Jag höll mitt löfte
JAG föddes i Rio de Janeiro i Brasilien under en fest på karnevalssöndagen år 1930. Närvarande var medlemmar av Rios societet — läkare, överstar och välbärgade affärsmän. På grund av vidskepelse kastade de allesammans guldringar och diamanter i mitt första badvatten i tron att detta skulle hjälpa den här lille pojken att bli rik och berömd. Omkring ett och ett halvt år senare vann jag ett pris som det vackraste barnet i Rio i en tävling anordnad av en tidskrift.
Kort därefter blev min mor allvarligt sjuk. När läkarna hade gett upp allt hopp om henne, övergav min far henne och barnen. Han kunde lämna mig som ersättning för en skuld, och följden blev att jag kom att tillhöra en rik familj i Guarujá, på ön Santo Amaro, i staten São Paulo. Där växte jag upp utan att komma ihåg min tidigare familj. Men en gång då jag hade lov från skolan och var i Rio de Janeiro — omkring 450 kilometer från Guarujá där jag bodde — hände någonting som förändrade mitt liv.
Ett slumpartat möte
Jag brukade leka med pojkar i min ålder i en del av Rio kallad Jardim da Glória. Eftersom mina fosterföräldrar gav mig mycket pengar, kunde jag köpa glass åt hela gruppen, och därför blev jag ganska populär. En av pojkarna, Alberto, frågade mig varifrån jag kom. När jag berättade det för honom, sade han: ”Jag har en bror som också bor i staten São Paulo, men jag har aldrig träffat honom. Han heter Cézar. Min far lämnade bort honom till en familj där, och nu gråter min mor varje dag, eftersom hon inte tror att hon skall få träffa honom igen.”
Han tillade: ”Om du någon gång där i São Paulo träffar en pojke som är ungefär tio år och heter Cézar, säg då till honom att du har träffat hans bror och att hans mor skulle vilja träffa honom.”
”Jag skall inte glömma det”, lovade jag, ”och förresten har vi samma namn.”
En förändring
Alberto berättade för sin mor om vårt samtal, och hon ville träffa mig. När Alberto och jag träffades igen i Jardim da Glória följande söndag, sade han: ”Min mor vill träffa dig. Jag tror att hon vill skicka en hälsning med dig till min bror i São Paulo.”
Alberto tog mig genast med till sin mor, som satt på en parkbänk. Hon tittade på mig noggrant uppifrån och ner. Sedan kramade hon om mig och började gråta. ”Vad heter dina föräldrar?” frågade hon.
”Garibaldi och Nair Benzi”, svarade jag. ”Och jag heter Cézar Benzi.”
Hon bad att få träffa min mor, som närapå svimmade när jag berättade för henne om vad som hade hänt. Senare träffades de båda mödrarna och talade om mig en lång stund. Sedan sade Alberto till mig: ”Min mor är din riktiga mor, och du är min bror!”
Min mor hade återhämtat sig från sin sjukdom och på egen hand fostrat min äldre bror och syster. När jag med säkerhet visste att jag hade funnit min riktiga familj, bad jag att få bo hos dem, och det blev naturligtvis en stor besvikelse för min styvmor. Men jag hade en stark önskan att vara tillsammans med mina egna syskon. Jag tyckte också synd om min mor, som hade fått lida och inte hade vetat om jag var död eller levande. Så jag stod fast vid mitt beslut, trots att det betydde att jag fick lämna ett lyxigt hem i Guarujá och flytta till ett hus i en fattig del av Rio de Janeiro. Vilken förändring! Nu måste jag ge mig ut och arbeta hårt efter skolan, eftersom min familj för sitt levebröd var beroende av det jag kunde förtjäna.
Jag avger ett löfte
När jag blev äldre, lärde jag mig att tillverka och så småningom att designa smycken. Den grupp jag arbetade tillsammans med handlade också med importerade varor — till stor del smuggelgods — något som visade sig vara mycket lönsamt. På grund av de lättförtjänta pengarna ägnade jag mig mycket åt fester, kvinnor och orgier. Längre fram, när jag inte var mer än 22 år gammal, gifte jag mig med Dalva, en flickvän från skoltiden. I själva verket var jag inte värd att få henne. Hon var en idealisk hustru och mor — välutbildad, artig och belevad.
En natt, då vi hade varit gifta i sju år, var jag på väg hem från en av de vilda festerna, och då började jag tänka allvarligt. Jag resonerade som så att det liv jag levde gjorde att jag aldrig skulle kunna lära våra tre uppväxande barn tillbörliga moralnormer. Så jag bestämde mig för att ändra mig. När jag kom hem, väckte jag Dalva för att berätta för henne om mitt beslut.
