Sökandet efter ett paradis fritt från bekymmer

”VÅR enda önskan är att skapa en trygg och kanske lite gammaldags livsstil där människor bryr sig om varandra”, förklarade ett brittiskt par. De beslöt sig för att försöka hitta en tropisk paradisö och upprätta ett samhälle där alla kunde leva i fred med varandra. Du kan utan tvivel förstå deras önskan. Vem skulle inte vilja leva i ett paradis fritt från bekymmer?

Är isolering lösningen?

Tanken att bo på en ö tilltalar många paradissökare, eftersom isolering innebär ett mått av trygghet. Somliga väljer öar utanför Panamás stillahavskust eller öar i Karibiska havet, till exempel de som ligger utanför Belizes kust. Andra söker sig till idylliska platser i Indiska oceanen, till exempel Seychellerna.

Att grunda ett samhälle på någon isolerad plats är mer komplicerat än de flesta föreställer sig. Även om pengar inte skulle vara något problem, kan lokala lagar göra att det är svårt att förvärva mark. Men om du skulle lyckas få tag i en idealisk plats på en tropisk ö, skulle du då bli lycklig där? Skulle ditt paradis vara fritt från bekymmer?

De ensligt belägna öar som finns utanför Storbritanniens kuster befolkas nu i allt större utsträckning. De nya invånarna är i regel människor som flyttat dit för att få lugn och ro. En man som bor ensam på den 100 hektar stora ön Eorsa utanför Skottlands västkust säger att han aldrig känner sig ensam, eftersom han har så mycket att göra med att sköta sina hundra får. Andra som sökt avskildhet på en ö har snart känt sig ensamma. Somliga har enligt uppgift försökt begå självmord och behövt hjälp för att räddas till livet.

Många människor tror att en idyllisk ö i tropikerna skulle vara ett paradis. Tanken på att leva i ett milt och jämnt klimat tilltalar dem. Risken för en global uppvärmning och en därav följande höjning av havsnivån har emellertid väckt oro bland många öbor. Invånarna på de lågt liggande atoller som utgör Tokelauöarna i västra Stilla havet känner sig hotade och likaså människor på Maldiverna i Indiska oceanen, där ingen ö höjer sig mer än två meter över havet vid högvatten.

Närmare 40 stater har bildat en sammanslutning som kallas Small Island Developing States för att få andra länder att intressera sig för deras belägenhet. Även om invånarna på små öar i allmänhet har lång medellivslängd och spädbarnsdödligheten är låg, konfronteras också de med allvarliga miljöproblem. Oljeutsläpp och förorenat havsvatten undergräver ekonomin i somliga östater. Andra blir avstjälpningsplatser för giftigt avfall som större nationer vill göra sig av med.

Öarnas attraktivitet som en fristad för paradissökare utgör i sig själv ett hot. På vilket sätt? Turister som strömmar till öarnas soliga kuster förorsakar överbefolkning och utarmning av redan knappa resurser. De många besökarna gör också att föroreningsproblemet förvärras ytterligare. I den karibiska övärlden, till exempel, är det bara en tiondel av det avloppsvatten som de 20 miljoner besökarna årligen ger upphov till som genomgår någon som helst rening innan det släpps ut i havet.

Situationen är likartad på andra exotiska platser. Ett exempel är Goa, som ligger på Indiens västkust. ”Massturismen ’fördärvar ett paradis’”, kunde man nyligen läsa i Londontidningen The Independent on Sunday. Enligt officiella beräkningar har turistströmmen ökat från 10.000 besökare år 1972 till över en miljon i början av 1990-talet. Experter varnar för att Goas ömtåliga ekologi och unika kultur hotas av giriga hotellägare, som vill sko sig på turisterna. Den indiska regeringen bekräftar i en rapport att hotell har uppförts på stranden utan tillstånd. Sand har schaktats bort, träd har fällts, och dyner har jämnats med marken. Avloppsvatten släpps ut direkt i havet eller får rinna ner i närbelägna risfält, där det sprider smitta och föroreningar.

