Slutet på ”hedningarnas tider”

1. Vad visar Paulus i Hebréerna 10:12, 13 angående Kristi väntan?

ATT Jesus Kristus inte började sin utlovade närvaro eller parousía vid det judiska systemets slut år 70 e. Kr., det visar aposteln Paulus. Fyrtio dagar efter sin uppståndelse for Jesus upp till himmelen för att sitta där vid Guds högra sida och började då vänta, till dess ”hedningarnas tider” skulle utlöpa. Om detta säger aposteln: ”Men när Kristus för all tid hade framburit ett enda offer för synder, satte han sig på Guds högra sida för att därefter vänta, till dess hans fiender skulle göras till en pall åt hans fotter.” — Hebr. 10:12, 13, Rev. stand. övers.

2. Varför slutade inte hans väntan år 70 (e. Kr.)? Hur visas detta?

2. Lägg nu märke till varför Jesu tid av väntan på Guds högra sida inte upphörde i och med slutet på den judiska tingens ordning år 70 e. Kr. Den gjorde inte det, därför att ”hedningarnas tider” inte upphörde då, utan fortfor. Detta understrykes genom det förhållandet, att Jerusalem år 70 för andra gången blev utplånat av hedningar. Att dess förstöring betydde att hedningarnas tider skulle fortfara under en lång period efter år 70 e. Kr., det förklarade Jesus i sin egen profetia, när han sade: ”Stor nöd skall då komma i landet och en vredesdom över detta folk. Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk [eng. övers.: alla nationer]; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.” (Luk. 21:23, 24) Eftersom hedningarna då fullständigt tog väldet över jorden, blev förvisso inte Jesu fiender gjorda till hans fotapall vid den tidpunkten. Tydligen företog han sig inte vid den tiden något för att göra dem därtill, utan lät dem förstöra Jerusalem, vari Jehova Gud en gång hade fäst sitt namn, vid sitt tempel. Då ju Jesus Kristus inte kunde tillträda sitt rike och börja sin konungsliga närvaro och härska mitt ibland sina fiender förrän vid slutet av ”hedningarnas tider”, så inträffade inte hans närvaro och världens ände, varom han profeterade, år 70. Hans närvaro i konungslig makt började år 1914. Det var det år som Jehova själv fastställt såsom den rätta tidpunkten för hans rikes födelse.

3. Varför säger vi så bestämt, att 1914 utmärker Rikets födelse?

3. Jehovas rike med hans Kristus som Konung är ett himmelskt herradöme, och hans Kristus måste insättas i sitt ämbete i de osynliga himlarna. Varför säger vi då med sådan bestämdhet, att 1914 utmärker Rikets början och alltså början av Kristi andra närvaro eller parousía? Därför att ”hedningarnas tider” slutade år 1914. Nåväl, men varför skulle detta fastslå den tidpunkt då ”världens rike skulle bli Herren Guds och hans Smordes rike”? Varför skulle detta vara den tidpunkt då Jehova Gud, den Allsmäktige, skulle taga sin stora makt i besittning och börja regera med avseende på vår jord? (Upp. 11:15—17, Amer. stand. övers.) Därför att när ”hedningarnas tider” först började, lät Jehova Gud sitt förebildliga rike på jorden bli omstörtat av de världsliga hedniska makterna. Dessa hedningarnas tider började inte med att Jerusalem förstördes av romerska legioner under härföraren Titus år 70 e. Kr. Om ”hedningarnas tider” fortlöpte efter år 70 e. Kr., emedan Jerusalem då undergick sin andra förstöring, så måste, logiskt sett, dessa hedningarnas tider i verkligheten ha börjat år 607 f. Kr. Det året blev Jerusalem förstört för första gången av hedningarna, av härskaren Nebukadnessars babyloniska krigshärar. Det förtrampades av hedningarna och återvann aldrig mer fullständigt oberoende av hedniskt styre under en härskare av konung Davids släktlinje, inte ens sedan det och dess tempel blivit återuppbyggda sjuttio år senare, år 537 f. Kr.

4. Varför måste hedningarnastider ha börjat år 607 f. Kr.?

4. Det var när Jerusalem första gången blev förstört, år 607 f. Kr., som Guds befallning angående symbolerna för den aktiva konungamakten, kronan och huvudbindeln, trädde i kraft: ”Och du, dödsdömde [Amer. stand. övers.: dödligt sårade], ogudaktige furste över Israel [Sidkia], du vilkens dag kommer, när din missgärning har nått sin gräns, så säger Herren Jehova: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan. Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas. Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har givit det åt [Amer. stand. övers.: och jag vill giva det åt honom].” (Hes. 21:25—27) Den konung som det här talas till var av Davids kungliga släktlinje genom kung Salomo, och om Salomos regering läser vi: ”Och så satt Salomo på Jehovas tron såsom konung efter sin fader David.” (1 Krön. 29:23) Den tron som Israels konungar av Davids ätt satt på representerade således Jehovas tron, och Jehova var det forntida Israels sanne och rättmätige Konung. Detta förklarar Jesu befallning beträffande det forntida Jerusalem: ”I skolen alls icke svärja, varken vid himmelen, ty den är Guds tron, ej heller vid jorden, ty den är hans fotapall, ej heller vid Jerusalem, ty det är den store Konungens stad.” (Matt. 5:34, 35) År 607 f. Kr. blev huvudbindeln och kronan, som symboliserade aktiv konungamakt, Israels konung fråntagna. Och ”Jehovas tron” blev omstörtad och avlägsnad för att aldrig mer upprättas på jorden för en jude att sitta på, och hedningarna blev tillstadda att förstöra det som i förebilden var ”den store Konungens stad” och att alltså behärska hela jorden. I betraktande av allt detta måste ”hedningarnas tider” ha börjat detta ödesdigra år.

