Text med kommentar för varje dag

Torsdag, 9 november

Ropa högt till dem; vinka med handen åt dem att draga in genom stormännens portar! — Jes. 13:2, En amer. övers.

Att taga fiendernas portar eller strategiskt betydelsefulla ingångar i besittning innebär att taga fiendeorganisationen i besittning och underkuva den. Nu har den tid kommit, då den större Cyrus, den på tronen uppstigne Konungen på sin Faders högra sida, skall angripa, invadera och förstöra det stolta motbildliga Babylon. På jorden vinkar nu kvarlevan av Jehovas smorda vittnen och deras följeslagare av en god vilja med handen och gör tecken åt dem att draga in genom Babylons stolta portar, emedan Jehovas dag har kommit och Babylon som världsorganisation har blivit vägd på en våg och befunnits för lätt, trots all dess organiserade religion. Liksom om kvarlevan och dess följeslagare vinkade åt Babylons erövrare att rycka fram, tar de med allvar itu med verket att vittna och kungöra Guds hämnds dag, som skall komma över denna högmodiga organisation. Det är ingen tid att förlora. Inte nu! VT 1 /3 50

Fredag, 10 november

Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten, var och en sin hroder. — Matt. 18:35.

Låt oss alltså frukta för att om vi är förtrytsamma och mycket fordrande mot vår felande broder, kommer Gud i sin tur att inte visa oss någon misskund, men kommer att vara barmhärtig mot den ångrande syndaren, som ber om förlåtelse. Gud har förlåtit oss en skuld, som kräver vår död, medan vad någon av våra bröder skulle kunna begå och be om förlåtelse för inte kan vara någonting i jämförelse med det som Gud förlåter oss genom Kristus. Om han förlåter oss så mycket, begär han inte för mycket av oss, när han ber oss förlåta våra bröder för vad som allra högst kan vara mindre försyndelser mot oss. Vad Gud vill är att vi skall vara lika honom, i det vi söker handla som han. Om vi är obarmhärtiga, har Gud större orsaker att vara det mot oss. Om vi inte handlar mot andra, så som han handlar mot oss, skadar vi oss själva och det för evigt. Evigt liv för oss beror på hans barmhärtighet. VT 1 /10 49

Lördag, 11 november

Kvinnan hör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda som lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet. — 1 Tim. 2:11, 12.

Genom att inte försöka undervisa kristna män vid församlingsmöten och inte föreskriva dem något kommer våra kristna systrar till sin egen trygghet ihåg, att mannens huvud är Kristus och Kristi huvud är Gud. Jesus talade med avseende på hela församlingen, när han sade: ”En är eder lärare, och I ären alla bröder.” Men även om han är den som Gud har förordnat till Huvud över den teokratiska organisationen Sion, blir han likväl själv lärd av Gud. Jesaja 54:5, 13 säger till Sion: ”Din Skapare är din man; härskarornas Jehova är hans namn ... Och alla dina barn skola bliva lärda av Jehova.” Om alltså mannen i församlingen representerar Gud Jehovas avbild och överhöghet, då bör kvinnorna på ett teokratiskt sätt respektera vad han representerar. Hon bör inte försöka ändra på den gudomliga anordningen och försöka undervisa Guds man. VT 1 /9 49

Söndag, 12 november

Lev ett liv i självbehärskning ... Vänta på det saliga hoppet om den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets framträdande. — Tit. 2:12, 13, Moffatt.

Då vi ju lever i den tid då Jesu Kristi närvaro såsom regerande Konung ådagalägges, vilken sporre bör detta inte vara för oss! Det borde sporra oss till att fly bort från penningkärleken och önskan att vara materiellt rika och i stället beflita oss om bestående rättfärdighet och kämpa trons goda kamp och fatta tag i det eviga livet i den nya världen, som är så nära. Då vi ser att vi, genom en särskild förmån, lever i tiden för hans närvaro och att denna närvaro inom kort kommer att till fullo ådagaläggas i Harmageddonstriden till evig ära för Gud, må vi då vara vaksamma, så att vi uppför oss i den nuvarande onda världen såsom sådana som har detta välsignade hopp framför sig. Må vi troget hålla vad han har lärt oss om att bevara vår ostrafflighet gentemot honom. Vi får hjälp till att göra detta genom hoppet. VT 1/12 49

Måndag, 13 november

Utsätt för mig en fastställd tid och kom ihåg mig! — Joh 14:13, eng. övers.

