Förtröstan på Jehova medför lycka

BERÄTTAT AV JACK HALLIDAY NATHAN

Du har kanske hört uttrycket ”Född med silversked i munnen”. När jag föddes år 1897 stämde det nästan bokstavligt talat in på mig.

DET var drottning Viktorias 60:e regeringsår, hennes diamantjubileum. Barn som föddes i England det året fick en silversked i present. Brittiska imperiet, som gjorde stora vinster genom den industriella revolutionen i hemlandet och genom den framgångsrika handeln med blomstrande kolonier, stod på sin höjdpunkt.

Min farfar var jude, och min far blev forskare i hebreiska, väl förtrogen med de hebreiska skrifterna. Men tack vare inflytandet från min farmor, som var dotter till en anglikansk biskop, godtog min far Jesus Kristus som Messias. Mina föräldrar påverkades av Charles Taze Russells skrifter, och därför trodde vi aldrig på treenighetsläran eller på läran om helveteselden.

När jag var barn var hästar fortfarande det viktigaste transportmedlet i England, och det fanns bara ett fåtal hästlösa vagnar, dvs. bilar. Eftersom jag var intresserad av hästar, tog jag 1913 värvning och kom att tillhöra ett hästtransportkompani i den brittiska territorialarmén (milis). När första världskriget bröt ut, förflyttades jag till den reguljära armén och skickades till stridslinjerna i Grekland, där jag ådrog mig malaria. Senare skickades jag till västfronten i Frankrike som kulspruteskytt och blev slutligen tillfångatagen av tyskarna år 1917.

Jag finner meningen med livet i Indien

Eftersom det inte fanns några arbeten att få i England när kriget var över år 1918, tog jag återigen värvning i armén och gav mig i väg till Indien, där jag ingick i fredstidsgarnisonen. Men i maj 1920, när malarian blossade upp igen, skickade de mig upp i höglandet för att jag skulle återfå krafterna. Där läste jag allt jag kom över, även bibeln, vilket fick mig intresserad av Herrens återkomst.

Nere i Kanpur satte jag flera månader senare i gång en bibelstudiegrupp i hopp om att få veta mer om Herrens återkomst. Det var där jag träffade Fredrick James, en före detta brittisk soldat som nu var nitisk bibelforskare. Han förklarade för mig att Jesus hade varit osynligen närvarande sedan år 1914. Aldrig tidigare hade jag hört så spännande nyheter. Först av allt kände jag att jag måste lämna armén. Jag kände avsky över all den blodsutgjutelse som kriget i Europa orsakat. Jag ville vara en fridsam missionär och predika de goda nyheterna om Kristi närvaro.

Men armén ville inte hemförlova mig. I stället skickade de mig till västra Indien, nuvarande Pakistan. Där läste jag Studier i Skriften, av Charles Taze Russell, vilket gjorde mig mer övertygad än någonsin om att jag borde anta kallelsen att predika. Jag började få mardrömmar, vilket gjorde mig deprimerad. Förtvivlad skrev jag till broder James, som inbjöd mig till sitt hem i Kanpur. Jag kom hem till honom den dag då åminnelsen av Herrens död högtidlighölls. Den dagen fick långtgående följder i mitt liv — jag beslutade mig för att förbli ogift och att göra heltidstjänsten till mitt mål i livet.

Tillbaka i England

I slutet av 1921 förflyttades jag tillbaka till England, och våren 1922 blev jag hemförlovad från armén. Sällskapet Vakttornets andre president, J. F. Rutherford, kom till England på sommaren det året, och jag och mina föräldrar begav oss till Royal Albert Hall i London för att lyssna till hans tal. Efteråt erbjöd jag mig att tjäna vid Betel, som Sällskapet Vakttornets avdelningskontor kallas, men de uppmuntrade mig att först arbeta som kolportör (heltidsförkunnare). Så jag sade upp mig från arbetet och blev tilldelad ett distrikt i södra England. Jag började min levnadsbana som heltidsförkunnare utan någon erfarenhet, med ett femshillingmynt (motsvarande ungefär 3 kronor) i fickan och med förtröstan på Jehova. I mars 1924 blev jag inbjuden till Betel.

Men året därpå uppmanades jag att lämna Betel, vilket gjorde mig förkrossad, eftersom jag tyckte att det var att tukta mig för något som jag inte bar skulden för. Betel hade under den korta tiden blivit mitt liv. Men jag lade fram problemet inför Jehova i bön och litade på att hans vilja skulle ske, och på så sätt kunde jag med glädje fortsätta i mitt pionjärförordnande. I maj 1926 blev jag på nytt inbjuden till Betel, där jag blev kvar i 11 år.