5. Vad måste följaktligen slutet på hedningarnas tider betyda?

5. Början av hedningarnas tider betydde alltså, att Jehovas konungadöme och regering också i fråga om denna del av jorden som beboddes av judarna hade upphört eller hade blivit tills vidare avbrutna eller förlagda till framtiden. Men Jehova hade förordnat, att hans rikesanordning med en judisk härskare sittande på ”Jehovas tron” skulle vara utan bestånd till dess Messias kommer, som har rätt därtill; och vid den tiden skulle Gud ge den åt honom. Detta innebär att Jehovas rike med hans Kristus som regent skulle upprättas så snart hedningarnas tider hade utlöpt. Med andra ord, hedningarnas tiders slut var detsamma som tiden för Guds rikes upprättande. Detta innebar också, att Messias skulle tillträda Rikets makt och myndighet, han vars gudagivna rätt det är att härska.

6. Hur många är dessa tider? Hur har det förhållit sig med Riket under dem?

6. Jesus sade att ”hedningarnas tider” skulle sträcka sig bortom år 70 e. Kr., då Jerusalem blev jämnat med marken av Roms kejserliga krigshärar. När måste då dessa ”tider” sluta? Att få reda på detta betyder att också definitivt komma till klarhet om den tidpunkt då Guds rike upprättades och då hans Messias kom till makten och dennes närvaro började. Daniels profetia visar i det fjärde kapitlet längden av hedningarnas tider, nämligen längden av sju symboliska tider. Babylons konung Nebukadnessar var den hedniske monark som Gud brukade till att verkställa domen över det otrogna Israel och till att förstöra Jerusalem. Gud sände Nebukadnessar en dröm och brukade Daniel till att uttyda den åt honom. Genom den uppenbarade Jehova Gud att det gudomliga herradömet skulle vara utan någon påtaglig tillvaro eller skulle vara tillfälligt overksamt under ”sju tider”. Under dessa symboliska ”tider” skulle de hedniska styrande makterna, representerade av Nebukadnessar, uppföra sig som oskäliga djur utan förnuftig tankegång. Vid slutet av de ”sju tiderna” skulle Guds rike återupprättas med avseende på jorden, och han skulle ge härskarmakten åt den som han hade beslutat att ge den åt. När denne var på jorden, betraktades han som den ”lägste bland människor” och blev dödad i vanära på Golgata. Denne var Kristus Jesus, konung Davids ättling.

7. Vad var det som skulle återupprättas, som Petrus syftade på. Vad bevisar detta?

7. Anordningen med ”sju tider” var inte något som de hedniska makterna tvingade Jehova att bevilja. Det var något som han själv förordnade i enlighet med sin egen suveräna vilja och sitt eget visa uppsåt. Men den avgör definitivt, att Guds rike med Kristus som regent kommer vid slutet av hedningarnas tider och gör ände på dem. Det var detta, att Riket skulle återupprättas, som aposteln Petrus menade, när han sade till judarna några veckor efter det att Jesus hade farit upp till Herren Guds närvaro: ”När tider av vederkvickelse skola komma från Herrens närvaro, skall han sända den som har blivit predikad för eder, Jesus Kristus. Ty himmelen måste i sanning upptaga honom intill tiderna för alltings återställelse, om vilka Gud har talat genom sina heliga profeters mun, vilka ha funnits från fordom.” (Apg. 3:20, 21, Kat. Brödr. övers.) Petrus’ ord här bevisar att Riket inte blev återupprättat eller återställt, när Jesus, for upp till himmelen och satte sig på Guds högra sida. Det kunde inte ha blivit det, ty Jerusalem förstördes trettiosju år efter Jesu himmelsfärd; och Jerusalem kom därigenom att bli ytterligare förtrampat, till dess hedningarnas tider skulle fullbordas.

