Levnadsskildring

Glädjen och utmaningen att lära mina åtta barn att vandra på Jehovas vägar

BERÄTTAT AV JOYCELYN VALENTINE

År 1989 åkte min man utomlands för att arbeta. Han lovade att skicka pengar så att jag kunde ta hand om familjens åtta barn. Veckorna gick, men han hörde inte av sig. Månaderna gick, och fortfarande hörde jag inte ett ord från honom. Jag försökte intala mig själv: ”Så fort det har ordnat upp sig där borta kommer han tillbaka hem.”

UTAN medel till familjens uppehälle började jag bli desperat. Under många sömnlösa nätter frågade jag mig: ”Hur kan han göra så här mot sin egen familj?” Men till slut accepterade jag den bistra verkligheten – min man hade övergett oss. Han har fortfarande, efter 16 år, inte kommit tillbaka. Därför har jag uppfostrat mina barn utan hjälp av en make. Det har varit en utmaning, men att få se barnen börja vandra på Jehovas vägar har gett mig stor glädje. Men innan jag berättar om hur vi hanterade den här situationen, kanske jag kan få berätta lite om min bakgrund.

Längtan efter vägledning från Bibeln

Jag föddes 1938 på Jamaica i den karibiska övärlden. Min far var aldrig medlem i någon kyrka, men han såg sig själv som en gudfruktig man. På kvällarna bad han ofta att jag skulle läsa för honom ur Psalmerna i Bibeln. Snart kunde jag flera psalmer utantill. Min mor var medlem i en kyrka, och ibland fick jag följa med henne till religiösa möten.

På de mötena fick vi höra att Gud tar goda människor till himlen men låter onda människor brinna för evigt i ett helvete. Vi fick också höra att Jesus är Gud och att han älskar barn. Det här gjorde mig ganska förvirrad, och jag blev rädd för Gud. Jag tänkte: ”Hur kan en Gud som älskar människor tortera dem i ett helvete?”

Tanken på helvetet gav mig mardrömmar. Så småningom tog jag en bibelkurs per korrespondens i sjundedagsadventisternas regi. De sade inte att onda människor blir torterade för evigt, utan att de i stället bränns till aska i flammorna. Det lät rimligare, och jag började gå på deras möten. Men jag tyckte att deras läror var förvirrande, och det jag lärde mig förändrade inte min uppfattning i moralfrågor.

På den tiden tyckte de flesta att otukt var orätt. Men ändå tyckte jag och många andra att det bara var sådana som hade flera sexuella relationer samtidigt som var omoraliska. Om två ogifta personer begränsade sig till att ha sex bara med varandra, syndade de inte. (1 Korinthierna 6:9, 10; Hebréerna 13:4) Det synsättet bidrog till att jag var mor till sex barn trots att jag var ogift.

Andliga framsteg

År 1965 flyttade Vaslyn Goodison och Ethel Chambers till Bath, ett område i närheten av vårt hem. De var pionjärer, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas, och en dag träffade de min far. Han tackade ja till att studera Bibeln hemma hos sig. Om jag var hemma när vittnena kom på besök, talade de med mig också. Och även om jag var mycket misstänksam mot Jehovas vittnen, bestämde jag mig för att studera Bibeln med dem för att bevisa att de hade fel.

Jag ställde många frågor under studiet, och vittnena besvarade alla med hjälp av Bibeln. Jag insåg att de döda är omedvetna och att de inte plågas i ett helvete. (Predikaren 9:5, 10) Jag fick också kunskap om hoppet om evigt liv i ett paradis på jorden. (Psalm 37:11, 29; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Även om min far slutade studera, började jag gå på mötena i den församling av Jehovas vittnen som fanns på orten. Mötena hölls på ett fridsamt och ordningsfullt sätt, och därför kunde jag lära mig mer om Jehova. Jag var också med vid kretssammankomster och områdessammankomster som Jehovas vittnen anordnade. När jag fick mer kunskap i Bibeln, kände jag att jag ville tillbe Jehova på ett godtagbart sätt. Men det fanns ett hinder.

Vid den tiden var jag sambo med den man som var far till tre av mina sex barn. Men i Bibeln såg jag att Gud inte godkänner sexuella relationer utanför äktenskapet, och mitt samvete började gnaga. (Ordspråksboken 5:15–20; Galaterna 5:19) Allteftersom jag fick större kärlek till sanningen, ville jag rätta till mitt levnadssätt så att det stämde med Guds lag. Till sist kom jag fram till ett beslut. Jag sade till min sambo att vi antingen skulle gifta oss eller göra slut. Trots att han inte delade mina trosuppfattningar, gifte vi oss den 15 augusti 1970, fem år efter min första kontakt med vittnena. I december 1970 blev jag döpt och visade därigenom att jag hade överlämnat mig åt Jehova.