Broder Rutherford besökte England på nytt år 1936 och inbjöd mig till Canada för att där ta del i Rikets verk. Men när jag på grund av ett missförstånd yppade en del konfidentiella upplysningar, ådrog jag mig broder Rutherfords ogillande. Jag kommer ännu ihåg precis hur han sade: ”Jack, jag kan inte lita på dig. Riv sönder dina biljetter!” Vilken förkrossande upplevelse! Men det var välbehövlig tuktan som var till lärdom för mig, och jag blev i stället förordnad som pionjär tillsammans med en annan broder under de följande åtta månaderna, ett tjänsteprivilegium som lyfte upp mig ur mitt missmod.

Utvidgad tjänst i Canada

När broder Rutherford omkring ett år senare på nytt besökte England, förde han Canada på tal igen. Jag var mån om att ta chansen, så jag tackade med glädje ja till förordnandet där. Efter att ha tjänat några månader vid Betel i Canada blev jag förordnad som resande representant för Sällskapet i sydvästra Ontario. De flesta församlingarna där var små och behövde mycket uppmuntran. Men trots fysiska påfrestningar till följd av sträng väderlek och problem med transporter förde dessa tidiga år med sig många glädjeämnen!

Jag glömmer aldrig värmen och uppskattningen av andliga ting i en liten församling med indianer nära Brantford. Det var vinter, och snödjupet gjorde att jag hade svårt att ta mig fram med min T-Ford. Eftersom bröderna inte räknade med att jag skulle komma, hade de vid den tid då jag kom fram gått ut i skogen för att hämta ved. Med snö upp till midjan gick jag ut för att få tag i dem. När jag till slut stötte på dem, blev de förvånade men ändå lyckliga över att se mig. De lämnade allt, återvände hem och ordnade med ett möte där på kvällen.

I det närbelägna Beamsville hade trogna bröder och jag i flera månader en kamp med valda äldste och avfällingar. Vilket privilegium var det inte att få se hur Jehovas ande medverkade till att reda ut situationen! Förtröstan på Jehova och lojalitet mot hans organisation ledde till många välsignelser för församlingarna under dessa tidiga år. Många barn i dessa församlingar slöt sig som vuxna till pionjärernas led, blev beteliter, förordnades som missionärer och blev resande tillsyningsmän. Jag har aldrig glömt glädjen i att vistas hos lojala kristna familjer som frambringade sådana fina ungdomar — familjer som blev som mina egna och vars barn blev som mina egna.

Förbudsåren

Under krigshysterin 1940 blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden. Vilken chock! Genom av staten beordrade radiomeddelanden uppmanades vi att överlämna vår litteratur, församlingarnas arkiv och nycklarna till Rikets sal till polisen. Eftersom jag insåg det allvarliga i situationen, färdades jag runt till församlingarna, uppmanade dem att gömma litteratur och arkiv och uppmuntrade dem att ha möten i privata hem — varje vecka på en ny plats. Med tiden återinförde församlingarna tjänsten från hus till hus med enbart bibeln. Det blev till välsignelse, eftersom vi lärde oss använda bibeln bättre.

Senare samma år fick vi en stor sändning med broschyren End of Nazism (Nazismens undergång) från Förenta staterna. Det krävdes en hel del påhittighet för att få in den förbjudna litteraturen i Canada. En del bröder tog upp liftande soldater som satte sig på kartongerna och ovetande skyddade de förbjudna broschyrerna. Så en novembermorgon mellan klockan tre och klockan sex gjorde vittnena en landsomfattande blixtkampanj och lämnade ett exemplar av broschyren utanför dörren till de flesta hem i Canada.

Under förbudsåren fortsatte jag i pionjärtjänsten i provinsen British Columbia i västra Canada. Före förbudet använde bröderna en båt när de besökte människor i byar i isolerade vikar från Vancouver hela vägen till Alaska. När förbudet trädde i kraft, fanns en hel del litteratur ombord, som vittnena lämnade hos vänliga människor på väg till hamnen där båten skulle beslagtas. Senare tog jag mig dit i en fiskebåt för att lokalisera litteraturen, och när det blev säsong för laxfiske ordnade jag med att bröderna hämtade litteraturen hos de intresserade. Så småningom fördes litteraturen dold i lastutrymmen på fiskebåtar till Vancouver för att spridas vida omkring.

