora lodräta vindrutorna framför oss. Förr var loken dubbelbemannade, får vi veta. Då var det två mänskliga hjärnor som samarbetade här framme. Nu är det en mänsklig hjärna och en datorhjärna som samarbetar på detta moderna lok. Före start gör lokföraren en kalkyl på en miniräknare och programmerar datorn, som kallas ATC (Automatic Train Control) på fackspråk. Därmed är datorn matad för att kontrollera vad lokföraren gör eller kanske glömmer att göra under färden. Det första datorn gör är att med ett gällt pipande tala om att den är rätt programmerad och klar för start.

Så startar vi. Ett par handgrepp bara vid spakarna, och 16.000 volt rusar från den knappt lillfingertjocka ”tråden” ovanför oss ner genom strömavtagarna på taket in i motorerna. Det mullrar och sprakar bakom ryggen på oss när lokets 4.896 ”hästar” hugger i och drar i gång det långa, tunga tåget.

Det går förvånansvärt lätt och snabbt. Vi vet knappt ordet av förrän vi har passerat malmbangården och är ute på det ensamma spåret. Det välfjädrade loket och de mjuka boggievagnarna liksom flyter fram på den heldragna, skarvlösa rälsen.

Naturen här strax norr om Kiruna är flack och ganska intetsägande. Men ett par solbelysta vitpudrade fjällryggar vid horisonten framför oss skvallrar om vad som väntar. Molnen har börjat dela sig, luften är klar, och vi anar att vi snart skall få bevis för att vi besöker ”Sveriges vackraste arbetsplats”.

Renslakt på spåret

Vi ilar förbi de tre första små stationerna, Krokvik, Rautas och Rensjön. Alla tre är samebyar med några målade trähus i varje. Mellan Rautas och Rensjön passerar vi ”Tjugosjuabäcken”, som lokförarna här kallar den, eftersom den ligger exakt 27 kilometer från Kiruna. Här ser vi betande renar i buskaget på bägge sidor om banvallen. Lokföraren skärper uppmärksamheten och saktar in manuellt. Datorn tar ingen hänsyn till renar kring spåret. Den vill bara öka farten. ”Har du kört ihjäl många?” frågar vi. Lokföraren nickar utan att släppa blicken från spåret. ”Jag har inte räknat dem alla under åren”, svarar han och berättar att renar som befinner sig nära spåret ofta liksom hypnotiseras av ljudet från det annalkande tåget och drar sig upp på spåret framför tåget. ”Det är hemskt. Det är det enda dystra med min arbetsplats”, tillägger han. Varje gång han kört på renar måste han stanna tåget och stiga av för att se om de är döda. Om inte, måste han avliva dem med slaktverktyg som finns på loket, en yxpigg och en kniv.

Tåget ilar vidare förbi nästa by, som heter Bergfors, med bara två invånare. En stor flock kråkor flaxar upp bakom en kurva och vittnar om vilka det är som tar hand om renkadavren och sköter renhållningen utmed banvallen. Banvallen imponerar — en jämn, kompakt makadamvall som ringlar mil efter mil, mjukt och följsamt, genom fjällvegetation och renbetesmarker, upp på hyllor runt klippmassiv och utmed långa fjällsluttningar. Här och var skyddas banvallen från laviner och drivsnö med tunnelliknande s. k. gallerier som byggts över den.

Ett rallarnas mästerverk

Medan vi rusar fram mot Torneträsk kokar vi kaffe på kokplattan på förarbordet vid instrumentpanelen. Vi läser om att Malmbanan byggdes vid seklets början. Den blev något av ett rallarnas mästerverk. Omkring 5.000 rallare och 200 hästar byggde den 17 mil långa järnvägen genom fullständigt orörd vildmark på två år! I mer än åttio år har den varit den enda förbindelselänken över denna del av Nordkalotten. Först 1984 fick den sällskap av den nya Nordkalottvägen, som ringlar fram som en ljusgrå orm parallellt med Malmbanan hela vägen till Narvik vid norska kusten.

Så når vi Torneträsk, fem mil norr om Kiruna. En hänförande syn möter oss när den östra ändan av den sju mil långa sjön dyker upp till höger om oss nedanför fjällmassivet. Himlen är nu ljusblå, luften klar som kristall, och solen lyser upp ett bländande vackert natursceneri som får oss att nästan tappa andan. Nu är vi helt övertygade! Vi är på ”Sveriges vackraste arbetsplats”.

