Varför erkänna ett misstag?
DET var en av de ovanligaste sammandrabbningar som ägt rum i krigshistorien. Ett obeväpnat kvinnligt sändebud fick 400 hårdhudade soldater, som var beslutna att hämnas en oförrätt, att vända tillbaka. Sedan de här männens ledare hade lyssnat till en ensam modig kvinnas enträgna begäran, avstod han från sina tilltänkta förehavanden.
Ledaren i fråga var David, som längre fram blev Israels kung. Han lyssnade till kvinnan Abigajil därför att han önskade behaga Gud. När hon taktfullt framhöll för David att det skulle medföra blodskuld om han tog hämnd på hennes man, Nabal, utbrast David: ”Välsignad vare Jehova, Israels Gud, som den här dagen har sänt dig för att möta mig! Och välsignat vare ditt förnuft, och välsignad vare du som den här dagen har hindrat mig från att komma i blodskuld och låta min egen hand komma till min räddning.” David var tacksam över att Gud använde Abigajil för att hindra honom att göra ett allvarligt misstag. — 1 Samuelsboken 25:9—35.
I en psalm ställde David frågan: ”Misstag — vem kan urskilja dem?” (Psalm 19:12) I likhet med honom kanske vi inte är medvetna om våra misstag såvida inte någon annan påpekar dem för oss. Vid andra tillfällen kan obehagliga följder tvinga oss att inse att vi har misstagit oss, att vi har handlat fel, att vi har varit oförståndiga eller ovänliga.
Ingen anledning att misströsta
Även om vi allesammans gör misstag, behöver dessa inte vara en anledning att misströsta. Diplomaten Edward John Phelps sade i ett anförande: ”Den människa som inte gör några misstag gör vanligen ingenting alls.” Och den kristne lärjungen Jakob skrev: ”Vi felar alla många gånger.” (Jakob 3:2) Skulle ett barn kunna lära sig gå utan att någon gång trampa miste och snubbla? Nej, visst inte, för ett barn lär av sina misstag och försöker igen tills det har lärt sig att balansera och uppnå jämvikt.
För att vi skall ha jämvikt i vårt liv, måste vi också lära av våra och andras misstag. Eftersom Bibeln berättar om vad många människor har upplevt, vilkas förhållanden liknar dem vi befinner oss i, kan vi få hjälp att undvika att göra samma misstag som de gjorde. Vad kan vi då lära av deras misstag?
Ödmjukhet är en väsentlig egenskap
En lärdom är att Gud inte fördömer alla som gör misstag, utan bara dömer dem som vägrar att rätta till dem om det är möjligt. Saul, Israels kung, överträdde Jehovas föreskrifter om att amalekiterna skulle tillintetgöras. När Saul ställdes öga mot öga med profeten Samuel, bagatelliserade han först det inträffade, och sedan försökte han kasta skulden på andra. Han oroade sig mer för att förlora ansiktet inför sina mannar än han bekymrade sig om att rätta till det orätta. Därför förkastade Jehova honom som kung. — 1 Samuelsboken 15:20—23, 30.
Trots att Sauls efterträdare, David, gjorde allvarliga misstag, blev han förlåten därför att han ödmjukt tog emot råd och tuktan. Davids ödmjukhet påverkade honom så att han lyssnade till Abigajils ord. Hans krigsmän var beredda för strid. Inför sina mannar medgav likväl David att han hade fattat ett överilat beslut. Under hela sitt liv hade David hjälp av sådan ödmjukhet till att söka förlåtelse och vidta förändringar.
Ödmjukhet förmår också Jehovas tjänare att korrigera tanklösa yttranden. Under ett förhör inför Sanhedrin gav översteprästen order om att man skulle slå till Paulus. Aposteln svarade skarpt: ”Gud skall komma att slå dig, du vitkalkade vägg.” (Apostlagärningarna 23:3) Kanske var det på grund av dålig syn som Paulus inte förstod vem det var som han talade till förrän de som stod bredvid frågade: ”Förolämpar du Guds överstepräst?” När Paulus hörde detta erkände han genast sitt misstag med orden: ”Bröder, jag visste inte att han var överstepräst. Det är ju skrivet: ’Du får inte säga något skymfligt om en styresman i ditt folk.’” (Apostlagärningarna 23:4, 5; 2 Moseboken 22:28) Ja, Paulus erkände ödmjukt sitt misstag.
De erkände sina misstag
Det framgår också av Bibeln att somliga rättade till sitt felaktiga eller missriktade tänkesätt. Tänk till exempel på psalmisten Asaf. Eftersom det tycktes gå ondskefulla människor väl, sade han: ”Sannerligen, det är förgäves som jag har renat mitt hjärta.” Men Asaf kom till besinning sedan han hade gått till Jehovas hus och hade begrundat den rena tillbedjans fördelar. Dessutom erkände han sitt misstag i Psalm 73.
Jona lät också ett felaktigt tänkande fördunkla hans syn på saker och ting. Sedan han hade predikat i Nineve, var han angelägen att bli rättfärdigad för egen del i stället för att den stadens inbyggare skulle bli skonade. Jona var missbelåten när Jehova inte straffade nineviterna, trots deras ånger och bättring, men Gud tillrättavisade honom. Jona insåg att hans ståndpunkt var felaktig, för den bibelbok som bär hans namn tillstår ödmjukt hans misstag. — Jona 3:10—4:11.
