Problem i samband med idrott i dag
FOLK brukade säga att det var bra med idrott därför att det byggde upp karaktärsstyrka. Man påstod att tävlingar främjade uppskattning av hårt arbete, sportsmannaanda och glädjen i att leka. Men för många i dag låter dessa argument ihåliga och rentav skenheliga.
Tonvikten på att vinna är i högsta grad ett problem. Tidskriften Seventeen kallar detta ”en mörk sida av idrotten”. Varför det? Jo, för att citera tidskriften: ”Att vinna blir viktigare än ärlighet, skolarbete, hälsa, lycka och de flesta andra betydelsefulla sidor i livet. Att vinna blir allt.”
Det som Kathy Ormsby, en amerikansk löparstjärna, var med om användes för att illustrera de sorgliga följderna av att överbetona idrottsprestationer. Den 4 juni 1986, några veckor efter det att Kathy hade satt amerikanskt rekord i 10.000 meter löpning vid en collegetävling, vek hon av från banan vid ett nationellt collegemästerskap, sprang till en närbelägen bro och kastade sig i vattnet i ett självmordsförsök. Hon överlevde men blev förlamad från midjan och neråt.
Scott Pengelly, som är idrottspsykolog, säger att Kathys fall inte är unikt. Efter Kathys självmordsförsök berättade Pengelly: ”Jag fick telefonsamtal från personer som sade: ’Det är precis som om det handlade om mig.’” En annan idrottsstjärna, Mary Wazeter från Georgetown University (i staden Washington), som satte nationellt rekord i sin åldersgrupp i ett halvmaratonlopp, försökte också begå självmord genom att hoppa ner från en bro och blev förlamad för livet.
Pressen att vinna, att leva upp till förväntningarna, kan vara enorm och konsekvenserna av att misslyckas förödande. Donnie Moore, en framstående kastare i basebollaget California Angels, missade med en poängs marginal att föra upp sitt lag i 1986 års världsserie i baseboll. Bostons slagman, däremot, slog hem ett frivarv, och i och med det vann Boston matchen och amerikanska mästerskapen. Donnie, som enligt sina kamrater var djupt förtvivlad över sitt misslyckande, sköt ihjäl sig.
Extrem tävlingsanda
Ett närbesläktat problem i samband med idrotten i dag är extrem tävlingsanda. Det är ingen överdrift att säga att motståndare kan förvandlas till veritabla monster. När Larry Holmes var tungviktsvärldsmästare i boxning, sade han att han var tvungen att genomgå en förvandling när han gick upp i ringen. ”Jag måste lägga av snällheten”, förklarade han, ”och ta på mig all elakheten, som dr Jekyll och Mr. Hyde.” Idrottsmän eggar sig så att de blir som besatta i sina ansträngningar att hindra andra med likvärdig talang att slå dem.
”Man måste vara så tänd inom sig”, sade en före detta fotbollstränare en gång, ”och det finns inget som gör en så tänd som hat.” Till och med USA:s förre president, Ronald Reagan, uppges en gång ha sagt till ett fotbollslag: ”Ni kan känna ett rent hat mot er motståndare. Det är ett rent hat, eftersom det bara är symboliskt i tröjorna.” Men är det verkligen bra att bygga upp hat mot en motståndare?
Bob Cousy, före detta stjärnspelare i basketbollaget Boston Celtics, berättade en gång om sitt uppdrag att markera Dick Barnett, poängplockare i Los Angeles Lakers: ”Jag satt på mitt rum från morgon till kväll”, sade Cousy. ”Allt jag tänkte på var Barnett. Dels gick jag igenom hur jag skulle spela mot honom, och dels byggde jag upp ett hat mot honom. När jag kom ut på planen var jag så tänd att om Barnett hade sagt ’hej’, så hade jag nog sparkat in tänderna på honom.”
Faktum är att spelarna ofta medvetet försöker skada sina motståndare, och de blir belönade för det. Sportjournalisten Ira Berkow sade att i amerikansk fotboll blir en spelare som lyckas försätta en motspelare ur stridbart skick ”omfamnad och kramad för att ha gjort ett bra jobb. Om han har satt tillräckligt många ur spel ... blir han vid säsongens slut belönad med antingen höjd lön eller, när det gäller icke ordinarie spelare, fortsatt kontrakt. Spelarna bär sina smeknamn med stolthet, till exempel Elake Joe Greene, Jack Tatum mördaren” osv. — The New York Times, 12 december 1989.
Fred Heron, försvarstacklare i Saint Louis’ fotbollslag, berättade: ”Tränarna talade om för oss att kvartsbacken [i Cleveland Browns] hade en gammal skada i nacken. De föreslog att om jag fick en chans så skulle jag försöka försätta honom ur spel. Så under matchen bröt jag igenom linjen, sprang förbi centern och innerforwarden, och där stod han. Jag försökte slita av hans huvud med armen, och han tappade bollen. Mina lagkamrater berömde mig. Men jag tittade på kvartsbacken som låg på marken i smärtor och tänkte plötsligt för mig själv: ’Har jag förvandlats till något slags djur? Det här är ju lek, men jag försöker lemlästa någon.’” Ändå påpekade Heron: ”Åskådarna jublade.”