Uppståndelsen är beroende av Guds makt genom Kristus och av hans hågkomst av de döda. Genom det liv som varje individ har levat och genom de tankar som han har tänkt har denne individ byggt upp en levande modell, som representerar honom. Den är vad han är, oavsett det material, varav hans kropp är skapad. När människan syndade och dog, dog den mänskliga levande själen. Detta kräver, att Gud i uppståndelsen återskapar själen. Han kan med lätthet göra det. Men vad kommer att göra de själar som han på uppståndelsedagen skapar genom Kristus till de själar som dog och gick ner i graven? Detta: Var och en utvecklade före döden ett livsmönster, som förde med sig vissa vanor, böjelser, intellektuella förmågor och minnen och en viss historia. Med tanke på Kristi lösenoffer kommer Gud ihåg det livsmönster som tillhör var och en av dem som är i graven, och han kommer att exakt reproducera det i den själ som han skapar. På det sättet kommer han att låta de döda uppstå. VT 15/8 49

Tisdag, 14 november

Utläggningen av dina ord skänker ljus, i det den ger förstånd åt dem som ha ett öppet hjärta. — Ps. 119:130, En amer. övers.

Var och en, som älskar sanningens ljus och önskar förstå de ting som har den största betydelse för hans förblivande frid och lycka, kommer att i Guds skrivna ord finna tillräcklig lockelse till att läsa och studera bibeln. Alla normala människor önskar få leva i kunskap om och glädjefylld uppskattning av Gud och hans gärningar. Om du önskar leva ett sådant liv, då måste du studera Guds ord. Lärjungen Jakob talar om det såsom ”det inplantade ordet, som kan frälsa edra själar”. (Jak. 1:21, 1878 års övers.) Aposteln Paulus talade om det till en kristen tillsyningsman såsom ”de heliga skrifterna, som kunna göra dig vis till frälsning genom tron i Kristus Jesus”. (2 Tim. 3:15, 1878 års övers.) Vilken kraftigare sporre till att läsa och studera bibeln skulle det kunna finnas än medvetandet om att man kan vinna vishet och bli frälst till evigt liv i en rättfärdig ny värld. VT 15 /6 49

Onsdag, 15 november

Draken gav det sin makt ... Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret sådan myndighet; de tillbådo ock vilddjuret. — Upp. 13:2, 4.

Detta visar direkt, varifrån denna världens politiska regeringar hämtar sin makt. Kristus Jesus och hans apostlar var inte av det slaget, som tillbad och hyllade den politiska staten. Jesus vägrade att ta emot jordisk politisk makt av draken, Satan, djävulen. Om nu Guds Son inte ville ta emot denna världens riken av Satan såsom en gåva till betalning eller vedergällning för att han skulle erkänna djävulen såsom en gud, som var värd att tillbedjas, så skulle förvisso hans Fader, Jehova Gud, heller aldrig ta emot dessa riken, även om det skedde genom påven såsom förmedlande representant för draken, djävulen. Jehovas beslut beträffande denna världens ände visar, att han aldrig tagit emot eller godtagit dessa riken och nationer, kristenheten inbegripen, trots all påvens andliga otukt med dessa politiska system. Änden för denna världen kommer att medföra tillintetgörelse av alla sådana system. VT. 1 /8 49

Torsdag, 16 november

Ty alldeles såsom Noas dagar, så kommer Människosonens närvaro att vara. — Matt. 24:37, Rotherham.