”Skall du väcka mig klockan två på morgonen bara för att berätta sådana dumheter för mig?” Hon hade skäl nog att tvivla på mig. Men jag försäkrade: ”Den här gången menar jag det verkligen. Och till att börja med skall jag flytta min verkstad, så att vi har den alldeles intill vårt hem för att vi skall kunna ha mer tid tillsammans som familj.” Medan Dalva fortfarande var skeptisk lade vi oss för att sova.
Nästa dag letade jag upp en tvåvåningsbyggnad och gjorde upp planer för att ha vårt hem på övervåningen och min verkstad i nedervåningen. Sedan gav jag mig av till mina tidigare kompanjoner och sade adjö till dem. Jag var besluten att hålla mitt löfte. För första gången började Dalva och jag finna glädje i livet tillsammans med barnen.
Jag får hjälp att hålla mitt löfte
Omkring tre månader senare kom Fabiano Lisowski och besökte mig. Han hade känt mig under en längre tid. Så när jag sade att jag ville att han skulle träffa min hustru, frågade han: ”Din lagvigda?”
När Dalva kom in, presenterade jag honom för henne som ”en präst i någon sorts bibelreligion”. Han skrattade och förklarade att han var ett av Jehovas vittnen. Jag hade inget intresse för religion, men Dalva tyckte om Bibeln. Han och Dalva började samtala, men jag var tyst, eftersom jag inte förstod någonting av det som de talade om.
Fabiano inbjöd oss till ett möte följande söndag. Till hans förvåning lovade jag att gå dit. Dalva var utom sig av glädje. Hon visste att jag var en man som höll ord, och om jag sade att jag skulle gå till mötet, så kunde hon lita på det. Det var två saker som jag hade lärt av smuggelgodshanteringen: man skall hålla sitt ord, och man skall aldrig komma för sent till ett avtalat möte.
Jag hade alltid brukat bära en revolver i bältet, men när jag begav mig till mötet, lämnade jag vapnet hemma. Människorna där var gästfria och belevade, så jag lovade att komma tillbaka följande söndag. Från och med då var vi regelbundet med vid mötena i Rikets sal, och jag bar aldrig mera mitt vapen igen.
Fabiano gjorde upp om att besöka oss varje onsdagskväll tillsammans med sin hustru och svärmor. Eftersom han visste att jag var ateist, talade han mest med Dalva. Eftersom jag kände mig utanför, började jag tala med honom om andra saker, och han började artigt ägna mig mer uppmärksamhet. Jag såg att han hade en bok, ”Låt Gud vara sannfärdig”, men han drog sig för att erbjuda den åt mig. Till slut frågade jag: ”Vad är den där boken till för?”
Han blev häpen och svarade: ”Till att studera i.”
”Om den är till för att studera i”, svarade jag, ”låt oss då ta reda på vad den säger.”
Alla blev förvånade och visste inte vad de skulle tro. Men studiet sattes i gång, och jag lyssnade uppmärksamt. Dalva strålade av glädje, och till och med de tre barnen tyckte om Fabianos förklaringar.
Under studiet lade Fabianos hustru märke till att jag rökte oavbrutet, och hon kommenterade: ”Du tycks röka en hel del.”
”Jag har rökt sedan skoltiden”, förklarade jag. ”Och medan jag granskar designförslag för juveler röker jag hela tiden.”
Taktfullt sade hon: ”Många försöker sluta röka men klarar inte av det.”
”Jag kan sluta precis när jag vill”, genmälde jag.
”Det är bara vad du tror”, svarade hon.
”Bara för att visa dig att jag kan skall jag sluta i dag”, sade jag till henne. Jag gjorde det också, och jag har aldrig rökt sedan dess.
Under de allra första månaderna av vårt studium var livet inte lätt. Tidigare vänner sökte upp mig och framförde skumma affärsförslag, och kvinnor som jag hade brukat festa med kom hem till oss och ville träffa mig. Men jag var besluten att ändra mitt liv, och med Jehovas oförtjänta omtanke kunde jag också göra det. Min affärsverksamhet minskade till en början, och vi måste sänka vår levnadsstandard. Men till all lycka var Dalva en pålitlig källa till uppmuntran.
Efter fem månaders bibelstudium hade alla mina tvivel avlägsnats. Jag var övertygad om att Jehova är den sanne Guden och att Bibeln är hans skrivna ord. Så den 12 januari 1962 var Dalva och jag bland de 1.269 som blev döpta vid den första stora sammankomsten i São Paulo, den som hölls i Ibirapueraparken. Vilken syn att se omkring 48.000 vara närvarande!
