Soldaten som blev en förkunnare

Berättat av Richard A. Boeckel

MEDAN jag var i amerikanska armén under andra världskriget, började jag studera en del biblisk litteratur. Under det att jag läste och försökte komma underfund med saker och ting, uppstod frågan i mitt sinne: Hur ser Gud på de svåra situationer som vi möter i livet i våra dagar?

Jag resonerade som så att år 1776, då Förenta staterna bildades, fanns det modiga män som gav sitt liv för sitt land, ja, många var till och med ledsna över att de hade bara ett enda liv att ge. Men, frågade jag mig själv, vilka bestående goda resultat förde egentligen deras ädla offer med sig? De besegrade inte människans största fiender, sjukdom och död, eftersom alla då levande människor för länge sedan har dött.

Den bistra sanningen är att ingen mänsklig regering kan besegra döden, nej inte ens sjukdom eller åldrande. Men nu fick jag kunskap om Jehova Guds regering eller herradöme, hans som kan, och vill, besegra dessa fiender. I en profetia om den kung som Gud förordnar, Jesus Kristus, heter det i bibeln: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; ... Så skall herradömet varda stort och friden utan ände.” — Jes. 9:6, 7.

Jesus lärde sina efterföljare att bedja om denna Guds regering. ”I skolen alltså bedja sålunda”, sade han. ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” Detta rikes regering, som bibeln visar skall undanröja död, sorg, klagan och plåga, är sannerligen överlägsen vilken som helst mänsklig regering. Och eftersom Jesus manade oss: ”Söken först efter hans [Guds] rike och hans rättfärdighet”, förstod jag att lydnad för Guds lagar skulle komma först i deras liv som stöder Guds regering. — Matt. 6:9, 10, 33; Upp. 21:3, 4; 1917.

Då jag blev övertygad om dessa ting, anhöll jag om avsked, men det beviljades inte.

ATT TA DEL I PREDIKANDET OM RIKET

Av vad jag lärde mig insåg jag det kristna ansvaret att dela med sig åt andra av de ”goda nyheterna om riket”. (Matt. 24:14) Medan jag befann mig i Fort Francis E. Warren i staten Wyoming i USA började jag närvara vid Jehovas vittnens möten i den närbelägna staden Cheyenne. Jag fick ett förråd av litteratur, och under veckorna som följde delade jag ut hundratals böcker och broschyrer på lägersjukhuset och i logementen. Lägermyndigheterna fick snart höra talas om den här predikokampanjen, och de försökte ta reda på vem som var ansvarig. Men soldaterna hjälpte mig att undgå att bli upptäckt.

Jag brukade gå från säng till säng och tala lågmält till enskilda eller små grupper. Under tiden brukade soldater stå på vakt vid dörrarna till logementet. Då officerarna kom för att leta efter mig, varnade soldaterna mig, och jag gick ut en annan väg. Sedan gick jag till logementen i en annan del av lägret och började vittna där. Jag fick fortfarande inte min avskedsansökan beviljad.

EN PERMISSION SOM FICK STOR BETYDELSE

I augusti 1944 beviljades jag permission för att närvara vid De förenade förkunnarnas teokratiska konvent i Denver i Colorado i USA. Jag är säker på att det var Herrens ledning att jag beviljades den här permissionen, speciellt med tanke på vad som hände vid den här sammankomsten.

Under en av sessionerna satt jag bredvid Lotta Thayer, ett vittne från Abilene i Kansas. Under samtalets gång fick hon veta om de problem jag hade med att försöka tjäna Gud i det militära med tanke på vad jag hade lärt mig av Jesaja 2:4 och liknande skriftställen.

”Vet du vem min granne är?” frågade hon. ”Det är general Eisenhowers mor! Hon är ett Jehovas vittne. Skulle du vilja att hon skrev till dig?”

”Visst vill jag det!” utropade jag.

HJÄLP FRÅN EISENHOWERS MOR

Mot slutet av augusti var vi på manöver i Colorado. Eftersom jag vägrade vakttjänst, blev jag kallad till stabstältet. När jag kommit halvvägs uppför gången, blev jag tillsagd att sitta under ett enträd tills jag blev kallad. Medan jag väntade, ropade en soldat: ”Post!” och någon gav mig ett brev. Jag hade just läst färdigt brevet, då jag blev tillsagd att anmäla mig.

Då jag steg in i stabstältet, där alla de höga officerarna hade samlats, gjorde jag inte honnör. En av officerarna sade: ”Gör du inte honnör för dina överordnade?”

”Nej.”

”Varför inte?”

Respektfullt anförde jag mina skäl grundade på min förståelse av bibeln. På det svarade officeren: ”General Eisenhower borde ställa upp Jehovas vittnen på led och skjuta dem alla!”

