Lov och pris till den nya världens grundare
”Prisa Jah, ni människor, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” — Upp. 19:6, NW.
1. Av vilken orsak kan vi säga Halleluja!, och vad betyder det?
HALLELUJA! Jehova har tagit sin rättmätiga makt över vår jord i besittning och har börjat härska som dess konung. Detta är ett faktum som alla jordens folk borde allvarligt lägga märke till under året 1951. Det betecknar att en rättfärdig ny värld står för dörren och med säkerhet skall införas genom Guds, den Allsmäktiges, makt. Det är någonting att verkligen ropa ut! En underbar förändring skall förvisso följa runt hela detta jordklot, en förändring som blir en heder för Guds styrelse och som kommer att innebära ett lugnt, tryggt och lyckosamt liv för alla människor av en god vilja. Människorna kommer inte längre att tänka att Gud har övergivit jorden eller fråga varför han har tillåtit ondskan att härska över jorden under de gångna sex tusen åren. Hans fastställda tid har kommit, då han skall klara upp det stora mysteriet och avgöra den rasande striden om suveräniteten över universum.
2. Vad tillkommer det nu varje välunderrättad person att göra?
2. Vilken liten obetydlig del av det gränslösa universum är inte vår jord! Likväl är den nu det enda ”oroliga hörnet” där denna stridsfråga om den universella suveräniteten måste bli slutgiltigt avgjord. Och den kommer också att bli avgjord, nej, inte till förmån för Förenta nationerna eller andra element i denna gamla värld, utan till förmån för den rätte Härskaren, Jehova. Det är därför som han har börjat härska som konung med en splitter ny världsregering för denna jorden sedan den tidpunkt som han själv fastställt, nämligen år 1914 e. Kr. Detta är visserligen trettiosex år sedan, men så mycket större skäl är det för varje upplyst människa att granska den kurs hon följer i sitt liv och sina framtidsplaner, för att se om de är i harmoni med den oundvikliga förändring som snabbt närmar sig. Det tillkommer också varje välunderrättad person att sprida de uppmuntrande upplysningarna till så många andra som möjligt, för att de må kunna bereda sig för liv i Guds nya värld.
3. Vad är det nu den lägliga tiden för oss att göra?
3. Vi lever i den underbaraste tiden i hela den mänskliga historien, då vi’ har förmånen att få bevittna övergången från denna dödsbringande gamla värld till den livgivande nya värld, varom inspirerade profeter har talat i sådana vältaliga ordalag: Nu är det den lägliga tiden att svära Jehova, den nya världens grundare, byggmästare och härskare, evig trohet och att upplysa andra och ivrigt uppmana dem att också göra detta, ty denna handling resulterar i att vi vinner liv i den nya världen. Alla de strålande profetiorna samlar sig liksom i en brännpunkt kring denna i högsta grad betydelsefulla övergångsperiod för att visa dess stora innebörd, så att vi skall kunna lägga vår kurs på rätt sätt. Bibelns sista bok skildrar symboliskt de skickelsedigra händelser som har utmärkt eller ännu kommer att utmärka denna tid, och den utpekar för oss vad vi skall göra, om vi vill åtnjuta liv i den kommande världen. Den förutsäger vad en stor skära människor kommer att göra just i detta syfte. Nu är det vår sak att besluta oss för att höra med till denna stora skara, som har del i att uppfylla profetian. Där, i Uppenbarelseboken 19:6, enligt lydelsen i Twentieth Century New Testament (1901 års upplaga), läser vi: ”Då hörde jag vad som tycktes som rösterna av en stor mängd och som ljudet av många vatten och som ljudet av starka åskknallar, och alla sade: ’Prisen Herren! Herren är Konung, vår Gud, den Allsmäktige.’” The New Testament in Basic English (1941 års, upplaga) har denna lydelse: ”Och där kom till mina öron rösten av en stor här, lik ljudet av vatten och ljudet av starka åskor, sägande: ’Pris åt Herren, ty Herren, vår Gud, allas Härskare, är Konung.’”
