Ungdomar frågar:

Borde vi gå och heja på skollaget?

”KÄMPA grabbar, kämpa!” ”Segern är vår, segern är vår!” Slagorden ropas ut om och om igen med allt större iver och nästan religiös glöd. Gymnastiksalen skakar av det ihållande dunkandet från musiken och trummorna. Ungdomar i färgrika dräkter leder de eggande ropen och segersångerna, samtidigt som de imponerar på sina kamrater med akrobatkonster och frenetiskt dansande. Lagledare och tränare försäkrar skrytsamt att de skall segra. Därefter är det hemmalagets tur att under öronbedövande bifallsrop från supportrarna träda in på arenan. Entusiasmen är på toppen. De är säkra på seger!

Sådana här hejaklacksmöten (engelska: pep rallies) är något man i många skolor i Förenta staterna ivrigt ser fram emot. Och även om det då och då hålls olika samlingar för att skapa entusiasm för skilda skolprojekt, är det här fråga om massmöten som hålls inför olika sportevenemang i skolan — till exempel fotboll, amerikansk fotboll, baseboll och basketboll. För många ungdomar är ett sådant möte mer än ett avbrott i skolans vardag. Det är ett tillfälle att ge skollaget välbehövligt stöd, att heja fram sina sportidoler, att sporra laget till seger! Sådana här möten tjänar också till att uppväcka lojalitet mot skolan och en känsla av sammanhållning bland eleverna.

Det är förstås så att inte alla är intresserade av idrott. Somliga ungdomar tycker helt enkelt att det är roligt och spännande och att det är hög stämning på hejaklacksmötena. ”Det är ett tillfälle då man kan släppa loss och uppföra sig lite knasigt”, säger en ung pojke. För andra är hejaklacksmöten en chans att slippa ifrån lektionstimmar — eller till fritt umgänge med det motsatta könet. ”Det gör att man kan vara tillsammans med sin pojkvän eller sin flickvän”, säger en tonårspojke.

Många pedagoger anser i alla händelser att det är en viktig del av undervisningsprocessen att understödja olika sportevenemang i skolan. I sin bok The High School Survival Guide—An Insider’s Guide to Success (Råd i hur man klarar sig i gymnasieskolan — en insider visar vägen till framgång) skriver Barbara Mayer: ”Den elev som lämnar gymnasiet utan . . . att ha suttit på åskådarläktaren och hejat på hemmalaget . . . har missat några av de finaste stunderna och bästa tillfällena att utvecklas som han kommer att få på länge.” Det är därför inte förvånande att somliga skolor låter ordinarie lektionstimmar utgå för sådana här möten.

Om det här är något som förekommer i din skola, kanske du har funderat på om du borde vara med. Ja, du kanske till och med utsätts för påtryckningar till att vara med. Om du inte är det, kanske andra tycker att du är högfärdig eller illojal. Kristna ungdomar har emellertid goda skäl att inte vara med.

Entusiasm eller fanatism?

Det är inte det att Bibeln är emot idrott. Bibeln erkänner att ”fysisk träning har ett visst värde”. (1 Timoteus 4:8, Today’s English Version) Många kristna — unga såväl som gamla — tycker om att se på såväl som att utöva olika idrotter. Utövad med måtta kan idrott vara både underhållande och nyttig.a

Hejaklacksmöten kan emellertid förvandla ett hälsosamt sportintresse till dödlig fanatism. Enligt boken Sport and Games in the Ancient World (Spel och idrott i antiken) ”brukade ursinniga applåder, hurrande och skrikande fylla luften” vid idrottstävlingar i det antika Rom. Det är därför inte förvånande att ”fanatismen oundvikligen frodades”. Under gladiatorspelen ”tillade åskådarna ropen ’Döda honom! Slå honom’” och förhärdade därmed sig själva mot det faktum att de uppmanade till kallblodigt mord på en annan människa.

Fanatismen inom idrotten finns kvar också i dag, och den är fortfarande sjuk. Efter en europeisk fotbollsmatch där åskådarvåld resulterade i 38 människors död antydde tidskriften Discover att orsaken var den ”känsla av anonymitet” som kommer av att man befinner sig i en folkmassa. På grund av detta känner man sig inte lika ansvarig för sina gärningar. Bibeln varnar emellertid i 2 Moseboken 23:2 (NW): ”Du skall inte följa efter hopen för onda syften.” Men kan det verkligen vara så fel att bara heja på sitt lag? Ja, det kan det. I tidskriften Discover sades det att ”hejaropen och skrikandet vid ett idrottsevenemang innebär ett slags verbal aggression som för somliga människor lätt kan glida över i fysisk aggression”.

Kan det verkligen vara nyttigt att ropa slagord och ramsor som uppmanar idrottsmännen att krossa sina motståndare? Gerald erinrar sig de hejaklacksmöten han brukade vara med vid: ”Det förekom en massa högljutt skrikande. Ibland blev åskådarna alltför våldsamma. Mötena liknade mer krigsritualer som uppmuntrade oss att ställa till med upplopp. Ord som ’döda’, ’stampa på’ och ’spöa upp’ användes hela tiden.” Ibland blev orden handling. Perry erinrar sig ett hejaklacksmöte där ”alla tog käppar och började slå på en kopia av motståndarlagets maskot. När det hela var över hade de slagit maskoten sönder och samman.”