De dagar av Noas närvaro, då arken byggdes, varade åtminstone några år. Därpå kom det en särskild dag, en D-dag. Den dagen kom den förutsagda floden, och den sopade bort alla de människor som befann sig utanför arken. När Noa började föra in alla djuren en vecka före floden, visste människorna i allmänhet inte, vilken dag eller stund som floden skulle bryta lös. Men Gud var utan skuld i denna sak. Han hade inte underlåtit att i förväg underrätta dem om att floden skulle komma, utan hade upprest Noa, ”en rättfärdighetens förkunnare”. (2 Petr. 2:5) De visste, att Noa var närvarande och höll på med att bygga en ark. De hörde honom predika om slutet på deras värld. Men de fortsatte att gå denna världens väg. Att de inte visste något vid den tidpunkt då syndafloden störtade ner över dem berodde på deras egen uppsåtliga okunnighet. Deras blod kom över deras egna huvuden. VT 15/11 49

Fredag, 17 november

Vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män, som äro förtroende värda och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. — 2 Tim. 2:2.

Detta har Jehovas vittnen mycket tydligt gjort under det gångna arbetsåret, såsom deras rapport över tjänsten på fältet visar. Den rapport som de offentliggör gäller inte antalet medlemmar, ty de har inte församlingar med inskrivna medlemmar. Rapporten gäller det vittnesbördsröse som har staplats upp av medarbetarna i församlingarna världen runt. Detta är i sanning ett sällskap av evangelister, missionärer och tjänare, som befinner sig i 96 olika delar av jorden. Det finns nu 230.532 sändebud för Guds rike, som varje månad tar del i att predika evangelium, varmed man torde jämföra siffran 181.071 för arbetsåret 1947. Detta betyder att det nu finns 49.461 fler evangelii tjänare som har blivit undervisade och på tillbörligt sätt genom bibelstudium fått lära känna sanningen från Guds ord, så att de också har kunnat bli bemyndigade och förordnade som tjänare, lärare och Ordets förkunnare för att gå åstad och predika. VT 1 /2 49

Lördag, 18 november

Om din broder syndar mot dig, gå då till honom och påvisa hans fel mellan dig och honom allena. — Matt. 18:15, eng. övers.

Om en broder har förorättat oss, kan vi, i stället för att hysa agg till honom och envist vänta på att han botfärdig skall komma till oss, göra så som Jesus föreskrev och göra upp saken privat och undvika offentlighet, som skulle såra eller genera den som gjort orätt. Vi kan gå till honom och påpeka det orätta han gjort och försöka att väcka rättfärdighetskänslan hos honom. Om han inte därigenom bringas att inse, att han bör gottgöra det orätta, kan vi ta några andligen mogna bröder med oss. Med deras bistånd kan vi försöka hjälpa den felande, men vi bör göra det i en mildhetens ande. Om detta misslyckas, kan vi lägga fram saken för de medlemmar av vår grupp, som representerar gruppen, och låta dessa andliga tjänare begagna sina särskilda förutsättningar och sitt ämbetes pondus till att göra intryck på syndaren. Men dessa måste också göra det i en ande av mildhet, ty de har själva möjlighet att bli frestade och att efteråt behöva barmhärtighet. VT 15/7 49

Söndag, 19 november

Jag säger eder i sanning: I den mån som ni icke gjorde det mot en av dessa, vore det så den minste av dem, gjorde ni det icke mot mig. — Matt. 25:45, Moffatt.

Frågan är denna: Vem vill förkunna Jehovas Konung, uppsatt på tronen år 1914? Kvarlevan av hans trogna bröder gör det, och den stora skaran av ”andra får” förenar sig med dem. Men ”getterna” gör ingenting som visar bevågenhet eller välvilja mot Konungen; de visar likgiltighet eller gör våldsamt motstånd mot hans sändebud. Likt landsmännen i liknelsen om punden säger de: ”Vi vilja icke, att denne skall bliva konung över oss.” Fastän Konungen och Riket är dagens förnämsta fråga, gillar de likväl inte, att den kungöres av Konungens bröder. För att önska att understödja, gynna och välkomna den regerande Konungen behöver de inte nödvändigt se honom med sina naturliga ögon. Genom att avvisa och åsidosätta hans sändebud avvisar de honom själv. Det är en allvarlig sak att nu ignorera Konungen; och vad skall det då inte vara att öva våld mot hans bröder. VT 15/9 49

Måndag, 20 november

Gog och Magog ... Och de draga fram över jordens hela vidd och omringa de heligas läger och den älskade staden. — Upp. 20:8, 9.