4. Vad betyder ”Halleluja” här, och var återges det bäst?
4. I bibelns grekiska grundtext förekommer ordet ”Halleluja” i den ovannämnda versen. I allmänhet brukar översättare bibehålla detta ord oöversatt. Så heter det t. ex. i Amerikanska standardöversättningen och Reviderade standardöversättningen: ”Halleluja! Ty Herren, vår Gud, den Allsmäktige, regerar.” Emellertid lägger vi här ovan märke till att Twentieth Century New Testament och The New Testament in Basic English återger ordet med respektive ”Prisa Herren” och ”Pris åt Herren”. Men halleluja, egentligen hallelu Jah är hebreiska och betyder ordagrant ”Prisa Jah” såsom en befallning till ett antal personer. Därför gör Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna den mest direkta översättningen, när den återger Uppenbarelseboken 19:6 på följande sätt: ”Och jag hörde likasom en röst av en stor skara och ett ljud av många vatten och ett ljud av starka dunder. De sade: ’Prisa Jah, ni människor, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.’” Denna översättning gör också klart, inte endast att Jehova regerar eller härskar som konung, utan också att han började härska som konung vid en viss tidpunkt. Detta överensstämmer med lydelsen i Rotherhams emfatiska bibelöversättning:”Halleluja! Ty Herren [vår] Gud, den Allsmäktige, har blivit konung.” Hans påbörjade regering är en orsak till att prisa honom.
5. Varför uttalas denna uppmaning till att prisa honom, och i vilken serie av uppmaningar förekommer den?
5. Namnet ”Jah” är en förkortning av ”Jehova” eller ”Jahve”. Den här uttalade uppmaningen att prisa honom är den sista i en serie av fem uppmaningar att prisa honom på grund av de häpnadsväckande händelser som han åvägabringar, händelser som vi ser inträffa i våra dagar. För att visa själva ramen kring denna serie av uppmaningar citerar vi hela avsnittet (Uppenbarelseboken 19:1—6) från Nya Världens översättning: ”Efter dessa ting hörde jag likasom en hög röst av en stor skara i himmelen. De sade: ’Prisa Jah, ni människor [i marginalen: De sade: Halleluja]! Frälsningen och härligheten och makten tillhöra vår Gud, emedan hans domar äro sanna och rättfärdiga. Ty han har verkställt dom på den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt hämnd för sina slavars blod av hennes hand.’ Och strax sade de för andra gången: ’Prisa Jah, ni människor [Halleluja]! Och röken från henne fortfar att stiga upp alltid och evinnerligen.’ Och de tjugofyra personerna av framskriden ålder och de fyra levande väsendena föllo ned och tillbådo Gud, som satt på tronen, och sade: ’Amen! Prisa Jah, ni människor [Halleluja]!’ Också utgick en röst från tronen och sade: ’Håll på med att prisa vår Gud, alla ni hans slavar, som frukta honom, de små och de stora.’ Och jag hörde likasom en röst av en stor skara och ett ljud av många vatten och ett ljud av starka dunder. De sade: ’Prisa Jah, ni människor [Halleluja], ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.’”
6. I betraktande av vad är det förvisso rätt att prisa honom nu?
6. I tusentals år. hade forntidens trogna män, från Johannes döparen hela vägen bakåt till den förste martyren, Abel, blickat fram emot den tid då Guds rike skulle upprättas med hans säd, Messias eller Kristus, som Konung. I nitton hundra år har Messias’, Jesu Kristi, kristna efterföljare bedit den bön som han lärde oss: ”Vår fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:9, 10, NW) Och nu, då den himmelske Fadern har börjat härska som konung i uppfyllelse av sitt i forntiden givna löfte och till svar på de kristnas böner, är det då inte rätt att prisa honom? Jo, förvisso! Hans konungsliga styrelse betyder ju vår befrielse från denna förtryckande värld och outsägliga välsignelser i den fria nya världen. Men hur kommer det sig, att vi säger i första stycket i denna artikel, att han började härska som konung år 1914 e. Kr.? Den saken kommer vi nu att förklara.
