Vad är egentligen ”julstämningen”?

VAD är egentligen det som folk kallar den vackra julstämningen? Är det stämningen i ett proppfullt varuhus, där publiken är laddad med uppjagade känslor bland massor av glitter och bjäfs? Är det den hetsiga oron hos folkhoparna som väller fram och tillbaka genom gatorna, ilskan bland dem som försöker tränga sig upp på överfyllda bussar, brådskan hos dem som klämmer sig in i fullpackade tunnelbanevagnar eller biltutandet i ändlösa trafikstockningar? Är det den känsla som bemäktigar sig en, när man ser uttröttade kvinnor med famnen full av brokigt inslagna paket och en barnaflock att hålla styr på? Eller är det den resignerade äkta mannens känslor, när han får finna sig i det hela, fastän han önskar att det inte vore så?

Vad är den där julstämningen då? Är det den som skapas av katedralernas klockspel, som tonar ut sina melodier i den tidiga morgonstunden? Är den resultatet av julpsalmerna och orgelmusiken och alla de traditionella julsångerna i radion? Eller av de känslosamma bitar om den ”stilla natt” och så vidare, som otaliga musikautomater skräller ut?

Vad är julstämningen? Är det det som man erfar, när man ser Frälsningsarméns julgrytor påminna de förbipasserande om att det är saligare att giva än att taga? Eller när man ser en invalid, som står i kylan på trottoaren för att sälja kängsnören och önskar ”god jul!” åt möjliga kunder, när de stiger ur sina skinande lyxbilar för att shoppa? Eller när man ser girlanden vid ingången till ungkarlshotellet med en adresslapp fästad vid sig, där det står: ”Var snäll och stjäl inte denna”?

Är detta julstämningen? En uttröttad kvinnlig hisskonduktör i den stora affären, som hoppas på en frikostig gratifikation som hon aldrig får? En väldig diamantring eller ett pärlhalsband som en ung dam smeker med kylig, girig lustkänsla? En skrikig halsduk som husets herre aldrig kommer att använda?

Vad vill den där julstämningen säga? Är det en veckas julledigt, en avkoppling från arbetet, lov från skolan, en smula lantluft, en stund i familjens sköte, några pratstunder med goda vänner, en undflykt till stilla ensamhet? Är det ett bord fyllt med gotter, är det julskinkan och den andra goda julmaten som skapar den? Är det julkalas med bullrande musik, med glögg och annat dryckjom, så man kan få sig en ordentlig florshuva och släppa tyglarna lösa, eller det att man är en trevlig sällskapsbroder?

Vad är denna julstämning för något? Är det när smågrabben stirrar som förhäxad på ett elektriskt leksakståg, som pilar åstad i sina lustiga svängar, eller när lillasyster kramar sin docka, som kan säga ”Mamma”? Är det det febrila sökandet efter den rätta julklappen, som man inte kan få tag på, den ständigt växande förväntan i barnens ögon, när de vill ha leksaker men inte kan läsa prislapparna? Är det den oändliga strömmen av julkort, som belamrar skrivbordet en stund på sin väg till papperskorgen? Är det julgranen med sin klädsel av konstgjord snö och stjärnor och färggranna kulor, som talar sitt tysta språk om hedniska stjärngudar? Är det ljusen som skulle jaga bort onda andar, misteln som minner om vidskepliga legender eller julkubben som är en upprepning av en hednisk lögn?

Ja, vad är egentligen julstämningen? Är den framkallad av Guds och Kristi ande? Av den ande som förkunnar ”frid på jorden, bland människor en god vilja”? Är den till ära för universums store Gud? Eller är den till vanära för Guds sanna tillbedjan? ”Mina älskade”, sade aposteln Johannes, ”tro icke varje inspirerat uttalande [varje ande, heter det i en fotnot], utan pröva de inspirerade uttalandena [andarna], för att se huruvida de hava sitt ursprung hos Gud.” ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting”, förmanade Paulus, ”håll fast vid det som är rätt. Håll eder fria från varje slag av ondska.” Vad är då ”julstämningen”, vilken ande är det som tillskyndar den, vad är dess upprinnelse och vad har den att göra med Gud och Kristus? I nästföljande artikel skall vi låta historien och Guds ord ge oss svaret. — 1 Joh. 4:1; 1 Tess. 5:21, 22; NW.