8. Hur länge varade Nebukadnessars vansinne? Varav är det en symbol?

8. Sju bokstavliga tider gick fram över konung Nebukadnessar, sedan han plötsligt blivit vansinnig och inbillade sig vara ett gräsätande djur; och han drevs ut på öppna fältet för att leva som ett sådant. De ”sju tider” som Nebukadnessar tillbragte på detta sätt var sju år på tolv månmånader vartdera eller 360 dagar per år. Detta uppgår till 2.520 dagar (7 gånger 360 dagar) för de sju bokstavliga tiderna tillsammantagna. Dessa 2.520 dagar av hans ”sju tider” av vansinne utgjorde en profetisk bild av de ”hedningarnas tider”, under vilka Jerusalem skulle bli förtrampat av till sinnet obalanserade hedniska makter, som var lika djur. I fråga om de hedniska makterna är emellertid de ”sju tiderna” inte bokstavliga, utan måste vara symboliska. Gud själv har givit oss den regel, enligt vilken vi skall uttyda symboliken, därigenom att han säger angående straffet över Israel: ”Ett år för var dag.” (4 Mos. 14:34) ”En dag för varje år förelägger jag dig.” (Hes. 4:6, 1878 års övers.) Därför var de 2.520 dagar som Nebukadnessars vansinne varade en symbol av 2.520 år, som var bestämda eller anslagna för ”hedningarnas tider”. När började då denna långa följd av år?

Hur tiden beräknas

9. Var sammanfaller bibelns kronologi med världshistoriens?

9. Bibelns tideräkning sammanfaller med världshistoriens vid det första året av perserkonungen Cyrus den stores regering. Tillsammans med sin morbror, medern Darius,a störtade Cyrus det babyloniska väldet. Härom säger 1944 års upplaga av The Westminster Dictionary of the Bible (en känd bibelordbok) i sin tabell under ”Kronologi” (sid. 108): ”År 539 f. Kr. intager Cyrus Babylon.” The Encyclopedia Americana av 1929 säger också under ”Cyrus den store” (sid. 373): ”År 546 besegrade han Krösus, Lydiens rike och mäktige konung, och år 539 intog han Babylon, som bjöd föga motstånd, sönderslitet som det var av inre oenighet.” The Encyclopaedia Britannica (elfte upplagan, av år 1910) säger under ”Cyrus den store” (sid. 707): ”Varför kriget mot Babylon, som hade blivit oundvikligt, uppsköts till 539, vet vi inte. Också här omintetgjorde Cyrus en mäktig stat genom ett enda fälttåg. Nabonids krigshär blev slagen; Babylon självt gjorde intet försök till motstånd, utan kapitulerade den 16 Tischri (10b oktober) 539 för den persiske fältherren Gobryas.”

10. Hur får vi reda på när Cyrus första år som konung inföll?

10. Denne Gobryasc identifieras ofta med medern Darius eller Darejaves. Daniel 9:1 och 11:1 talar om ”Darejaves’ första regeringsår” såsom ”konung över kaldéernas rike”. Babylon omstörtades i oktober år 539 f. Kr., men enligt den babyloniska sedvänjan räknades en konungs regering från den första dagen i månaden Nisan, som inföll på våren.d Därför omtalades månaderna från oktober 539 till den 1 Nisan 538 f. Kr. såsom ”början av konungadömet”. Darius’ första hela år måste därför sträcka sig från den 1 Nisan 538 f. Kr. till slutet av månaden Adar år 537 f. Kr. eller ungefär från den 24 mars 538 till den 11 mars 537 f. Kr. enligt den julianska kalendern (eller 18 mars 538 till 5 mars 537 f. Kr. enligt den gregorianska kalendern).e Cyrus’ första år anges nu vanligen såsom 538 f. Kr. Om alltså Cyrus regerade tillsammans med Darius, måste Cyrus’ första hela år ha omfattat mer än två månader av året 537 f. Kr., varunder Cyrus kunde utfärda sitt påbud om att templet i Jerusalem skulle återuppbyggas.f Men om Cyrus efterträdde Darius under eller strax efter Darius.’ första regeringsår, så skulle Cyrus’ första hela år löpa från den 1 Nisan 537 f. Kr. till slutet av Adar 536 f. Kr. eller ungefär från den 12 mars 537 till den 29 mars 536 f. Kr. enligt den julianska kalendern (eller 6 mars 537 till 23 mars 536 f. Kr. enligt den gregorianska kalendern). Därigenom skulle det bli tillräckligt många månader av året 537 f. Kr. för att Cyrus’ påbud under dem skulle kunna hinna ut över hela hans rike, för att bidrag till tempelbygget skulle hinna lämnas och för att israeliterna skulle kunna göra sina förberedelser och sin färd till Jerusalem och för att de skulle kunna bosätta sig i sina städer före den första dagen i den sjunde månaden (Tischri) år 537 f. Kr. — Esra 1:1, 2; 2:68—70; 3:1, 6. Se fotnoten.g

11, 12. Hur visste Daniel i förväg, hur många år Jerusalem skulle ligga öde?

11. År 538 f. Kr., eller medan Darius eller Darejaves regerade, skrev Daniel: ”I Darejaves’, Ahasveros’ sons, första regeringsår — hans som var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung över kaldéernas rike — i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som Jehova hade angivit för profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.” — Dan. 9:1, 2.