Hur den gamla världens riken föddes eller uppstod
7. Omstörtandet av vad kungöres i samband med att han härskar som Konung? Vilka fyller detta med häpnad?
7. Vi lägger i Uppenbarelsebokens nittonde kapitel märke till att kungörelsen om att Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung utfärdas i samband med att han störtar det stora sinnebildliga Babylon. Uppenbarelseboken 19:2 (NW) beskriver det som den ”stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt”. Den ängel som delgav aposteln Johannes uppenbarelsen talar om Babylon som den ”stora skökan, som sitter på många vatten, med vilken jordens konungar hava bedrivit otukt, medan de som bebo jorden gjordes druckna av hennes otukts vin”. Johannes säger: ”På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: ’Babylon, det stora, modern till skökorna och till jordens vämjeliga ting.’” (Upp. 17:1, 2, 5, NW) Detta var mer än sex hundra år efter det att den bokstavliga staden Babylon vid floden Eufrat hade störtats över ända av konungarna Darius och Cyrus år 539 f. Kr., enligt Jehova Guds beslut. När detta forntida Babylon störtades ner från sin ställning som det tredje världsväldet i den bibliska historien, visade Gud sålunda sin allmakt, men började inte då regera över hela jorden. Det sinnebildliga Babylon, Satans världsorganisation, fanns fortfarande kvar. Det är när Gud verkligen har börjat härska som konung som han störtar och förstör det stora sinnebildliga Babylon, vilket har världsomfattande makt och inflytande. När detta Guds nutida inskridande är fullbordat, kommer det att väcka långt större häpnad på hela jorden än hans handling att omstörta det forntida Babylon gjorde.
8. Varför är det tillbörligt, att det i samband med denna händelse skulle ges till känna, att han härskar som Konung?
8. Hur tillbörligt är det inte, att när Jehova Gud störtar och förstör våra dagars sinnebildliga Babylon, det blir tillkännagivet att han härskar som Konung! Den första plats, där ett rike som var anti-Jehova upprättades efter floden i Noas dagar, var Babylon eller Babel. Den förste konungen i denna stad var Nimrod, den upproriske fienden till den sanne Guden. Första Moseboken 10:8—10 ger oss denna upplysning: ”Kus [Noas sonson] födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. Han var ock en väldig jägare inför [eller i opposition mot] HERREN [Jehova]; därför plägar man säga: ’En väldig jägare inför HERREN [Jehova] såsom Nimrod.’ Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land.” (Se också Mc Clintock & Strongs Cyclopaedia.) Nimrods rike i Babel eller Babylon hade aldrig fått något bemyndigande av Jehova, utan upprättades i trots mot honom och för att förringa hans namn och universella suveränitet. Många hundra år senare, när Babylon blev ett världsvälde som var mäktigare än Egypten och Assyrien, visade det fräckt sin fientlighet mot Jehova Gud genom att förstöra Jerusalem och föra hans folk i landsflykt.
9, 10. Vem var den förste mänsklige konung som Jehova godkände? Varför gjorde han det?
9. Gud, den Högste, undanhöll Babylons konungar sina välsignelser, men uppreste och godkände Melkisedek, konungen i Salem, vilket senare blev Jerusalem. Hans namn uppenbarar orsaken, ty det betyder ”rättfärdighetens konung”, och namnet på hans stad, Salem, betyder ”frid”. Melkisedek ärvde inte sitt konungadöme från sin jordiske fader eller genom sin moder, och han hade ingen efterträdare på sin tron. Därför brukades han i den profetiska historien till att utgöra en skuggbild av den nya världens rättfärdige Konung, Jehovas Son, Jesus Kristus.
10. Melkisedek mötte den trogne Abraham efter hans seger över konungen i det babyloniska Sinear och dennes bundsförvanter. Om detta läser vi: ”Och Melkisedek, konung i Salem, lät bära ut bröd och vin; och han var präst åt Gud, den Högste. Och han välsignade honom och sade: Välsignad vare Abram av Gud, den Högste, himmelens och jordens ägare; och välsignad vare Gud, den Högste, som har överlämnat dina fiender i din hand. Och han [Abraham] gav honom en tiondel av allt.” (1 Mos. 14:18—20, AS) Och angående orsaken till att Melkisedek var en skuggbild av Jesus Kristus läser vi: ”Jesus, som för evigt har blivit en överstepräst efter Melkisedeks sätt. Ty denne Melkisedek, konung i Salem, Guds, den Högstes, präst, som mötte Abraham, då denne återvände från att hava dräpt konungarna, och välsignade honom och åt vilken Abraham tillmätte en tiondel av allt, är först och främst, när man översätter hans namn, ’Rättfärdighetens konung’ och är därtill också konung i Salem, det vill säga ’Fridens konung’. I det att han är faderlös, moderlös, utan släktledning och varken har en början på sina dagar eller ett slut på sitt liv, men har gjorts lik Guds Son, förblir han präst för beständigt.” (Hebr. 6:20 till och med 7:3, NW) Melkisedek representerade Jehova såsom Konung.
