Pergamus — ”där varest Satan har sin tron”

DE FÖRSTA kapitlen i Uppenbarelseboken i bibeln innehåller sju budskap, som sändes till lika många församlingar i Mindre Asien. Bland det som aposteln Johannes skrev till församlingen i Pergamus var följande: ”Jag vet, var du bor: där varest Satan har sin tron. Och dock håller du fast vid mitt namn; och tron på mig förnekade du icke ens på den tid, då Antipas, mitt vittne, min trogne tjänare, blev dräpt hos eder — där varest Satan bor.” — Upp. 2:12, 13.

Var låg egentligen staden Pergamus? Vad är dess historia? Vad skilde den från andra städer? Varför sägs det om den: ”där varest Satan har sin tron” och ”där varest Satan bor”?

Alla de sju församlingarna, till vilka Johannes skrev, låg i vad som då utgjorde den romerska provinsen Asien men som i våra dagar utgör västra delen av asiatiska Turkiet. Pergamus var den nordligaste såväl som den västligaste av dessa städer, eftersom den låg omkring åttio kilometer norr om Smyrna och inte fullt tjugofem kilometer in i landet från Egeiska havet. I våra dagar ligger den muhammedanska staden Bergama strax intill den plats där det forntida Pergamus låg.

Pergamus var till stor del byggt på en brant höjd, som låg mellan två armar av Kaikosfloden. Denna höjd reste sig brant tre hundra meter högt och var ytterst svår att bestiga utom från sydsluttningen. Staden fick det träffande namnet Pergamus (Pergamon, Pergamum), ty det är härlett från ett ord som betyder ”torn” eller ”fästning” och som även är besläktat med ordet borg.

Det var ett idealiskt läge för en fästning, såväl som för en huvudstad, ty häruppifrån behärskade man flera kilometer av det kringliggande området. Det är inte att undra på att Alexander den store, när han gav sig ut på sitt fälttåg österut, sände Barsine och hennes son, den utomäktenskaplige Herakles (Herkules), till Pergamus, för att de skulle vara i trygghet där. Och det är inte att undra på att Lysimakos, en av de fältherrar, mellan vilka Alexanders välde delades efter hans död, några år senare valde Pergamus såsom förvaringsort för en stor del av sina skatter: 9.000 talenter, dvs. mer än 50 millioner kronor.¹

Dess historia

Pergamus’ historia går inte så långt tillbaka; staden tycks ha varit en nykomling bland städerna i Mindre Asien. Arkeologerna har grävt fram kulturprodukter som stammar från omkring 700-talet f. Kr.² Pergamus tycks första gången omtalas i skrivna berättelser som gäller år 399 f. Kr., när Xenofon och hans 6.000 legosoldater, återstoden av de ryktbara återtågande ”tio tusen”, intog staden. I omkring femtio år därefter utgjorde den en del av en persisk satrapi, varefter dess härskare proklamerade dess självständighet, vilken den åtnjöt fram till Alexanders tid. Efter Alexanders död blev den en del av det område som tillföll Lysimakos år 301 f. Kr.³

Över den skatt, som Lysimakos lämnade i Pergamus, satte han en betrodd löjtnant vid namn Filetairos, en eunuck. Det finns många versioner av hur denne blev härskare över Pergamus och det kringliggande landet; må det vara nog sagt att han förstod att dra fördel av de oroliga tiderna och den rikedom, som han hade blivit satt att vakta, och visade sig vara en skarpsinnig och klok härskare i fråga om både inre och yttre angelägenheter. Därigenom grundade han attalidernas dynasti och blev ett föredöme för dem som följde honom. Hans välde kännetecknade början till uppgåendet för Pergamus’ stjärna.

