”Kristendomens” föränderliga anlete — Är det godtagbart för Gud?

ANTA att du ger en konstnär i uppdrag att måla ett porträtt av dig. När han är klar, blir du hänförd — du är perfekt avbildad. Du ser framför dig hur dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn mycket stolt tittar på porträttet.

Men några generationer senare anser en av dina avkomlingar att det höga hårfästet på porträttet är föga smickrande, så han låter måla dit mer hår. En annan ogillar näsans form, så han låter ändra på den. Efterföljande generationer gör andra ”förbättringar”, och så småningom har porträttet föga likhet med dig. Hur skulle du känna dig, om du visste att det skulle bli så här? Utan tvivel förnärmad.

Sorgligt nog är det som hände med detta porträtt i grund och botten det som hänt med den namnkristna kyrkan. Historien visar att kort efter Kristi apostlars död började ”kristendomens” officiella anlete att förändras, precis som Bibeln förutsade. — Matteus 13:24–30, 37–43; Apostlagärningarna 20:30.a

Naturligtvis är det tillbörligt att tillämpa Bibelns principer på olika kulturer och tidsåldrar. Det är en helt annan sak att förändra bibliska läror så att de passar ett populärt tänkesätt. Men det är precis vad som har hänt. Tänk till exempel på de förändringar som har skett inom ett antal viktiga områden.

Kyrkan går samman med staten

Jesus lärde att hans styre eller kungarike är ett himmelskt rike, som vid den rätta tiden skall tillintetgöra alla mänskliga styrelsesystem och härska över hela jorden. (Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10) Det skulle inte regera genom mänskliga politiska system. Jesus sade: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” (Johannes 17:16; 18:36) Jesu lärjungar höll sig följaktligen utanför politiken, men de var alltid laglydiga.

Men vid den tid då den romerske kejsaren Konstantin regerade under 300-talet hade många som sade sig vara kristna hunnit bli otåliga medan de väntade på Kristi återkomst och upprättandet av Guds kungarike. Efter hand förändrades deras inställning till politiken. ”Före Konstantin”, heter det i boken Europe—A History, ”hade de kristna inte sökt uppnå [politisk] makt som ett medel till att främja sin sak. Efter Konstantin gick kristenheten och högre politik hand i hand.” Den omgestaltade kristendomen blev romarrikets officiella religion — den ”universella” eller ”katolska” religionen.

I uppslagsverket Great Ages of Man heter det följande om vad som hände på grund av den nära föreningen mellan kyrkan och staten: ”År 385 e.Kr., endast 80 år efter den sista stora förföljelsevågen mot de kristna, började kyrkan själv avrätta kättare, och dess präster utövade nästan lika stor makt som kejsarna.” Följaktligen inleddes en era där man använde svärdet i stället för övertalning för att omvända människor och där det tvistande, maktlystna prästerskapet ersatte de ödmjuka förkunnarna som levde under det första århundradet. (Matteus 23:9, 10; 28:19, 20) Historikern H. G. Wells skrev om ”den djupa skiljaktigheten mellan” 300-talets kristendom ”och Jesu av Nazarets lära”. Dessa djupa skiljaktigheter påverkade till och med grundläggande läror om Gud och Kristus.

Gud omstöps

Kristus och hans lärjungar lärde att det finns endast ”en Gud, Fadern”, som särskiljs genom sitt namn, Jehova, som förekommer omkring 7.000 gånger i tidiga bibelhandskrifter. (1 Korinthierna 8:6; Psalm 83:18) Jesus skapades av Gud. Enligt den katolska Douayöversättningen sägs det i Kolosserna 1:15 att han är ”den förstfödde av alla skapelser”. Och eftersom Jesus var en skapad varelse, kunde han uppriktigt säga: ”Fadern är större än jag.” — Johannes 14:28.