Jag kommer aldrig att glömma den dag då jag tog del i predikoarbetet för första gången. Jag var nervös och visste inte hur jag skulle börja samtala om Bibeln. Jag blev faktiskt lättad när den förste som var hemma såg till att snabbt avsluta samtalet. Men efter en stund började jag slappna av. Vid slutet av dagen kände jag mig mycket glad, eftersom jag hade fått samtala helt kort om Bibeln med flera av dem jag hade träffat och även fått lämna en del biblisk litteratur.

En andligt stark familj

År 1977 hade familjen vuxit, och vi hade åtta barn. Jag var besluten att göra mitt bästa för att hjälpa min familj att tjäna Jehova. (Josua 24:15) Därför ansträngde jag mig hårt för att familjen regelbundet skulle studera Bibeln tillsammans. Ibland var jag så trött att jag slumrade till medan något av barnen högläste ett stycke, och barnen var tvungna att väcka mig. Men fysisk trötthet hindrade oss aldrig från att studera Bibeln tillsammans som familj.

Jag bad också ofta med barnen. Så snart de var tillräckligt gamla lärde jag dem att själva be till Jehova. Jag försäkrade mig om att de alla bad en egen bön när det var sängdags. Och om barnen var för små för att be själva, bad jag tillsammans med dem på tu man hand.

Först protesterade min man när jag skulle ta med barnen till församlingens möten. Men han gav med sig när han ställdes inför alternativet att själv ta hand om barnen medan jag var på mötet. Han tyckte om att vara tillsammans med sina vänner på kvällarna, men att ha åtta barn i släptåg var inte särskilt frestande. Längre fram började han till och med hjälpa mig att göra barnen i ordning för att gå till Rikets sal.

Barnen blev snart vana vid att gå på alla församlingens möten och att ta del i förkunnartjänsten. Under sommarlovet följde de ofta med församlingens pionjärer, eller heltidsförkunnare, ut i tjänsten. Det hjälpte mina barn att utveckla verklig kärlek till församlingen och predikoarbetet. (Matteus 24:14)

Prövningens tider

För att förbättra vår ekonomi började min man arbeta utomlands. Han var borta från familjen under långa perioder men kom hem med jämna mellanrum. Men 1989 åkte han i väg och kom aldrig hem igen. Som jag nämnde tidigare blev jag helt förkrossad. Många kvällar grät jag och bad innerligt till Jehova om tröst och kraft att uthärda, och jag kände att han besvarade mina böner. Bibelställen som Jesaja 54:4 och 1 Korinthierna 7:15 gav mig sinnesfrid och styrka att gå vidare i livet. Släktingar och vänner i den kristna församlingen stöttade mig både emotionellt och materiellt. Jag är så tacksam mot Jehova och hans folk för all den hjälp vi har fått.

Vi råkade ut för andra prövningar. En av mina döttrar blev utesluten ur den kristna församlingen på grund av sitt obibliska uppförande. Jag älskar verkligen mina barn, men min lojalitet mot Jehova kommer först. Under den period min dotter var utesluten följde jag och mina barn Bibelns uppmaning i fråga om hur man bör förhålla sig till uteslutna. (1 Korinthierna 5:11, 13) Vi fick möta en hel del kritik från personer som inte förstod vår ståndpunkt. Men sedan, när min dotter var tillbaka i församlingen igen, berättade hennes man att vårt tydliga ställningstagande för Bibelns principer hade gjort intryck på honom. Han tjänar nu Jehova tillsammans med sin familj.

Ekonomiska problem

När min man lämnade oss hade jag ingen fast inkomst, och familjen fick inte längre något ekonomiskt understöd från honom. Den situationen lärde oss att vara nöjda med ett enkelt liv och att värdera andliga rikedomar högre än materiella. Och barnen drogs närmare varandra när de lärde sig att älska sina syskon och hjälpa dem. När de äldre började arbeta hjälpte de villigt till med att försörja de yngre. Marseree, som är äldst av mina döttrar, hjälpte Nicole, den yngsta, att gå färdigt en grundläggande skolutbildning. Dessutom kunde jag driva en liten livsmedelsaffär. Denna blygsamma inkomst gjorde att jag kunde täcka en del av våra materiella behov.

Jehova har aldrig övergett oss. En gång berättade jag för en syster att vår ekonomiska situation gjorde att vi inte kunde åka till områdessammankomsten. Då sade hon: ”Kära syster, när du hör att det skall bli sammankomst – börja packa! Jehova ser till att ni får vad ni behöver.” Jag följde hennes råd. Jehova hjälpte oss och fortsätter att göra det. Vi har aldrig missat en sammankomst för att vi inte har haft råd att åka.