Skador till följd av extrem tävlingsanda anses av många vara ett stort problem inom idrotten i dag. Bland dessa skadade ingår tråkigt nog miljontals barn, som redan tidigt i livet engageras i starkt tävlingsbetonat spel. Enligt en nämnd i USA som handlägger konsumentsäkerhetsfrågor behandlas varje år fyra miljoner barn på akutmottagningar för idrottsskador, och uppskattningsvis åtta miljoner fler behandlas av familjeläkare.
Många barn drabbas nu av överbelastningsskador, något som förr var ganska sällsynt. Barn som spelade för att det var roligt gick hem när de skadade sig, och de spelade inte igen förrän ömheten och smärtan var borta. Men inom den organiserade, tävlingsbetonade idrotten fortsätter barnen ofta att spela och skadar då redan ömma eller värkande kroppsdelar. Enligt en före detta basebollspelare, Robin Roberts, är det de vuxna som är huvudorsaken till problemet. ”De pressar barnen alldeles för mycket — både psykiskt och fysiskt — långt innan de är mogna för det.”
Pengar och fiffel
Ett annat problem i samband med idrott är att pengar har fått så stor betydelse. Girighet tycks nu behärska idrotten i stället för sportsmannaanda och rent spel. ”Tråkigt nog måste vi konstatera att oskulden inom sporten fullständigt försvann under 1980-talet”, klagar kolumnisten Jay Mariotti i tidningen The Denver Post. ”Idrotten träder in i 90-talet som en ohygglig kraft i vår kultur, en otrolig mastodont, en mångmiljardindustri (i själva verket 63,1 miljarder dollar, på 22:a plats bland USA:s industrier) som ibland bättre kan beskrivas som rena humbugen.”
Förra året tjänade 162 av de mer framstående basebollspelarna i USA — mer än var femte — över en miljon dollar var, med drygt tre miljoner dollar som den högsta inkomsten. Nu, ett år senare, kommer över 120 spelare att få mer än två miljoner dollar, varav 32 kommer att håva in mer än tre miljoner dollar, och åtminstone en kommer att få över fem miljoner dollar årligen från 1992 och ända till 1995. Jakten efter pengar och höga löner har blivit vanlig också i andra sporter.
Även inom skolidrotten läggs tonvikten ofta på pengar. Tränare vars lag vinner blir rundligt belönade; de kan tjäna så mycket som en miljon dollar om året i lön och sponsorpengar. Skolor vars fotbollslag kvalificerar sig till vissa cuptävlingar vid säsongens slut i USA får miljontals dollar — 55 miljoner för något år sedan. ”Fotbollen och basketbollen måste tjäna pengar”, förklarar universitetsrektor John Slaughter, ”och de måste vinna för att tjäna pengar.” Detta leder till en ond cirkel där man helt behärskas av tanken att vinna — med förödande konsekvenser.
Eftersom professionella bollspelare är beroende av att laget vinner för att få fortsatt kontrakt, gör de ofta praktiskt taget vad som helst för att vinna. ”Det är inte längre någon sport”, säger före detta basebollstjärnan Rusty Staub. ”Det är en rutten fysisk sysselsättning.” Fusk och fiffel förekommer överallt. ”Den som inte fuskar försöker inte vinna”, förklarar basebollspelaren Chili Davis. ”Man gör vad man kan så länge man klarar sig undan”, säger Howard Johnson, som spelar i basebollaget New York Mets.
På så sätt undermineras moralen, och det är ett stort problem även inom skolidrotten. ”En del tränare och idrottsledare fifflar”, medger Harold L. Enarson, tidigare rektor vid Ohio State University, ”samtidigt som rektorer och tjänstemän blundar för det.” För något år sedan blev 21 universitet i USA straffade för regelbrott av det nationella skolidrottsförbundet, och 28 andra universitet blev föremål för granskning.
Det är inte så konstigt att unga spelares värderingar grusas, vilket är ett annat stort problem inom idrotten i dag. Det är vanligt att man dopar sig för att öka prestationsförmågan, men inte att man satsar på sin utbildning. En omfattande studie bestyrker att studenter som tävlingsidrottar ägnar mer tid åt att utöva sin sport under säsongen än åt att studera och gå på lektioner. En statlig undersökning visade också att mindre än en femtedel av idrottsutövarna någonsin tar sin examen vid en tredjedel av de universitet i USA som har omfattande basketbollprogram för män.
