Inblick i nyheterna

Påven och bomben

● Påven Johannes Paulus II:s historiska besök i Japan i februari i år nådde sin höjdpunkt i ”en ’Vädjan om fred’ som framfördes från platsen för den första atombombsfällningen i historien för snart 36 år sedan”, rapporterade den japanska tidningen Mainichi Daily News. Från Hiroshimas Fredsminnespark vädjade påven med känsloladdad stämma ”till statscheferna och regeringscheferna, till dem som innehar den politiska och ekonomiska makten ... [att] lova våra medmänniskor att vi skall arbeta outtröttligt för nedrustning och bannlysning av alla kärnvapen. ... Kom ihåg Hiroshima!”

Några kanske också kommer ihåg att en depesch från Rom som publicerades 31 år tidigare i New York Times för 3 februari 1950, under rubriken ”Vatikanen godkänner beslutet om bomben”, sade: ”Vatikanen försäkrade i dag, genom sitt officiella nyhetsorgan Osservatore Romano, att den helt och fullt förstod varför president Truman hade beslutat att godkänna tillverkningen av en supervätebomb.” Tidigare hade påven Pius XII sagt inför den amerikanska senatens underutskott för militära anslag att man ”knappast kan hoppas” att Västerlandets lag och ordning ”skall segra ... om den inte backas upp av en ansenlig krigsmakt”. — New York Times, 18 november 1949.

Vad skall vi få ut av så motstridiga uttalanden av två ”ofelbara” talesmän? Är det så att de kittlar öronen på sina lyssnare? — 2 Tim. 4:3.

Domstol varnar för discofaror

● Narkotikahandel, omoraliskhet och våld har varit vanligt förekommande på diskoteken. Nu har faran med våldet blivit officiellt protokollförd i England, där man skapat ett juridiskt prejudikat. Under rubriken ”Våld på diskotek” rapporterade tidskriften Justice of the Peace (Fredsdomaren) för en tid sedan om ett fall då en man ”med tidigare gott anseende” blev dömd till tolv månaders fängelse efter ett bråk på ett diskotek. Appellationsdomstolen godkände domen som ”principiellt riktig och på inget sätt orimlig”. Varför? Eftersom ”man började ta till våldsamheter, och det bör stå klart för var och en att när våldsamheter uppstår på sådana platser som i det här fallet [ett diskotek], där våld gärna uppammas, ådöms det omedelbart längre fängelsestraff, hur gott renommé och god bakgrund den anklagade än har, och hur förmildrande omständigheterna än är”.

Vad kan kristna lära av detta? Sky sådana platser! Det är inte bara så att ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”, utan de ”överordnade myndigheterna” har även den gudagivna rätten att bestraffa dem som tar del i vålds- och missgärningar. ”För det är inte utan syfte som den [den rättsliga överheten] bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont.” — Rom. 13:1—4; 1 Kor. 15:33.

Synd mot sin egen kropp

● ”De senaste 25 årens sexuella revolution har lett till en ökning av antalet kvinnor som inte kan få barn”, rapporterar den nyzeeländska tidningen The Press. Den citerar Storbritanniens ledande expert på veneriska sjukdomar, dr Robert Catterall, med orden: ”Den sexuella frihetens skadliga biologiska verkningar på kvinnor och barn är en tråkig utveckling som skett under den andra hälften av nittonhundratalet.”

Denne läkare säger att sterilitet hos både män och kvinnor ”har blivit allt vanligare i takt med den ständigt ökande förekomsten av veneriska sjukdomar”, och varje år behandlas enbart i England och Wales 11.000 kvinnor för bäckeninflammation, den främsta orsaken till ofruktsamhet hos kvinnor. Många av dessa kvinnor kan inte längre bli med barn ens när de får antibiotika. Hos andra kan infektionen överföras till deras barn vid födseln.

Då människan av i dag ignorerar de sunda råden i Guds ord, får hon skörda i överensstämmelse med vad hon sår — ”förgängelse av sitt kött”. (Gal. 6:8) Följande varning är verkligen på sin plats: ”Ni ska hålla er borta från sexuell omoral. Ingen annan synd skadar kroppen på det sätt som den gör. När ni syndar på detta sätt gör ni det mot er egen kropp.” — 1 Kor. 6:18, Levande Bibeln.

En ”döende kontinent”

● Edem Kodjo, generalsekreterare för Organization of African Unity (OAU), säger: ”Vår gamla kontinent är nu på randen till en katastrof och störtar ner i konfrontationens avgrund fångad i våldets grepp. Leenden och livsglädje är borta från dess dystra ansikte. Kan det finnas någonting kvar, någonting utom en förhärdad inställning, en ökad antagonism och ökningen av inbördes stridigheter?” Vid ett OAU-gynnat ekonomiskt möte i Lagos i Nigeria beskrev Kodjo också Afrika som en ”döende kontinent”.

Tidskriften To the Point i Afrika säger: ”Sådana ord som dessa avslöjar dårskapen bland Afrikas vördade första nationalister ... som uppmanade sina medafrikaner att söka det politiska riket för att allting annat skulle tillfalla dem.” I Afrika såväl som på andra kontinenter och öar har försöken att rätta till orättvisorna enbart genom att förändra regeringens politiska struktur eller rasstruktur bara bevisat att människor, vilka goda avsikter de än har, inte kan lösa regeringsproblemet.

I stället för att först söka det politiska riket — är det då inte visare att erkänna att ”den ena människan har makt över den andra, henne till olycka”, och att man bör söka Guds rike först? Endast det kan ge evigt liv åt människor på alla kontinenter. — Pred. 8:9; Matt. 6:33.

Hat bland ”bröder” splittrar nationen

● Enligt tidskriften GEO ”frågar sig många av [Belgiens] ledare om inte [landets] 151:a år kommer att bli dess sista”. Varför det? Det tycks som om det ”ömsesidiga förakt [på grund av stolthet över sitt eget folk]”, som finns mellan nationens 4 millioner fransktalande valloner och 5,5 millioner holländsktalande flamländare, ”har splittrat landet så djupt att det nationella livet i Belgien i dag nästan står stilla”. Fysiskt våld mellan de två stridande grupperna har rapporterats inträffa vid ett antal tillfällen.

Men nästan 98 procent av dessa människor är romersk-katolska ”bröder”. I stället för att religionen skulle ha verkat som en enande faktor är det just de religiösa institutionerna och ceremonierna som har splittrat folket. Tidskriften GEO rapporterar: ”Det katolska universitetet i Leuven (Louvain), Erasmus’ lärdomssäte, har blivit splittrat ... i två språkgrupper. Nästan all lös egendom i den gamla institutionen var metodiskt uppdelad, och i dag är det mycket litet kommunicerande mellan de skilda parterna.”

Sådana djupa skiljaktigheter, som grundar sig på stolthet över sitt eget folk eller språk, får tänkande människor att fråga varför medlemmarna i en kyrka som bekänner sig vara Kristi sanna kyrka inte är föredömen i den egenskap som Jesus sade skulle utmärka hans sanna efterföljare: ”Därpå skola alla känna, att I ären mina lärjungar, om I haven kärlek inbördes.” — Joh. 13:35, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.