12. Angående denna tid, då Jerusalem skulle ligga öde, sade Jeremia 25:11, 12: ”Ja, hela detta land [inte bara Jerusalem, utan också hela Juda] skall bliva ödelagt och förött, och dessa folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år. Men när sjuttio år äro till ända, skall jag hemsöka konungen i Babel och folket där för deras missgärning, säger Jehova, och hemsöka kaldéernas land och göra det till en ödemark för evärdlig tid.” Med avseende på dessa samma sjuttio år av ödeliggande sade Jeremia 29:10 till de fångna judarna i Babylon: ”Ty så säger Jehova: Först när sjuttio år hava gått till ända i Babel, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.”

13. Vad bragte dessa ödeliggandets år till ett slut, såsom det blivit förutsagt?

13. Efter dessa sjuttio års ödeliggande blev de fångna israeliterna återbördade till sitt land, såsom Jeremia 33:10, 11 hade förutsagt: ”Så säger Jehova: På denna plats, om vilken I sägen att den är så öde, att varken människor eller djur kunna bo där, ja, här i Juda städer och på Jerusalems gator som äro så ödelagda, att inga människor, inga invånare, inga djur där finnas, här skall man ännu en gång höra fröjderop och glädjerop.” Landet måste på detta sätt ligga öde utan någon mänsklig invånare och utan något husdjur, för att det skulle få åtnjuta en obruten följd av sabbater i sjuttio år. (Jer. 32:43; 33:12; 36:29) Dessa sjuttio år av ödeliggande för Juda land slutade år 537 f. Kr., efter det att Cyrus i det första året av sin regering över Babylonien utfärdade sitt påbud. Detta inträffade, säger 2 Krönikeboken 36:21—23, ”för att Jehovas ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända. Men i den persiske konungen Kores’ [Cyrus’] första regeringsår uppväckte Jehova — för att Jehovas ord genom Jeremias mun skulle fullbordas — den persiske konungen Kores’ ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har Jehova, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare Jehova, hans Gud, och han drage ditupp”. En trogen kvarleva av judar eller israeliter drog också mycket riktigt ditupp det året.

14, 15. Vilket år började hedningarnas tider? Varför inte tidigare?

14. Således slutade Juda lands och Jerusalems ödeliggande år 537 f. Kr. Eftersom sjuttio års ödeliggande slutade då, måste dessa år ha börjat sju årtionden tidigare, år 607 f. Kr., och Jerusalem måste ha blivit förstört det året av Nebukadnessar.

15. ”Hedningarnas tider” eller de symboliska ”sju tiderna” började alltså inte när Farao Neko av Egypten tog Juda konung Joahas till fånga och gjorde Joahas’ broder Jojakim till konung i Jerusalem i Joahas’ ställe. Detta var år 628 f. Kr. Inte heller började ”hedningarnas tider” efter konung Jojakims död, när Nebukadnessar kom till Jerusalem och avlägsnade Jojakims son Jojakin från tronen. Han förde Jojakin fången till Babylon och gjorde Jojakims broder, Sidkia, till konung i Jerusalem. Detta var år 617 f. Kr. (2 Kon. 23:31 till och med 24:18) Nej, utan dessa ”hedningarnas tider” började i det elfte året av Sidkias regering, år 607 f. Kr., när denne blev avsatt och Juda land blev ödelagt och berövat både människor och djur. Då började Jerusalem och dess rike bli förtrampade av hedningarna.

Slutet på de ”sju tiderna”

16. På vilken dag i vilken judisk månad förstörde de Jerusalem?

16. Jeremia överlevde Jerusalems förstöring år 607 e. Kr. Han talar om för oss, att babylonierna bröt igenom Jerusalems murar den 9 Tammus, dvs. på den nionde dagen i årets fjärde månad enligt judisk räkning. Därefter flydde konung Sidkia och hans män från Jerusalem, men endast för att bli tillfångatagna. På den tionde dagen i den femte judiska månaden, dvs. den 10 Ab, kom babylonierna och började bränna ned templet, konungens palats och de andra husen i staden. De bröt ned stadens murar och tog de överlevande judarna till fånga för att föra bort de flesta av dem till Babylon, hundratals kilometer därifrån. (Jer. 52:6—16) När var då den 10 Ab år 607 f. Kr.?