Vem är immun mot en sådan smittosam våldsanda? Det är därför med goda skäl som Bibeln varnar: ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” (1 Korintierna 15:33) Som en ung elev medger: ”Man kan inte undgå att påverkas av vad alla andra gör.” Och om du medverkar i våld, kan konsekvenserna bli allvarliga. Kom ihåg att de forntida edoméerna hejade på babylonierna när dessa plundrade Jerusalem. ”Blotta det! Blotta det ända till grunden!” ropade edoméerna. (Psalm 137:7, NW) Men Gud fördömde utan omsvep deras hämndlystna och våldspräglade anda. (Obadja 1:1, 8, 12) Skulle man kunna handla på liknande sätt i dag utan att ådra sig Guds misshag?

Det är sant att inte alla sådana här möten — och inte alla idrottsevenemang — har inslag av våld. Men är det, även om det råder ett visst mått av lugn och sans, verkligen tillbörligt för en kristen att ropa slagord som ger uttryck åt en fanatiskt lojal eller vördnadsfull inställning mot en skola eller ett idrottslag? (Jämför 2 Moseboken 20:5.) Är det i harmoni med rådet i Efesierna 4:29, 31 att skrika ut provocerande slagord? Där läser vi: ”Låt inte något ruttet tal gå ut ur er mun. . . . Låt all illvillig bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och skymfande skaffas bort ifrån er jämte all uselhet.” Kommer du att få hjälp att odla Guds andes frukter, vilka inbegriper ”mildhet” och ”självbehärskning”, om du är med vid sådana här känsloladdade möten? (Galaterna 5:22, 23) Eller kommer det helt enkelt att uppamma en ogudaktig och våldspräglad tävlingsanda? — Jämför Filipperna 2:3.

Naturligtvis varierar omständigheterna. Ibland är närvaro vid olika skolsammankomster obligatorisk, och ett hejaklacksmöte kan vara en del av programmet. Dessa möten kan själva variera till innehåll och stil, och även om man inte kan sätta upp någon benhård regel vad beträffar närvaro, vore det klokt om kristna ungdomar talade igenom sådana frågor med sina föräldrar och vägde de olika faktorerna mot varandra. (Se Ordspråksboken 24:6.) Om du bestämmer dig för att inte bli inblandad i sådana här aktiviteter, kan det hända att du måste stå ut med kraftfulla påtryckningar från dina jämnåriga. Men kom alltid ihåg att den som du först och främst bör vara trogen mot är Jehova Gud, inte någon skola eller något lag.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 13]

”Jag vill bli hejaklacksledare”

Många unga flickor — och pojkar — längtar efter den prestige, det erkännande och den popularitet som kommer av att vara hejaklacksledare. ”Det stärker självkänslan när man kan göra människor entusiastiska”, sade en flicka som citerades i tidskriften Seventeen. ”Och det känns jättebra när alla tittar på en!” Andra ungdomar attraheras av de sociala möjligheter som kan öppna sig när man är hejaklacksledare. När värvare försökte få Hanna att anmäla sig till uttagningsproven, sade man till henne: ”Det kommer att göra dig populär och ge dig framgång hos killarna.” Vissa flickor hävdar att de har fått bättre självförtroende av att vara hejaklacksledare.

Men en hejaklacksledares liv består inte bara av tingeltangel och akrobatiska konster. Konkurrensen vid uttagningsproven är ofta stenhård; att bli underkänd kan vara en psykiskt påfrestande upplevelse. Det förekommer öppen fientlighet mellan hejaklacksteam från rivaliserande skolor. För att kunna utföra vissa av dagens invecklade rörelser krävs det dessutom att man är praktiskt taget lika skicklig som en olympisk gymnast. Det är vanligt med skador. Hejaklacksledaren måste därför ägna många timmar varje vecka åt att öva. Som en handbok för hejaklacksledare säger måste man ”gå upp i verksamheten med att leda hejaramsor och sånger och se det som ett sätt att leva”.

Kan en kristen verkligen ”gå upp i” någonting så fåfängligt som att uppamma lojalitet mot en viss skola? Knappast; inte heller skulle det vara lämpligt för en ung kristen att uppmana en publik att ropa slagord eller sjunga sånger som glorifierar våld eller förhärligar idrottslag och idrottsstjärnor. Och som tidigare nämnts är faran med ”dåligt umgänge” något att tänka allvarligt på. (1 Korintierna 15:33) Låt oss inte heller glömma de uppenbara problem som kan uppstå om man marscherar omkring — och dansar — i den oblyga utstyrsel som hejaklacksledarna ofta måste bära. — 1 Timoteus 2:9.

I betraktande av allt detta framstår det klart att det är olämpligt för en ung kristen att vara hejaklacksledare. Hans eller hennes överlämnande åt Jehova är mycket viktigare.

[Bild på sidan 12]

Harmonierar den anda som väcks till liv vid hejaklacksmöten med kristna principer?