I en till antalet obestämd mängd rycker Satans horder på jorden, som symboliskt omtalas såsom Gog och Magog, fram till strid mot den tusen år gamla regeringen över den nya världen. De medlemmar av det upplyfta, fullkomliggjorda människosläktet, som motstår Satans lockelse, visar att de är Guds jordiska folk, hans ”heliga”. Det förhållandet, att de går i fält för att understödja hans rättmätiga suveränitet och gör orubbligt motstånd mot Satans slutliga angrepp, medför att de liknas vid ett läger. Den ”älskade staden”, till vars undsättning de har församlat sig, är det nya Jerusalem, Guds regeringsorganisation över hela universum. Angreppet mot den innebär i verkligheten en upprorisk rörelse mot det osynliga himmelska rikets förnämsta representanter, nämligen Kristi ”furstar på hela jorden”. Det slutliga provet i fråga om ostrafflighet kommer då att beröra alla människor på jorden, till och med ”furstarna”. VT 1/6 49

Tisdag, 21 november

Detta skall vara det förbund, som jag gör med dem. — Rom. 11:27.

Det nya förbundet har tillkommit för det syftemålet, att det skall vara till gagn för lemmarna av ”Kristi kropp”, över vilka Medlaren Jesus är Huvudet. Det är till gagn för hans 144.000 trogna efterliknare, för dem som är kallade till att vara medarvingar med honom i riket, till att vara ”Guds och Kristi präster”. (Upp. 20:4, 6) Genom att bli förenade med Kristus Jesus blir dessa den sekundära delen av Abrahams säd för att få del med Jesus i att välsigna mänskligheten i allmänhet. Till dem är det skrivet: ”Alla ären I Guds barn genom tron, i Kristus Jesus; ty I alla, som haven blivit döpta till Kristus, haven iklätt eder Kristus. ... Alla ären I ett [Amer. stand. övers.: en man] i Kristus Jesus. Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” (Gal. 3:26—29) Genom det nya förbundet, som tillades till det, frambringar alltså det abrahamitiska förbundet Kristi 144.000 medarvingar, det andliga Israels nya nation. VT 15/3 49

Onsdag, 22 november

Han skall bygga Jehovas tempel; och han ... skall sitta och härska på sin tron; och han skall vara en präst på sin tron. — Sak. 6:12, 13, Amer. stand. övers.

Jesus gick in i själva himlen för att träda fram i Guds verkliga närvaro och frambära värdet av sitt mänskliga offer. Detta bevisar att det tempel som han bygger måste vara större och högre än det tempel som Salomo byggde, liksom den himmel där Gud dväljes är högre än det allraheligaste i Salomos jordiska tempel. I motsvarighet härtill är det också så, att liksom det tempel som Kristus Jesus bygger befinner sig på en högre höjd än det berg i Jerusalem där Salomos tempel stod, så är det konungsliga berg där Konungen Kristus Jesus skall regera oändligt högre än det Sions berg där Davids palats stod. Det är det himmelska Sions berg, det himmelska sätet för Kristi rike, varav det jordiska Sions berg endast var en anspråkslös förebild. Det tempel som han bygger är hans församling av efterföljare. VT 15/2 50

Torsdag, 23 november

Jämren eder, ty nära är Yahwehs dag; såsom en sannskyldig tillintetgörelse. — Jes. 13:6, Rotherham.

