Bibeln — en harmonisk helhet

BLAND bibelns många egna vittnesbörd, som talar för att den är äkta och av gudomligt ursprung, kan nämnas att den är en fullständigt harmonisk bok. En lärd man vid namn Orr har i sin bok The Problem of the Old Testament påpekat vissa ting av intresse i denna sak:

”Vi tror att det första som bör slå oss i förbindelse med denna bok är att den i en anmärkningsvärd betydelse är en enhet. Å andra sidan är bibeln naturligtvis inte en enda bok utan en samling böcker. Hieronymus kallade den ju ’ett gudomligt bibliotek’. Den har kommit till oss ’i skilda delar och på många sätt’ De skrifter, som tillsammans utgör denna bok, har tillkommit under loppet av minst ett tusen år. Men egendomligt nog är det så, att när dessa fogas samman, utgör de en enda bok, bildar en ’bibel’, som vi kallar den, med en inledning, en avhandling och en avslutning, som inger sinnet en känsla av samstämmighet och fullständighet.

Denna egenhet hos bibeln, som inte väsentligen berörs av några forskningsresultat från kritikernas sida — eftersom det i sanning förhåller sig så, att ju mer kritikern analyserar och indelar sitt stoff, desto underbarare verkningar får detta för boken, sådan vi nu har den –, kan bäst illustreras genom en jämförelse. Kristendomen är ju inte den enda religionen i världen, inte är bibeln heller den enda samling av heliga böcker som finns. Det finns många biblar som tillhör olika religionsriktningar. Muhammedanen har sin Koranen, buddisten har sin kanon av heliga skrifter, zoroastern har sin Avesta, brahmanen sin Veda. På grund av detta förhållande sammanför de som sysslar med att jämföra olika religioner ett antal av dessa religioner under beteckningen ’bokreligioner’. Dessa heliga böcker har vi tillgång till tack vare tillförlitliga översättningar, och vi kan jämföra dem med vår egen Heliga skrift.

Men för att inte tala om bibelns oerhörda överlägsenhet över dessa andra heliga böcker, även ur litterär synpunkt — ty vi förmodar att få människor, som är i stånd att bedöma förhållandet, skulle ens tänka på att i fråga om kraft och storslagenhet jämföra de yppersta babyloniska hymnerna, Vedahymnerna eller de zoroastriska gatha-sångerna med de hebreiska psalmerna eller skulle dra en parallell mellan de våldsamma överdrifterna i buddisternas Lalitavistara och det enkla, sköna och behärskade framställningssättet i de kristna evangelierna –, vill vi rikta uppmärksamheten på bara en enda sak — kontrasten när det gäller enhet, den harmoniska helheten. Vi söker i dessa hedniska skrifter förgäves efter någonting som svarar mot en sådan beskrivning. Koranen till exempel är en brokig blandning av osam manhängande stycken, vari det är omöjligt att urskilja någon ordning, fortgång eller planläggning. De 114 sura eller kapitel, som den består av, har i huvudsak fogats samman efter sin längd — de längre kommer i allmänhet före de kortare. Det förhåller sig inte på annat sätt med zoroasternas och buddisternas heliga skrifter. Dessa saknar också en inledning, en avhandling och en avslutning. De utgör till största delen en samling av olikartat stoff, som lösligt fogats samman.

Hur annorlunda måste man inte erkänna att det förhåller sig med bibeln! Denna bok är i sann mening en helhet, från Första Moseboken till Uppenbarelseboken, det kommer vi inte ifrån. Den är inte en samling fragment, utan är, som man ibland säger, ett organiskt helt. Den har en sammanhängande historia att berätta från början till slut; vi ser något växa fram inför våra ögon; man skönjer plan, uppsåt, fortskridande: slutet pekar tillbaka mot början, och när det hela nått sin avslutning, har vi känslan att här har Gud återigen, såsom i den ursprungliga skapelsen, fullbordat sitt verk, och se, det är mycket gott. Detta är ett sätt att betrakta bibeln som tar sikte på rent yttre förhållanden, det må erkännas, men det är likväl mycket betydelsefullt. Det ställer fram bibeln för oss såsom en enastående bok. Det finns ingenting som fullständigt motsvarar den eller som ens kommer den nära i någon annan litteratur. För att finna förklaringen härtill tvingas vi att gå längre än till det fragmentariska i dess olika delar, nämligen till den underliggande enheten och överensstämmelsen i tanke och uppsåt, som präglar helheten. Bibelns harmoniska helhet är inte något konstgjort — förfärdigat... . Bibelns historia är inte bara en skildring av händelser, utan talar om avsikt, uppsåt, ett mål, vilket anger att ett gudomligt sinne står bakom den.”