Vi undervisar våra barn
Den här sammankomsten hjälpte till att inskärpa hos mig ansvaret att undervisa och fostra våra barn. Därför ordnade vi omedelbart med att ha ett familjebibelstudium på onsdagskvällarna. Än i dag är onsdagskvällen den tidpunkt då vi har vårt familjestudium. Men nu studerar Dalva och jag ensamma, eftersom alla barnen är gifta.
Vårt studium med barnen inbegrep att vi tog upp problem som är vanliga för ungdomar i vår tid, sådant som klädstilar, frisyr, allmänt utseende och tillbörligt uppförande mellan könen. Och om något av barnen hade en uppgift i skolan i teokratisk tjänst i församlingen, brukade vi öva den på onsdagskvällen.
Dessutom visade vi barnen skönheten i Jehovas skaparverk genom att ta dem med till zoologiska trädgårdar och andra platser. Vi hjälpte dem att inse att djuren och fåglarna skapades av Jehova till glädje för människan och att vi snart skall ha glädjen att inte behöva se dem i burar eller bakom galler, utan ute i det fria, där vi skall kunna klappa och smeka dem.
Medan barnen fortfarande var mycket små satte vi i köket upp ett schema för att läsa tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och andra av Sällskapet Vakttornets publikationer. De gjorde alla sitt bästa för att hålla schemat, så att de skulle kunna tala om för oss vad de hade lärt sig. Vi kan verkligen säga att vår fostran av barnen på detta sätt har fört med sig rika belöningar. Vart och ett av de tre barnen blev döpt före tonårsåldern.
Cézar, vår yngste, var den förste som visade en önskan att tjäna på heltid. En gång när han var nio år blev han helt oförberett uppkallad på podiet av en resande tillsyningsman, som frågade honom vad han ville bli när han blev stor. ”Betelit, kretstillsyningsman eller missionär”, svarade Cézar.
Vid 17 års ålder blev Cézar pionjär, dvs. heltidsförkunnare. Vid den tiden genomgick han också en kurs i tryckeriarbete och förberedde sig på så vis för arbete vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Brasilien. Kort därefter blev han inbjuden till Betel, och han tjänade där i fyra år. Han gifte sig sedan, och han och hans hustru blev pionjärer med särskilt uppdrag; de fortsatte som sådana till dess deras son föddes. Nu tjänar Cézar som äldste i den kristna församlingen, och hans hustru är reguljär pionjär. Deras son blev döpt år 1990, då han var 11 år gammal.
Sandra, den ena av våra flickor, började i pionjärtjänsten år 1981. Följande år gifte hon sig med Sílvio Chagas, som tillhörde Betelfamiljen. De tjänade tillsammans i åtta år som pionjärer med särskilt uppdrag och är nu i kretstjänsten och besöker församlingar av Jehovas vittnen. Sandras tvillingsyster, Solange, och hennes man tjänade i tre år som pionjärer med särskilt uppdrag. Deras son, Hornan, blev nyligen döpt. Solanges man är äldste.
Dalva och jag känner på oss att våra barns andliga utveckling till stor del beror på vårt regelbundna bibelstudium på onsdagskvällarna, det som började för omkring 30 år sedan. Någonting annat som hjälpte oss att fostra dem var att vi regelbundet bjöd hem resande tillsyningsmän och andra heltidstjänare. Dessa kristna bröder och systrar hjälpte barnen att ställa upp heltidstjänsten som ett mål.
Personliga välsignelser
Dalva och jag har passerat många milstolpar sedan vi passerade den stora milstolpen år 1962, då vi blev döpta. Under en tid tjänade jag som tillfälligt fungerande kretstillsyningsman, och vi hade då privilegiet att besöka församlingar av Jehovas vittnen. Jag var också med om att bygga vår sammankomsthall i Duque de Caxias, ett projekt som varade i fem år. Och jag har ofta stått inför civila, medicinska och militära myndighetspersoner, bland dem statens viceguvernör. Syftet var i sådana fall att hyra stadionanläggningar för våra sammankomster och att förklara vår neutrala ställning såväl som varför Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusioner.
När jag ser tillbaka och tänker på alla de underbara välsignelser som jag har fått sedan den där avgörande natten, då jag väckte Dalva för att berätta för henne om mitt löfte, kan jag sanningsenligt säga att den största välsignelsen av alla har varit att få vara en förkunnare av de goda nyheterna om Guds rike. Dalva och jag är övertygade om att det sätt på vilket Jehova Gud leder oss genom sin organisation verkligen är ”Vägen” som leder till ett lyckligt liv nu och till slut till evigt liv i Guds nya värld. (Apostlagärningarna 9:2; 19:9) — Berättat av Cézar A. Guimarães.
[Bild på sidan 23]
Cézar Guimarães och hans familj i dag