11. Över vilken nation började Jehova utöva konungamakt? Hur intygas detta förhållande?
11. Hundratals år senare började Jehova Gud regera över en nation, nämligen Israel. Staden Jerusalem blev dess huvudstad, och konung David var den förste som regerade där. Men århundraden dessförinnan hade Gud varit deras verklige Konung, ehuru osynlig. Profeten Mose vittnade om detta förhållande vid Röda havet, när Gud dränkte de egyptiska krigshärarna, som häftigt förföljde de flyende israeliterna. Mose sjöng då: ”Jehova skall regera alltid och evinnerligen. Ty Faraos hästar gingo med hans, vagnar och hans ryttare ned i havet, och Jehova förde havets vatten tillbaka över dem; men Israels barn gingo på torr mark mitt i havet.” Och när Mose befann sig strax utanför det utlovade landets gränser, talade han om Israel såsom ”Jesurun” eller ”en som är rättfärdig” och sjöng: ”Och han var konung i Jesurun, när folkets, hövdingar voro församlade, alla Israels stammar tillhopa.” (2 Mos. 15:18, 19 och 5 Mos. 33:5, AS) Gideon, som befriade israeliterna från midjanitiska plundrarskaror, insåg detta livsviktiga förhållande. När folket ville taga ut Gideon till att bli deras synlige, mänsklige konung, sade han därför: ”Jag vill icke härska över eder, icke heller skall min son härska över eder; Jehova skall härska över eder.” — Dom. 8:23, AS.
12. Vad visar att det är vist att nu erkänna honom som konung?
12. Gör vi nu vist i att erkänna Jehova, vår Gud, såsom Konung? Ja. Naturligtvis behövs det tro för att mitt i denna värld av mänskliga konungar och andra som härskar som furstar inse, att han nu är den härskande Konungen över sitt folk och bör åtlydas som sådan. Men israeliternas historia ger till känna, att vi med säkerhet kommer att få lida, om vi förkastar denna tro eller avfaller från den. På profeten Samuels tid bad israeliterna honom sätta en synlig konung över deras nation som en motsvarighet till denna världens, konungar. Fylld av sorg lade Samuel fram saken för Gud i bön. ”Och Jehova sade till Samuel: Lyssna till folkets röst i allt vad de säga till dig; ty de hava icke förkastat dig, utan de hava förkastat mig, att jag icke skall vara konung över dem.” (1 Sam. 8:7, AS) Sammanfattningen av deras erfarenheter av mänskliga konungar tillkännages klart och koncist genom Jehovas ord till israeliterna: ”Var är nu din konung, så att han må frälsa dig i alla dina städer, och dina domare, om vilka du sade: Giv mig en konung och furstar? Jag har givit dig en konung i min vrede och har tagit honom bort i min för grymmelse.” (Hos. 13:10, 11, AS) Deras siste mänsklige konung togs bort i Guds förgrymmelse, när Babylons krigshärar förstörde Jerusalem år 607 f. Kr. I likhet med honom kommer kristenhetens sista konungar och furstelika härskare att tagas bort i Guds förgrymmelse genom striden vid Harmageddon, under en vedermöda som visades i en skuggbild genom Jerusalems förstöring.
