Några intryck från expo 70 i Japan
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan
”FRAMÅTSKRIDANDE OCH HARMONI FÖR MÄNNISKOSLÄKTET” — detta var temat för världsutställningen eller Expo 70 som den kallades. Med detta ville man framhålla att Västerlandets framåtskridande och Österlandets endräkt tillsammans visar vägen till en ljusare framtid för människosläktet. Lyckades Expo 70 bevisa detta? Följ med oss, då vi gick runt och tittade.
Himlen är klar denna vårmorgon. Vi kör i hög fart runt utställningsområdet, som omfattar 330 hektar, och sällar oss sedan till hundratals andra bilar på en rymlig parkeringsplats. Vi är här en timme före öppningsdags, men strömmen av människor är redan stor. Vid huvudentrén står en 60 meter hög futuristisk staty, ”Solstatyn”.
När vi kommer fram till den sovjetryska paviljongen, är kön så lång att vi kan få vänta upp till tre timmar på att få komma in, och därför fortsätter vi och kommer efter fem minuters väntan in i Storbritanniens paviljong. Här finns mycket som intresserar oss. Filmer och stillbilder som snabbt avlöser varandra ger en livfull beskrivning av liv och leverne i Storbritannien, av dess industri, konst och historia. Och vi får färska informationer angående de vetenskapliga framstegen, de senaste nyheterna om jetmotorer och svävare, de senaste medicinska upptäckterna och så vidare.
Man upplyser att omkring 300.000 människor nu befinner sig inom området. Här och var dyker det upp hela sällskap av besökare, som bär färggranna skärp och ”Expomössor”. Vi behöver emellertid inte vänta när vi skall gå igenom den brasilianska hallen, en unik konstruktion utan tak, och där blir vi bjudna på en kopp kaffe. Därnäst kommer Hawaiis paviljong med sång och hula-hula. Inte heller behöver vi stå och köa i toalettrummen, där man till vår förvåning bjuder på musik.
Livlig latinamerikansk musik från den mexikanska paviljongen, framförd av spelglada trubadurer, drar oss dit bort. Från en stor aztekisk solkalender leds vår uppmärksamhet vidare till en fängslande skildring av den mexikanska historien genom de aztekiska och katolska århundradena fram till vår moderna tid. Alldeles intill ligger den grekiska paviljongen, som också den för oss långt tillbaka till förkristen tid. Framträdande där är ett omfattande arbete i mosaik, som grävts fram bland Pompejis ruiner och som föreställer Alexander den store i närstrid med perserkonungen Darius III vid Issus år 333 f.v.t.
Den indiska paviljongen är praktfull. Man har försökt beskriva Indiens uppkomst och historia och kampen för att bygga upp en modern stat. Buddismens historia är mycket klart framställd, och vi får veta att Buddha själv föddes så sent som år 544 f.v.t. Vid den tiden var skrivandet av de hebreiska skrifterna nästan fullbordat. Buddismens grundsatser är skrivna på en väggtavla. Där står: ”Då talade Buddha: Rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handling, rätt uppförande, rätt levnadssätt, rätt strävan, rätt tänkande, rätt meditation. Allt är obeständigt.” Vi undrar av vilket värde ”rätta” ting är, om de inte är beständiga.
Men nu är det på tiden att vi får vila våra trötta fötter.
Den japanska trädgården och Japan
Vi promenerar den lilla biten till den japanska trädgården som omfattar 26 hektar. Här finns sjöar och dammar, som är fulla med fisk, med iris och lotusblommor, här finns små vattenfall och bäckar, tehus och dvärgträd, man hör fåglar sjunga, och från högtalarna böljar kotomusik (harpmusik). Vi får en helt annan bild av Expo 70. Här kan vi koppla av över matsäckskorgen i Guds rofyllda natur. Detta får oss att tänka på att städer som byggts upp med stål och betong och som har vatten- och luftföroreningar inte är en produkt av något framåtskridande som blir bestående, utan detta måste dröja till den nära framtid då den allvise Skaparen återställer paradiset på jorden på sitt sätt.
Med förnyade krafter fortsätter vi vandringen och går rakt över till japanska paviljongen. Kön ringlar sig sakta mot ingången, så vi har fyrtio minuter på oss att beskåda utsidan av denna byggnad för 15 millioner dollar, den mest kostsamma och omtvistade på hela utställningen. Väl inne finner vi en livlig skildring av den japanska mytologin, blandad med historiska fakta. En skräckinjagande avbildning av det buddistiska ”helvetet” med offer som pinas och vrider sig i ångest påminner om Dantes ”Inferno”. I sanning — all falsk religion har samma ursprung!
Men snart är vi framme i det moderna Japan och överhopas av statistiska uppgifter och möts av livets jäkt. Det är precis som i verkligheten med knuff och trängsel — där finns till och med en skog av TV-antenner — men är detta framåtskridande? Vi finner det något mindre stressande på en roterande teater. På aderton filmdukar kan vi se ”Vår värld”, dvs. vad som sker i Osaka och andra städer runt om i världen samtidigt. Vidare kan vi beskåda en gobeläng som man kallat ”Lyckans torn” och som beskriver de stora förhoppningar man har inför framtiden att kunna utnyttja kärnkraften.