17. När inföll den dagen år 607 f. Kr. enligt vår tideräkning?

17. Det judiska året var ett månår och började därför med den första nymånen närmast vårdagjämningen. Upplysningar som lämnats av Nautical Almanac Society of Britain och som är daterade den 11 december 1945 säger: ”Vårdagjämningen året 607 f. Kr. inföll den 28 mars, och den närmast följande nymånen inträffade den 2 april vid den tjugotredje timmen; någon närmare beräkning skulle vara meningslös.” Men den fungerande redaktören för den nautiska almanacka som ges ut av Förenta staternas sjöobservatorium meddelar den 1 augusti 1946, att datum för vårdagjämningen år 607 f. Kr. var den 27 mars, kl. 19 (enligt den julianska kalendern),h och därigenom skiljer han sig från den brittiska beräkningen med en dag. Enligt denna uppgift blir tidpunkten för nymånen närmast vårdagjämningen den 2 april kl. 22 (enligt den julianska kalendern,i och detta överensstämmer alltså med den brittiska beräkningen. Det visar att den femte nymånen, som började den femte judiska må naden, Ab, inträffade kl. 10 den 30 juli (julianska kalendern) eller den 23 juli (gregorianska kalendern).j Denna nymåne kunde inte ha blivit synlig i Jerusalem förrän 30 timmar senare. Följaktligen började den 1 Ab eller den första dagen i den femte judiska månaden inte förrän vid solnedgången den 1 augusti (juliansk tid) eller den 25 juli (gregoriansk tid). Och alltså måste den 10 Ab eller den tionde dagen i den femte månaden ha börjat vid solnedgången den 10 augusti och fortfarit till solnedgången den 11 augusti, juliansk tid, eller den 3 till 4 augusti, gregoriansk tid.k Denna dag år 607 f. Kr. började Jerusalems förstöring, såsom ovan beskrivits.l

18. Men i vilken månad räknar vi att hedningarnas tider började? Varför?

18. Men Juda lands fullständiga ödeliggande började inte den 11 augusti (juliansk tid) eller den 4 augusti (gregoriansk tid) år 607 f. Kr. Nebukadnessars härhövitsman lät de fattigaste i landet stanna kvar för att odla det och driva vingårdar, och de blev inte rädda och flydde ned till Egypten förrän någon gång under senare häften av den sjunde judiska månaden år 607 f. Kr. (Jer. 41:1—4, 11—15; 42:7; 43:4—7) Nymånen för denna sjunde månad började den 27 september kl. 15 enligt den julianska kalendern,a och alltså blev inte Juda land och Jerusalem lämnade öde utan invånare förrän fram i oktober år 607 f. Kr. Från den tidpunkten räknar vi att hedningarnas tider började.

19. I vilken månad vilket år slutade de därför? Med vilken händelse?

19. Eftersom de sju symboliska tiderna började i oktober år 607 f. Kr. och pågick i 2.520 år, måste ”hedningarnas tider” sluta i oktober år 1914 (e. Kr.). Då utlöpte den tid varunder Jehova skulle låta denna jordens hedniska makter utöva världsherraväldet utan något ingripande från hans sida. Då slutade den tid då Kristus Jesus på hans högra sida skulle sitta och vänta på att få sina fiender gjorda till sin fotapall. Detta betyder att den tid hade kommit, då Jehova Gud skulle ta sin universella makt i besittning och börja sin regering med avseende på denna jord. Den tid hade kommit, då hans rike skulle födas genom att hans Son Kristus Jesus blev insatt på tronen för att vara verksam som Konung å Guds vägnar med full makt och myndighet. Då måste den syn gå i uppfyllelse som Daniel hade sett, att Människosonen skulle komma till Jehova Gud, ”den Gamle av dagar” och få sig givna ”välde och härlighet och ett rike, på det att alla folk, nationer och tungomål skulle tjäna honom”. Det teo- kratiska herradömet fick inte längre hållas i overksamhet, utan Riket måste återupprättas och Jehova Gud skulle ge makten åt den vars rätt det är att äga den. Då skulle Jehova sträcka ut sin Sons makts spira från Sion med befallningen: ”Du skall härska mitt ibland dina fiender.” (Dan. 7:13, 14, eng. övers.; Hes. 21:27; Ps. 110:1, 2) Allt detta ägde rum vid den av Gud, den Högste, bestämda tidpunkten, nämligen år 1914 e. Kr.

Vad som slutade och vad som började

20, 21. Vilket Jerusalem blev inte förtrampat därefter? Hur kan detta sägas?

20. Här uppstår intressanta spörsmål. Någon frågar säkert: ”Om Jesus sade, att Jerusalem skulle bli förtrampat av hedningarna, till dess hedningarnas tider är fullbordade, och om dessa sju tider slutade i oktober 1914, varför upphörde då inte Jerusalem att vara förtrampat av hedningarna i den månaden för trettiofem år sedan?” Vårt svar är detta: Jesus sade inte, att Jerusalem skulle återuppbyggas på jorden av Jehovas folk vid slutet av hedningarnas tider och att det skulle befrias från hedniskt herravälde. Den nutida staden Jerusalem där borta i Palestina är inte den store Konungen Gud Jehovas stad, även om kristenheten kallar vissa platser där för ”heliga”. Denna stad är dömd till förintelse vid denna världens ände. Men det sanna Jerusalem kommer att leva evigt såsom huvudstad i Jehovas universella organisation. Vi menar det nya Jerusalem, varav Jesus Kristus gav en symbolisk syn åt aposteln Johannes på ön Patmos. Det är himmelskt, inte jordiskt. Det är andligt, inte materiellt eller gjort av människor. Det kommer ned från himmelen för att styra jorden. Inte genom att komma ned i bokstavlig mening, utan genom att taga hela jorden under sin kontroll och sända ned sin mirakulösa makt från himmelen för att utföra Guds vilja över hela jorden. — Upp. 21:1—23.