Efter en regering på tjugo år efterträddes han av en av sina brorsöner, vilken sedan han regerat ungefär lika länge i sin tur efterträddes av Attalos I år 241 f. Kr. Denne blev känd för sin stora rikedom och särskilt för att han befriade Pergamus från bördan att betala skatt till de härjande gallerna genom att besegra dem i strid, varefter han proklamerade sig själv såsom konung. När han dog år 197 f. Kr., övertog hans son, Eumenes II, tronen, och under honom blev Pergamus ett av de största rikena i Österlandet och nådde höjdpunkten i fråga om storhet, storlek, välstånd och konst, litteratur och vetenskap. Och, skulle man kunna tillägga, i fråga om att vara ett Mecka för den hedniska religionen. När Eumenes II dog år 159 f. Kr., lämnade han riket åt sin bror, Attalos II, eftersom hans egen son bara var ett barn, och denne bror antog namnet Filadelfos, dvs. ”den broderälskande”.⁴

När Filadelfos, dvs. Attalos II, dog år 138 f. Kr., blev Eumenes II:s son, Attalos III, härskare. Historikerna har olika uppfattningar om varför hans korta regering kännetecknades av så mycken blodsutgjutelse, liksom de har olika uppfattningar om varför han testamenterade Pergamus till Rom vid sin död, som inträffade år 133 f. Kr. En del säger att det var misstankar beträffande hans mors plötsliga död, vilken han hade älskat så mycket, att han hade tagit sig titeln Filometor, ”den moderälskande”, och hans gemåls plötsliga död som gjorde att han inlät sig på en orgie av mord, vilka han senare ångrade, under det att andra till hans brott räknar modermord. En del betecknar sålunda hans testamenterande av Pergamus till Rom såsom en mycket välbetänkt handling med tanke på Roms frisinnade politik, men andra säger att hans åtgärd är oförklarlig annat än såsom en handling av en galning. En bror på sidolinjen lyckades framgångsrikt utmana Rom, men bara för kort tid, och år 130 f. Kr. blev Pergamus’ rike en romersk provins.⁴

Kännetecknande drag hos Pergamus och dess härskare

Pergamus åtnjöt oberoende i 150 år, och medlemmarna av dess dynasti stod i skarp kontrast till medlemmarna av dynastier runt omkring. I stället för att göra upp planer på att döda varandra, enligt ordningen för dagen, ådagalade de familjetillgivenhet. Historien berättar sålunda om den gång Eumenes II blev överfallen av lönnmördare, när han var ute på en resa, och lämnades medvetslös. Meddelandet spred sig ända till Rom att han hade blivit dödad, och därför tog hans bror tyglarna över staten och äktade Eumenes II:s gemål. Men Eumenes II återhämtade sig och begav sig på väg tillbaka till Pergamus. När hans bror fick höra detta, lade han genast av sig sin kungaskrud och gick ut för att möta sin bror. När Eumenes II mötte sin bror och sin gemål, omfamnade han dem och viskade i örat på sin bror: ”Var inte för snabb att äkta min gemål, förrän du är säker på att jag är död.” Det sägs att detta var det enda han någonsin gjorde åt saken och att han allt framgent behandlade dem med oförminskad tillgivenhet.⁵ I sitt testamente förordnade han sålunda inte bara att riket skulle tillfalla hans bror, utan han förordnade att hans bror, Attalos II, skulle regera som konung fram till sin död, och först då skulle hans egen son bli härskare. Han krävde till och med att hans änka skulle bli hans brors gemål, så att det aldrig skulle kunna uppstå någon fråga om dennes myndighet och rätt, och detta var samma kvinna som hans bror tillfälligt hade äktat, när han trodde att Eumenes hade blivit dödad.

Beträffande Pergamus säger en auktoritet:

”Om Pergamus’ konungar tålmodigt kunde bygga upp ett rikt och blomstrande rike, göra detta rike ryktbart i Grekland, skydda det mot angrepp från sina grannar, från både grekerna och barbarerna, och te sig som skyddshelgon för lärdomen och konsten, så berodde det på deras egen skicklighet, deras sunda finanspolitik och aldrig upphörande ansträngningar att tillvarata landets naturtillgångar.”⁶

