Inblick i nyheterna

Katoliker och kommunister

● Det italienska prästerskapet inom katolska kyrkan har begärt att påven skall upphäva ett påbud från år 1949 som stadgar att var och en som ”är för kommunistpartiet” skall bannlysas. Vad har hänt, och vad tyder det på?

På senare tid har Vatikanen tagit emot officiella dignitärer från ett antal kommunistiska nationer, och man har till och med gett uttryck åt en önskan att upprätta förbindelser med det röda Kina. I dessa åtgärder ser uppmärksamma iakttagare drastiska förändringar i förhållande till kyrkans tidigare positioner. Det är sant att katolska kyrkan alltid har varit en ”världens vän” och att den med världslig vishet vanligen har ordnat så att den haft präster och biskopar och stora följen på båda sidor i politiska stridsfrågor och till och med i krig. Oberoende av utgången har den på detta sätt vidmakthållit en inflytelserik ställning hos segraren.

Men i vår tid tvingar världshändelserna kyrkan att göra eftergifter som avslöjar en position som ständigt blir svagare. Det förefaller som om man skulle uppnå ett fredstillstånd mellan nationerna i Västerlandet och den kommunistiska Östern. För att vidmakthålla en viss politisk styrka tvingas kyrkan att försona sig med sin gamle ateistiske fiende.

En kyrka med stor världslig makt förlorar således sitt grepp om den politiska ledningens tyglar. Dess röst i världens angelägenheter är nu försonlig. Allt detta påminner en om den profetiska bild som framställs i Uppenbarelseboken, kapitel 17. Där skildras hela den falska religionen som en prostituerad som förlorar herraväldet över de vilddjurslika nationerna och till sist tillintetgörs av just dessa nationer.

Frihet från tobak

● Världsproduktionen av tobak har ökat omkring 12 procent under det senaste årtiondet. Det har skett trots att läkarvetenskapen förbinder rökning med ett flertal sjukdomar. Bevisen växer för att till och med barn till rökare får lida. Varför är det inte fler som slutar röka?

Doktor F. R. Wake vid Carleton University i Canada säger: ”Det största problemet är inte att få människor att sluta att röka, utan att få dem att avhålla sig från att röka, sedan de väl har slutat.” Egendomligt nog är det ofta inte tillräckligt att enbart veta att rökning orsakar cancer.

Rökning har aldrig varit något större problem bland Jehovas vittnen. De har ända sedan 1890-talet publicerat varningsord om rökningen. Nu, sedan senare delen av 1973, krävs det att var och en som blir ett av Jehovas vittnen eller önskar förbli en godtagbar medlem av deras församlingar slutar med vanan att bruka tobak. En liknande restriktion vilar på dem som har sitt levebröd inom tobakshanteringen.

Varför är Jehovas vittnen så angelägna om att göra sina församlingar helt och hållet fria från allt som har med tobak att göra? De inser vilka faror för hälsan som tobaksbruket medför. Till detta kommer för dem en livsviktig moralisk fråga: Använder vi våra kroppar på ett sätt som visar uppskattning av vår Skapare genom att vi renar oss ”från allt som befläckar vare sig kött eller ande”? (2 Kor. 7:1) De menar också att arbete som har med tobak att göra står i strid med kärleken till nästan. Deras önskan att vinna Guds ynnest ger dem motiv att vinna frihet från tobak.

Det främsta hoppet om fred

● Vad uppmanar världens religiösa ledare människorna att sätta sitt hopp till? Guds rike? Svaret kom vid tjugofemårsjubileet för den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I en gemensam kyrkokommuniké förklarades det: ”Kyrkornas världsråd och den romersk-katolska kyrkan har ofta framhållit att Förenta nationerna är det främsta världsliga hoppet om världsfred.” — ”L’Osservatore Romano”.

Det är uppenbart att de inte har lärt av gångna misstag. Den 12 december 1918 fick FN:s föregångare, Nationernas förbund, ett liknande religiöst stöd. Då kallades Nationernas förbund av Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Men visade sig detta förbund verkligen vara Guds anordning för att bevara freden?

För dem som inte visste svaret tidigare blev förhållandena klargjorda genom andra världskriget. Gud hade ingenting med Nationernas förbund att göra. Förenta nationerna är inte heller hans angelägenhet.

De katolska och protestantiska kyrkorna påstår sig förkunna Guds ord, inte sant? Borde de då inte avstå från att ”spela med i politiken” och i stället förespråka Guds rike som det främsta hoppet om fred, det rike som Guds Son, Jesus Kristus, lärde sina efterföljare att bedja om? (Matt. 6:9, 10) Är det inte kyrkornas ansvar att från bibeln visa människorna att Guds rikes makt ”icke skall bliva överlämnad åt något annat folk”, FN:s medlemsnationer inbegripna? (Dan. 2:44) Är det inte nu tid för hela mänskligheten att inse att mänskliga styresmän aldrig kan införa bestående fred? Endast mänsklighetens Skapare kan göra detta.