13. Hur kom Jerusalem att bli ”den store Konungens stad”?
13. Den andre som Jehovas profet smorde till konung över Israel var en man som var välbehaglig för Guds hjärta, David, herden i Betlehem. Det var konung David som ryckte Sion, Jerusalems citadell eller borg, ifrån dess hedniska innehavare och gjorde det till Israels huvudstad. In i huvudstaden och till en plats i närheten av sitt palats förde han symbolen för Jehovas närvaro hos sitt folk, den heliga förbundsarken. Han gjorde förberedelser för att bygga ett härligt tempel till att hysa den. För denna Davids nitälskan för den sanne och levande Gudens tillbedjan slöt Jehova förbund med honom om ett evigt rike, om att en av Davids ättlingar skulle bli konung för evigt. Denne ättling eller ”Davids son” skulle vara Jesus Kristus, som skulle födas åt en jungfru, vars härstamning kunde ledas tillbaka till konung David. Konungarna av Davids ätt härskade såsom synliga representanter för Israels verklige Konung, Jehova Gud, och sades därför sitta på Hans tron. Såsom det är skrivet om konung Davids son och efterträdare: ”Så satt Salorno på Jehovas tron såsom konung i stället för sin fader David och var lyckosam; och hela Israel lydde honom.” När David avsade sig tronen till förmån för Salomo, bad han och erkände Gud såsom Konung, i det han sade: ”Dig, o Jehova, tillhör storheten och makten och härligheten och segern och majestätet; ty allt som är i himlarna och på jorden är ditt; ditt är riket, o Jehova, och du är upphöjd som huvud över allt. Både rikedom och ära komma från dig, och du härskar över allt.” (1 Krön. 29:23, 10—12, AS) I överensstämmelse med Psalm 48:2, 3 sade Jesus själv om Jerusalem : ”Det är den store Konungens stad.” (Matt. 5:34, 35) Genom sin regerande smorde konung i Jerusalem härskade således Jehova Gud som konung över Israels område.
Världens Konung sedan när?
14. Vilken tuktan utlovades i förbundet om Riket? Hur blev den slutligen verklighet?
14. I sitt förbund med David om ett evigt rike, ett förbund varigenom Gud lovade att aldrig avlägsna konungadömet från Davids släktlinje, sade Gud om dem som skulle bli Davids efterträdare på tronen: ”Om han gör något illa, skall [jag] straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn; men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig. Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” (2 Sam. 7:14—16) Från 621 till 607 f. Kr. tuktade därför Gud Davids otrogna efterträdare, från och med Jojakim till och med Sidkia, med de babyloniska imperialisternas ris. Konungarna Jojakin och Sidkia var tvungna att stiga ned från tronen och blev som fångar förda till Babylon, och Jerusalem och dess palats och tempel blev förstörda.
15. Hur blev Guds konungadöme avbrutet, och vilken period började då?
15. På detta sätt uppfylldes den profetia som riktats till konung Sidkia: ”Så säger Herren Jehova: Tag bort huvudbindeln och tag av kronan; detta skall icke mer vara detsamma; upphöj det som är lågt och förnedra det som är högt. Jag vill omstörta, omstörta, omstörta det; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, vars rätt det är; och jag skall giva det åt honom.” (Hes. 21:26, 27, AS) Genom sitt eget beslut upphörde alltså Jehova att härska som konung över Israel och dess landområde. Genom att begagna de hedniska krigshärarna omstörtade han det som i synlig måtto representerade hans rike på jorden, år 607 f. Kr. I och med att Jerusalem och Juda blev fullständigt ödelagda, började på hösten det året hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” för att vara i ”sju tider” eller 2.520 år. (Dan. 4:13, 20, 22, 29) På det sättet blev Guds konungadöme, vad någon som helst del av jorden angår, avbrutet eller ställt på framtiden.