Ett paradis fritt från brottslighet?

Den stigande brottsligheten har gett de mest fridfulla platser ett skamfilat rykte. Från den lilla ön Barbuda i Karibiska havet kommer en rapport betitlad ”Mord i paradiset”. Den beskriver i detalj det brutala mordet på fyra personer ombord på en lyxjakt, som låg för ankar utanför kusten. Händelser som denna gör att människor betraktar den ökade brottsligheten i detta område med stigande oro.

”Knark utlöser gangsterkrig i ’paradis’” löd rubriken till en artikel i Londontidningen The Sunday Times som handlade om ett land i Centralamerika. En redaktör på en lokaltidning beklagade att friden hade försvunnit och sade: ”Nu för tiden är det inte ovanligt att vakna på morgonen och hitta en 16-åring liggande i en blodpöl på gatan.”

De som vill skapa ett kollektivt paradis hoppas vinna gehör hos andra som vill leva ett lugnt och stilla liv. Men hur fungerar det i praktiken? När det gäller det brittiska par som nämndes i början av artikeln uppstod snart misshälligheter. En del av dem som nappade på deras idé var tydligtvis bara ute efter att tjäna pengar. ”Vi vill inte ha några ledare”, sade initiativtagaren till projektet. ”Tanken är att vi skall förena våra resurser för att få det hela att fungera. Jag skulle vilja kalla det ett utopiskt samhälle.” Detta var ingalunda det första försöket att skapa ett sådant samhälle. — Se rutan ”Paradisexperiment”.

Andra paradissökare tror att de skall nå sitt mål genom att vinna på lotteri. Men pengar som förvärvats på det sättet skänker sällan lycka. I februari 1995 skrev The Sunday Times att familjen till den person som vunnit den största lotterivinsten hittills i Storbritannien hade drabbats av bittra inbördes stridigheter; vinsten hade bara fört med sig ”förbittring, missämja och besvikelse”. Detta är tyvärr inte ovanligt i sådana situationer.

I en analys av människans sökande efter Utopia tar journalisten Bernard Levin upp ”drömmen om snabba pengar” och säger: ”I likhet med så många andra drömmar kan den lätt förvandlas till en mardröm. Det finns alltför många autentiska exempel på att snabbt förvärvade rikedomar har lett till fullständig katastrof (däribland självmord) för att de skall kunna avfärdas som blott och bart tillfälligheter.”

Domedagssekternas ”paradis”

Andra paradisvisioner har haft mörkare övertoner. I ett reportage om den federala polisens belägring av den så kallade Davidssektens högkvarter i Waco i Texas år 1993 skrev en tidning om den ”explosiva blandning av vapen, hjärntvätt och en domedagsprofet” som ledde fram till katastrofen. Tragiskt nog var detta inte någon enstaka händelse.

Anhängarna till den numera avlidne Bhagwan Shree Rajneesh, en andlig ledare från Indien, upprättade ett samhälle i Oregon i USA men sårade grannarnas moraliska känslor genom sitt levnadssätt. Ledarens överdådiga vanor och medlemmarnas sexuella experimenterande undergrävde deras trovärdighet, när de påstod att de hade skapat ”en underbar oas”.

Många kulter som leds av personer med paradisvisioner kräver att deras anhängare skall ta del i egendomliga riter, vilket ibland leder till våldsamma konfrontationer. Kolumnisten Ian Brodie förklarar: ”Kulter erbjuder en fristad och en strukturerad tillvaro för personer som tycker att de lever i ett vakuum eller som inte klarar av påfrestningarna i det verkliga livet.” Hans ord vittnar dock om att det finns många människor som gärna skulle vilja leva i ett paradis.

