Gör de ”ensamma stunderna” glädjerika

DEN nittonåriga hustrun till en ung afrikansk diplomat vid Förenta nationerna gjorde den 15 oktober 1966 ett dödshopp från ett fönster till sin bekväma bostad på adertonde våningen i en av New Yorks skyskrapor. Polisen meddelade att det ”inte fanns någon uppenbar orsak till tragedin”. Men i Förenta nationernas korridorer talades det om ensamhet.

Ensamhet är en mycket vanlig åkomma i världen nu för tiden. Ensamheten framkallar otvetydiga symptom, t. ex. tungsinne, förvirring och en känsla av otrygghet. Sådana känslor uppstår ofta av brist på kärleksfullt mänskligt kamratskap.

Vilka hör då till de ensamma? Människor som känner behov av kamratlig samvaro med andra men som av någon anledning inte kan få den rätta kontakten. Bland dem finner man ofta blyga, inåtvända tonåringar som är borta från hemmet, medelålders ungkarlar vars oberoende har övergått till enstörighet, änkor som längtar efter ömhet, ungmör som skulle vilja bli gifta, till åren komna fäder och mödrar som övergetts av sina barn, sjuka människor som de friska glömt bort, äkta makar som har låtit sin tid bli så strängt upptagen att de inte hinner vara tillsammans med den de älskar. Sådana ensamma människor har behov av att känna den värme som människovänlighet utstrålar.

Vad kan man göra för att hjälpa dem? Vad kan de göra för att hjälpa sig själva?

Nyttigt arbete är ett skydd mot ensamhetskänslan. En kvinna som lagar mat och sköter ett hem åt en tacksam familj är vanligen fullt upptagen med skapande verksamhet och känner sig mentalt frisk. En farmor som hjälper sin svärdotter med barnen och en farfar som utför reparationsarbeten för att hålla huset i stånd känner sig nyttiga, glada åt att vara verksamma, åt att de behövs. Vetskapen att man kan göra något för andra eller för en själv bidrar till att man inte känner sig nedstämd. Det hindrar en att tycka synd om sig själv.

Framför allt är det ogifta människor som behöver fylla sin lediga tid med nyttigt, meningsfullt arbete för att hålla ensamhetskänslan på avstånd. Somliga har skaffat sig nyttiga, intressanta fritidssysselsättningar som de längre fram kunnat förtjäna pengar på, t. ex. fotografering, blomsterodling, måleri och författarskap.

Visa intresse för andra

Ett av de effektivaste sätten att övervinna ensamhetskänslan är att visa intresse för andra. Ensamma människor behöver i högre grad ge uttryck åt sin kärlek till andra människor. Det räcker inte med att de tycker om andra, de måste också intressera sig för andra. Och den regeln gäller både män och kvinnor, både gifta och ogifta. Detta betonas i Ordspråksboken 18:24, som enligt en översättning för barn, The Children’s Version of the Holy Bible, lyder så: ”En människa som har vänner måste själv vara vänlig.” Den som har många vänner undgår att bli självupptagen och tillförsäkras många glada stunder och lyckliga tankar, och detta är i sin tur ett värn mot ensamhetskänslan.

Ett sätt att visa intresse för andra är att göra något för dem, att t. ex. bjuda hem grannar eller vänner på middag. Själva planerandet av sådana bjudningar skapar intresse, verksamhetslust och välbehag. Ogifta unga kvinnor har tagit sig an barn i sin bekantskapskrets och därmed funnit en sysselsättning att gå upp i. Att sy och sticka åt andra är också glädjerikt.

Det är många människor i vår tid som behöver muntras upp. En vaken iakttagare har sagt att nästan alla som han känner är ”antingen ensamma eller rädda”. Hur vore det om du gjorde upp en lista över de till åren komna, de sjuka, de änkor och änkemän som du känner och som kan behöva muntras upp? Hälsa sedan på hos dem och sprid hoppets solsken bland dem. Ring upp dem eller sänd ett kort eller ett brev till dem. Muntra upp de nedstämda, så blir du själv uppmuntrad. — Ords. 11:25.

Ännu större lycka vinner vi när vi hjälper människor i andligt avseende. Jehovas vittnen är särskilt gynnade i det sammanhanget, eftersom de genom själva det sätt, på vilket de utför sin förkunnarverksamhet, kommer i kontakt med människor som behöver tröst och hopp. När vi inger andra hopp och mod, när vi stärker deras tro på en ljusare framtid och hjälper dem att styra kurs hän emot evigt liv, då gör vi inte bara dem utan också oss själva lyckliga. Jesus Kristus sade ju: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” (Apg. 20:35, NW) Att ge ut i andlig måtto är ett skydd mot ensamhetskänslan, eftersom lyckliga människor sällan, om någonsin, känner sig ensamma.

Också sjuka människor, som mycket lätt då och då kan känna av ensamheten, kan själva bli hjälpta genom att hjälpa andra andligen. En kvinna som måste sitta i rullstol skrev t. ex. brev om Guds rike till folk som bor i sådana hyreshus där man har svårt att komma i direkt kontakt med folk. Hon gjorde också gott bruk av telefonen. Hon ledde bibelstudier och gjorde andra lyckliga.

En tjugoåring med hjärnförlamning, som också måste sitta i rullstol, kan dessutom inte tala begripligt. Vad skulle han kunna göra för att hålla ensamhetskänslorna borta? Han lärde sig att skriva på maskin, och snart började skrivmaskinen tala å hans vägnar. Han skrev brev till släktingar och vänner och sökte även i ortspressen och telefonkatalogen efter namn på andra personer att skriva till. Känner han sig ensam? Det skulle han lätt kunna göra, om han bara satt där overksam. Men nu är han alldeles för upptagen för att känna sig ensam.

Genom bibelläsning kan sinnet alltid utvecklas och berikas. Att läsa bibeln är glädjerikt och upplyftande. Men när vi läser Guds ord i avsikt att hjälpa andra, när vi medan vi läser tänker på att vi skall tala om för andra vad vi har läst, då får vi ut dubbelt så mycket av vår läsning. Tiden går oerhört fort när man läser på det sättet, och ensamhetskänslan får inget spelrum.

När vi är ensamma, kan vi alltid vända oss till Gud i bön. Gemenskapen med Gud genom bönen vet inte av några murar eller gränser. Vissheten att Gud ”har omsorg om” oss är sannerligen trösterik! (1 Petr. 5:7) I vilken situation vi än råkar har vi alltid Gud, såsom Jesus Kristus i sin kärlek lät oss förstå: ”Se, den stund kommer, ja, den har redan kommit, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Ändå är jag icke ensam, ty Fadern är med mig” (Joh. 16:32, Hd) Tänk på detta i ensamma stunder, ”och Guds frid, som överträffar all tanke, kommer att bevara edra hjärtan och edert sinnes förmågor förmedelst Kristus Jesus”. — Fil. 4:7, NW.