Som flykting fann jag verklig rättvisa
EFTERSOM det ännu var kallt och snön låg kvar på marken, hade jag en tjock jacka på mig. Sedan svalde jag en blandning av allt giftigt jag kunnat finna i mitt skåp, däribland flytande rengöringsmedel (koltetraklorid). Jag gick i riktning mot floden Charles i Cambridge i Massachusetts i USA i förhoppning om att dö där. I stället för döden var allt jag fick genom min förtvivlan fem dygn på sjukhusets intensivvårdsavdelning. Vad hade fått mig att ta ett sådant desperat steg? Låt oss se tillbaka på min bakgrund.
Jag föddes som grek-palestinier i Jaffa i Palestina år 1932. Jag uppfostrades inom den grekisk-ortodoxa kyrkan, vilket innebar att gå i kyrkan varje vecka och att fasta när så krävdes. Men för mig var detta bara formaliteter som saknade mening.
Mina föräldrar var ganska välbärgade, eftersom vår familj ägde ett stort företag som distribuerade livsmedel och spritdrycker. Vid tio års ålder skickade de mig till Friends’ Boarding School i Ramallah och därefter till St. George’s Anglican School i Jerusalem. Den senare skolan gjorde intryck på mig — där studerade elever med kristen, arabisk och judisk bakgrund tillsammans under förhållandevis fridsamma förhållanden. I skolan fick vi lära oss försoning, god ton och artighet. Men skolan och verkligheten var två skilda saker.
Konflikter där judar, araber och britter kämpade mot varandra hörde till ordningen för dagen under min barndom. Som litet barn bevittnade jag hur en man dödades utanför vårt hus. Mina föräldrar var många gånger nära att träffas när de hamnade i korselden. Under andra världskriget blev Haifa, en viktig hamnstad, måltavla för tyskt bombardemang — mer död och ödeläggelse.
När det brittiska mandatet över Palestina löpte ut i maj 1948, intensifierades de inbördes stridigheterna. I juli 1946 sprängdes King David Hotel, det mest ansedda hotellet i Jerusalem. Döden krävde sin tribut utan urskillning — 41 araber, 28 britter, 17 judar och 5 andra. Vår familj bestämde sig för att fly från anarkin. En natt flyttade vi till Cypern, där min mor hade släktingar. Pappa lämnade efter sig sin rörelse och sina olika egendomar.
De här händelserna formade mina tidiga ståndpunktstaganden. Vid 16 års ålder intresserade jag mig för politik och läste tidningarna varje dag för att hålla mig à jour med det som hände. Egyptens ledare, Gamal Abdel Nasser, var min idol. Han försvagade det utländska inflytandet i sitt land.
År 1950 flyttade vår familj till Förenta staterna. Koreakriget pågick, och jag ville göra min del för det land som hade räddat min familj från förtryck. Jag anmälde mig som frivillig i flygvapnet där jag befordrades till furir. Men jag kom aldrig till Korea — bara till flygbasen i Omaha i Nebraska.
Som reformivrare vid en teologisk skola
Efter det att jag hade lämnat flygvapnet började jag vid University of Texas och sedan vid Ohio University, där jag avlade examen i ekonomi. Jag talade rättframt om orättvisor i Mellersta Östern och inbjöds även att föreläsa i ämnet. En episkopalprofessor, dr David Anderson, som hörde mig tala, väckte tanken att jag skulle tacka ja till ett stipendium till Episcopal Theological School i Boston för en doktorandkurs. Eftersom jag inte delade uppfattningen om en betald prästklass, hade jag ingen tanke på att bli präst. Trots det antogs jag vid skolan år 1958.
I utbildningen ingick att arbeta tillsammans med präster på mentalsjukhus. Den teoretiska och akademiska sidan av skolan var mycket intressant, men jag ville se mera handling och rättvisa i världen. Därför grundade jag en reformvänlig aktionsgrupp med namnet ”His Name Made Known Amongst All the Nations” (”Hans namn görs känt bland alla nationerna”). Jag ville att skolan skulle vara mer handlingsinriktad. Jag ville följa Jesus, inte till ett bibliotek, utan ut i världen.
Men jag insåg snart att de förbättringar jag föreslog inte skulle genomföras. Till slut uppmanades jag att lämna skolan. Vid den tiden blev jag kär i en ung kvinna som blev höjdpunkten på mitt sökande efter någon som jag kunde dela framtiden med. Jag tyckte att vi var som skapade för varandra. Men senare upptäckte jag att hon inte besvarade mina känslor. Att så oväntat bli avvisad var förkrossande. Det var droppen som fick mig att försöka ta livet av mig.