Ett paradis fritt från bekymmer

Listan över mänsklighetens problem tycks vara ändlös: föroreningar, brottslighet, narkotikamissbruk, överbefolkning, etniska konflikter, politiska oroligheter — för att inte tala om det bekymmer som alla människor har gemensamt, nämligen sjukdom och död. Slutsatsen måste bli att det inte finns någon plats på jorden som kan sägas vara ett paradis helt fritt från bekymmer. Som Bernard Levin uttrycker det: ”Det finns en stor plump i mänsklighetens protokoll, och den tycks ha funnits där nästan lika länge som människan själv. Den utgörs av hennes oförmåga att leva lyckligt i omedelbar närhet av mer än ett fåtal andra mänskliga varelser.”

Det kommer emellertid att bli ett paradis här på jorden, ett som är helt fritt från bekymmer. Som garant för detta står en övermänsklig makt. Faktum är att det redan nu finns över fem miljoner människor som arbetar hänemot detta mål, och de åtnjuter redan nu inom sina led en dyrbar endräkt och förhållanden som är relativt fria från bekymmer. Var kan du finna dessa människor? Hur kan du få samma hopp som de och få del av de välsignelser som de nu åtnjuter? Och hur länge kommer detta kommande paradis att bestå?

[Ruta på sidan 6]

Paradisexperiment

I början av 1800-talet grundade den franske socialisten Étienne Cabet (1788–1856) och 280 anhängare en koloni i Nauvoo i Illinois i USA för att där försöka leva efter hans ideal. Men efter mindre än åtta år hade sådana motsättningar uppstått inom gruppen att den snart upplöstes, och samma sak skedde med liknande grupper i Iowa och Kalifornien.

En annan fransman, Charles Fourier (1772–1837), lade fram idéer om ett kooperativt jordbrukssamhälle, där alla medlemmar skulle turas om att utföra olika uppgifter. Varje samhällsmedlem skulle belönas på grundval av det som gruppen som helhet presterat. De samhällen som upprättades efter dessa riktlinjer i Frankrike och USA var emellertid kortlivade.

Ungefär samtidigt lade den walesiske socialreformatorn Robert Owen (1771–1858) fram sina idéer om kooperativa mönstersamhällen, där hundratals människor skulle leva tillsammans med gemensamma kök och matsalar. De enskilda familjerna skulle bo i egna lägenheter och ta hand om sina barn tills dessa uppnådde tre års ålder. Därefter skulle samhället överta ansvaret för barnen. Owens experiment misslyckades emellertid, och han förlorade en stor del av sin privata förmögenhet.

John Noyes (1811–1886) grundade något som The New Encyclopædia Britannica kallar ”det mest framgångsrika av de utopiska socialistiska samhällen som upprättats i Förenta staterna”. Men när hans anhängare slutade upp att leva i monogama äktenskap och började tillåta sexuellt umgänge efter ömsesidigt samtycke, greps Noyes och anklagades för äktenskapsbrott.

Laissez Faire City, ett slags ”kapitalistiskt Utopia” i Centralamerika, är ett sentida försök att skapa ett sådant samhälle, skriver Londontidningen The Sunday Times. Initiativtagarna till projektet sökte investeringsvilliga personer. Lockade av utsikten att få bo i ”tjugohundratalets mirakelstad” uppmanades paradissökare att skicka in 5.000 dollar och sedan ta del i en form av pyramidförsäljning genom att söka upp likasinnade, som också var villiga att satsa pengar på projektet. Det enda som de får för pengarna är enligt uppgift en flygbiljett för att titta på anläggningen, ”om ett land någonsin kommer att låta sig övertalas att upplåta mark och ett litet hotell verkligen kommer att byggas där”, skriver tidningen. Det finns inget hopp om att ett ”paradis” någonsin kommer att upprättas där.

[Bild på sidan 7]

Öar tilltalar många paradissökare. Men i våra dagar hemsöks också de vackraste områden av brott och våld