”Tror ni att han skulle skjuta sin egen mor?” frågade jag.

”Vad menar du med det?” röt han åt mig.

Jag tog upp syster Eisenhowers brev ur fickan och gav det till honom. ”Medan jag väntade på att bli inkallad till er, fick jag just det här brevet från generalens mor.”

Då han läste brevet, vilket du ser avbildat på motstående sida, samlade sig också de andra officerarna runt honom för att titta på brevet. Hänsynsfullt och med en helt annan inställning gav han tillbaka brevet till mig. ”Ni kan återgå till er uppgift”, sade han, ”jag vill inte komma i delo med generalens mor.”

Ida Eisenhower, vars son senare blev president i Förenta staterna, var vid den här tiden 82 år gammal. Av vad som står i hennes brev framgår det att hon hade varit ett Jehovas vittne under större delen av sitt liv. Hennes brev kunde inte ha kommit lägligare! Den uppmuntran hon gav var precis vad jag behövde.

ATT BEVARA EN FAST STÅNDPUNKT

Även om jag fortsatte att söka avsked, beviljades det inte. Jag vägrade emellertid att ta del i någon som helst verksamhet, som jag ansåg stod i direkt strid med bibelns principer. Vid ett tillfälle bidrog detta till att det uppstod en rätt komisk situation. Vi var omkring 60 man som hade ställt upp våra sängar i en stor cirkel i logementet för att lyssna på instruktioner från en besökande major, som stod i mitten. Han såg sig omkring och pekade på mig. ”Du — visa hur man kastar en handgranat.”

”Jag vill helst inte det”, svarade jag.

”Och varför inte?”

”Därför att någon skulle kunna bli skadad.”

Men grabbarna, som alla kände till min på bibeln grundade trosuppfattning, rullade bakåt på sängarna och skrattade så mycket att majoren inte kunde hitta mig i den förvirring som uppstod. Han gick därför vidare till att tala om någonting annat.

PREDIKANDE I FRANKRIKE

Längre fram, medan jag alltjämt försökte lämna armén, blev jag sänd till Frankrike. Jag accepterade händelsernas vändning som Jehovas vilja och var besluten att tjäna honom vad som än hände. På så sätt öppnade sig underbara möjligheter i tjänsten för Guds rike i Frankrike. I Jehovas vittnens årsbok för 1980 sägs det helt kort något om detta under rubriken ”En amerikansk soldat gör lärjungar”.

När jag anlände till Frankrike omkring den 1 oktober 1944, skickade jag min lön till Sällskapet Vakttornet i New York och beställde en del litteratur på franska. Det kom ingen litteratur på flera månader.

Eftersom jag under sommaren 1933 hade studerat vid universitetet i Grenoble, kunde jag en del franska. Jag var därför i stånd att predika för den lokala befolkningen var vi än befann oss — i Nancy, Dijon, Le Mans och Vittel. Det brukade ofta bli midnatt innan jag återvände till vår förläggning efter att ha tillbringat mellan fem och tio timmar med att besöka människors hem och tala med dem om budskapet om Riket.

Då jag var i Paris, träffade jag Henri Geiger, som vid den tiden hade tillsynen över Jehovas vittnens verksamhet i Frankrike. Genom honom fick jag en del litteratur på franska. Men eftersom det var ett så litet förråd, brukade jag låta den besökte få låna en broschyr under tre eller fyra dagar, och sedan gick jag tillbaka och hämtade broschyren, så att jag kunde låna ut den till någon annan. Såväl mitt predikande som min vägran att bära vapen och att göra honnör för officerarna väckte stor uppmärksamhet. Men jag beviljades fortfarande inte avsked!

JAG VÄGRADE ATT KOMPROMISSA

Ungefär vid tiden för Tysklands sista stora motoffensiv i december 1944 blev jag kallad till den lokala arméledningen. På grund av bristen på stridande soldater ville man att jag skulle bära vapen. Man beordrade mig också att göra honnör för officerarna och att sluta upp med att predika. ”Jag förväntar att du gör en god soldats arbete”, sade översten.

Jag förklarade för översten: ”Om alla skulle godta mina på bibeln grundade råd i moraliska frågor, skulle det inte vara några problem med dryckenskap bland soldaterna, och det skulle inte heller förekomma några könssjukdomar bland dem.”

Överstens svar på detta var: ”Amerika skulle inte neka sina soldater njutningen av sexuellt umgänge, för Amerika är byggt på den principen.”

