Ett sökande efter Guds sanning
JAG blev uppfostrad till katolik. På grund av familjesvårigheter blev jag vid femton års ålder tvungen att flytta till ett protestantiskt fosterhem, och jag förstod snart att katolska kyrkan inte hade rätt i många lärofrågor. År 1961 blev jag så medlem av United Church of Canada och blev riktigt aktiv inom den och besökte gudstjänsterna där i ungefär ett års tid.
Prästen för Trinity United Church i Port Coquitlam i British Columbia ville ofta tala om hur mycket pengar hans familj behövde, eftersom hans fru behövde en tvättmaskin med centrifug osv. Även om jag inte kände till så mycket om hur man skulle vara som kristen, såg jag med tiden kyrkans hyckleri. Alla var upptagna med sina välgörenhetsbasarer för att kunna finansiera ett kyrkobygge på 100.000 dollar.
Jag trodde inte alls på vad som står i bibeln. Under mina tidigare studier hade jag fått lära mig att den inte var inspirerad av Gud, men jag trodde på Gud och Jesus Kristus.
Vi hade några vänner som är Jehovas vittnen. När de besökte mig ville jag tala med dem, och eftersom jag blev nyfiken på deras lära ställde jag frågor, fastän jag inte var alltför intresserad. Jag brukade noggrant läsa kyrksidan i söndagstidningen och bad om att finna den sanna religionen — vilken som helst utom Jehovas vittnens. Jag hade föresatt mig att de hade fel, och jag skulle bevisa det.
Jag beslöt mig för att uppsöka prästen för United Church på Queens Avenue i New Westminster, eftersom jag trodde att han skulle kunna ge mig en del laddat stoff att använda mot vittnena. Han var i stället mycket svävande på det mesta, och till råga på allt sade han att han beundrade vittnena och önskade att hans församlingsbor skulle vara lika nitiska.
Jag kände mig förvirrad. Vilken religion var sann, och var skulle jag kunna finna den? Jag bad till Gud kväll efter kväll om hjälp att förstå vad som var sanning.
Vittnena besökte mig fortfarande. Varje gång jag talade med dem vederlade de genom att citera bibeln alla mina idéer, som jag just hade börjat anamma. Fastän jag inte trodde på bibeln, bestämde jag mig för att studera den med dem, eftersom jag inte hade något att förlora. Min man tyckte inte om detta, men jag förklarade för honom att jag inte hade sökt färdigt, att jag inte skulle ta vittnenas ord som bevis för något och att jag skulle skaffa bevis för min tro från andra källor.
Jag tyckte om det som bibeln säger om skapelsen och om andra ämnen. Det fanns mer mening i detta än i något av det jag hade kommit i kontakt med tidigare. Jag kände att jag ville ta reda på om bibeln var sann. Jag accepterade inte Sällskapet Vakttornets litteratur på detta område, så jag gick till biblioteket och läste böcker om biblisk arkeologi, och jag blev mycket häpen när jag fann att bibeln är historiskt exakt! Nu hade jag så många frågor att ställa om olika saker att jag ringde upp vittnena och diskuterade med dem i flera timmar. Från och med den dagen bestämde jag mig för att besöka deras möten för att lära mig så mycket som möjligt.
Jag var utom mig av glädje. Men jag ville ha ett slutgiltigt bevis på att detta var Guds sanning. Naturligtvis blev jag skakad av att höra hur kristenheten är genomsyrad av hedendom, att till och med korset och kyrkspirorna är av hedniskt ursprung. Jag undrade om det kanske fanns något gott skäl för denna hedendom. Det är ju dock fråga om intelligenta människor. Därför bestämde jag mig för att ta reda på deras ståndpunkt, varför de tillät att deras religion blev besmittad av hedendom.
Jag reste och hälsade på min styvmor, som hade varit romersk katolik hela sitt liv, och frågade henne om olika kyrkoläror av hedniskt ursprung. Hon kunde inte alls ge mig några svar! Hon sade bara att man tror på bibeln, men att kyrkan inte grundar sig på den utan på mässoffret. Hon föreslog att jag skulle besöka prästen i Sankt Peterskyrkan i Westminster. Den präst jag talade med är ledare för alla präster i British Columbia. När jag resonerade med honom om vad jag hade fått veta om olika trossatser, sade han: ”Visst är de hedniska, men kyrkan godkänner dem, så då är det rätt.” Han trodde inte alls på bibeln. Han trodde inte på jungfrufödseln, inte på uppståndelsen och faktiskt inte heller på skapelsen, utan på evolutionsteorin. Efter detta frågade jag honom uttryckligen: ”Hur kan ni kalla er präst och undervisa andra?”
Han förklarade vidare att han också beundrade Jehovas vittnen, och han önskade att hans församlingsmedlemmar skulle vara lika entusiastiska som dessa. Jag frågade honom varför de inte var det. Om de verkligen kände att deras tro var riktig, så skulle de vara lika nitiska. Han svarade: ”Under de första århundradena, när kristendomen var ny, var alla kristna nitälskande, men den mänskliga ofullkomliga naturen började göra sig gällande. Ge vittnena några år till, och de kommer att bli precis som vi.”
Jag svarade: ”Aldrig!”
En kort tid efter denna diskussion ringde jag upp en professor i religionshistoria vid universitetet i British Columbia. Jag förklarade att jag hade undersökt olika religioner och att jag nu studerade med Jehovas vittnen. Jag frågade om han kunde ge mig några upplysningar som jag kunde använda för att fälla dem. Han sade: ”Vi bara studerar religion. Vi är inte intresserade av vilken som är sann.” Nu var jag helt övertygad om att vittnena hade rätt, när de kallade sin tro för ”sanningen”.
Jag hade bett och sökt så länge, och när jag till sist förstod att Guds sanning finns i Jehovas vittnens organisation, fanns det ingen anledning för mig att vänta med att överlämna mig åt Gud. Efter sex månaders studium överlämnade jag mig och blev döpt som en symbol av detta. Min man har också beslutat sig för att studera bibeln. Vad jag gläder mig åt att jag skaffade mig visshet om alla ting, och nu vill jag hålla fast vid allt det som är gott och sant! — 1 Tess. 5:21. — Insänt.