Vårt budskap visar denna världens hopplösa tillstånd och det gagnlösa i alla de förtvivlade ansträngningarna att nu rädda den. Fördenskull höjer de som understöder denna världen sina protestrop och påstår envist att vårt budskap är upproriskt och försvagar folkets tillit till de styrande i världen. Om de tjuter och jämrar sig nu över blotta profetian, hur skall de då inte jämra sig, när den dagen kommer över dem liksom en tjuv och alla deras världsliga förhoppningar och institutioner och åtgärder för att hjälpa upp och rätta till förhållandena störtar samman omkring dem och gör dem bittra och besvikna! Ur stånd att förstå, varför ingenting lyckas, varför avgudar och gudar inte ger och inte kan ge svar på böner om hjälp och lättnad, kommer de att stirra häpet på varandra, medan deras ansikten är flammande röda av förskräckt upprördhet. (13:7, 8) Detta är ingen överdriven beskrivning. Så som här skildrats tedde sig situationen i Babylon för tjugofem århundraden sedan. Den kommer att te sig så hela världen utöver i en nära framtid, i striden vid Harmageddon. Jehova har förutsett detta, och han har förutsagt det! VT 1/3 50

Fredag, 24 november

Frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. — Luk. 12:5, Spencer.

Den förintelse som människor försöker vålla oss, den kan Gud, den Allsmäktige, alltid upphäva och uppresa oss från de döda genom Konungen, Kristus Jesus. Det är därför vi bör frukta Jehova Gud och inte får lov att vara olydiga mot honom, inte ens när människors order och påbud strider mot hans befallningar. Våra mänskliga själar är inte odödliga. Och om han kastar oss i Gehenna, efter det att vår kropp har blivit dräpt och vår själ har dött, så skulle det betyda att han kastade oss i det förbannade tillstånd, varifrån en själens uppståndelse i den nya världen inte medgives. Detta skulle innebära absolut tillintetgörelse av själens eller skapelsens tillvaro, ett evigt avskärande från allt liv såsom själ, var det vara månde. Detta är det ”eviga straff”, som Jesus talade om i sin liknelse om fåren och getterna. Han benämnde det med ett symboliskt uttryck: ”den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar”. VT 1/1 50

Lördag, 25 november

Kärleken ... gläder sig icke åt orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. — 1 Kor. 13:4, 6, Amer. stand. övers.

I striden mellan orätt och rätt ställer kärleken sig alltid på det rättas sida. Den finner inget nöje i något slag av orättvisa, inte ens mot fiender och förföljare. Vi kanske ibland kröker på läpparna och säger: ”Åh, vad jag hoppas att den där karlen skall få!” Det är sant att han har gjort orätt och förtjänar straff. Det råder inget tvivel om det. Men sann kärlek kommer inte att känna sig glad över något slags missbruk av rättvisan mot den som gjort orätt. Vi befinner oss inte i Guds organisation för att strida mot människor med orättvisa. Detta betyder inte, att inte rättvisan bör följas till alla delar; och när Gud låter vedergällning drabba hans fiender, kommer vi att erkänna hans rättvisa. Men man kan låta nåd gå för rätt. Då vi inser, att detta har varit Guds handlingssätt gentemot oss, som ångrar oss och gör bättring, kommer vi inte att känna skadeglädje över en tuktan som kommer såsom ett straff åt andra. Vi vill helst, att de skall kunna inse det tillbörliga i att de blir tuktade och så rätta sitt handlingssätt. VT 1/5 50

Söndag, 26 november

Må kvinnan lära under tystnad med all undergivenhet. — 1 Tim. 2:11, eng. övers.