Jag rättade översten och talade om för honom att min uppfattning var att Amerika var byggt på principen om äktenskapets ärbarhet och att man därför inte kunde försvara äktenskapsbrott och otukt. Då gav han mig ett ultimatum: ”Antingen slutar du predika, eller också blir du skjuten i morgon.” Jag använde apostlarnas ord i Apostlagärningarna 4:19, 20 och 5:29, då jag förklarade att jag måste lyda Gud mer än människor och att jag därför inte kunde sluta upp med att tala om Guds rike.

Jag blev inte skjuten; i stället arresterade man mig och satte mig till att gräva en latringrop. Jag befann mig alltså i ett två meter djupt hål med sergeant Randy Tarbell som vakt ovanför. Efter kriget ledde John Booth, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets, ett bibelstudium med Randy, och i dag är han en kristen äldste.

BEVIS PÅ JEHOVAS LEDNING

Eftersom behovet fortfarande var stort av stridande soldater, flyttade man över en ung soldat från Vittel och sände mig dit för att ersätta honom. Nu var jag alltså inte längre arresterad, och i stället för att bo i ett trångt tvåmanstält hade jag nu ett rum med en riktig säng på det lyxiga Hôtel des Grandes Sources i Vittel!

Första dagen efter det att jag hade anlänt fick jag en stor kartong med omkring 60 böcker — det var den litteratur jag hade beställt från Sällskapet Vakttornet nästan fem månader tidigare. Litteraturen hade blivit eftersänd, men den hade bara inte nått fram till mig. Jag gömde den under min säng. Det var den första platsen jag hade varit på där jag kunde förvara biblisk litteratur säkert. Helt visst måste detta ha skett genom Jehovas ledning. Men förutom franska böcker hade Sällskapet också skickat böcker på italienska, ryska och tyska. ”Varför?” frågade jag mig själv. ”Vet de inte att jag är i Frankrike?”

Nåväl, nästa morgon gick jag ner till matsalen, och vad fick jag se? Det rös i mig! Där fanns omkring 50 italienska soldater! De hade vid den här tiden, i februari 1945, förenat sig med de allierade i kampen mot nazisterna. Men det var inte bara de. Där fanns också omkring 50 ryska soldater, som bodde på hotellet. Medan jag under de följande dagarna åt tillsammans med dem i mässen, försökte jag meddela mig med dem på språk som vi hade gemensamt, vilket ledde till att jag fick placera alla de italienska och ryska böckerna.

Men vad skulle jag göra med de tyska böckerna? Vid ett senare tillfälle, medan jag var i Nancy, träffade jag 60 tyska fångar. Eftersom jag talade tyska, kunde jag vittna för dem. Vad de uppskattade att få någonting att läsa! Och hur klart det framstod för mig att Jehova leder predikandet om Riket! Jag är övertygad om att allt detta aldrig kunde ha inträffat av en slump.

Under de veckor jag uppehöll mig i Vittel, besökte jag varje hem i staden och bar fram budskapet om Riket. Ett besök kommer jag aldrig att glömma. Det var hos André och Suzanne Perrin. Vi satte oss ner runt bordet tillsammans med deras barn och studerade fram till midnatt. Nästa förmiddag ropade Suzanne till mig, då jag passerade förbi: ”Monsieur Richard, vet ni vad jag gjorde när ni hade gått i går kväll? Jag brände alla mina kors, helgonbilder, jungfrubilder och radband — allt kastade jag på elden!”

Nyligen skrev Suzanne till mig och berättade att det var omkring 50 personer förbundna med församlingen i Vittel. Även om hennes make har dött, är hon själv, hennes son och andra släktingar verksamma vittnen. Jag räknar det som ett stort privilegium att ha kunnat så sanningens säd — budskapet om Riket — i Frankrike och att ha fått se något av denna säd bära frukt, medan jag fortfarande väntade på mitt avsked från armén.

TILLBAKA TILL AMERIKA

Kriget i Europa slutade några veckor senare — i början av maj. Strax efteråt var vi på väg tillbaka till Amerika.

Vi fördes till Camp Lee i Virginia, där vi var förlagda innan vi fick lämna det militära. Jag kontaktade den lokala gruppen av Jehovas vittnen och tillbringade det mesta av min tid med att predika — både i människors hem och i det stora militärlägret. Varje dag tog jag med mig en shoppingväska fylld med omkring 25 bibliska läroböcker, och jag brukade placera alla. Bröderna var gång på gång tvungna att göra extraresor in till Richmond för att fylla på litteraturlagret.

Sedan kom det sista veckoslutet före vår hemförlovning. Jag hade tre dagar kvar att predika i armén. Det fanns ingen litteratur kvar. Vad skulle jag göra? Jag gick in i en kasern, där alla soldaterna väntade på att få återvända hem. Jag stod i dörren och sade med hög röst: ”Män, kan jag få er uppmärksamhet! Jag har ett budskap till er och någonting som ni kan ta med er hem och glädja er åt ett år framöver.”