Men under 200-talet började somliga inflytelserika präster, som entusiastiskt hade anammat den hedniske grekiske filosofen Platons treenighetslära, stöpa om Gud för att han skulle passa in i den trinitariska bekännelseformeln. Under de följande århundradena kom denna lära att ge upphov till oskriftenliga tankar, sådana som att Jesus är jämlik Jehova och att Guds heliga ande eller verksamma kraft är en person.

I New Catholic Encyclopedia heter det så här om att kyrkan antog den hedniska treenighetsläran: ”Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet. Men det är just denna formulering som har det främsta anspråket på titeln treenighetsdogmen. Bland de apostoliska fäderna fanns det inte något som ens avlägset liknade en sådan mentalitet eller ett sådant perspektiv.”

I The Encyclopedia Americana heter det något liknande: ”300-talets treenighetslära var ingen exakt återspegling av den tidiga kristna läran om Guds väsen; den var tvärtom en avvikelse från denna lära.” I The Oxford Companion to the Bible kallas treenighetsläran en av många ”senare trosuppfattningar”. Men treenighetsläran var inte den enda hedniska uppfattning som införlivades med kyrkan.

Själen omgestaltas

I vår tid tror man allmänt att människan har en odödlig själ som överlever kroppens död. Men visste du att även denna kyrkolära är ett senare tillägg? Jesus bekräftade den bibliska sanningen att de döda ”inte [är] medvetna om någonting alls”, att de så att säga sover. (Predikaren 9:5; Johannes 11:11–13) Liv skulle återställas genom en uppståndelse — ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp” från dödens sömn. (Johannes 5:28, 29) Om själen var odödlig, skulle den inte behöva en uppståndelse, eftersom odödlighet utesluter begreppet död.

Jesus visade också att den bibliska läran om uppståndelsen var sann genom att uppväcka människor från de döda. Tänk till exempel på Lasarus. Han hade varit död i fyra dagar, men när Jesus uppväckte honom, kom han ut från graven, och han var då en levande människa, och han andades. Ingen odödlig själ återvände till Lasarus kropp från himmelsk lycksalighet, när han vaknade upp från döden. Om det hade varit så, skulle det inte ha varit särskilt omtänksamt eller hjälpsamt av Jesus att uppväcka honom! — Johannes 11:39, 43, 44.

Men varifrån kommer då teorin om en odödlig själ? I The Westminster Dictionary of Christian Theology heter det att uppfattningen ”grundar sig mer på grekisk filosofi än på biblisk uppenbarelse”. I The Jewish Encyclopedia förklaras det: ”Tron att själen fortsätter sin tillvaro efter det att kroppen upplösts är en fråga om filosofisk eller teologisk spekulation snarare än om enkel tro, och följaktligen lärs den inte uttryckligen någonstans i den Heliga skrift.”

En lögn föder ofta en ny lögn, och det gäller också läran om en odödlig själ. Den öppnade vägen för den hedniska uppfattningen om evig pina i ett brinnande helvete.b Men Bibeln säger helt enkelt att ”den lön synden betalar ut är död” — inte evig pina. (Romarna 6:23) Följaktligen beskrivs uppståndelsen så här i Svenska Folkbibeln: ”Havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem.” I Douayöversättningen sägs det likaså att ”havet ... och döden och helvetet gav ifrån sig sina döda”. Ja, enkelt uttryckt är de som befinner sig i helvetet döda, de sover, som Jesus sade. — Uppenbarelseboken 20:13.

Tror du uppriktigt att läran om evig fördömelse i helvetet gör att människor dras till Gud? Knappast. För rättrådiga och kärleksfulla människor är denna tanke frånstötande! Bibeln, å andra sidan, lär att ”Gud är kärlek” och att grymhet, även mot djur, är motbjudande för honom. — 1 Johannes 4:8; Ordspråken 12:10; Jeremia 7:31; Jona 4:11.

