Sätter du ditt hopp till Gud ... eller till en människa?

DEN mest skakande nyheten under år 1978, som också gav stora rubriker i tidningarna, var helt visst den fruktansvärda tragedin i Jonestown i Guyana. Man jämförde den med massakern vid Masada, då 960 judiska seloter föredrog att dö framför att underkasta sig romarna och bli deras slavar och likaså med de 1.000 japanska civila som kastade sig utför klippan på Saipan, när de amerikanska trupperna intog ön. Tragedin i Guyana uppmärksammades varje dag i tidningarna över hela världen. Först uppgavs dödssiffran vara 400, sedan 500, sedan 780 och därpå: ”ANTALET DÖDA I GUYANA HAR STIGIT TILL MINST 900 — 260 BARN BLAND OFFREN VID KOLONI.” (New York Times, 26 november 1978) Till slut var antalet uppe i 913.

Den här tragedin har direkt samband med frågan: ”Sätter du ditt hopp till Gud eller till en människa?” Du vill kanske säga: ”Det är klart att det är förståndigare att sätta sitt hopp till Gud än till en människa.” Och så är det också. Bibeln varnar: ”Sätt inte ditt hopp till mänskliga ledare; ingen människa kan rädda dig.” (Ps. 146:3, Today’s English Version) Gud kan rädda dig, för ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” (Ords. 18:10, NW) Att sätta sitt hopp till Gud innebär dock mer än att bara säga att man gör det. Det krävs handlingar, eftersom ”tron utan gärningar [är] död”. Den som förtröstar på Gud kommer att leva enligt bibelns principer, älska det Gud älskar och hata det Gud hatar. — Jak. 2:26; Hebr. 1:9.

Följande ord av Jesus stämmer med psalmistens råd att vi inte skall sätta vårt hopp till mänskliga ledare: ”Ni [skall] inte kalla någon på jorden för fader, eftersom en enda är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, eftersom en enda är er ledare, den Smorde.” — Matt. 23:9, 10.

Men under de nitton hundra år som gått sedan Jesus yttrade dessa ord har människor, som gör anspråk på att vara hans efterföljare, gjort just det som han varnade för. Det är inte nog med att många fått titeln ”fader” eller ”ledare”, utan man har i hängiven beundran följt människor, sådana som Konstantin den store, Karl den store, Napoleon och Hitler. Tusentals, ja, millioner, människor har satt sitt hopp till en människa, ända därhän att man varit villig att följa henne i döden. En som bodde i Tyskland under Hitlers tid skrev nyligen om det inflytande Hitler hade: ”Fastän man redan kunde skönja slutet på kriget, vägrade många tyskar att tro att Hitler skulle överge dem och litade på hans löften om supervapen (Wunderwaffen), som skulle ge den definitiva segern.” De som satte sitt hopp till sådana människor fick bittert ångra det; för många ledde det till döden. De underlät att sätta sitt hopp till Gud.

Vad är förklaringen till den makt vissa människor haft över andra? Det är det som numera kallas ”karisma”, ”en magisk utstrålning i personligheten, som uppväcker speciell, lojal beundran eller entusiasm för en statsman eller militärbefälhavare”. Ett slående exempel på detta är Napoleon. Han begav sig från ön Elba med en kontingent på omkring 1.000 man, men inom kort hade han tusentals till i sin armé. När de nådde Grenoble och hans här mötte en här på 6.000 man, befallde han sin här att göra halt, medan han själv red fram mot fiendehären. När han kom närmare, steg han ner från hästen och gick till fots fram mot denna stora folkhop. Deras befälhavare beordrade dem att ge eld. Männen lyfte gevären, men i vördnad för denne ledare de hade framför sig avlossade inte någon det skott som kunde ha satt stopp för Napoleons återkomst till makten i Frankrike. Napoleon konstaterade vid ett tillfälle: ”En ovanligt stor förmåga att öva inflytande på människor och befalla dem har getts åt Alexander, åt Karl den store och åt mig. Men för vår del har det varit nödvändigt att vara närvarande.” Han ställde sedan den kraft de besatt i kontrast till den Jesus Kristus hade, eftersom denne kunde verka med sin kraft utan att vara närvarande.

