”Den största missionärsträffen någonsin i Sverige”
”DETTA är historiskt. Det är den största missionärsträffen någonsin i Sverige bland Jehovas vittnen.” Så utbrast en av dem som var med och hälsade 80 missionärer och andra medarbetare i utlandstjänst från 24 länder välkomna till ett särskilt evenemang den 13 juli 1998 vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Arboga. Inbjudna var också de 115 medlemmarna av avdelningskontorets personal och ett 40-tal resande tillsyningsmän med hustrur från olika delar av Sverige.
Innan de gästande missionärerna sändes ut på sina missionärsdistrikt, hade de varit verksamma i Sverige som heltidsförkunnare i två år eller mer. Men de insåg att många människor i andra delar av världen var i stort behov av att tröstas av Bibelns löfte om Guds nya värld på jorden, en värld fri från krig, fattigdom, lidande och död. Därför ställde de sig till förfogande för utbildning som missionärer vid Jehovas vittnens bibelskola Gilead i USA, varifrån de sedan sändes till länder där behovet av undervisning i Bibeln är särskilt stort. Somliga av dem har sedan dess tillbringat årtionden på sina missionärsdistrikt. Genom sina medvittnens försorg var de i år bjudna att under några sommarveckor besöka släkt och vänner i Sverige och medverka vid kristna sammankomster.
Åttio medverkade
I programmet vid missionärsträffen ingick ett möte med 248 närvarande, i vilket alla de 80 utlandsgästerna medverkade. Med entusiasm och glädje berättade de om framgång och ökning bland Jehovas vittnen i sina respektive länder. De beskrev hur fördomsfria, vetgiriga och gästfria människor i dessa länder ofta är och hur det är att lära sig deras språk och vänja sig vid deras säregna kost- och levnadsvanor.
I en del länder är det till exempel inte ovanligt att missionärerna bjuds på ödla, sköldpadda tillagad i kokosmjölk, marsvin, råa larver eller komage. För att nå svårtillgängliga predikodistrikt kan de behöva färdas långa sträckor i fyrhjulsdriven jeep, på lastbilsflak, till häst eller i kanot. De kan behöva övernatta i en hydda, ett tält eller en folkvagnsbuss. I förkunnartjänsten från hus till hus blir de ibland eskorterade av ett antal glada barn eller av höns eller grisar. Men, som en av dem sade, ”sådant gör missionärslivet oerhört varierande, intressant och berikande”.
Axplock ur intervjuerna
Island: Kjell och Iiris Geelnard fick frågan: ”Hur har ni kunnat hålla er kvar i missionärstjänsten på Island i 35 år?” De svarade: ”Det är som med ett träd vars rotsystem med tiden växer sig allt starkare. Ju längre man är på ett missionärsdistrikt, desto lättare är det att hålla sig kvar.”
Montenegro: Jens och Gordana Ravn, missionärer i Montenegro på Balkanhalvön, berättade att där finns omkring 200 hängivna Jehovas vittnen i fyra församlingar och två grupper. Montenegrinerna är i allmänhet öppna och villiga att lyssna till Bibelns budskap, men de tar ofta lång tid på sig innan de tar ställning för den. Men det finns undantag. Gordana berättade att Jens och hon för en tid sedan fick kontakt med en pensionerad yrkesmilitär, som redan efter första besöket med stort intresse läste all den bibelförklarande litteratur som de lämnade honom. ”Det verkade som om han väntat på detta i hela sitt liv”, sade Gordana. Han tog snabbt ställning och är nu ett Jehovas vittne.
Israel: Michael Ståhlberg, som med sin israeliska hustru, Leora, tjänar vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Israel, berättade att antalet vittnen i Israel har ökat med omkring 100 procent de senaste fyra åren. Förra året hade man en 20-procentig ökning, och innevarande år räknar man med att ökningen blir ännu större.
Brasilien: År 1971 sändes Östen Gustavsson och hans hustru, Sylvia, till Brasilien, där de varit verksamma sedan dess. De har sett skaran av Jehovas vittnen i det landet öka från omkring 70.000, när de kom dit, till inemot en halv miljon nu. Östen berättade att behovet av möteslokaler för biblisk undervisning är mycket stort där. Just nu bygger man en sammankomsthall för 10.000 personer. Några andra sammankomsthallar är under byggnad, och han sade att det snart kan bli fråga om ett tiotal till.
Lesotho: I södra Afrika, i det vackra lilla bergslandet Lesotho — ibland kallat Afrikas Schweiz — arbetar Per-Olof och Birgitta Nygren som missionärer sedan fem år tillbaka. De berättade hur fantastiskt det är att se hur människor som de predikar för snabbt kan ta emot Bibelns sanning och helt förändra sitt liv.
