Kampen mot brottsligheten
”UNGDOMAR säger att långtråkighet är den främsta orsaken till ungdomsbrottslighet”, kunde man nyligen läsa i en rubrik i en av Englands ledande dagstidningar. ”Familjekonflikter sägs ligga bakom den stigande brottsligheten”, säger en annan tidning. Och en tredje skriver: ”Missbruksproblem ’ligger bakom tusentals brott’.” Enligt tidskriften Philippine Panorama begås cirka 75 procent av alla våldsbrott i Manila av drogmissbrukare.
Det finns också andra faktorer som kan bidra till den stigande brottsligheten. ”Att fattigdom existerar jämsides med rikedom” är en orsak som framhålls av chefen för det nigerianska polisväsendet. Andra bidragande orsaker sägs vara kamrattryck, arbetslöshet, avsaknaden av rättsliga avskräckningsmedel, det allmänna sammanbrottet på moralens område, bristande respekt för lagar och myndighet och de många våldsinslagen i biograf- och videofilmer.
En annan bidragande omständighet är att många människor nu tror att brott lönar sig. En sociolog vid universitetet i Bologna i Italien förklarar: ”Under åren 1895–1970 har antalet rapporterade stölder och antalet personer som dömts för dessa stölder följt diametralt motsatta kurvor. ... Förhållandet mellan antalet dömda och det sammanlagda antalet stölder har sjunkit från 50 till 0,7 procent.”
Följande ord i The New Encyclopædia Britannica är sorgliga men sanna: ”Stigande brottslighet tycks vara ett gemensamt drag för alla moderna industrialiserade samhällen, och inga rättsliga eller kriminalpolitiska åtgärder kan sägas ha haft någon större inverkan på problemets omfattning. ... I det moderna urbaniserade samhället, där ekonomisk tillväxt och personlig framgång är de mest framträdande värderingarna, finns det ingen anledning att anta att brottsligheten inte kommer att fortsätta att stiga.”
Är detta en alltför pessimistisk bedömning?
Är situationen verkligen så allvarlig? Visar inte rapporter att brottsligheten minskar på vissa platser? Det är sant, men statistik kan vara vilseledande. För att ta ett exempel: Enligt vissa rapporter minskade brottsligheten i Filippinerna med 20 procent sedan man utfärdat ett officiellt förbud mot skjutvapen. En befattningshavare som citeras i tidskriften Asiaweek menar emellertid att biltjuvar och bankrånare hade slutat upp att stjäla bilar och råna banker och i stället ”övergått till kidnappning”. Att det blev färre bankrån och bilstölder gjorde att det totala antalet brott minskade, men denna minskning blir mindre betydelsefull med tanke på att antalet kidnappningar fyrdubblades under samma period!
Beträffande situationen i Ungern skrev tidskriften HVG i augusti 1994: ”Brottsligheten har minskat med 6,2 procent jämfört med första halvåret 1993. Men vad polisen har glömt att nämna är att minskningen ... främst beror på administrativa förändringar.” Det tidningen syftar på är att den pekuniära gränsen för registrering av sådana brott som stöld, bedrägeri och vandalism hade höjts med 250 procent, vilket innebär att egendomsbrott som gäller mindre penningsummor inte längre registreras. Eftersom egendomsbrott svarar för tre fjärdedelar av alla brott i Ungern, var minskningen knappast reell.
Att få fram tillförlitlig brottsstatistik är onekligen en svår uppgift. En orsak är att många brott — kanske ända upp till 90 procent inom vissa kategorier — aldrig rapporteras. Men om brottsligheten har ökat eller minskat spelar egentligen inte så stor roll. Det människor längtar efter är att brottsligheten skall försvinna helt och hållet, inte bara minska.
De styrande försöker
Enligt en undersökning som gjordes av Förenta nationerna år 1990 lägger industriländerna i genomsnitt ner mellan 2 och 3 procent av sin budget på brottsbekämpning, medan u-länderna gör av med ännu mer, i genomsnitt 9–14 procent. På vissa platser används pengarna främst till att utöka polisstyrkan och ge den bättre resurser — med växlande resultat. En del ungrare säger beklagande: ”Det finns aldrig tillräckligt med poliser för att fånga bovarna, men alltid tillräckligt många för att ta fast trafiksyndare.”