TRAGEDIN I JONESTOWN

Ett ofta återkommande namn i nyheterna under år 1978 var James Warren Jones. Denne man gjorde anspråk på karismatisk förmåga. En pensionerad romersk-katolsk präst, som tjänade tillsammans med Jones i San Francisco-kommissionen för mänskliga rättigheter, sade: ”Han hade en egendomlig makt över folk, och den sortens makt vill stiga åt huvudet.” Man samlades i tusental kring honom, när han predikade i Folkets tempel i San Francisco, och flera hundra följde honom till det samhälle han upprättade i Guyana och som han kallade ”Jonestown”. Inte nog med att de följde med honom till den här platsen, utan mot slutet begick många självmord på hans befallning. Sedan han förmått 909 andra att begå självmord, tog han själv livet av sig, eggad därtill av sin beväpnade vaktstyrka. Denna tragedi upprörde hela världen.

Vilket fruktansvärt exempel på vad som kan hända, när människor sätter sitt hopp till en mänsklig ledare, en laglös demagog, i stället för att sätta sitt hopp till Gud och följa den ledare han utvalt, Jesus Kristus! Det dåraktiga i ett sådant val blir belyst genom följande kontraster.

Jesus Kristus och hans budskap var livsbejakande: ”Jag har kommit för att de må ha liv och må ha det i överflöd”, ja, ”ha evigt liv”. (Joh. 10:10; 3:16) ”Pastor” Jones var i stället dödsorienterad. Han ”hade upprättat ett självmordsfördrag med varje medlem av sekten”, har det sagts. Han hyllade ”dödens storslagenhet, skönheten i döendet”. Han övade faktiskt upprepade gånger den ritual, i vilken hans efterföljare skulle visa sin lojalitet genom att dricka en förgiftad dryck. Vid repetitionerna var den inte förgiftad, men den sista, ödesdigra gången var den det.

Vi läser vidare att Jesus älskade barn. När lärjungarna tyckte att Jesus inte borde besväras av barn, tänkte han annorlunda, för vi läser att Guds Son sade: ”Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem.” Sedan ”tog [han] barnen i sin famn och började välsigna dem, i det han lade händerna på dem”. (Mark. 10:13—16) Jones däremot bestraffade barn genom att stänga in dem i ett mörkt rum och ge dem elektriska stötar genom elektroder som fästes på dem. Eller också kunde han sänka ner dem i en brunn och göra det upprepade gånger, om de inte skrek högt nog. I den upprörande slutfasen tvingade han omkring 200 barn att hälla i sig giftdrycken eller också sprutades den ner i strupen på dem med hjälp av en injektionsspruta.

Jesus förkunnade frid och icke-våld och sade varnande att ”alla som tar till svärd skall gå under genom svärd”. (Matt. 26:52) Men ”pastor” Jones’ hantlangare nyttjade inte bara våld, utan mördade till och med en kongressman från Förenta staterna och tre journalister, som Jones fruktade skulle lämna ogynnsamma rapporter om lägret. Och när han kallade samman lägret till självmordsritualen, posterade han ut beväpnade hantlangare, som hotade dem som tvekade att svälja den förgiftade drycken.

Jesus skänkte lättnad och befrielse från tyngande bördor. Han kunde verkligen säga: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och bli mina lärjungar; för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt. 11:28—30) Och ”om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria”. (Joh. 8:31, 32) I Guyana gjorde Jones sitt Jonestown till ett koncentrationsläger. Han höll folket som fångar där genom att ta ifrån dem deras pass. Han lät dem arbeta som slavar från bittida om morgonen till sent på kvällen i den tropiska solens hetta. Deras mattilldelning skars ner undan för undan, tills de till slut bara fick ris och sås tre gånger om dagen. ”Detta är helvetet”, utropade en medlem av sekten, som ville fly därifrån.

Om Jesus sägs det: ”Fastän han var rik, blev [han] fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” (2 Kor. 8:9) Men Jones var så girig på pengar att han genom att tigga, smickra och hota förmådde sina anhängare att lämna över sina tillgångar, ja, till och med sina checkar med sociala bidrag, till honom. Vid sin död var han god för 10 till 15 millioner dollar.

Kristus Jesus, Guds fullkomlige Son, var utan synd. Därför kunde han ställa den här frågan till sina motståndare: ”Vem av er bevisar att jag är skyldig till synd?” (Joh. 8:46) Han var ”lojal, sveklös, obesudlad”. (Hebr. 7:26) ”Han begick ingen synd.” (1 Petr. 2:22) Det är svårt att föreställa sig en större kontrast än den mellan Jesus och prästmannen Jones. Det rapporteras att Jones ”krävde av varje kvinna i hans närhet att hon skulle ha sexuellt umgänge med honom regelbundet”, och han hade både en hustru och en älskarinna. Ändå lär han ha haft manliga älskare.