Ett vykortsalbum

Vi följer Torneträsk utmed hela dess längd. Det blåser frisk nordostvind som piskar upp vita vågkammar på det isblå vattnet. Mellan oss och sjön följer Nordkalottvägen oss troget. Vi ser sagolikt vackra rastplatser och husvagnsläger som iordningställts vid stranden utmed den nya vägen för den väntade bilturistströmmen. ”Skandinaviens vackraste mellanriksväg” har den redan blivit kallad, och vi förstår varför. ”Guldvägen” är ett annat smeknamn som folk gett den, sedan det blivit känt att fyllnadsmassor som hämtats från Nygårdsfjället på den norska sidan innehåller guld, kanske för milliontals kronor, har det sagts.

För fotoentusiasten är vyerna runt loket ett verkligt eldorado. Vi far av och an från fönster till fönster i den trånga hytten och tar bilder, allt medan lokföraren plikttroget sitter kvar med handen på ”död mans grepp”.

Vi passerar Stenbacken, 61 kilometer från Kiruna. Framför oss reser sig den imponerande silhuetten av Kaisepaktefjället eller Klackfjället, som lokföraren kallar det. Det är ett fjäll som någon kilometer upp kröns av en hundra meter hög platå eller klack med tvärt stupande sidor. Uppe på och bakom fjället finns en fiskrik fjällsjö, berättar lokföraren.

Vi rundar Klackfjället utmed nordsidan. När vi ilar förbi Kaisepakte station kör vi om ett fullastat malmtåg från Kiruna. Det har fått maka på sig för Nordpilen och därför kört in på ett sidospår. Vi är tacksamma att någon tänkt på att lägga om rälsväxeln, annars skulle vi ha rusat på malmtåget med 80 kilometers hastighet. Det är nästan en halv kilometer långt och lastat med över 4.000 ton svart slig, dvs. pulvriserad järnmalm.

Nya vackra vykortsmotiv möter oss. Utsikten förändras för varje järnvägsstolpe vi passerar. Det är som att bläddra i ett vykortsalbum. Fjällbjörkarna är avlövade så långt ögat kan se, men alldeles utmed banvallen är löven kvar på björkar och buskar och lyser ljusgröna, guldgula och bruna. Så här års bildar vegetationen utmed banvallen liksom en färgsprakande kortvuxen allé längs hela banan. Tydligen håller banvallens magasinerade sommarvärme frosten borta längre än marken i övrigt.

Abisko för forskare och turister

Plötsligt dyker Abisko upp framöver. På håll påminner denna berömda turist- och forskningsort om en österrikisk alpby där den ligger i solen på sluttningen ner mot Torneträsk. I Abisko har forskare varit på plats i över 70 år. Här utforskar man hur fjällkedjan uppkommit. Klimatet här uppe har man följt sedan 1912 för att få kunskap om många fenomen i fjällen, t. ex.tjälskjutning i marken, växternas och djurens köldhärdighet och utbredningsgränser. Flera projekt gäller utforskning av växternas förunderliga ”strategier” för att finna och ta upp vatten och näring och utnyttja solenergin under den korta växtperioden, så att de kan överleva den långa mörka årstiden.

Nordpilen stannar i Abisko, och vi ser i backspegeln hur ett 40-tal passagerare strömmar av. De flesta är klädda i färggranna fritidskläder och med fjällutrustning på ryggarna. Efter ett kort uppehåll rullar tåget långsamt vidare till nästa anhalt några kilometer längre bort. Det är Abisko turiststation. Ett par kinesiska flickor från Hongkong, som vi växlat några ord med före avfärden från Kiruna, stiger av med sina enormt stora ryggsäckar. ”Vi är ute på vårt livs tågluffning här uppe på Nordkalotten”, hade de sagt till oss på engelska innan de klev på en andraklassvagn i Kiruna.