16. Hur förhöll sig Jesus med avseende på ”nationernas fastställda tider”?
16. När de judiska prästerna förkastade Jesus inför Pontius Pilatus i Jerusalem år 33 e. Kr. med detta rop: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren”, måste hednaväldets tider fortfara att löpa. Gud hade tillstått det hedniska herraväldet att vara i ”sju tider”, och Jesus vägrade att lägga hinder i vägen för detta. Alltså kunde han inte då ”upprätta igen riket åt Israel”. Han profeterade, att dessa tider skulle löpa ända till sitt slut, vilket skulle inträffa på hösten år 1914 e. Kr. (Joh. 19:15; Apg. 1:6; Luk. 21:24) ”Men denne frambar för beständigt ett enda offer för synder och satte sig på Guds högra sida och väntar alltifrån den tiden till dess hans fiender skola göras till en pall för hans fötter.” (Hebr. 10:12, 13, NW; Ps. 110:1, 2) Detta betydde att sedan Jesus satt sig på Guds högra sida måste han vänta till 1914, ty Jehova Gud ändrar inte utan håller troget fast vid sina fastställda tider och stunder. År 1914 var den tid inne, då Gud skulle ge riket åt sin trogne Son, ”vars rätt det är”, och då Sonen skulle komma i besittning av riket i uppfyllelse av förbundet med hans förfader David. Det året var den tid inne, då han skulle handla i överensstämmelse med sin himmelske Faders uppmaning: ”Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna [nationerna, AS] till arvedel och jordens ändar till egendom. Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.” (Ps. 2:7—9) Eftersom han erhöll jordens nationer för att slå sönder och krossa dem som lerkärl, vilka man slår till med en järnstav, så måste det ha inneburit att ”nationernas fastställda tider” hade utlöpt.
17. Varför var 1914 e. Kr. den rätta tiden för Jehova att börja regera?
17. År 1914, vid slutet av dessa ”fastställda tider”, började Jehova härska som konung. Hur vet vi det? Jo, när dessa tider började år 607 f. Kr., upphörde han att regera genom att han störtade konung Sidkias välde i Jerusalem. Han fördrev honom från ”Jehovas tron” och lät de babyloniska hedningarna slå sönder Jerusalem och lät nationerna trampa på det. Därför betydde dessa tiders slut år 1914 precis motsatsen. Då tog Gud, den Allsmäktige, åter sin stora makt i besittning. Han började härska som konung, inte i det jordiska Jerusalem eller över det som förr var löftets land, nämligen Palestina, utan över hela jorden och alla dess nationer både inom och utom kristenheten. Han gjorde detta i hågkomst av sitt rikesförbund med David och genom att installera Davids värdige Son, Jesus Kristus, som den nya världens Konung. Inte som Konung på en materiell tron i ett jordiskt Jerusalem, utan på ”Jehovas tron” som är i himmelen och där Jesus hade suttit och väntat på att alla hans fiender skulle göras till hans fotapall. ”Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall”, säger Jehova. (Apg. 7:49, NW: Jes. 66:1, AS) Sedan 1914 befinner vi oss alltså i den tid då de hedniska nationerna inte längre har övertaget, är ”ovanpå”, utan i stället befinner sig under de himmelska härskarnas fötter och skall trampas, på av dessa, till dess de blir krossade till stoft och blåses bort i striden vid Harmageddon.
18. Vilket tillkännagivande gjordes i himmelen, och vilken tacksägelse frambars där? Vilken födelse ägde rum där?
18. Änglarna i himmelen var fullkomligt underkunniga om dessa händelser år 1914: ”Och höga röster hördes i himmelen, och de sade: ’Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.’ Och de tjugofyra personerna av framskriden ålder, som sutto inför Gud på sina troner, föllo ned på sina ansikten och tillbådo Gud och sade: ’Vi tacka dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, emedan du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna vredgades, och din egen vrede kom, och den fastställda tid då de skulle störtas i fördärvet, som fördärva jorden.’” (Upp. 11:15—18, NW) Jehovas himmelska organisation omtalas såsom det symboliska Jerusalem. Den frambragte Jesus Kristus såsom den som skulle bli den på tronen insatte Konungen över Jehovas nya värld. Därför skildrar Uppenbarelsebokens tolfte kapitel denna händelse under bilden av ett gossebarns födelse: ”Och hon födde en son, ett gossebarn, som är bestämd till att som en herde vakta alla nationer med en järnstav. Och hennes barn blev bortryckt till Gud och till hans tron.” — Upp. 12:1—5, NW.
19. Hur reagerade nationerna vid rikets födelse?
19. Hans järnstav eller järnspira betydde vrede för de nationer, vilkas fastställda ”sju tider” hade utlöpt. Året 1914 var alltså inte en tidpunkt då de hedniska nationerna gladde sig, därför att Jehova hade tagit sin härskarmakt över jorden i besittning och hans Smordes rike hade blivit fött. De blev vreda. Historiens händelser visar att de blev det genast vid den avgörande tidpunkten, 1914. De började ett världskrig sinsemellan om herraväldet över världen i stället för att handla som kristna och överlämna sin jordiska makt åt Jehovas på tronen insatte Konung. Under de trettiosex år som gått sedan dess har deras vrede inte avtagit, utan har tillväxt, och detta bevisas av deras tilltagande förföljelse mot Jehovas vittnen, som kungör hans rike med hans Kristus som styresman och representerar det såsom dess sändebud.