När orkanen Gilbert drog fram över Jamaica 1988 lämnade vi vårt hem för att ta skydd på en säkrare plats. Stormen lade sig tillfälligt, och min son och jag passade på att leta igenom resterna av det som en gång hade varit vårt hem. När vi gick där och rotade bland all bråte, såg jag något som jag ville ta med. Plötsligt började vinden tillta i styrka, men jag fortsatte att bära på saken jag hade hittat. ”Mamma, ställ ner tv:n! Är du Lots hustru?” (Lukas 17:31, 32) Min son fick mig att ta mitt förnuft till fånga. Jag ställde ner den dyblöta tv:n, och vi sprang för att sätta oss i säkerhet igen.

Jag ryser när jag tänker på att jag riskerade livet för en tv. Men jag blir varm om hjärtat när jag tänker på vilken andlig vakenhet min son visade prov på vid det tillfället. Tack vare den övning han hade fått i den kristna församlingen kunde han hjälpa mig att undvika allvarlig fysisk och kanske andlig skada.

Orkanen tog ifrån oss vårt hem och allt vi ägde, och vi kände oss modfällda. Men så kom våra kristna bröder. De uppmuntrade oss att hantera vår förlust genom att förtrösta på Jehova och fortsätta att vara aktiva i tjänsten, och de hjälpte oss att bygga upp vårt hem. Vi blev verkligen djupt rörda av att Jehovas vittnen från Jamaica och andra länder utförde detta frivilliga, kärleksfulla och självuppoffrande arbete.

Jehova kommer först

När Melaine, som är näst äldst av barnen, hade slutat skolan började hon som pionjär. Sedan tackade hon ja till att tjäna som pionjär i en annan församling, och då kunde hon inte ha kvar sitt arbete. Det arbetet hade gjort att hon kunde hjälpa familjen ekonomiskt, men vi litade på att Jehova skulle ta hand om oss om vi var och en satte Rikets intressen främst. (Matteus 6:33) Lite senare fick min son, Ewan, också en inbjudan att börja som pionjär. Han stöttade familjen ekonomiskt, men vi uppmuntrade honom att utnyttja möjligheten att bli pionjär och önskade honom Jehovas välsignelse. Jag har aldrig försökt hindra barnen från att utöka sin förkunnartjänst, och de som har bott kvar hemma har alltid haft vad de behövt. Vår glädje har bara ökat, och ibland har vi kunnat hjälpa andra som har haft det svårt.

Det är en stor glädje för mig att se mina barn ”vandra i sanningen”. (3 Johannes, vers 4) En av mina döttrar, Melaine, reser tillsammans med sin man i kretstjänsten. Min dotter Andrea och hennes man är pionjärer med särskilt uppdrag, och Andrea följer med sin man när han besöker församlingar som tillfällig kretstillsyningsman. Min son, Ewan, och hans fru är pionjärer med särskilt uppdrag, och han tjänar som äldste i församlingen. En annan av mina döttrar, Ava-Gay, arbetar tillsammans med sin man vid Jehovas vittnens avdelningskontor på Jamaica. Jennifer, Genieve, och Nicole är tillsammans med sina makar och barn aktiva förkunnare i sina respektive församlingar. Marseree bor hemma hos mig, och vi tillhör för närvarande Port Morant-församlingen. Jag har blivit rikt välsignad – alla mina åtta barn fortsätter att tjäna Jehova.

Med tiden har min hälsa försämrats. Numera dras jag med ledgångsreumatism, men jag fortsätter att tjäna som pionjär. Med tiden blev det mycket besvärligt att gå uppför och nerför backarna i området där jag bor. Jag hade svårt att ta mig ut i tjänsten. Men så provade jag att cykla, och det var lättare än att gå. Jag köpte en begagnad cykel och började använda den i tjänsten. Till en början blev mina barn lite oroliga när deras reumatiska mor skulle ge sig ut och cykla. Men samtidigt var de glada över att jag kunde fortsätta att predika. Det var ju det som jag ville av hela mitt hjärta.

Jag blir lycklig av att se människor som jag studerar med ta emot Bibelns sanning. Jag ber alltid Jehova att han skall hjälpa alla i min familj att vara trogna mot honom ända till slutet och sedan evigheten igenom. Mitt lov och pris går till Jehova, den ”som hör bön”, för att han har hjälpt mig att klara av utmaningen att lära alla mina åtta barn att vandra på hans vägar. (Psalm 65:2)

[Bild på sidan 10]

Tillsammans med mina barn och deras familjer

[Bild på sidan 12]

Numera cyklar jag i tjänsten