Att leva med cystisk fibros
BERÄTTAT AV JIMMY GARATZIOTIS
Den 25 juli 1998 fördes jag i ilfart till sjukhuset med fruktansvärda smärtor i bröstet. Det var inget fel på mitt hjärta, men jag hade en så svår infektion i lungorna att jag hade oerhört svårt att andas. Jag var bara 25 år, och mitt liv hängde på en skör tråd.
TVÅ dagar efter min födelse berättade läkarna för mina föräldrar att jag hade svår gulsot. De sade att om jag inte fick blodtransfusion skulle jag antingen dö eller få skador på hjärnan. Jag överlevde utan blodtransfusion — och utan att få någon hjärnskada.
De första två åren av mitt liv präglades av många oklara sjukdomstillstånd och av återkommande lunginflammationer. Till slut ställde en läkare diagnosen att jag hade cystisk fibros (CF). Vid den tiden levde människor med denna sjukdom till sju års ålder i genomsnitt. Men tack vare medicinska framsteg når nu fler och fler barn med CF vuxen ålder.
Vad är CF?
CF är en obotlig ärftlig sjukdom. Den orsakar med tiden allt svårare andningsproblem, och personer med CF har ofta extremt svårt att tillgodogöra sig föda.
Omkring 1 person på 25 är bärare av den gendefekt som orsakar CF. I de flesta fall är anlagsbärarna inte ens medvetna om det, eftersom de aldrig utvecklar några sjukdomssymtom. Om båda föräldrarna är anlagsbärare, är risken 25 procent att deras barn får CF.
Mitt fall är ett av de få där CF upptäckts på grund av förekomsten av näspolyper. Mina näspolyper fick läkarna att göra ett ”svettest” för att mäta saltkoncentrationen i min svett, vilket är det vanligaste testet för att diagnostisera CF. Salt på huden uppmärksammas ofta först av föräldrar eller andra som känner en salt smak på sina läppar efter att ha kysst barnet.
Polyperna försämrar min andning, så jag har varit tvungen att få dem bortopererade från bihålorna nästan en gång per år. Operationerna är väldigt obehagliga och medför smärtor under återhämtningen. De inbegriper också en risk på grund av blödning. Men jag har gått igenom många operationer, och alla har utförts utan användning av blod. Jag är så tacksam för att jag inte behöver leva med eller vara orolig för de komplikationer som blodtransfusioner kan medföra!
Hur jag klarar av att leva med sjukdomen
Även om sjukdomen begränsar vad jag kan göra, försöker jag vara så aktiv som möjligt. Den 1 augusti 1987 var en speciell dag i mitt liv. Då blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud.
När jag stiger upp på morgonen inhalerar jag ventolinelösning och därefter koksaltlösning. Det hjälper till att lösa upp slem i lungorna och öppnar luftvägarna, så att jag kan andas lättare. Behandlingen pågår omkring 15 minuter. Sedan gör jag andningsgymnastik i mellan 40 minuter och en timme för att lösa upp och avlägsna slem från mina lungor. Därefter följer ytterligare en inhalationsbehandling, men nu med antibiotika för att bekämpa infektioner. Hela proceduren upprepas sedan på eftermiddagen och återigen på kvällen.
De tre behandlingsomgångarna tar tillsammans omkring fyra timmar varje dag. Jag brukar äta efter behandlingarna, eftersom de går lättare att genomföra med tom mage. Trots detta tidskrävande dagliga program har jag för vana att vara med vid mötena i den grekisktalande församlingen av Jehovas vittnen i London i Ontario i Canada. De kvällar vi har möte skjuter jag fram behandlingen till 22.00. De välsignelser som kommer av att vara med vid mötena uppväger mer än väl de uppoffringar det innebär. Att regelbundet delta i förkunnartjänsten har också alltid varit en viktig del av mitt liv.
Jag talar med andra om min tro
Mina sjukhusvistelser har gett mig särskilda möjligheter att tala med andra om min kristna tro. En gång fick jag tillfälle att tala med en grekisk-ortodox präst som låg i en annan sal. Han sade att han tyckte att jag var en respektfull ung man och att jag var ett gott föredöme för de unga i det grekiska samhället. Vad han inte visste var att jag visste att det var han som ledde motståndet mot Jehovas vittnens förkunnarverksamhet bland den grekisktalande befolkningen.
När folk kom för att besöka prästen, brukade han skicka över dem till mig också. Besökarna kände igen mina familjemedlemmar och andra vänner till mig som sådana som hade besökt dem i deras hem i förkunnartjänsten. Några av prästens besökare stannade kvar, men andra gick förvånade tillbaka till honom och frågade varför han hade skickat dem att träffa Jehovas vittnen. Våra samtal om Bibeln fortsatte också efter det att han hade fått veta att jag var ett Jehovas vittne. Vi resonerade bland annat om namnet Jehova, treenigheten och Jehovas vittnens politiska neutralitet i Grekland. Allteftersom vi talade kunde jag märka att hans mur av motstånd började rivas ner.