21. Jesus Kristus är ”konungarnas Konung och herrarnas Herre” över detta sanna Jerusalem. Vid slutet av hedningarnas tider år 1914 blev han insatt på tronen såsom fungerande styresman i ”den store Konungens [dvs. Jehovas] stad”. Efter ett avbrott på 2.520 år, varunder hedniska makter varit rådande, uppsteg sålunda det teokratiska herradömet över jorden på nytt till makt i det nya Jerusalem för att aldrig mera bli förtrampat av hedningarna. Tvärtom kom år 1914 den tid då dessa hedniska fiender skulle göras till en fotapall åt Konungen i det nya Jerusalem, för att han skulle härska mitt ibland dem. — Ps. 110:2.

22. Vederlägges detta av den förföljelse som Jehovas vittnen sedan 1914 varit utsatta för?

22. Men någon annan frågar: ”Om den tid varunder hedningarna skulle förtrampa Jerusalem slutade år 1914, varför började då en stor förföljelse mot Jehovas vittnen det året och kulminerade år 1918, då fienderna så gott som dödade arbetet med att frambära vittnesbördet?” Vi svarar: Förföljelsen bedrevs av kristenheten mot Guds sanna Israel, Jesu Kristi efterföljare, men detta påverkade inte eller vållade någon ändring i Kristi konungsliga ställning i himmelen. Medan det första världskriget pågick, från 1914 till 1918, utkämpades ”striden i himmelen” mellan Jehovas Konung, som nyss hade uppstigit på tronen, och djävulens demonorganisation. Den nye Konungen satt kvar på sin himmelska tron, men djävulen och hans demoner blev nedkastade hit till jorden, som de härefter inte kan lämna och där de i sinom tid skall förgöras. Djävulen och hans demoner bevisade sig vara ur stånd till att förtrampa det himmelska nya Jerusalem och blev i stället själva lagda under Konungens fötter. — Upp. 12:1—13.

23. Varför tilläts då förföljelsen? Vad pågår trots allt?

23. Jehovas vittnen på jorden var sysselsatta med att förkunna slutet på hedningarnas tider år 1914 och upprättandet av hans rike med Kristus såsom regent. Förföljelsen tilläts att rasa mot dessa vittnen ända därhän, att deras offentliga förkunnelse av Riket blev dödad år 1918, och detta tillstaddes för ett särskilt ändamål. Inte för att visa att Jerusalem ytterligare skulle förtrampas, utan för att bevisa för hela universum, att alla jordiska nationer, kristenheten inbegripen, förkastade Jesus Kristus såsom jordens rättmätige Konung. Hur kunde de bevisa detta förhållande, efter det att han hade blivit den fungerande himmelske Härskaren, annat än genom att förkasta hans budskap om Riket och hans sändebud, hans trogna efterföljare? Om slutet på förföljelsen mot Jehovas vittnen skulle vara den avgörande faktorn, då skulle den tid varunder Jerusalem skulle bli förtrampat av hedningarna inte upphöra förrän med striden vid Harmageddon, då alla dessa hedniska fiender till det nya Jerusalem kommer att bita i gräset i tillintetgörelse. Men för att visa att det nya Jerusalems Konung alltjämt stod oberoende och självständig över alla hedniska makter och välden och över deras gud, Satan, djävulen, återupplivade Jesus år 1919 den offentliga verksamhet, som hans kvarleva av trogna efterföljare hade bedrivit. Under de trettio år som har gått sedan dess har ingenting kunnat hejda eller inskränka deras predikande av Riket hela världen runt.

24. Varför utgör det inte någon vederläggning, att världskriget började före oktober 1914?

24. Men om hedningarnas tider slutade i oktober 1914, varför började då nationerna vredgas i ett världskrig den 28 juli det året? Den dagen gick Österrike-Ungern i krig mot Serbien, och den 1 augusti förklarade Tyskland Ryssland krig, och andra krigsförklaringar från något av kristenhetens länder mot ett annat följde snabbt. Vi svarar: De flesta krigsförklaringarna 1914 utfärdades under augusti månad, om också krigsförklaringar förekom genom alla åren ända fram till den 19 juli 1918, då Honduras förklarade Tyskland krig. Augusti månad 1914 svarade mot augusti månad 2.520 år tidigare, när det forntida Jerusalem intogs av babylonierna, varvid dess tempel och kungliga palats förstördes den 3—4 augusti år 607 f. Kr., gregoriansk tid.b Men detta betydde inte, att hedningarnas tider började då. I själva verket började Jerusalem belägras av babylonierna ett år och sju månader innan det föll. Likaså hade krigsmolnen hopat sig i kristenheten under lika lång tid innan striden verkligen bröt ut i slutet på juli 1914. Detta betyder därför inte, att hedningarnas tider började vare sig vid början av Jerusalems belägring eller vid Jerusalems fall. Hedningarnas tider började när både Jerusalem och Juda land lades fullständigt öde i oktober 607 f. Kr. Följaktligen måste de sluta i samma månad 2.520 år senare, i oktober år 1914 e. Kr. När denna månad nådde sitt slut, var tio nationer i Europa och Fjärran Östern i krig.