Eftersom mannen Job med orätt antog att det var Jehova Gud, inte Satan, Djävulen, som vållade hans trångmål, försökte han bevisa att han inte hade gjort sig förtjänt av sina lidanden. Han kände inte till den större stridsfrågan: Skulle Guds tjänare förbli lojala mot honom under provsättning? (Job 1:9—12) Sedan Elihu och därefter Jehova hade hjälpt Job att inse sitt misstag, erkände han: ”Jag [talade], men jag förstod inte. ... Det är därför jag tar det tillbaka, och jag ångrar mig verkligen i stoft och aska.” — Job 42:3, 6.
Att vi erkänner våra misstag hjälper oss att vidmakthålla ett gott förhållande till Gud. Som de här nämnda exemplen visar kommer han inte att fördöma oss för våra misstag, om vi erkänner dem och gör vad vi kan för att korrigera ett felaktigt tänkande, tanklösa ord eller dumdristiga handlingar. Hur kan vi tillämpa den här kunskapen?
Vi gör något åt våra misstag
Att vi ödmjukt tillstår ett misstag och gör något åt det kan stärka familjebanden. På grund av trötthet eller irritation kanske en förälder till exempel har varit alltför sträng vid tuktan av ett barn. Vägran att rätta till ett sådant misstag kan få dåliga följder. Därför skrev aposteln Paulus: ”Fäder, håll inte på med att irritera era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” — Efesierna 6:4.
En kristen ung man vid namn Paul påminner sig med värme: ”Pappa bad alltid om ursäkt om han tyckte att han hade reagerat för kraftigt. Det hjälpte mig att respektera honom.” Om en ursäkt är nödvändig i en viss situation är något som den enskilde själv måste avgöra. Ursäkter måste i varje fall åtföljas av uppriktiga ansträngningar att undvika att göra liknande misstag i framtiden.
Vad kan man göra om en man eller en hustru gör ett misstag som får motparten att känna sig betryckt? Ett rättframt erkännande, en uppriktig ursäkt och en förlåtande ande kommer att hjälpa till att bevara det kärleksfulla förhållandet mellan dem. (Efesierna 5:33; Kolosserna 3:13) Jesús, en spanjor i 50-årsåldern med häftigt temperament, är inte för stolt för att be sin hustru, Albina, om ursäkt. ”Vi har för vana att be om ursäkt när vi har förgått oss mot varandra”, säger hon. ”Det hjälper oss att ha fördrag med varandra i kärlek.”
När en äldste gör ett misstag
Att erkänna misstag och uppriktigt be om ursäkt kommer också att hjälpa kristna äldste att samarbeta i endräkt och ”bevisa varandra ära”. (Romarna 12:10) En äldste kan vara obenägen att erkänna ett misstag därför att han är rädd för att detta kommer att undergräva hans anseende i församlingen. Men det är troligare att han genom att försöka rättfärdiga, ignorera eller bagatellisera ett misstag kommer att få andra att förlora förtroendet för den tillsyn han utövar. En mogen broder som ödmjukt ber om ursäkt, kanske för ett tanklöst yttrande, vinner andras respekt.
Fernando, en äldste i Spanien, påminner sig ett tillfälle då en kretstillsyningsman som ledde ett möte med en stor samling äldstebröder kom med ett felaktigt påstående om hur ett möte borde ledas. När en broder respektfullt rättade vad kretstillsyningsmannen hade sagt, erkände denne omedelbart att det han hade sagt var fel. Fernando erinrar sig: ”När jag såg honom erkänna sitt misstag inför alla dessa äldste, gjorde det stort intryck på mig. Jag respekterade honom bra mycket mer efter den ursäkten. Hans exempel lärde mig hur viktigt det är att jag erkänner mina egna tillkortakommanden.”
Var snabb att erkänna ett misstag
En ursäkt uppskattas vanligen, framför allt om den kommer snabbt. Ja, ju snabbare vi erkänner ett misstag, desto bättre. Låt oss ta ett exempel: Den 31 oktober 1992 erkände påven Johannes Paulus II att inkvisitionen hade handlat fel för 360 år sedan när man straffade Galilei för att han förfäktade att jorden inte är universums medelpunkt. Men att man väntar med en ursäkt så länge leder ändå till att dess värde minskar.
Samma sak gäller i relationer människor emellan. En snabb ursäkt kan läka ett sår som har vållats av ett hårt ord eller en ovänlig handling. Jesus manade oss att inte dröja med att sluta fred, när han sade: ”Om du ... kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” (Matteus 5:23, 24) Att återställa fridfulla förhållanden kräver ofta helt enkelt att vi erkänner att vi har uppträtt felaktigt och ber om förlåtelse. Ju längre vi väntar med att göra detta, desto svårare blir det.
Man vinner lycka genom att erkänna misstag
Som exemplen med Saul och David illustrerar kan det sätt på vilket vi handskas med våra misstag påverka vårt liv. Saul motsatte sig envist de råd han fick, och hans misstag blev allt flera och nådde slutligen höjdpunkten vid hans död i en misshaglig ställning inför Gud. Trots sina misstag och synder tog David däremot ångerfullt emot tillrättavisning och förblev trogen mot Jehova. (Jämför Psalm 32:3—5.) Är det inte vad vi önskar?
Den största belöningen för att man erkänner och korrigerar ett misstag eller ångrar sina synder är att veta att Gud har förlåtit. ”Lycklig är den ... vars synd är övertäckt”, sade David. ”Lycklig är den människa som Jehova inte tillräknar missgärning.” (Psalm 32:1, 2) Ja, det är verkligen förståndigt att erkänna ett misstag!
[Bild på sidan 29]
Skulle ett barn kunna lära sig gå utan att någon gång trampa miste och snubbla?