Det är ingen hemlighet längre

”Snella håll detta hemligt läs det inte för någon främling”

UTAN skiljetecken och med dålig stavning skrev William H. Morey under nordamerikanska inbördeskriget år 1863 denna inledande varning från Acquia Creek i Virginia till sin unga hustru, Elisa Ann, i Pennsylvania. Han var 24 år gammal, nygift och inkallad soldat från Hanover Township i Pennsylvania. Han kämpade på Nordstaternas sida, för unionen. Vilka var hans fiender? Andra amerikaner, som stödde den konfederation av sydstater som avskilt sig från unionen under den föregivna anledningen att Nordstaterna från regeringssätet i Washington, D.C., lade sig i deras ekonomiska affärer. Vad var det Morey ville hålla hemligt? Det skall vi strax se, men låt oss först begrunda några bakgrundsupplysningar.

Nordamerikanska inbördeskriget bröt ut år 1861 efter det att sju av de sydliga staterna frigjort sig från unionen. Ytterligare fyra andra stater skulle snart följa efter. Dessa 11 stater bildade vad som kom att kallas Amerikas konfedererade stater eller konfederationen. En av de främsta stridsfrågorna mellan Nordstaterna och Sydstaterna var frågan om slaveriets fortbestånd. De välbärgade plantageägarna i södern hävdade att Nordstaterna hade råd att avskaffa slaveriet, eftersom deras ekonomi bars upp av tusentals invandrare från Europa. Sydstaternas ekonomi, däremot, byggde på bomullsodling, och de var för sitt välstånd beroende av sina närmare fyra miljoner slavar. Det var åtminstone vad de trodde.

Vad trodde då president Abraham Lincoln? I augusti 1862 skrev han: ”Mitt allt överskuggande mål i denna kamp är att bevara unionen och inte att vare sig bevara eller göra slut på slaveriet. Om jag kunde bevara unionen utan att befria några slavar, skulle jag göra det; och om jag kunde bevara den genom att befria alla slavar, skulle jag göra det.” Kort efter detta, den 1 januari 1863, utropade Lincoln frihet för alla slavar under de upproriska staternas kontroll. Detta var ett väldigt ekonomiskt dråpslag för slavägarna i söder som, enligt vad de själva menade, förlorade ”slavegendom för åtskilliga miljarder dollar” utan att få någon ersättning.

Det fruktansvärda inbördeskriget kostade åtminstone 618.000 unga amerikaner livet under åren 1861—1865, och till detta skall läggas många fler skadade — större amerikanska förluster än i något annat krig. Det var denna konflikt som William Morey fann sig själv indragen i, när han skrev sitt hemliga brev den 25 januari 1863. Som en vanlig soldat, vad var då hans hemliga slutsatser om kriget?

Ett förbittrat brev

Han inleder sitt brev med att tacka sin hustru för ”tobaken och de andra sakerna” som hon sänt honom och skriver sedan: ”Jag tror och inser att det här krige är en ren bluf och ett krig för att tjäna pengar alla försöker göra så mycke pengar som möjligt och det är det enda som håller det här kriget i gång och nu ser vi hur det här krige går om jag bara var hemma igen skulle jag slå ner den första människa om han bad mig ta värvning igen vi behandlas som hundar här mången hund håller man bättre än vi och jag säger om jag bara fick mina pengar för dessa 4 månader skulle jag försöka rymma vi behannlas sämre varje dag.”a

Han förklarar var de var förlagda: ”Det är ett väldigt fint ställe och en mycket fin utsikt man kann se båtarna komma på potomac [floden] ... här arbetar vi välldigt hårt några dagar med att lasta [järnvägs]vagnarna och bara hälften nog att äta många av våra pojkar talar om att ryma i väg om de bara hade pengar ... vi bara marscherar och har ansträngande tjänstgöring hela tiden.”

Dessa umbäranden var ändå som ingenting i jämförelse med vad de män fick utstå som tog aktiv del i striderna. Sydstatsgeneralen D. H. Hill förlorade 2.000 av sina 6.500 mannar i en strid. Han skrev: ”Det var inte krig, det var mord.” (Burke Davis: Gray Fox) Villkoren för inkallelse till militärtjänst var sådana i Nord- och Sydstaterna att de som hade pengar kunde få frisedel eller köpa sig fria från värnplikt. En del fattiga i Södern klagade därför över att det var ”de rikas krig, men de fattigas strid”. Korpral William H. Morey betalades en stor summa för att ta värvning i kriget, och med behållningen startade han sedan ett bageri.

De som hamnade i krigsfångeläger, till exempel sådana som Andersonville i Georgia, fick ofta utstå fruktansvärda förhållanden. ”En smutsig bäck rann genom lägret. Bristfällig sanitet, trängsel, utsatthet för väder och vind och en otillräcklig kost bidrog till de ohälsosamma förhållandena, och sjukdoms- och dödssiffrorna var enorma.” (Andersonville, en broschyr) Något som var ännu värre var den blodtörstiga och rovlystna behandling som fångarna fick utstå från band av småkriminella som kallades Raiders, som också var fångar. De satte i gång en ”orgie i plundring och våld”. Av en eller annan orsak dog åtminstone 12.920 soldater i Andersonville.

Har mänskligheten i dag, år 1995, kommit så mycket längre? Har man lärt sig sina läxor av historien? De avskyvärda massakrerna i Rwanda, i Liberia, på Balkanhalvön och på många andra platser är färska exempel på människors omänsklighet mot varandra. Katolska och ortodoxa troende har, trots att de hävdar att de är kristna, misslyckats med att leva upp till Jesu Kristi kärleksfulla exempel. Det är bara Jehovas vittnen som har bevarat sin neutralitet och som har vägrat att någonsin mer lära sig att föra krig eller att ta del i krig. Och det är ingen hemlighet. — Jesaja 2:4; Mika 4:3.

[Fotnot]