En karriär som lärare
Sedan jag återhämtat mig, började jag vid Columbia University i New York för att fortsätta med en lärarutbildning i geografi och historia. Under hela den här tiden fortsatte jag att leta efter vad jag kallade verklig kristendom i praktiken. Jag hamnade som lärare i South Glens Falls i New York. Där inträffade en stor förändring i mitt liv. Jag träffade en lärare som hette Georgia, som blev min hustru och kamrat år 1964.
Jag var fortfarande politiskt aktiv och följde senator James Fulbrights anföranden, i vilka han sjöng ut mot Vietnamkriget. Även jag var emot kriget. President John F. Kennedys död i november 1963 blev ett hårt slag för mig. Jag tog det så hårt att jag var med vid hans begravning i Washington.
Mitt sökande efter kristendom
År 1966 flyttade vi till Long Island i New York, där jag tillträdde en lärartjänst vid Northport High School. Jag bekymrade mig mycket över det som hände i världen — det var då det blev populärt att använda droger, vara hippie och tillhöra ”Jesusfolket”. Jag var med i en karismatisk grupp, men jag lade märke till att även de kom till korta i fråga om det sanna kristna budskapet och lade större tonvikt vid känslor än vid handling. Vid ett tillfälle hörde jag rentav en episkopalpräst försvara Vietnamkriget. Jag började tycka att en del ateister var mänskligare än kyrkobesökarna.
Jag tappade tron på Gud, men inte på det politiska värdet av Jesu bergspredikan. Som jag såg det bröt han hatets kretslopp med sin undervisning, och jag betraktade bergspredikan som lösningen på problemet i Mellersta Östern. Jag prövade flera olika religioner — katolska kyrkan, Frälsningsarmén, baptistkyrkan, pingstkyrkan — men lämnade dem alla med samma tomma känsla av att de inte utövade de första kristnas kristendom. Men så år 1974 träffade jag en fastighetsmäklare som förändrade mitt liv.
Han hette Frank Born. Jag anlitade honom i en fastighetsaffär. Under samtalets gång tog han fram en bibel. Genast invände jag: ”Det finns ingen som lever efter de där principerna.” Han svarade: ”Följ med mig till Jehovas vittnens Rikets sal och se själv.” Men först ville jag att han skulle ge mig svar på några grundläggande frågor innan jag gick till hans Rikets sal.
För det första: ”Har ni ett betalt prästerskap?” Han svarade: ”Nej. Alla våra äldste arbetar frivilligt och försörjer sig själva och sina familjer genom att förvärvsarbeta.” Nästa fråga löd: ”Samlas ni, likt de första kristna, i privata hem för att studera Bibeln?” Svaret blev: ”Ja. En gång i veckan har vi ett möte i privata hem i olika delar av det här området.” Min tredje fråga måste ha låtit främmande för honom: ”Skickar er kyrka någon pastor till ceremonierna vid presidentinstallationen för att be för presidenten?” Frank svarade: ”Vi är helt neutrala i politiska angelägenheter och deltar därför inte. Vi anser att Guds kungarike är den enda lösningen på de problem som hemsöker mänskligheten i våra dagar.”
Jag kunde knappt tro mina öron. Jag kunde inte vänta på att få se var dessa kristna samlades. Vad fann jag? En organisation där man inte betonade känslor, utan var inriktad på att förnuftsmässigt undersöka Bibeln. Deras möten var lärorika och gjorde dem kvalificerade att förklara och försvara sin kristna tro. De var inriktade på handling och begav sig ut bland människor för att finna sådana som längtade efter Guds rättfärdiga styre. Här var lösningen på problemet i Mellersta Östern — människor av alla raser, språk och kulturer förenade i fridfull tillbedjan av universums suveräne Herre, Jehova Gud. Och allt i överensstämmelse med Kristi föredöme och läror. Här fanns varken hat eller stridigheter. Bara frid och endräkt.
Jag blev ett döpt vittne år 1975, och Georgia tog samma steg fem år senare. Vi har två söner, Robert och John, som aktivt tar del i att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike.
En förändrad attityd
Genom åren har min attityd mjuknat. Tidigare var jag militant och sträv och saknade sympati för andras önskningar. Mitt tänkesätt hade, likt miljoner andras, manipulerats av falsk religion och politik. Nu insåg jag att Gud inte är partisk och att människor av alla raser med ärligt hjärta kan tjäna honom i frid och endräkt.
I Jehovas vittnens led har jag funnit människor med alla tänkbara bakgrunder, människor som tidigare hatade andra. De har, precis som jag, nu kommit att inse att Gud är kärlek och att det är en av de saker som Jesus kom för att lära oss. Han sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:34, 35) — Berättat av Constantine Louisidis.
[Bild på sidan 13]
Tioårige Constantine Louisidis inskriven vid Friends’ Boys School
[Bild på sidan 14]
President John F. Kennedys död blev ett hårt slag