Prästen medgav att han kände till sanningen om några av de bibliska ämnen vi resonerade om, men han erkände att han av rädsla för att förlora sitt arbete inte lärde ut sanningen om dem. Jag och min yngre syster, Esther, besökte honom senare i hans hem, och han tog emot biblisk litteratur av oss. Motståndet mot vår verksamhet i området minskade, och många som hade hört om prästens hörande öra började faktiskt lyssna till oss. Kort därefter blev emellertid prästen förflyttad till en annan plats.
Något annat betydelsefullt inträffade också till följd av mitt vittnande under en sjukhusvistelse. Jag talade med en ung man som hette Jeff som hade kommit för att besöka sin farfar. Ytterligare samtal ledde till ett bibelstudium med honom. Efter en tid ville Jeff börja vara med vid församlingsmötena. Själv brukade jag gå på mötena i en församling i London, men för en tid reste jag i stället till Stratford, som ligger i närheten, för att ta honom med på mötena där. Tanken var att Jeff skulle få kontakt med vittnen som bodde närmare honom.
Tyvärr gav Jeff efter för påtryckningar från sin familj och fortsatte inte att utveckla sitt andliga intresse. Men medan jag gick på mötena i Stratford fick jag tillfälle att återuppta bekantskapen med Deanne Stewart. Vi hade träffats när vi var med vid byggandet av en Rikets sal. Vår vänskap växte, och vi blev förälskade och gifte oss den 1 juni 1996.
Min situation förändras
Dessvärre blev jag mycket sjuk tre veckor efter vårt bröllop. Det var början på en rad sjukhusvistelser och ledde fram till den kritiska situation som beskrevs i början. Sedan dess får jag kontinuerlig syrgasbehandling dygnet runt. Jag kämpar med återkommande feber, svettningar på nätterna, lungsäcksinflammation, sömnbrist på grund av hosta på nätterna och smärtor i lederna, benen och bröstet. Ibland hostar jag också upp blod, vilket är skrämmande, för om det inte slutar kan det leda till plötslig död.
Med min kära hustru vid min sida som medhjälpare och kamrat vittnar jag nu för läkare, sjukgymnaster, patienter och sjukvårdspersonal, både på sjukhuset och när de kommer hem till mig. Även om mina hälsoproblem är svåra, ser vi ändå alla dessa tillfällen som möjligheter att lovprisa Jehovas namn.
Vad som nu håller mitt mod uppe
Under mina förändrade omständigheter lyssnar Deanne och jag på och deltar i församlingens möten genom en särskild telefonuppkoppling. Denna kärleksfulla anordning är till stor uppmuntran och gör att vi känner att vi fortfarande är en aktiv del av församlingen, även om vi för det mesta inte längre kan vara fysiskt närvarande.
Vår förkunnartjänst inbegriper numera också att vi använder telefonen till att dela med oss av det hopp Bibeln ger. Vi har satt i gång bibelstudier som vi leder per telefon. Att tala med obekanta människor om Jehova och hans fantastiska anordningar för trogna människor i en rättfärdig ny värld skänker oss stor glädje.
Stödet från far och mor har varit till tröst för mig, och det har gett mig uppmuntran som stärkt mig. Alldeles särskilt har jag Jehova att tacka för att han välsignat mig med Deanne, som accepterat mig med min sjukdom och som nu är till stor hjälp för mig att hålla ut.
Att jag mediterar över mitt hopp för framtiden hjälper mig att inte ge upp när jag nu närmar mig slutstadierna av min sjukdom. Varje dag läser jag Bibeln tillsammans med Deanne, och det är till tröst för oss båda. Jag vet att jag i den nära framtiden kommer att bli frisk och inte kommer att behöva behandling varje dag bara för att kunna andas. I det utlovade paradiset, när jag får friska lungor, ser jag mig själv springa över en äng. Det är allt jag vill — bara att få springa över en äng ett tag, så att jag får prova mina lungor.
När jag ser för min inre syn välsignelserna i Guds utlovade nya värld, hjälper det mig att klara av livet dag för dag. I Ordspråken 24:10 sägs det: ”Har du visat dig modfälld på trångmålets dag? Din kraft kommer att vara begränsad.” Men jag känner det inte som att min kraft är begränsad, utan i stället känner jag att Jehova ger mig kraft som är över det normala. (2 Korinthierna 4:7) Med den hjälpen kan jag vittna om hans namn och uppsåt och också gå igenom vad han än tillåter komma — vare sig det innebär att få leva igenom slutet på denna tingens ordning vid Harmageddon eller att dö nu och få uppstå senare i hans nya värld. — 1 Johannes 2:17; Uppenbarelseboken 16:14–16; 21:3, 4.
[Bilder på sidan 13]
Jag och min hustru, Deanne, som är ett stort stöd för mig