Detta betyder inte, att våra kristna systrar inte vågar svara på de frågor som framställes angående det ämne som studeras eller tala om upplevelser, som de har i Guds tjänst, eller inför andra demonstrera goda metoder att frambära hans budskap till människor. I det första århundradet teg inte kvinnor i församlingen, när hans ande drev dem att profetera. När våra invigda systrar i våra dagar svarar på frågor, berättar upplevelser och utför demonstrationer, undervisar de inte eller försöker undervisa männen och ge dem föreskrifter. Om de uttalar sig i överensstämmelse med Vakttornslitteraturen och därvid rättar sig efter de råd och anvisningar som Sällskapet Vakttornet givit angående teokratisk ordning och teokratiskt tillvägagångssätt för Jehovas vittnen, så undervisar kvinnorna inte. Gud gör detta genom sin organisation. Kvinnorna gör endast bruk av de andliga föranstaltningar som han gör för allt sitt folk och upprepar vad de har blivit lärda. VT 1/9 49

Måndag, 27 november

Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för dem som. tro bliva ett föredöme i tal och i vandel. — 1 Tim. 4:12, Rev. stand. övers.

Paulus försökte inte fördröja den unge mannen Timoteus’ befordran i tjänsten, utan gav honom tvärtom det rådet att inte låta andra, äldre män försöka göra det. Vem kunde med rätta förakta en ungdomlig tillsyningsman, om denne gav ett så rent föredöme? Men medan Timoteus inte skulle tillåta de äldre männen att sätta gränser för honom i hans utförande av sina plikter, som om han vore en nybörjare, måste denne unge man samtidigt vara barmhärtig mot de äldre. Han fick inte bli uppblåst av självkänsla och betrakta de äldre som avdankade figurer, som hade haft sin tid. Naturligtvis kan gammalt folk komma in på en orätt väg och behöva få saker och ting utredda i sitt sinne eller förbättrade i sitt uppförande. Men en ung man som tillsyningsman får inte ha en för skarp tunga och missbruka sin myndighet: ”Tillrättavisa icke en äldre man, utan förmana honom så som du skulle göra med en fader; behandla yngre män som bröder.” VT 1/10 49

Tisdag, 28 november

Vem har väglett Herrens ande? — Jes. 40:13, eng. övers.

De sju haven täcker omkring tre fjärdedelar av jordens yta, och likväl är de för Jehova såsom en liten vattenmängd som någon håller i handen. För honom är himlarna, som ter sig så vidsträckta, när teleskopet sveper från horisont till horisont, i fråga om avstånd och utsträckning som de få centimeterna mellan en människas tumme och spetsen av hennes lillfinger, när handen är utbredd. Vetenskapsmän har genom matematiska kalkyler försökt räkna ut vårt jordklots vikt, men Jehova kan ösa upp allt jordens stoft liksom med ett varumått och kan väga de himmelsträvande bergen och de böljande kullarna på en liten våg. Världsliga nationer har frambragt många begåvade människor, som varit väl förtrogna med denna världens vishet, filosofi, vetenskaper och religioner. Men var har det funnits någon enda av dessa, som kunnat uttyda Guds skrivna ord eller ge honom råd beträffande vad han skall göra under nuvarande förhållanden eller föreskriva honom, vad han skall göra i framtiden? VT 1/7 49

Onsdag, 29 november

Bären varandras bördor... Ty var och en har sin egen börda att bära. — Gal. 6:2, 5.

Ingen annan kommer att vara ansvarig för den dom du får av Gud. Ingen annan kommer att såsom medansvarig få dela din dom. Du måste själv ensam bära din börda av ansvar och den dom du får. Vi önskar att Guds dom berättigar oss till att leva evigt i den nya världen. Må vi ha det goda förståndet att vandra i ödmjukhet inför Gud och i kärlek tjäna honom nu. Må vi vara beredda och villiga att nu bära våra bröders bördor, även om det är sant, att de ådrar sig själva och oss dessa bördor genom fel, svagheter och överträdelser, som de överrumplas av. Vi vållar också andra svårigheter och bördor genom vårt handlingssätt. Det är alltså i verkligheten så, att vi måste ”bära varandras bördor” och göra det för att fullborda Kristi Jesu lag. När vi gör det, kommer vi alla att i kärlek hjälpa varandra till att slutligen kunna stå godkända inför den högste Domaren, till att vinna liv. VT 15/7 49

Torsdag, 30 november

Om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ... men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. — 1 Kor. 13:3.