Många regeringar har på senare tid sett sig nödsakade att stifta strängare strafflagar. Eftersom ”kidnappningarna ökar i antal i hela Latinamerika”, har regeringarna där svarat med att stifta lagar som är ”hårda men ändå verkningslösa”, säger tidskriften Time och tillägger: ”Att stifta lagar är en sak, men att tillämpa dem är något helt annat.”
I Storbritannien fanns det år 1992 över 100.000 lokala projekt för grannsamverkan mot brott, som tillsammans omfattade minst fyra miljoner hem. Liknande projekt startades i Australien i mitten av 1980-talet. Enligt kriminologiska institutet i Australien har de till syfte att minska brottsligheten ”genom att göra medborgarna mer medvetna om den allmänna säkerheten, genom att förbättra invånarnas inställning och beteende när det gäller att rapportera brott och misstänkta företeelser i grannskapet samt att minska sårbarheten för brott med hjälp av märkning av ägodelar och installation av effektiva säkerhetsanordningar”.
På vissa platser använder man sig av intern-TV för att länka samman polisstationer med affärslokaler och kontor. Videokameror används också av polisen, banker och varuhus i brottsförebyggande syfte eller som en hjälp att identifiera lagbrytare.
I Nigeria har polisen satt upp vägspärrar på de större vägarna för att lättare kunna gripa rånare och biltjuvar. Regeringen har tillsatt en affärsjuridisk arbetsgrupp för att försöka minska antalet bedrägeribrott. För att skapa goda relationer mellan polisen och allmänheten har man upprättat kontaktkommittéer bestående av lokala befattningshavare, som informerar polisen om brottsliga handlingar och suspekta personer.
Personer som besöker Filippinerna lägger snart märke till att människor i regel inte lämnar sina hem utan tillsyn och att många har vakthundar. Affärsmän anställer privata säkerhetsvakter för att skydda sin rörelse. Stöldskyddsanordningar för bilar har strykande åtgång. Personer som har råd till det drar sig undan till inhägnade och bevakade villaområden eller andelsfastigheter.
Londontidningen The Independent skriver: ”Allteftersom förtroendet för rättsväsendet minskar, börjar allt fler medborgare vidta egna åtgärder för att skydda sig och sin omgivning.” Det är också fler och fler som skaffar sig vapen. I Förenta staterna, till exempel, har uppskattningsvis 50 procent av alla hushåll minst ett skjutvapen i sin ägo.
Myndigheterna utvecklar ständigt nya metoder i syfte att bekämpa brottsligheten. V. Vsevolodov, som tjänstgör vid Akademin för inre angelägenheter i Ukraina, hänvisar emellertid till vissa FN-källor och framhåller att det nu finns så många begåvade personer som tänker ut ”unika metoder för att bedriva brottslig verksamhet” att ”utbildningen av poliser och andra upprätthållare av lag och ordning” inte hinner med i utvecklingen. Slipade brottslingar tillskansar sig enorma summor genom att göra svarta pengar vita, samtidigt som de tar aktiv del i samhällslivet och ”förskaffar sig höga ställningar i samhället”.
En allt djupare förtroendeklyfta
I vissa länder har allt fler människor rentav börjat tro att de styrande själva är en del av problemet. Tidskriften Asiaweek citerar chefen för ett brottsbekämpningsorgan, som säger: ”Omkring 90 procent av de personer som vi arresterar som misstänkta för brott är antingen poliser eller militärer.” Vare sig detta är sant eller inte, har sådana rapporter fått en lagstiftare att säga: ”Om de som är edligt förpliktade att upprätthålla lagen själva är lagbrytare, då är vårt samhälle illa ute.”
Mutskandaler där höga tjänstemän varit inblandade har skakat regeringarna i olika delar av världen och ytterligare undergrävt medborgarnas förtroende. Människor tvivlar inte bara på de styrandes förmåga att bekämpa brottsligheten, utan de har också börjat ifrågasätta deras önskan att göra detta. En lärare ställde frågan: ”Hur skall dessa myndigheter kunna bekämpa brottsligheten, när de själva sitter fast i dyn ända upp till halsen?”
Regeringar kommer och går, men brottsligheten består. Men den dag är snart här då den inte kommer att finnas längre!
[Bild på sidan 7]
Brottsförebyggande åtgärder: Intern-TV med kamera och monitor, nerfällbart stålgaller och väktare med specialdresserad hund
[Bild på sidan 8]
Brottsligheten får människor att känna sig som fångar i sitt eget hem