Jesus Kristus godtog bibeln som Guds ord, citerade ur den som varande en auktoritet för honom och sade om den: ”Ditt ord är sanning.” (Matt. 19:4—6; Joh. 17:17) I stället för att alls godta bibeln talade Jones skrytsamt emot bibeln. En gång kastade han till och med en bibel i golvet och ondgjorde sig över den med orden: ”Alltför många vänder sig till den i stället för till mig.”

Många fler kontrasterande jämförelser kunde göras mellan den ledare Gud sänt och människan Jones, som förmätet kallat sig själv messias. En till får räcka. Aldrig någonsin gjorde Jesus anspråk på att vara Alfa och Omega, Gud, universums Skapare. Det enda han gjorde gällande var: ”Jag är Guds Son.” (Joh. 10:36; Upp. 1:8) Men hur var det med Jones? Så här berättade en av hans medarbetare: ”Jim slutade säga att han var inkarnationen av Jesus och började kalla sig Gud. Han sade att han var just den Gud som gjort himmel och jord.” I det här lägret i Guyana kunde han hålla på och skrika: ”Jag är Alfa och Omega!”

”ETT SKRÄMMANDE EXEMPEL”

Vad beträffar tragedin i Jonestown kan man utan tvekan tillämpa principen: När en blind vägleder en blind faller båda i en grop. (Matt. 15:14) Hela händelseförloppet understryker visheten i Jesu befallning att inte upphöja människor. Säkert hade många av dem som följde Jones en gång i tiden tillhört kristenhetens olika samfund och sekter. Men de drogs till denne självutnämnde messias, som fantiserade om ett socialistiskt paradis. Denna ohyggliga händelse har träffande beskrivits som ”ett skrämmande exempel på hur en karismatisk ledare kan styra sina anhängares sinnen med en djävulsk blandning av påstådd osjälviskhet och grymt, psykologiskt förtryck”.

Men man kan ändå undra över hur naiva människor kunde vara som drogs till Jones. Det har sagts att 80 procent av dem var svarta, de flesta mycket fattiga. Flera, både vita och svarta, hade altruistiska motiv och slöt sig till Jones på grund av att han betonade jämlikheten mellan raserna och på grund av de olika humanitära projekt som han till en början ivrade för. Man kan ändå ifrågasätta deras hängivenhet för rättfärdiga principer. Eftersom de medverkade i eller tolererade allt smutsigt som Jones själv ägnade sig åt och som han fick andra att göra, visade de sannerligen att deras hopp inte stod till Gud och att de inte heller brydde sig om att följa Jesus Kristus.

Hur kunde de så blint dyrka och lojalt följa en man som ”skroderade med sin makt över människor och tvingade dem att tillgodose hans egoism och stilla hans glupande begär efter ekonomisk och sexuell tillfredsställelse”?

Det är uppenbart att ingen som satt sitt hopp till bibelns Gud kunde ha duperats av en så ytterst ond man, som själviskt och vällustigt utnyttjade sin makt till att påverka andra, en som så grymt, krasst och svekfullt drog nytta av andras naiva tillit. Sanna kristna är förskonade från de förödande konsekvenserna av att sätta sitt hopp till en människa. Guds ord, bibeln, vägleder dem inte bara till den sanna religionen, utan den identifierar också det slags religioner som skall undvikas, människogjorda kultformer eller sekterism, som vanligtvis har sin grund i att en mänsklig ledare upphöjs.

Aposteln Paulus avsåg moraliskt fördärvade människor av ”pastor” Jones’ kaliber, då han skrev: ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds rike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike.” (1 Kor. 6:9, 10) Skildringen visar att ”ledaren” från Jonestown var mycket av detta. Och många blev vilseledda.

Beträffande denne religiöse demagog — och andra sektbildare som är likadana som han — kan man instämma med Paulus: ”Köttets gärningar är uppenbara, och de är otukt, orenhet, tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism, fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, söndringar, sekter, känslor av avund, dryckesorgier, bullersamma festupptåg och ting som dessa.” Aposteln skriver detta som en förvarning om att oäkta kristna skulle uppträda, och många av dessa har visat sig under senare år. Så tillägger han: ”De som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.” De som däremot skall ärva Riket och dess välsignelser, säger Paulus, är de som odlar ”andens frukt ... kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. — Gal. 5:19—23.

Denna frukt går inte att finna i den överspända känslostämning som präglar ett läger med människodyrkande sekterister. Däremot finns den hos dem som säger ”till Jehova: ’Du är min tillflykt och mitt fäste, min Gud, som jag vill förtrösta på.’” — Ps. 91:2, NW.

[Bild på sidan 3]

att förtrösta på människor leder till katastrof

[Bild på sidan 5]

att förtrösta på Gud leder till evigt liv