25. Slutade världen år 1914? Vad började för den gamla världen?

25. Nu frågar vi rent ut: Slutade den gamla världen år 1914 e. Kr.? Vi svarar nej! Tingens gamla ordning eller system och dess hedniska nationer är alltjämt i hög grad vid liv, till synes starkare än någonsin förut, eftersom de är väpnade med atombomben och andra krigsvapen för att behärska situationen. Svaret på frågan måste alltså tydligen bli nej! Och i sin profetia sade Jesus inte, att världen skulle sluta vid den tidpunkten. Dess ”hedningarnas tider” slutade då, men detta medförde inte världens, slut. Det var emellertid någonting som började då för den till undergång dömda gamla världen. Vad var det? Dess ”ändens tid”, dess fullbordan (syntéleia), vari vissa faktorer samverkar till ett samfällt slut. Alltså var 1914 början av änden eller slutet för denna världen. Dess ”ändens tid” har en början och ett slut. Den hade sin början år 1914 e. Kr. med ”striden i himmelen”. Den kommer också att få ett slut, nämligen i striden vid Harmageddon, då denna världen, med både dess osynliga och dess synliga del, kommer att utplånas. Apostlarna bad Jesus om ett tecken på hans närvaro, och hans närvaro betecknar en tidsperiod. Hans närvaro svarar mot denna världens fullbordan (syntéleia) eller ”ändens tid” för den. (Matt. 24:3. Amer. stand. övers. har här i marginalen ordet ”fullbordan”.) Att världen gick in i det skede, som för den var ”ändens tid” år 1914, vet vi, ty det tecken som Jesus förutsade började visa sig precis i rätt tid vid slutet av hedningarnas tider. Detta var inte någon tillfällighet utan betydelse.

26. Hur visade Jesus, att den världens ände, som ordet telos betecknar, inte skulle komma år 1914?

26. Att det första världskriget år 1914 var början till ”ändens tid”, det visar Jesu profetia. Hur då? Jesus talar om slutet på eller gränsen för ”ändens tid” och använder ett annat ord, telos, som betyder ”ett fullbordat slut och därför uppfyllelsen, fullständigandet, fullbordan av någonting”. (Liddell och Scotts grekiskengelska lexikon, 1856) När Jesus talade om ting som skulle inträffa innan ”ändens tid” bryter in, sade han därför till sina apostlar: ”I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden [telos eller det fullbordade slutet] inne.” Eller som Lukas återger hans ord: ”Men därmed är icke strax änden inne.” Men varför är det fullbordade slutet ”ännu icke” år 1914 eller ”icke strax”? Varför kommer det inte så snart som vi når fram till slutet på hedningarnas tider år 1914? Jesus talar om orsaken för oss, när han säger: ”Ty folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall vara hungersnöd och farsoter och jordbävningar på den ena orten efter den andra. Men allt detta är begynnelsen till födslosmärtor.” (Matt. 24:6—8, v. 7 och 8 enligt 1878 års övers.; Luk. 21:9—11) Dessa ting, som anger hans osynliga närvaro, måste inträffa innan den ände kommer, som ordet telos betecknar.

27. Hur visar Daniel också, att ”ändens tid” började år 1914?

27. Precis vid slutet av hedningarnas tider år 1914 finner vi hur hela nationer har rest sig upp emot hela nationer och hela riken mot hela riken i ett världskrig, vars like aldrig tidigare hade förekommit. Detta beledsagades såväl som efterföljdes av jordbävningar, hungersnöd, farsoter med skräcksyner och stora tecken från himmelen. (Luk. 21:10, 11. 1878 års övers. har här liksom eng. övers. ”tecken från himmelen”.) Men dessa ting, sade Jesus, var endast ”begynnelsen till födslosmärtor”. De utmärkte endast början av ”ändens tid” för världen och inte världens fullbordade slut (telos). Att detta första världskrig var början till ”ändens tid” framgår av Daniels profetia. Han liknar de demokratiska makterna i detta krig vid ”konungen i Söderlandet” och de autoritära eller autokratiska makterna vid ”konungen i Nordlandet” med det ecklesiastika Rom eller Vatikanen som den senare konungens understödjare. Därpå säger Daniel 11:40: ”Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med vagnar och ryttare och många skepp och skall falla in i främmande länder och svämma över och utbreda sig.” Lägg märke till att Daniel säger att det är på ”ändens tid” som dessa militära rörelser mellan dessa båda konungar eller världsmakter äger rum. Att vi ser dessa börja år 1914 bevisar, att ”ändens tid” för världen började detta märkliga år.