”Porträttet” vanställs i modern tid

Man fortsätter att vanställa Gud och kristendomen i våra dagar. En professor i religionskunskap beskrev nyligen den kamp som pågick inom hans protestantiska kyrka som en kamp ”som gäller den auktoritet som Bibeln och trosbekännelser har kontra den auktoritet som främmande och humanistiska ideologier har, mellan kyrkans plikttrogenhet mot Kristi myndighet och en anpassning och förändring av kristendomen så att den passar tidens anda. Frågan är: Vem bestämmer kyrkans inriktning, ... Bibeln eller den ideologi som för närvarande dominerar?”

Sorgligt nog är det fortfarande så att ”den ideologi som för närvarande dominerar” har en tendens att slå igenom. Det är till exempel inte någon hemlighet att många kyrkor har förändrat sin ståndpunkt i olika frågor för att verka framstegsvänliga och fördomsfria. Kyrkorna har blivit mycket liberala, i synnerhet när det gäller moralfrågor, som nämndes i den inledande artikeln. Men Bibeln visar klart och tydligt att Gud betraktar otukt, äktenskapsbrott och homosexualitet som grova synder, och att de som utövar sådana synder ”inte skall ärva Guds kungarike”. — 1 Korinthierna 6:9, 10; Matteus 5:27–32; Romarna 1:26, 27.

När aposteln Paulus skrev de ovan citerade orden, var den grekisk-romerska värld som omgav honom uppfylld av alla former av ondska. Paulus kunde ha resonerat: ”Gud förvandlade visserligen Sodom och Gomorra till aska på grund av deras grova sexuella synder, men det var för 2.000 år sedan! Det gäller helt visst inte i denna upplysta tid.” Men han kom inte med några bortförklaringar. Han vägrade att förvränga Bibelns sanning. — Galaterna 5:19–23.

Betrakta det ursprungliga ”porträttet”

Jesus talade till sin tids judiska religiösa ledare och sade att deras dyrkan var ”förgäves ... , eftersom de såsom lärosatser lärde ut människobud”. (Matteus 15:9) Dessa präster gjorde precis samma sak med Jehovas lag genom Mose som kristenhetens präster gjorde — och fortfarande gör — med Kristi lära: De stänkte ner Guds sanning med traditionens ”färg”. Men Jesus tvättade bort alla lögner till nytta för uppriktiga människor. (Markus 7:7–13) Jesus sade sanningen, vare sig den var populär eller inte. Han betraktade alltid Guds ord som sin auktoritet. — Johannes 17:17.

Vilken kontrast Jesus utgör till de flesta som säger sig vara kristna! Ja, i Bibeln förutsades det: ”Människorna ... skall ... samla åt sig en mängd lärare, för att de ständigt skall få höra något nytt. De skall slå dövörat till för sanningen och vända sig till myterna.” (2 Timoteus 4:3, 4, Hedegård) Dessa ”myter”, av vilka vi har behandlat några, är andligen nedbrytande, medan sanningen i Guds ord bygger upp och leder till evigt liv. Det är denna sanning som Jehovas vittnen uppmuntrar dig att undersöka. — Johannes 4:24; 8:32; 17:3.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 7]

Ursprunget till namnet kristen

I åtminstone tio år efter Jesu död sade man att hans efterföljare tillhörde ”Vägen”. (Apostlagärningarna 9:2; 19:9, 23; 22:4) Hur kom det sig? Jo, deras levnadssätt kretsade kring tron på Jesus Kristus, som är ”vägen och sanningen och livet”. (Johannes 14:6) Sedan, en tid efter år 44 v.t., i Antiokia i Syrien, blev lärjungar till Jesus ”genom gudomlig skickelse ... kallade kristna”. (Apostlagärning­arna 11:26) Namnet blev snart godtaget, även bland myndighetspersoner. (Apostlagärningarna 26:28) Det nya namnet förändrade inte det kristna levnadssättet, som fortsatte att formas med Kristi levnadssätt som förebild. — 1 Petrus 2:21.

[Bilder på sidan 7]

Genom sin offentliga förkunnartjänst riktar Jehovas vittnen människors uppmärksamhet på Guds ord, Bibeln

[Bildkälla på sidan 4]

Tredje från vänster: United Nations/Foto: Saw Lwin