I Pergamus började man tillverka de eleganta, vävda tapeter som kallas tapisseri. Staden var också ryktbar för sina guldvävda kläder, vestes Attilae, sin keramik och sina dyrbara oljor. Dess härskare var till och med intresserade av boskapsuppfödning, trädgårdsskötsel och andra former av vetenskapligt bedrivet jordbruk. Och de var bildade män, som ägde en sådan kärlek till böcker, att bara Alexandria hade ett större bibliotek än Pergamus. Det sägs att Ptolemaios (V?) av Egypten blev så orolig för att hans bibliotek i Alexandria skulle komma att överträffas av biblioteket i Pergamus, att han förbjöd utförsel av papyrus, som Egypten hade monopol på. Men detta visade sig bara bli till välsignelse för Pergamus, ty en av dess medborgare uppfann pergament (vilket fick sitt namn från Pergamus), ett vida överlägset skrivmateriel. När Pergamus var en romersk provins, förmådde Kleopatra Marcus Antonius att fylla på hennes bibliotek i Alexandria med böcker från biblioteket i Pergamus, och han sände dit hela 200.000 rullar.⁷

Pergamus är också berömt för sin skulptur. Förnämst bland de många skatter, som man har grävt fram ur dess ruiner, är den väldiga fris, drygt 130 meter lång, som var en del av dess stora Zevsaltare och som avbildar en strid mellan gudarna och giganterna. Om den får vi veta:

”Denna väldiga fris ... gör utan undantag intryck på besökarna genom figurernas storlek, handlingens livfullhet och de starka känslor som präglar det hela, vilket allt ger den en bestämd nutidsenlig fläkt. ... Giganterna är märkliga sammansättningar, som har huvuden och kroppar lika stridslystna barbarer, ibland också mänskliga ben, men ibland har de i stället för ben två långa ormar, vilkas huvuden tar del i striden tillsammans med giganterna själva. ... Gudarna är uppenbarligen underlägsna i fråga om fysisk styrka, ja, i stor utsträckning är de gudomliga kämparna gudinnor. Men överallt blir giganterna kastade överända och ligger där och vrider sig i sina smärtor på marken, ... överallt blir gudarna segerrika, men i segern behåller de mycket av sitt gudomliga lugn.”8a

Religionen i Pergamus

Frånsett sin politik var härskarna i Pergamus stora grekofiler, dvs. sådana som älskade det grekiska. Detta var särskilt sant vad dess hedniska tillbedjan beträffade, för vilken Pergamus utgjorde ett sannskyldigt citadell. Atena, poesiens och lärdomens gudinna, kom först i fråga om tillbedjan. Först i andra hand efter henne kom Zevs, den förnämste grekiske guden. Framträdande var också Dionysos, vinets gud, och Afrodite, vällustens gudinna. Asklepios åtnjöt särskilt rykte som läkekonstens gud. Från den stora skolan i samband med tillbedjan av honom kom Galenos, ”läkekonstens fader”. Andra gudomligheter som dyrkades i Pergamus var Apollon, de forntida Ceibiri, Demeter, Eros, Herakles, Hermes, Poseidon såväl som en hel hop mindre gudar.⁹

Förutom påkostade tempel och vackra lundar, som var helgade åt sådana gudar, hade man det stora altare som var helgat åt Zevs Soter. Det var av marmor och var mer än trettio meter i fyrkant och nästan femton meter högt. Det hade en stor trappa och kolonnader på tre sidor. Det smyckades av den väldiga fris, som vi tidigare talat om här. Det finns i våra dagar i Pergamonmuseet i Berlin, och det har kallats det ”mest imponerande skulpturmonument som frambringats av forntida européer”.¹⁰

Ett annat framträdande drag hos den hedniska gudsdyrkan i Pergamus var tillbedjan av politiska härskare. Härskarna trodde inte på demokrati, men regerade mer eller mindre som välvilliga autokrater. Alltifrån början tillskrev man dem gudomligt ursprung och ägnade dem sin tillbedjan. Därför att Attalos I befriade sitt folk från gallernas eller galaternas hot och ok, blev han hälsad såsom ”konung Attalos, frälsaren”. Det var därför inte förvånansvärt att Pergamus blev den första provinsstad som uppförde tempel för tillbedjan av Roms kejsare. Staden uppförde sitt första till ära för kejsar Augustus år 29 e. Kr., sitt andra under Trajanus’ tid (åren 98—117 e. Kr.) och sitt tredje under Severus’ dagar,¹¹ vilken regerade åren 193—211 e. Kr.