28. Bland vilka måste Kristus härska i denna ”ändens tid”? Varför?

28. När hedningarnas tider av världsherravälde slutade detta samma år och Guds rike föddes, passade det mycket bra in, att nationerna skulle rasa mot Jehovas på tronen insatte Konung till ett tecken och bevis på att de förkastade honom. Det är därför som han under denna världens sista skede måste ”härska mitt ibland sina fiender”. Han måste vara närvarande i konungslig makt under denna period. Hans närvaro under det som för hans fiender är ändens tid överensstämmer därför med det förhållandet, att den gamla världens fullbordan (syntéleia) är en period på åtskilliga år.

29. Vad bevisar liknelsen om vetet och ogräset i fråga om syntéleia?

29. Att fullbordan är ett tidsskede bevisas ytterligare av Jesu liknelser. Sedan Jesus hade framställt liknelsen om vetet och ogräset och beskrivit hur ogräset vid skördetiden hämtas tillhopa och föres bort och sedan hur vetet insamlas i ladan, sade han: ”Skördetiden är världens ände [syntéleia; fullbordan], och skördemännen äro änglar. Såsom nu ogräset hämtas tillhopa och uppbrännes i eld, så skall det ske vid denna världens ände. Människosonen skall sända sina änglar, och de skola hämta tillhopa ur hans rike alla förargelser och dem som göra orätt, och de skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall gråten och tandagnisslan vara. Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike.” (Matt. 13:39—43, 1878 års övers.) För att denna skördeverksamhet skulle kunna bedrivas och nå en klimax, måste världens fullbordan (syntéleia) vara en period av flera år från 1914 räknat.

30. Hur bevisar liknelsen om noten detta ytterligare?

30. Detta förhållande understrykes ytterligare genom Jesu liknelse om noten. ”Himmelriket är likt en not, som kastades i havet och församlade fiskar av alla slag. Och när hon vart full, drogo de henne upp på stranden och satte sig ned och samlade det goda i käril, men det odugliga kastade de ut. Så skall det ske vid världens ände [syntéleia; fullbordan]: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall gråten och tandagnisslan vara.” (Matt. 13:47—50, 1878 års övers.) För att detta förehavande skall kunna utföras av Kristi Jesu änglar under hans konungsliga närvaro, måste tydligen fullbordan (syntéleia) av denna gamla tingens ordning omfatta en utsträckt tidsperiod alltifrån 1914 e. Kr., efter det att hedningarnas tider upphört.

[Fotnot]

I förbigående kan det framhållas, att ett arbete som tidigare använts som lärobok vid läroverken i Amerika, nämligen On the Road to Civilization — A World History (= På väg mot civilisationen — en världshistoria) av Heckel och Sigman, utg. år 1937, på sid. 61, under rubriken ”The Babylonian Captivity” (= Den babylonska fångenskapen), säger följande: ”Persern Cyrus erövrade Babylon (538 f. Kr.). Han tillät hebréerna att återvända till sitt fädernesland, Juda, och behöll detta som en provins i det persiska riket.” Enligt detta skulle Cyrus’ första år ha infallit 537 f. Kr. och löpt från 1 Nisan det året.

Julianska kalendern 607 f. Kr.

Greenwichtid

Vårdagjämningen: 27 mars 19

Första nymånen 2 april 22

Andra » 2 maj 12

Tredje » 1 juni 3

Fjärde » 30 juni 19

Femte » 30 juli 10

Sjätte » 29 aug. 1

Sjunde » 27 sept. 15

”När det gäller data så långt tillbaka i det förgångna, kan solens och månens rörelser inte bestämmas tillräckligt noga för att ange tidpunkterna för dessa fenomen närmare än inom en marginal av några timmar.”

The Encylopaedia Britannica, Tjugosjätte bandet, elfte upplagan, utg. 1910, säger under ”Titus” (sid. 1032): ”Sedan Vespasianus hade utropats till kejsare, återvände han till Italien och lämnade Titus att fortsätta belägringen av Jerusalem, vilket intogs den 8 september år 70.”

Detta datum, 8 september, måste vara endast approximativt. Den månad, Elul, i vilken Josephos säger att Jerusalem förstördes, är den sjätte judiska månaden. Enligt den tabell som den 5 augusti 1947 tillställdes oss av redaktören för Förenta staternas sjöobservatoriums nautiska almanacka började nymånen för den första judiska månaden 30 mars år 70 e. Kr. kl. 20, och nymånen för den sjätte månaden började 24 augusti kl. 13. Den åttonde dagen i Elul, då Jerusalem blev förstört, måste därför ha börjat vid solnedgången 2 september (juliansk tid) eller 31 augusti (gregoriansk tid) år 70 e. Kr.

Men fastän Jerusalem som stad betraktat förstördes den dagen, så omtalar Josephos för oss, att dess tempel förstördes av romarna den 10 Ab eller 5—6 augusti (juliansk tid) eller 3—4 augusti (gregoriansk tid) år 70, och denna dag, säger han, var samma dag på året som templet blev förstört av babylonierna år 607 f. Kr. (Judarnas krig, Sjätte boken, kapitel 4, stycket 8) Se vår artikel, sid. 105, §§ 16, 17.