Även det fåtal idrottande studenter som till slut blir framgångsrika inom proffsidrotten och tjänar bra med pengar blir alltför ofta tragiska figurer. De klarar inte att sköta sin ekonomi och att ta itu med livets verkligheter. Travis Williams, som dog nu i februari, 45 år gammal, fattig och hemlös, är bara ett exempel. År 1967, när han spelade i fotbollslaget Green Bay Packers, satte han ett ännu oslaget rekord i amerikansk proffsfotboll. Han lyckades avancera med bollen i genomsnitt 37,6 meter efter avspark. Han nämnde en gång att medan han gick på college ”behövde han aldrig gå på några lektioner, bara på träning och matcher”.
Åskådarproblem
I dag ägnar människor mer tid åt att titta på sport än åt att utöva någon idrott, och det har lett till påtagliga problem. En sak är att man när man går på matcher ofta utsätts för oanständigt och våldsamt beteende från andra åskådare. Det är vanligt att slagsmål uppstår i den känsloladdade atmosfären vid vissa sportevenemang, och hundratals som varit med som åskådare har blivit skadade och somliga dödade.
Men i dag är de flesta åskådarna inte fysiskt närvarande; de sitter framför TV-n. I Förenta staterna ägnar en viss sportkanal mer tid åt dagliga sportsändningar än något av de större TV-bolagen ägnar åt vanliga nyheter. Men är det helt problemfritt att sitta för sig själv i sitt hem och titta på sport?
Nej, verkligen inte. ”Min man har i många år känt till varenda professionell idrottsman”, förklarar en kvinna, ”och han är inget undantag. Det är få av hans vänner som inte regelbundet tittar på sport. Den värsta ogärningen i sammanhanget”, säger den här kvinnan, ”är den inverkan det har på barnen.” Hon tillägger: ”Jag blir så arg över att min man använder sin tid till att titta på sport utan att tänka på mig eller barnen.”
Är hennes klagomål ett undantag? Inte alls. I många hem över stora delar av världen finns det familjemedlemmar som ägnar alltför mycket tid åt att se på sport samtidigt som de försummar de övriga i familjen. En brasiliansk husmor pekar på en farlig konsekvens: ”Kärleken och förtroendet mellan man och hustru kan gradvis undermineras så att äktenskapet sätts i fara.”
Sportentusiaster är ofta obalanserade på andra sätt också. I allmänhet avgudar de spelarna, något som en del spelare betraktar som ett problem. ”När jag kom till min hemstad stod folk där och stirrade upp mot mig som om de väntade sig välsignelser av påven”, säger den tyska tennisstjärnan Boris Becker. ”När jag såg mina fans i ögonen ... tyckte jag att jag tittade på monster. Deras blickar var stela och livlösa.”
Det är inte tu tal om att idrotten kan utöva magnetisk kraft som ger upphov till spänning och stark lojalitet. Folk fascineras inte bara av spelarnas lagarbete och skickliga prestationer, utan också av ovissheten över hur en match skall sluta. De vill veta vem som vinner. Dessutom ger idrotten miljontals människor förströelse som motvikt till ett annars kanske enformigt och tråkigt liv.
Men kan idrotten skänka människor lycka? Kan den vara till någon verklig nytta? Och hur kan du undvika de problem som är förbundna med den?
[Ruta på sidan 9]
Idrotten som religion
Kanadensaren Tom Sinclair-Faulkner har sagt att ”ishockey är mer än ett spel i Canada; det fungerar som en religion för många”. Det är en typisk inställning hos många sportentusiaster, oavsett var de bor.
I USA har idrotten betecknats som ”en positiv profan religion”. Idrottspsykologen David Cox påpekade att ”det finns många gemensamma drag mellan idrotten och ordboksdefinitionen på religion”. En del ”människor behandlar idrottsmän som om de var gudar eller helgon”, tillade Cox.
Idrottsfantaster offrar mycket tid och pengar på sin sport, ofta på bekostnad av sin familj. Idrottsintresserade ägnar oräkneliga timmar åt att se sportevenemang på TV. De bär stolt sitt lags färger och skyltar offentligt med idrottsemblem. De sjunger kampsånger med glöd och vrålar hejaramsor som identifierar dem som hängivna entusiaster till sin sport.
Många idrottsmän ber till och med om Guds välsignelse före en match och faller på knä för att be en tackbön sedan de gjort mål. I 1986 års fotbolls-VM sade en argentinsk spelare att hans mål berodde på att Guds hand var med honom. Och i likhet med vissa religionsanhängare har idrottsfantaster betecknats som ”dogmatiska fundamentalister”. Sådan fanatism har lett till blodiga slagsmål mellan rivaliserande supportrar, ibland med dödlig utgång.
Liksom den falska religionen erbjuder idrottens ”profana religion” sina ivriga anhängare ”helgon”, traditioner, reliker och ritualer men skänker ingen verklig eller bestående mening åt deras liv.
[Bild på sidan 7]
Spelare blir ofta medvetet skadade av andra
[Bild på sidan 8]
Att se sport på TV kan orsaka splittring i familjen