En madagaskisk specialitet

LÅNGA rader av vackra lerkrukor, vaser och skålar mötte våra ögon när vi strövade omkring på marknaden i Antsirabe på vår hemö Madagaskar. Alla krukor var bruna till färgen, men de hade stora svarta fläckar som såg ut att vara inbrända i lergodset. Vår nyfikenhet drev oss att fråga den unge pojken som sålde dem om vår förmodan var riktig.

”Ja”, sade han, ”de måste brännas för att bli så här. Men vi har inte sådana där fina, moderna ugnar som man har i städerna. Vi använder samma gamla metoder som våra förfäder.”

Pojken besvarade artigt alla våra frågor, men det han sade väckte bara vår önskan att få studera lergodstillverkningen på ort och ställe. Vi gav oss därför i väg till en liten plats långt ute på landet, där byborna är experter på att tillverka lerkärl. Alla var mycket vänliga och gästfria. De tyckte det var roligt att stadsbor var intresserade av deras verksamhet och var därför mer än villiga att avslöja sina yrkeshemligheter.

Först av allt fick vi veta att man inte kan använda vilken lera som helst, eftersom vanlig lera lätt går sönder när den upphettas. De använder därför en lera som kallas tanimanga (ordagrant: ”jord-blå”) och som bara finns i jordbruksområden och på stränderna av floder och åar. En pojke tog oss med till en flodbank och grävde en stund i marken. Omkring 30 centimeter under markytan fick vi syn på en fuktig, grå jordart — tanimanga! Sitt namn till trots är tanimangan på somliga platser svart eller rentav gulaktig, men den sticker alltid av mot den orangeröda färg som jorden vanligtvis har här i de inre delarna av ön.

En man berättade sedan att när han skall tillverka en antal vaser eller krukor blandar han en säck tanimanga med en tredjedels säck fin sand, som också finns på flodstränderna. Därefter tillsätter han lite vatten för att mjuka upp leran. Hur mycket är ”lite vatten”? Det finns inga exakta mått. Krukmakaren vet av erfarenhet när blandningen har den rätta konsistensen — varken för fast eller för mjuk.

Blandningen av lera, sand och vatten placeras sedan på ett underlag av jord som sopats rent från stenar och strån. Därefter trampar krukmakaren massan en lång stund för att se till att leran blandas ordentligt med sanden, vilket är nyckeln till ett hållbart lergods. Det madagaskiska språket har flera ord för denna viktiga fas i tillverkningen: hitsahina, disahina, tehafina, volavolaina, totoina. Alla har emellertid avseende på samma process — trampandet av lerblandningen. När krukmakaren är säker på att blandningen har rätt konsistens, är han redo att börja tillverka själva lerkärlen.

Först delar han leran i knytnävsstora bitar. För att tillverka nederdelen av krukan tar han en lerklump och pressar den mot botten av en form — vanligtvis en gammal och uttjänt lerkruka. Han tar sedan bort formen och använder en annan lerklump för att forma den övre kanten på krukan. Under hela denna process är krukmakaren mycket noga med att inte låta blandningen bli för torr, för då skulle krukan lätt kunna gå sönder.

Lerkrukorna får nu stå och torka i solen en hel dag. Först därefter är de redo att genomgå den sista fasen i tillverkningsprocessen: bränningen. Men även den sker i etapper. Alla krukor och vaser fylls med halm och torra löv och placeras liggande bredvid varandra på marken. Det brännbara materialet antänds och får brinna i omkring 10 till 15 minuter. Detta härdar och stärker lergodset.

Efter den första bränningen flyttas krukorna till en annan plats, som täckts med halm och torra löv. Den här gången placeras emellertid krukorna med öppningarna mot varandra. Krukmakaren täcker sedan lerkärlen med halm och torra löv. Därefter gör han en liten vall av jord runt området för att begränsa elden och hindra krukorna från att rulla i väg. Det brännbara materialet antänds och får brinna i minst 30 minuter eller tills elden slocknar av sig själv. När krukorna har svalnat, tas de fram ur askan och är färdiga för användning.

När vi nu hade möjlighet att se lite närmare på krukorna, förstod vi varifrån de svarta fläckarna kom. Det var de ställen som hade varit i direkt kontakt med elden. Resten av krukan var av samma färg som vanligt lergods — orangebrun.

Konsten att tillverka dessa krukor har vidarebefordrats från generation till generation. Vi träffade en man som arbetade i en stor textilfabrik i staden men skaffade sig lite extrainkomster genom att också tillverka och sälja lerkärl. Han hade lärt sig konsten av sin far, som i sin tur hade lärt sig den av sin far. Och vi är säkra på att den unge mannen inte försummar tillfället att lära ut den till sina barn.