Det är inte den materiella eller finansiella gåvan, som den himmelske Fadern belönar givaren för, utan det är kärleken bakom gåvan, som han belönar. Det är alltså kärleken som gagnar givaren. Vi bör aldrig ge efter för någon självisk påtryckning i fråga om att ge en gåva. En hjälpaktion kanske förberedes, och alla omkring oss kanske ger något bidrag. För att inte verka knussliga och för att se lika frikostiga ut som andra eller för att vinna fördelar i affärshänseende kan vi känna oss tvungna till att ge åtminstone något. Detta blir då en gåva, som framkallas av vårt intresse för och omsorg om oss själva, inte en frivillig gåva av en glad givare. En verkligt kärleksfull givare ger inte bara det minsta möjliga, utan ger så mycket han förmår, kanske rent av med självförsakelse, därför att han vill göra detta av kärlek till Gud och hans skapelser. Det är detta slags människa som Gud uppskattar. ”Gud älskar en glad givare.” — VT 15/4 50

Fredag, 1 december

De upphörde icke att ... i husen lära och förkunna evangelium om Kristus Jesus. — Apg. 5:42, 1878 års övers.

För att bevisa sig vara en predikare som förordnats medelst Guds ande behöver inte en kristen äga en titel och ha en predikstol anvisad åt sig och en betalande församling av många åhörare. Han kan dokumentera sig som innehavare av ämbetet genom att predika för enskilda och från dörr till dörr. Det första predikande som Jesus själv utförde, sedan han hade blivit smord med Guds ande, skedde för enskilda personer i ett hem, hans privata bostad, dit han inbjöd de båda männen. Detta predikande hade framgång. Jesus trodde på nyttan av möten i hemmen, när det gällde att avge ett vittnesbörd till en individ eller flera. Skriften omtalar, att på vardagar hade Jesus många hemmöten där han predikade. När man arbetar på att fullgöra sitt uppdrag från Gud, kan alltså predikandet utföras genom att man bär vittnesbörd inför stora offentliga åhörarskaror, vid vittnande från dörr till dörr, vid möten för ett antal församlade i ett hem och för enstaka individer var som helst, under vilka omständigheter som helst. VT 15/1 50

Lördag, 2 december

Kärleken ... hyser icke agg för en oförrätts skull. — 1 Kor. 13:4, 5.

Om det hade rått agg och förbittring mellan Paulus och Barnabas, sedan de skildes åt, skulle förhållandet inte ha kunnat göras gott igen. Men kärleken kom till deras hjälp under den tid de var skilda från varandra, emedan den icke hyser agg för en oförrätts skull. Den betraktar sig icke som förorättad och går inte och håller på denna oförrätt såsom något som måste klaras upp i sinom tid, och den anser inte att den som lidit oförrätten och den som har tillfogat den inte kan ha något med varandra att göra, förrän denna uppgörelse skett. Den är inte sådan, att den känner sig ond på en person och så låter detta gå ut över denna, så att förhållandet blir spänt intill bristningsgränsen. Det är ibland så lätt för oss att tillskriva varandra orätta motiv, men kärleken kommer inte att göra detta på felaktiga grunder. Den är böjd för att överse med andra och att ta emot rimliga ursäkter av dem. I tveksamma fall vill den hellre fria den andre än fälla honom. Vi kan bli bedragna i några fall, men i denna erfarenhet underlåter vi inte att odla kärlek. VT 1/5 50

Söndag, 3 december

Predika ordet. — 2 Tim. 4:2.