”Där varest Satan har sin tron”

Varför använde Johannes uttrycket ”där varest Satan har sin tron”b om Pergamus? En del har sagt att detta berodde på att Pergamus utgjorde ett ”halvvägshus”, dvs. bron mellan det forntida Babylons religion och Roms religion. Det är sant såsom en historiker säger: ”De besegrade kaldéerna flydde till Mindre Asien och upprättade sin centrala högskola i Pergamus”, vilket har avseende på deras nederlag år 539 f. Kr. Men vid den tid, då Johannes hade sin syn, som återges i Uppenbarelseboken, år 96 e. Kr., hade sätet för ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde, blivit flyttat till Rom. — Upp. 14:8.¹²

Andra hävdar att dessa ord var tillämpliga på Pergamus därför att det var en av medelpunkterna för tillbedjan av Asklepios, vilken såsom läkekonstens gud hade en orm som symbol. Men blott och bart denna symbol skulle knappast ha varit en tillräcklig orsak att ge denna religion en sådan särskild beteckning såsom Satans säte; dessutom finns det inga bevis för att den utgjorde något hot mot de första kristna.

Återigen andra tillämpar Johannes’ ord på det stora altare, som var helgat åt Zevs Soter och för vilket Pergamus var ryktbart. Det är sant att detta altare var framträdande på grund av sin väldiga storlek, men det tycks inte vara rimligt att dra den slutsatsen att enbart detta förhållande skulle avgöra var Satans tron är. När vi kommer ihåg att Satan kallas ”denna tingens ordnings [osynlige] gud”, är det tydligt att hans tron måste vara något mera än blott och bart en stenhög. — 2 Kor. 4:4, NW; Matt. 4:8—10.

Vad som i stället tycks vara den rimligaste förklaringen till Johannes’ ord är att vad som gjorde att de stämde in på Pergamus var dess tempel och dess dyrkan av kejsaren. Denna form av dyrkan utgjorde förvisso ett allvarligt hot mot de första kristna. Den åstadkom att många blev martyrer, ty de kristna fortsatte att bevara sin ostrafflighet och vägrade att kompromissa. Eftersom Uppenbarelseboken 2:13 nämner Satans tron i samma andetag som Antipas’ martyrskap, är det rimligt att dra den slutsatsen att det rådde ett visst samband däremellan, och det måste det ha gjort, om Satans tron avsåg dyrkan av kejsaren eller staten.

Ett kanske ännu starkare skäl till att uttyda Johannes’ ord på det sättet är det förhållandet att Uppenbarelseboken skrevs inte bara till gagn för dem som levde på Johannes’ tid, utan i ännu högre grad till gagn för dem som lever i våra dagar; och i våra dagar har dyrkan av kejsaren i form av religiös dyrkan av staten återigen gjort sig gällande överallt. Den var uppenbar i Nazisttyskland och i Fascistitalien, och den ger sig till känna i alla de kommunistiska länderna och i andra totalitära länder och till och med i en del som påstår sig vara demokratier. Orden i Uppenbarelseboken 2:13 är sannerligen uppmuntrande för alla som lider i våra dagar för att de har tagit en fast och avgjord ståndpunkt, alldeles såsom Antipas gjorde under det första århundradet.

HÄNVISNINGAR

1 Encyclopædia Britannica, 9:e upplagan, band 18, sid. 538.

2 Hansen: The Attalids of Pergamum, sid 10.

3 J. L. Ussing: Pergamos (på tyska), sid 3, 4.

4 The Standard History of the World, band 3, sid. 1049—51.

5 Goodrich: Universal History, sid. 263, 264.

6 The Cambridge Ancient History, band 8, sid. 608.

7 Encyclopedia Americana, band 17, sid. 319.

8 Encyclopædia Britannica, 1959 års upplaga, band 10, sid. 818.

9 Ohlenmutz: Die Kulte und Heiligtümer der Götter in Pergamum.

10 Harpers Bible Dictionary, sid. 538.

11 J. A. Thompson: The Bible and Archaeology, sid. 414—417.

12 ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules! (”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar!), sid. 331—333.

[Fotnoter]