Brev

”Angående månggifte”

Den 2 maj 1949

Käre Broder!

Ditt brev av den 26 mars har vi tagit i noggrant övervägande.

Vårt cirkulärbrev med anvisningar underrättade broder ........ om att ingen som lever i månggifte kan avvisas från mötena. Det vill säga de som gör det kan inte hindras från att komma in i möteslokalen och personligen vara närvarande vid möten. De har lika mycken rätt att göra detta som vilken främling som helst, vars sociala eller äktenskapliga förhållanden vi inte känner. Men vad beträffar att taga del i mötena, så är detta en annan sak. Om broder — eller hans medtjänare har hindrat Dig från att komma in i lokalen och vara närvarande vid möten på ett hyggligt och ordentligt sätt, så har de överskridit syftet med framställningen i vårt cirkulär. Men om de vägrar att erkänna oliktänkande och att som uttryck för detta låta dem taga aktiv del i mötena och samarbeta med gruppen i dess tjänst på fältet, då handlar de i överensstämmelse med innebörden i cirkulärets anvisningar.

Du resonerar som så, att om engiftet var den kända och erkända måttstocken bland apostlatidens kristna, så skulle det inte ha varit någon mening med Paulus’ föreskrift för tillsyningsmannen i en grupp och likaså för dennes medhjälpare, att vederbörande, om han över huvud taget är gift, måste vara en enda hustrus man. Några har emellertid förstått det så, att den som är tjänare i en grupp endast får ha gift sig en enda gång och inte får vara omgift efter en skilsmässa eller efter att genom döden ha förlorat sin hustru. Denna tanke bygger de på Paulus’ föreskrift, att sådana sextioåriga änkor, som hade ”varit allenast en mans hustru”, skulle uppföras på listan över dem som skulle få understöd av gruppen. (1 Tim. 5:9) Förvisso var inte månggifte å kvinnornas sida någon tillåten sedvänja bland dessa ursprungliga kristna. Men om man skall följa Ditt resonemang, skulle det, om engifte var den antagna måttstocken bland dem, inte vara någon mening med att Paulus uppställde detta krav beträffande änkor. Eftersom tjänarna i gruppen befalldes att vara föredömen för hjorden, så skulle engiftesprincipen för dem också vara måttstocken för hela den hjord, för vilken de skulle vara Herrens underherdar. — 1 Petr. 5:3.

Vad Jesus sade i Matteus 5:31, 32 och 19:1—12 var inte endast riktat mot den handlingen att skilja sig från en kvinna av andra orsaker än äktenskaplig otrohet. Det var också riktat mot månggifte. När han sade att han var emot skilsmässa, med undantag endast för den som skedde av den nämnda orsaken, därför att ”från begynnelsen har det icke varit så”, då var han likaså emot månggifte. Varför? Därför att ”från begynnelsen har det icke varit så”, utan Gud försåg Adam med endast en hustru.

Sällskapet sade verkligen, att det inte var någon befallning från vår sida till dem som lever i månggifte att skilja sina övertaliga hustrur ifrån sig. Vi försöker inte föreskriva något beträffande deras liv som bekänner sig vara kristna, utan vi måste medge dem privilegiet att göra vad de vill göra. Vi vill inte tvinga dem. Om de önskar behaga Herren Gud, kommer vi inte att behöva befalla dem. De kommer att vara glada över att lyda Gud av egen drift. Men däremot har vi rätt att kräva, att de som Sällskapet erkänner som sina representanter skall uppfylla de fordringar som Herren Gud har uppställt. Trohet mot Honom förpliktar oss till att göra detta.

I denna sak kan vi inte vara partiska eller låta oss påverkas eller ledas av vad som är den sociala måttstocken i Afrika eller i Amerika eller någon annanstans. Vi kan inte ha en norm för Afrika och en annan för Amerika och ännu en annan för något annat land. Om vi finner oss i månggiftet i Afrika och blundar för det där, så skulle bröder i Amerika kunna säga: ”Ni tillåter alltså månggifte borta i Afrika, och för att vara konsekventa borde ni tillåta det också här i Amerika. Det enda som inte medger det här i Amerika är att staternas lagar är emot månggifte, men varför skulle Sällskapet ha något att invända, om vi tillämpar det i hemlighet utan att lagens representanter får veta det?” Nej, vi måste ha en måttstock för hela jorden och för alla länder på jorden. Och det är den rad av fordringar som Herren har uppställt och som gäller i lika hög grad och på samma sätt för alla kristna av alla raser, hudfärger och tungomål. Endast på det sättet avhåller vi oss, verkligen från att vara tvehågsna och alltså ostadiga på alla våra vägar. (Jak. 1:8) Endast genom att följa den raka och smala vägen kan vi vara sanna mot vår Gud.

Vi uppskattar allt det arbete som Du har utfört på fältet. Det skulle förvisso vara en skam för Dig, om Du skulle förlora hela den andliga skatt, som Du genom detta handlingssätt har samlat ihop åt Dig. Fördenskull anser vi att Johannes’ förmaning är i hög grad tillämplig: ”Given akt på eder själva, så att vi icke förlora de ting som vi hava åstadkommit, utan så att vi få full lön. Var och en som begår överträdelse och icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud. Den som förbliver i Kristi lära, han har både Fadern och Sonen.” (2 Joh. 8, 9, eng. övers.) När Du nu ser andra bröder rätta sig efter Kristi lära, varför kan då inte Du också göra det i fridens intresse? Varför inte vila i Herren Gud och visa hans ande i stället för att göra motstånd? Det kommer att göra det rätta handlingssättet så oändligt mycket lättare för Dig och kommer att leda till att Du får ”full lön”.

Dina trogna medbröder i att än mer föröka allt Hans lov

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap