De första kristnas religion — inte något som lämnades åt slumpen

UNDER det första århundradet fanns det gudar i mängd och gudar för alla smakriktningar. Från vaggan till graven räknade romarrikets undersåtar med att deras gudar och gudinnor skulle hjälpa och skydda dem.

Cuba sörjde för det nyfödda barnet, och Ossipago stärkte den lilles ben. Adeona vägledde hans första steg, och Fabulinus lärde honom att tala. I strid skulle Mars skydda honom. När han blev sjuk skulle Aesculapius ta vård om honom. När han dog skulle Orcus, underjordens gud, vaka över honom.

Varje större stad eller folkstam kunde skryta med sin egen skyddsgud, och rökelse offrades dagligen till den romerske kejsaren, som betraktades som en gud i människogestalt. Orientaliska gudar var också i ropet, och tempel uppfördes till ära för Mithra, Isis och Osiris. Till och med judarna, som påstod sig dyrka den osynlige allsmäktige Guden, var hopplöst splittrade i ett stort antal religiösa sekter.

Vid denna tidpunkt i historien, mitt i denna religiösa förvirring, framträdde Jesus Kristus. Det han förkunnade var något nytt: en universell religion som sträckte sig över rasmässiga och nationella gränser; en religion grundad på sanningen om den allsmäktige Guden, den sanning som kunde befria människor från deras slaveri under vidskepelse och falska läror. (Johannes 8:32) Som han förklarade för Pilatus: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (Johannes 18:37) Hur fullgjorde han denna ofantliga uppgift?

Att predika för dem som är ”fattiga i anden”

Det har konstaterats att det generellt sett finns två sätt att göra proselyter i större skala. En metod är att predika för de breda lagren och sedan arbeta sig upp med utgångspunkt från det enkla folket. En annan metod är att rikta in sig på eliten, eller kanske rentav på vissa individer som styr eliten, och sedan arbeta uppifrån och ner med hjälp av maktspråk eller våld. Den senare metoden, som varit så populär i de katolska, protestantiska och ortodoxa kyrkorna, kom aldrig ens i fråga för Jesus och hans efterföljare.

Redan i början av sin offentliga tjänst förklarade Jesus att han i första hand skulle ägna sin uppmärksamhet åt dem som var ”fattiga i anden”, eller ordagrant ”de som tigger om anden”. Det var de enkla människor som hungrade efter rättfärdighet, som var ”medvetna om sitt andliga behov”. — Matteus 5:3, 1981; fotnot i Referensbibeln.

Sedan apostlarna hade återvänt från en predikofärd, sade Jesus därför: ”Jag prisar dig offentligt, Fader, himmelens och jordens Herre, därför att du har dolt dessa ting för de visa och intellektuella och har uppenbarat dem för de späda.” (Matteus 11:25) Hans predikoverk utfördes huvudsakligen i Galileen, bland enkla fiskare och jordbrukare, och inte i Judeen, där fariséerna och den judiska överklassen hade sin högborg.

Jesus själv kom från Nasaret, en liten undangömd stad som aldrig hade frambringat någon betydande person. ”Kan något gott komma från Nasaret?” frågade Natanael. (Johannes 1:46) Men det han hörde och såg fick honom att övervinna sina fördomar beträffande en viss landsdel, eftersom han hade ett öppet sinne. De högmodiga fariséerna sade däremot skrytsamt: ”Inte har väl någon av styresmännen eller av fariséerna satt tro till honom?” — Johannes 7:48.

Den kristna tron var inte slumpens verk

Jesu mål var att nå hjärtat och övertyga sinnet. Han lärde sina lärjungar att leta reda på människor som var förtjänta och sedan stanna kvar tillräckligt länge i deras hem för att de skulle kunna bli uppriktigt troende — om detta var vad de önskade. Några invånare i en samaritisk stad som lyssnade till Jesu undervisning sade till exempel: ”Vi har ju själva hört, och vi vet att den här mannen med visshet är världens frälsare.” — Johannes 4:42.

De som blev omvända till kristendomen var tvungna att fatta ett på förnuftet grundat beslut, sedan de lyssnat och begrundat vad de hade hört. De måste ha en fast övertygelse, eftersom de kunde förvänta motstånd. I kristendomens första skede blev alla lärjungar utdrivna från synagogan, vilket innebar att de blev utfrysta från samhällsgemenskapen.

Varje ny lärjunge kände sig också förpliktad att försvara sin tro och tala om den med andra. Celsus, en av kristendomens kritiker som levde på 100-talet, gjorde det till föremål för åtlöje att ”arbetare, skomakare och bönder — de mest oupplysta och tölpaktiga människorna — skulle vara nitiska predikare av evangeliet”. — Jämför Johannes 9:24—34.

Denna metod, jämte de omvändas evangeliseringsnit, resulterade i att kristendomen fick en mycket snabb spridning. Snart var den inte längre begränsad till ett visst område, utan den blev i hög grad en internationell religion. Jesus hade uttryckligen befallt sina efterföljare att predika ”till jordens mest avlägsna del”. — Apostlagärningarna 1:8.

De första lärjungarna var som bekant judar, och de första omvändelserna skedde bland judarna, i enlighet med Guds uppsåt. Jerusalem blev det centrum där apostlarna samlades för att leda den nygrundade församlingens verksamhet. Under det första århundradet beskylldes därför de kristna med orätt för att vara judar, trots att judarna var de som var mest nitiska i sin förföljelse av de kristna. En romersk historiker avfärdade likaså kristendomen som en fördärvlig vidskepelse.

Innan aposteln Petrus döpte den förste icke-juden, förklarade han: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:34, 35) Genom de kristnas nit, som bottnade i en orubblig tro, spreds således Kristi budskap över hela romarriket. Förföljelse kunde inte utplåna dessa kristna, men många dog därför att de inte ville avsvära sig en religion som de hade funnit var den rätta. Deras entusiasm och hängivenhet var något helt annat än den apati som präglar kristenheten i våra dagar.

Skulle det kunna vara så att orsaken till att denna anda saknas är att relativt få människor har gjort ett medvetet val när det gäller trosfrågor? Om religionen fortfarande betyder något för dig, uppmanar vi dig att allvarligt begrunda följande artikel.

[Bilder på sidan 6]

I det forntida Rom dyrkade man många gudar, till exempel Mars, krigets gud, Jupiter, den främste guden, och Aesculapius, läkekonstens gud

Mars

[Bildkälla]

Teckning grundad på Mansellsamlingen

Jupiter

[Bildkälla]

Teckning grundad på ett original i British Museum

Aesculapius

[Bildkälla]

Teckning grundad på ett original i Atens nationella arkeologiska museum