Det sinnebildliga Babylon tumlar över ända
20. Hur tumlade det nutida Babylon över ända? Vilket öde kommer det ytterligare att drabbas av?
20. Det babyloniska väldet brukades till att förstöra Jerusalem år 607 f. Kr. och till att komma ”nationernas fastställda tider” att börja sitt lopp. Det är då alldeles i överensstämmelse härmed, att det nutida Babylon, djävulens världsorganisation, vid slutet av de fastställda tiderna år 1914 skulle tumla över ända såsom följd av Jehovas dom över det och skulle bli lagt för Guds Konungs fötter. Hur gick detta till? Genom att den osynlige konungen i det sinnebildliga Babylon, Satan, djävulen, och hans demonorganisation kastades ut från de himmelska höjderna, från möjligheten till samvaro med de heliga änglarna, och ned till Guds fotapall, jorden. Åtgärder för att åvägabringa detta började genast efter det att Riket blivit fött år 1914. ”Ned blev alltså den stora draken slungad, den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades, ned till jorden, och hans änglar slungades ned med honom. Och jag hörde en hög röst i himmelen säga: ’Nu hava bragts å bane vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet, emedan våra bröders anklagare har blivit nedslungad ... Var fördenskull glada, ni himlar och ni som bo i dem! Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede och vet, att han har en kort tidsperiod.’” (Upp. 12:7—12, NW) I striden vid Harmageddon, efter denna ”korta tidsperiod”, kommer det nutida Babylon eller Satans världsorganisation att tillintetgöras och den nya världen att bli till fullo införd.
21—23. a) Vilkas världsbemärkthet tyder på detta nedstörtande? b) Vilken liknelse eller visa stämmer de upp, mot vem och till vems lov?
21. En sak som tillkännager att det nutida Babylon har störtats ner från de himmelska höjderna är att Jehovas trogna invigda kvarleva och dess följeslagare av en god vilja har blivit befriade från denna världsorganisation. Det är därför som Jehovas vittnen har blivit så framträdande i hela världen sedan 1919. När det forntida Babylon självt förintades som världsrike år 539 f. Kr., befriades den israelitiska kvarlevan från dess välde. Genom ett påbud av Babylons besegrare, konung Cyrus av Persien, fick de tillåtelse att återvända till den plats där Jerusalem hade stått och att återuppbygga det heliga templet. Och liksom israeliterna då kan nu den befriade kvarlevan av andliga israeliter och dess följeslagare av en god vilja stämma upp och sjunga smädesången mot Satan, det sinnebildliga Babylons gud och konung:
22. ”Det skall ske på den dag då Jehova skall giva dig ro från din sorg och från din vedermöda och från den hårda tjänst, vari du tvangs att tjäna, att du skall stämma upp denna liknelse [visa, 1917] över konungen i Babylon och säga: ... Huru har du icke fallit ifrån himmelen, o morgonstjärna, morgonens son! Huru är du icke fälld till marken, du som kuvade nationerna! Och du sade i ditt hjärta: Jag vill stiga upp till himmelen, jag vill upphöja min tron över Guds, stjärnor; och jag vill sitta på församlingsberget, längst uppe i norr; jag vill stiga upp ovan molnens höjder; jag vill göra mig lik den Högste. Likväl skall du föras ned till scheol, längst ned i gropen.” ”Och jag skall stå upp emot dem, säger härskarornas Jehova, och för Babylon utrota namn och kvarleva och son och sons, son, säger Jehova. ... Jag skall bortsopa det med förstörelsens sopkvast.” — Jes. 14:3—23, AS.
23. Samtidigt som detta är en smädesång mot det sinnebildliga Babylons förnedrade gud, är det en lovsång till Honom som grundat den nya värld som följer efter Babylons, fall. Sången anger att Jehova Gud regerar och har blivit hävdad och upphöjd över dem som av ålder har varit hans fiender.