Själva den sak som vi skall predika bevisar att vårt uppdrag att göra det härrör från en högre myndighet än den mänskliga. Följaktligen har ingen av människor konstituerad myndighet eller religiös myndighet någon verklig makt och rätt att förbjuda oss. ”Ordet!” Det är detta vi är befallda att predika. Detta ord kommer genom inspiration från Gud och är att finna i bibelns heliga skrifter. En predikare som är en verklig ”Guds människa” har inget bemyndigande från Gud, som han representerar, att predika människors filosofiska teorier, människors religiösa traditioner eller någonting annat än det av Gud inspirerade ordet. Gud smörjer inte människor med sin ande till att förkunna något som är emot honom och hans inspirerade budskap. Han motsäger sig inte själv och kan inte förneka sig själv. När en person inviger sig åt Gud genom Kristus och får hans ande förlänad åt sig och av honom erhåller uppdraget att predika, kommer han att sprida ut alla de sanningar som detta ord innehåller. VT 15/1 50

Måndag, 4 december

Och så mycket fastare hava vi det profetiska ordet, och I gören väl, att I akten därpå, såsom ett ljus, som skiner i ett mörkt rum. — 2 Petr. 1:19, 1878 års övers.

Petrus framhåller hur nödvändigt det är för de kristna att studera och hålla i minnet, vad de hebreiska profeterna skrev under inspiration, när han talar om för oss, att händelserna i Kristi liv gjorde dessa profetior ännu mer värdefulla i stället för att förminska deras värde. Alltså blir sannfärdigheten i de gamla hebreiska skrifterna ännu mera fullständigt garanterad genom profetiornas uppfyllelse i fråga om Jesus såsom Messias. Vi har då mycket större anledning, inte mindre anledning, till att undersöka dem, tänka över dem och ge akt på dem för att finna ytterligare bevis för deras inspiration och korrekthet i sina förutsägelser av framtida händelser. De är ett ljus eller en lykta, som lyser upp vår stig genom denna värld, vilken ligger i okunnighetens mörker. Studera dem därför, säger Petrus, och han erbjuder oss inte att få njuta så och så många dagars frihet från lidanden i ”skärselden” för att locka oss till att göra det. VT 15/6 49

Tisdag, 5 december

Köttet har begärelse mot anden och anden mot köttet; de två ligga ju i strid med varandra. — Gal. 5:17.

Såsom en drivfjäder till rättfärdighet har den kristne Guds osynliga energi eller ande inom sig. Guds ord och hans aktiva kraft driver den kristne, och de är båda emot våra kroppars själviska fysiska krav. Det fallna köttets passioner är starka. Ingen på jorden kan komma undan dem. Som följd härav har vi att utkämpa en konflikt mellan de böjelser som Guds ord och ande odlar inom oss och det syndiga köttets böjelser. Vi gör ibland saker och ting som vi inte själva gillar att vi gör, och de ting som vi önskar göra, dem finner vi att vi underlåtit att göra. Detta gör oss stundom alldeles förtvivlade. Eftersom vi aldrig är fria från vårt ofullkomliga kött och dess passioner, kan vi aldrig göra helt och hållet så som vi skulle vilja. För att vidmakthålla vår kristna frihet, måste vi således kämpa för att låta Guds ande ha väldet över vårt liv. Denna ande är verksam genom kärlek. — Rom. 7:15—25, VT 15/7 49

Onsdag, 6 december

Är det icke så med mitt hus inför Gud? Han har ju upprättat med mig ett evigt förbund. — 2 Sam. 23:5.

Köpslog David med Jehova Gud om detta förbund om Riket? Nej, det uttänktes och upprättades på Guds eget initiativ. Det var därför ett nådebevis mot David eller ett uttryck för Guds kärleksfulla godhet mot honom. Bestämmelserna i förbundet var också nådefulla mot Davids kungliga ätt, så att hela anordningen kallades för ”den trofasta nåd jag har lovat David” (Jes. 55:3). Avbröt Gud, på grund av Salomos sorgliga slut, den linje av härskare som stammade från David? Nej, utan Gud behöll Davids ättlingar genom Salomo på Juda rikes tron, på Sions berg. Detta var en stor nåd mot David. Den utövades inte för Davids skull, utan för att Jehovas ord och förbund skulle hävdas och bevisas stå fasta. Han är att lita på. Själva kulmen av eller ”den kärleksfulla godheten mot David” (Rotherham) var att Messias skulle födas av hans ätt! VT 15/2 50