”Det är inte mitt fel”

HUR ofta hör du människor i dagens samhälle säga: ”Förlåt. Det var mitt fel. Det är jag som bär hela skulden!”? Det är sällan man hör ett sådant uppriktigt erkännande nu för tiden. Faktum är att även de som medger att de har handlat fel ofta gör allt de kan för att skjuta skulden på någon annan eller på förmildrande omständigheter som de påstår att de inte kunnat råda över.

Somliga skyller till och med på sina gener! Men är en sådan förklaring välgrundad? Boken Exploding the Gene Myth ifrågasätter nyttan av och syftet med vissa sidor av genforskningen. I sin recension av den boken drar den australiske journalisten Bill Deane följande tankeväckande slutsats: ”Den sociala determinismens förespråkare tycks på senaste tiden ha börjat tycka att de har funnit så gott som ovederläggliga bevis på sin filosofi att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar: ’Han kunde inte hjälpa att han skar halsen av henne, herr domare — det är hans gener.’”

Ingen ny trend

Med tanke på att den här generationen snabbt håller på att utvecklas till en ”inte jag”-generation, som en skribent uttrycker det, kan denna trend tyckas vara på uppåtgående. Historien visar emellertid att vanan att skjuta skulden på andra är lika gammal som människan själv. Ett klassiskt exempel är det sätt på vilket Adam och Eva reagerade när de hade syndat genom att äta den frukt som Gud hade förbjudit. Första Moseboken återger det samtal som utspann sig. Det är Gud som börjar tala: ”’Har du ätit av det träd som jag befallde dig att inte äta av?’ Och människan sade vidare: ’Kvinnan som du gav till att vara hos mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.’ Därvid sade Jehova Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort?’ På detta svarade kvinnan: ’Ormen — den bedrog mig, och så åt jag.’” — 1 Moseboken 3:11–13.

Alltsedan dess har människor hittat på alla möjliga läror och har kommit med de besynnerligaste ursäkter för att slippa ta ansvaret för sina handlingar. En sådan var den urgamla ödestron. En buddhistisk kvinna som uppriktigt trodde på läran om karma sade: ”Jag tyckte att det verkade ologiskt att jag skulle behöva lida för något som jag var född med men som jag inte visste något om. Jag var tvungen att finna mig i det som mitt öde.” Tron på ödet är också vanlig i kristenheten, där den har underblåsts av Johan Calvins predestinationslära. När en olycka har inträffat, säger ofta prästen till de sörjande att det var Guds vilja. Å andra sidan finns det välmenande kristna som ger Satan skulden för allt som går på tok i deras liv.

Nu börjar vi se hur ett handlande utan någon känsla av ansvar sanktioneras inom rättsväsendet och samhällslivet. Vi lever i en tid när människor har allt fler rättigheter och allt färre skyldigheter.

Beteendeforskare har på senare tid lagt fram vetenskapliga ”bevis”, som enligt somliga skulle kunna innebära ett sanktionerande av allt från omoraliskhet till mord. Detta är en återspegling av samhällets tendens att lägga skulden på allt utom på individen själv.

Det finns emellertid viktiga frågor som kräver ett svar: Vad har forskarna egentligen funnit? Styrs vi människor uteslutande av våra gener? Eller påverkas vårt beteende av såväl yttre som inre krafter? Vad visar fakta?