Sent på året 1943 fick vi nyheten att förbudet mot Jehovas vittnen hade blivit upphävt, men förbudet mot Sällskapet Vakttornet hade inte blivit upphävt. Så vi fortsatte som förut och använde enbart bibeln i tjänsten från hus till hus. Men vi kunde nu öppet identifiera oss som Jehovas vittnen. I början av förbudet var vi omkring 6.700 vittnen, men när det upphävdes hade vi ökat till 11.000!

Livet som resande tillsyningsman

Som resande representant för Sällskapet färdades jag under de närmaste åren otaliga kilometer, samarbetade med och uppmuntrade församlingarna. Vintertid följde jag med bröderna i ett unikt fortskaffningsmedel som kallades ”kabyss”, en hästdragen täckt släde med vedspis och skorsten som var gjorda så att det inte kunde ryka in. Många gånger gav vi oss i väg före gryningen med så många som sex personer ombord, färdades 35 kilometer eller mer i djup snö och besökte bondgårdar längs vägen. Kusken behövde vara uppmärksam, eftersom snödrivor kunde välta ”kabyssen” och kasta ut passagerarna jämte den glödande askan från vedspisen.

År 1947 förordnades jag till att ha tillsyn över landets första område, som omfattade hela landet. Jag betjänade en kretssammankomst nästan varje vecka. Sammankomsterna hölls på skridskobanor, fotbollsplaner och kapplöpningsbanor och i föreningslokaler och allmänna samlingssalar. Det krävdes omfattande förberedelser innan sammankomstprogrammet kunde börja. År 1950 blev Frank Franske förordnad som den andre områdestillsyningsmannen i Canada, och senare tillfogades ytterligare fem sådana resande tillsyningsmän.

Jag har under åren färdats med små flygplan, fiskebåtar, stora snövesslor med drivband och skidor, snöplan (fordon med en propeller baktill och styrskidor framtill) och med mer konventionella medel som tåg, buss och bil. Ibland kunde vi glida fram i ett flygplan över Klippiga bergens majestätiska bergstoppar och sedan huvudstupa dyka ner i djupa, dolda dalar för att nå isolerade grupper av bröder.

Jag har genomkorsat Canada många gånger, bott i timmerkojor där det var så kallt att vi på morgonen kunde se vår egen andedräkt och i bondgårdar utan moderna bekvämligheter. Men mitt i allt detta har jag varit nöjd, medveten om att jag arbetat för Jehova och varit till uppmuntran för Jehovas folk.

Ytterligare tjänsteprivilegier

De 33 senaste åren har jag haft privilegiet att få tillhöra Betelfamiljen i Canada såväl som att få hålla tal vid sammankomster i England, övriga Europa, Afrika, Australien, Nya Zeeland och Fjärran Östern. Broder James, som var till sådan uppmuntran för mig i Indien och vars dotter jag träffade i Australien, var aldrig missionär, men han förmedlade ett utmärkt andligt arv till sin familj.

I dag är jag omgiven av unga män och kvinnor på Betel i Canada. Deras sätt att använda sin ungdomskraft i tjänsten för Jehova är till uppmuntran och stimulans. Mina ögon är skumma, men de yngre läser för mig. Jag är svag i benen, men de tar mig med ut i tjänsten. En del frågar mig hur jag klarar av de hälsoproblem som hör ihop med ålderdomen. En omständighet är att jag studerar Guds ord varje dag. På så sätt blir sinnet och hjärtat inriktade på andliga ting.

Det har varit ett stort privilegium för mig att under 69 år av ett överlämnat liv få vandra med och tala med min himmelske Fader, Jehova, och 67 av dessa år har jag använt i heltidstjänst. Jehova har alltid visat sig vara en kärleksfull och barmhärtig Gud, som överser med mänskliga svagheter och ger kraft och styrka åt dem som förtröstar på honom. Jag hoppas kunna bevara min ostrafflighet och lojalitet mot Jehova och hans organisation intill slutet och litar på löftet att i rätt tid bli förenad med min älskade Herre, Jesus Kristus, och med många av mina trogna bröder och systrar i himmelsk härlighet. — Psalm 84:13.

[Bild på sidan 12]

Snöplan tog sig fram i terrängen med hastigheter på upp till 80 kilometer i timmen

[Bild på sidan 13]

Vintertid användes ”kabysser” dragna av hästar då man vittnade på Canadas prärier