Rakt in i ”Europas sista vildmark”

”Nu åker vi rakt in i Europas sista vildmark”, säger lokföraren och ger signal och kör i gång mot Björkliden. Mer väntar oss alltså. Och mycket riktigt, ett mäktigt fjällpanorama breder ut sig runt omkring oss när tåget rusar vidare på rälshyllan utefter fjällsluttningen. Nu blir fjällsilhuetterna taggigare och mera alplika. Vid horisonten bakom oss reser sig den berömda Lapporten, en av Nordkalottens mest berömda fjällsilhuetter. ”Porten” utgörs av en jättelik, vackert rundad svacka, som bildar som en hängmatta mellan två taggar på fjällryggen. Ett moln ligger just och vilar i ”hängmattan”. ”Lapporten är stängd i dag”, kommenterar lokföraren fyndigt.

En och en halv mil från Abisko passerar vi Björkliden. ”De tjugoen kilometerna från Björkliden förbi Kopparåsen till Vassijaure station kommer att bjuda på naturskönhetens höjdpunkt på vår resa”, säger lokföraren. Han har rätt. När vi ser naturen runt oss med skummande jokkar och småsjöar utspridda här och där mellan fjällmassiven börjar vi spontant att tala om Skaparen bakom allt detta.

Skaparen bakom verket

”I mitten på sjuttiotalet”, berättar lokföraren, ”hade jag en kollega från södra Sverige med mig på loket. Han skulle vikariera en tid här uppe. Det var första gången han åkte Malmbanan. När vi passerade Björkliden utbrast han plötsligt: ’Så vackert!’ Jag svarade spontant: ’Ja, det är mycket vackert vår Skapare, Jehova, har berett åt oss på jorden.’ Han undrade vad jag menade. Vi talade länge om vilket vittnesbörd naturen här uppe bär om en Skapare. Vi träffades flera gånger senare, och jag bjöd honom till Jehovas vittnens möten i Kiruna, dit jag själv och min hustru brukade gå för att lära mera om bibelns Gud, Jehova, som jag fått tro på, inte minst genom min vackra arbetsplats. Min kollega kom några gånger och var mycket nöjd med vad han fick höra.

Sedan han placerats söderut igen hörde jag inte av honom förrän fyra år senare, då jag fick ett oväntat telefonsamtal från Falköping. En röst, som jag sedan länge glömt, påminde mig om samtalet på loket den där vackra dagen vid Björkliden: ’Jag tänkte bara tala om för dig att jag nu är ett överlämnat och döpt vittne för Jehova Gud, som du förde på tal den gången, du minns’, sade rösten. Och jag mindes, till min stora glädje. Nu är jag själv ett sådant vittne, och ännu en kollega här uppe har blivit det. Nu urskiljer vi inte bara på vår arbetsplats Skaparen bakom det här verket, utan får också vittna för andra om honom”, sade vår lokförare och gjorde en gest med den fria handen mot den fantastiska fjällvärlden utanför vindrutan.

”Repris”

I Vassijaure, Sveriges nordligaste järnvägsstation, slutar vår 122 kilometer långa resa. Nu skall norsk besättning ta över tåget och köra Nordpilen de återstående 47 kilometerna över Riksgränsen ner på norska sidan till Narvik. Den sträckan bjuder på ytterligare en magnifik skönhetsupplevelse. Det vittnar de imponerande snöklädda norska fjällen framför oss om.

Färden tillbaka till Kiruna — ombord på ett malmlok — bjuder oss en härlig repris av upplevelsen, men från andra hållet sedd och i den nedgående höstsolens mjuka sken. Med 9.000 hästkrafter ”i ryggen” på ett DM3-lok, ett cirka 30 meter långt malmlok, drar vi med oss 52 stycken 20-tons malmvagnar som norrmännen nyligen tömt på malm i Narvik och lämnat i Vassijaure.

Ett par timmar senare rullar vi in på malmbangården i Kiruna. När vi klättrar ner från loket i lokstallet säger vi till vår vän lokföraren: ”Tack för att vi fick besöka ’Sveriges vackraste arbetsplats’!”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

Här och var skyddas banvallen från laviner och drivsnö med tunnelliknande s. k. gallerier

[Bild på sidan 19]

Vi följer Torneträsk utmed hela dess längd. Mellan oss och sjön skymtar nya Nordkalottvägen

[Bild på sidan 20]

Kaisepaktefjället med den märkliga klacken på krönet

[Bild på sidan 21]

I Vassijaure har vi nått slutet på vår resa. Här tar norsk besättning över tåget för vidare befordran till Narvik