De samlade sig då runt mig, och jag avgav ett vittnesbörd, i det jag framhöll att Guds rike är mänsklighetens enda hopp. Jag visade tidskrifterna Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!) och antecknade dem som ville ha prenumeration. Ibland fick jag ett tiotal prenumerationer i en enda kasern. Den sista prenumerationen fick jag klockan två på morgonen på bussen tillbaka till New York. Jag återvände hem med 203 dollar som betalning för 203 prenumerationer. Min tjänst inom armén var slut. Jag fick avsked med goda vitsord.

Under de drygt 35 år, som har gått sedan den dagen, har min övertygelse beträffande löftena om Guds rike inte vacklat det minsta. Sedan jag hade lämnat armén, var jag i stånd att nå mitt mål att få verka som en Guds tjänare. Under de gångna åren har jag åtnjutit många privilegier i den kristna församlingen, och för närvarande tjänar jag som äldste. Dessutom har jag nu i 13 år varit verksam som heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds rike — den enda regering som kan införa bestående fred på jorden.

[Infälld text på sidan 25]

”Min granne är Eisenhowers mor”, sade kvinnan. ”Hon är ett Jehovas vittne”

[Infälld text på sidan 26]

”Ni kan återgå till er uppgift”, sade officeren, ”jag vill inte komma i delo med generalens mor”

[Infälld text på sidan 28]

Jag blev inte skjuten; i stället arresterade man mig och satte mig till att gräva en latringrop

[Infälld text på sidan 29]

Ibland fick jag ett tiotal prenumerationer i en enda kasern

[Ruta på sidan 26, 27]

Översättning av texten i brevet på motstående sida:

Käre Vän!

En vän som återvände från Jehovas vittnens sammankomst De förenade förkunnarnas teokratiska konvent berättade för mig att hon hade träffat dig där. Jag gläder mig med dig i ditt privilegium att få vara närvarande vid ett sådant konvent.

Under de år som gått har jag många gånger haft glädjen att få vara närvarande vid deras möten som troget kungör Jehovas namn och hans härliga Rike, som nu inom kort kommer att låta rika välsignelser strömma ner över hela jorden.

Min vän berättade för mig att du önskade få ett ord från general Eisenhowers mor, som du har hört är ett vittne för Jehova. Jag är i sanning ett Jehovas vittne, och vilket härligt privilegium det har varit att vara förbunden med dessa vittnen i nutiden och tillbaka i tiden genom den bibliska historien ända till Abel.

I allmänhet har jag vägrat att besvara sådana förfrågningar, eftersom det är min önskan att undvika all publicitet. Men eftersom du är en människa av en god vilja mot Jehova Gud och hans härliga teokrati, är jag mycket glad över att få skriva till dig.

Jag har blivit välsignad med sju söner, av vilka fem är i livet. De har alla varit mycket vänliga och snälla mot sin mor, och jag är föranledd att tro att de är mycket bra och rejäla människor i deras ögon som har lärt känna dem.

Det har alltid varit min önskan och strävan att uppfostra mina pojkar i kunskap om och vördnad för deras skapare. Min bön är att de alla må förankra sitt hopp i den nya världen, i vilken det centrala är Riket, om vilket alla goda människor har bett under de senaste två tusen åren.

Jag tror att min tredje son Dwight alltid kommer att sträva efter att hederligt utföra sin plikt såsom han ser den. Jag nämner honom särskilt, eftersom du uttryckt intresse för honom.

Och som mor till general Eisenhower och som ett vittne till och för den store härskarornas Jehova (jag har varit ett vittne under de senaste 49 åren) är det en glädje för mig att skriva till dig och uppmana dig till att stå fast i tron som en kamrat och medtjänare till ”dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd”.

Det kan inte råda något tvivel om att det som nu kallas efterkrigsperioden är den ”timme”, som omnämns i Uppenbarelseboken, kapitel 17 och 18. Tio är här en symbol av inte bara tio nationer, utan i stället av hela antalet eller alla nationer, och om vi då har ett verkligt Nationernas förbund effektivt verksamt som en överledare för dessa nationer på jorden vid slutet av detta krig, bör detta vara ett fullt tillräckligt bevis.

Detta förebådar med all säkerhet att den härliga teokratin, den store Guden Jehovas och hans Sons, den evige konungens, länge utlovade rike, mycket snart kommer att styra hela jorden och låta en mångfald välsignelser strömma ner över alla människor som är av en god vilja mot honom. Alla andra kommer att bli avlägsnade.

Låt mig åter få uppmana dig till att alltid vara trogen mot dessa ”högre makter” och mot den nya världen, som nu är så nära.

Vördsamt din medförbundna i att hoppas på och kämpa för den nya världen