På deras missionärsdistrikt fanns till exempel en kriminell, våldsam kvinna som folk var rädda för. Hon hade haft en svår uppväxt och blivit sexuellt utnyttjad av nunnor. Vid ett tillfälle, när hon tog del i väpnade bankrån i Sydafrika, greps hon och dömdes till döden. Men i stället för att bli avrättad utvisades hon till Lesotho. Där släpptes hon fri och fortsatte sitt hårda liv. Flera gånger försökte hon begå självmord, eftersom hon fann livet meningslöst. När hon en dag utsattes för en otäck våldtäkt, bad hon till Gud och lovade honom att om hon överlevde, så skulle hon ägna resten av sitt liv åt att tjäna honom. Kort därefter kom hon i kontakt med Jehovas vittnen och började studera Bibeln tillsammans med dem. Nu är hon en fridsam, laglydig medborgare och en döpt förkunnare av de goda nyheterna.
Papua Nya Guinea: Willy och Elaine Larsson från Göteborg har i 17 år predikat för befolkningen i ofta svårtillgängliga trakter i Papua Nya Guinea. De berättade att de regelbundet besöker församlingar av Jehovas vittnen i tre provinser och att de, för att nå dem, måste färdas med flyg och jeep och ibland i kanot. Ofta måste de lära intresserade personer att läsa och skriva samtidigt som de undervisar dem i Bibeln. De har hjälpt många att befria sig från vidskepelse och demonism för att kunna leva ett rent, harmoniskt kristet liv.
Mexico: I 13 år har Åke och Ing-Marie Norrfors från Jörn i Västerbotten hjälpt sina medkristna i andra delar av världen att bygga Betelhem och kontors- och tryckerianläggningar. De senaste fem åren har de arbetat i Mexico. De berättade att antalet Jehovas vittnen nu nått över en halv miljon där. Mer än 560.000 bibelstudier leds med intresserade, vilket talar för ytterligare stor tillväxt. I år, på årsdagen av Jesu död, var omkring 1,6 miljoner personer närvarande i vittnenas mer än 11.000 församlingar i Mexico för att högtidlighålla minnet av hans död.
Venezuela: Stefan Johansson kom som missionär till Venezuela för 30 år sedan, då det fanns drygt 5.600 förkunnare i ett 90-tal församlingar i landet. Nu finns där drygt 80.000 förkunnare i omkring 1.200 församlingar. Expansionen av förkunnarverksamheten fortsätter, och man har under de senaste åren varit i full färd med att bygga ut avdelningskontoret. Stefan berättade att bygget uppförs i ett område där det finns risk för jordbävningar och att man därför måste förstärka det med mycket betong. Folk i staden säger att ”om det blir en jordbävning, så springer vi till Jehovas vittnen, för de har stans starkaste byggnad”. ”De är välkomna”, sade Stefan.
Han berättade också att under flera år i Venezuela har många unga män, som blir Jehovas vittnen, ställts inför problem när de tackat nej till krigstjänst. Men efter underhandlingar med regeringen har Sällskapet Vakttornet nu fått det möte som kallas ”skolan i teokratisk tjänst” och som hålls varje vecka i alla Jehovas vittnens församlingar registrerat som religiöst seminarium. Det har inneburit att alla unga män, som är äldste, biträdande tjänare eller pionjärer och som är inskrivna i den skolan, slipper att inkallas till militärtjänstgöring.
Guatemala: Här arbetar Sven och Anne-Christine Östberg som missionärer i ”ett fint andligt klimat”, som de sade. Förkunnarantalet har ökat med sju procent det senaste året, och högsta antalet förkunnare hittills har varit 18.685. Nästan 56.000 var närvarande i våras vid åminnelsen av Jesu död.
Abel och Nina Maciel, som besöker församlingar i resetjänsten i Guatemala, berättade om hur man får lära sig leva ganska primitivt i samband med logierna under besöken. Sängarna är i allmänhet små och kräver att man ligger böjd. Ibland kan badrummet bestå av en tvättho utanför huset med, i bästa fall, ett plastskynke framför, som ofta inte når högt nog för att dölja hela kroppen.
Abel var i resetjänsten också på 80-talet, när de krigiska förhållandena i landet gjorde att många manliga Jehovas vittnen måste fly till Mexico. I den lilla byn Gracias a Dios, som betyder Tack Gud, lämnades den lilla gruppen av Jehovas vittnen i händerna på sju kvinnliga vittnen. När Abel besökte dem kom omkring 200 till mötena, trots de svåra förhållandena. Nu finns där tre stora fina församlingar, och förhållandena är betydligt lugnare.
”Så borde man ju leva!”
Missionärerna var också med vid någon av de tredagars områdessammankomster, med sammanlagt 31.638 närvarande, som Jehovas vittnen höll i somras i Umeå, Strängnäs, Ulricehamn och Ovesholm. Där fick de också tillfälle att berätta erfarenheter och utväxla hälsningar. Många visade också ljusbilder och videofilm från sina missionärsdistrikt.
Alla som hörde dem berätta, innan de återvände till sina missionärsdistrikt, kände sig uppmuntrade. ”Så borde man ju leva!” utbrast en ung åhörare efter en intervju med några av dem. Ja, många med honom kände sig inspirerade och beslutna att utöka sina möjligheter att sprida de goda nyheterna om Guds kungarike till människor som längtar efter den tid då rättfärdiga förhållanden skall råda på jorden. — Psalm 72:2–8.