Sedan kommer höjdpunkten, något av det allra bästa på Expo 70 — Stora teatern med den 48 meter breda duken och färgfilmen ”Japan och japanerna”. Den är av utsökt kvalitet. Man har filmat Fuji under de fyra årstiderna och vardagen för de människor som bor i dess omgivningar. Vi möter unga och gamla, i skolan och på arbetet, vi får vara med när det snöar och under en tyfon, när blommorna slår ut och när man bestiger Fuji — under den säsongen tycks bergstoppen vara ännu mera fylld med folk än till och med Expo 70 är!
När vi sett flera japanska utställningar med tekniska uppfinningar, äter vi en tidig supé — men det kostar! — och tar den rullande trottoaren tvärs över utställningsområdet.
Besök hos de tävlande supermakterna
Vi stiger av vid amerikanska paviljongen och behöver inte vänta mer än trettiofem minuter i kön. Det är inte mycket folk på kvällen. Konstruktionen av den amerikanska paviljongen är i sig själv effektfull och tilltalande. Det väldiga, ovala taket är självbärande och höjer sig inte nämnvärt över markytan, eftersom hela utställningen är nergrävd i marken — inga bjälkar eller pelare behövs.
Visningen börjar med ett stort fotomontage i svart-vitt. Det är framstående fotografer som på detta sätt skildrar livet i USA. Vi fortsätter och hamnar mitt upp i idrottsvärldens aktiviteter, en avdelning som är som klippt och skuren för den idrottsälskande japanska publiken. Men den verkligt stora visningen inleds med de svedda kommandomodulerna från de små Gemini- och de större Apollofarkosterna och avslutas med en sten från månen, inlagd i ett skrin. Den ser inte annorlunda ut än en sten från jorden, och med tanke på det undrar vi verkligen om rymdforskningen är ett framsteg som är värt flera milliarder dollar.
Om man någonstans på expon ville rikta våra förhoppningar till Gud för att få uppleva framåtskridande, ja, i så fall gick det oss förbi. Eller hade man ersatt Gud med stenen från månen?
Skall vi försöka med den sovjetryska paviljongen igen? Tåget på enspårsbanan pilar snabbt i väg med oss bort till andra sidan av utställningsområdet, och strax befinner vi oss inunder den spetsformade byggnaden i rött och vitt med förgylld hammare och skära längst upp i toppen. Vi förvånas över hur fort det går att komma in, det tar bara fem minuter. Till en början finner vi visningen mycket intressant historiskt sett. Men vi tröttnar snart på bilderna av Lenin, Lenin, Lenin — det är uppenbart att han är Sovjetunionens gud.
Man tar oss med till Sovjetunionens stora skogsavverkningsområden och påminner oss om de många nya städer som kommit till och om den ökade tillgången på elektrisk kraft och hur den förbrukas. Sovjetunionen visar som det förnämligaste på sin utställning sina resultat av rymdforskningsarbetet, däribland Sojuzprojektet och dockning i rymden. Men i stället för kosmonautdockor skulle vi ha velat träffa några av den nya generationen. Det fick vi göra i många av de andra nationspaviljongerna, och det var ett angenämt sammanträffande.
Av både den amerikanska och den sovjetryska utställningen får man det intrycket att människans framtidshopp är beroende av den yttre rymden. Men är det så?
Vi går runt till flera nationer
En ny dag gryr, och vårt första besök blir i den bulgariska hallen. Vilken lyckad början på denna dag! Vi hälsas vid ingången av en flickkör i nationaldräkter, och de sjunger en käck folkmelodi. Det finns det som påminner om att detta är en strängt socialistisk stat, men befolkningen, dess levnadssätt, landsbygden, vingårdarna och åkerfälten beskrivs på ett sätt som är alltigenom fängslande.
Den intilliggande tjeckiska paviljongen däremot är visserligen vackert konstruerad med väggar av glas men tycks återspegla en dödlig fruktan för krig. I gästboken vid utgången har en tidigare besökare skrivit: ”Detta är en mycket tråkig utställning.” Vi för vår del finner emellertid mycket som är intressant och lärorikt i en film om tillverkningen av tjeckiskt glas och kristallglas.
Sedan vi ätit lunch igen i den förtjusande japanska trädgården, fortsätter vi till de afrikanska hallarna. I en del av dessa förevisas vackra stillbilder av de vilda djuren och de djupa skogarna, av bergen, floderna och vattenfallen. Vår jord är verkligen vacker med all denna omväxling, när den inte påtvingas människors själviska ideologier och blir utsugen av ren snikenhet! Men vi kan inte instämma i påståendet att det var i Tanzania som ”människan drog sitt första andetag för 1.750.000 år sedan”.
Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz och andra länder i Europa har uppmärksammade paviljonger med musik, underhållningsprogram, historia och beskrivningar av den vackra naturen. Vi upplever en annan del av jorden när vi promenerar genom Nya Zeelands regnskog, helt naturtrogen med halskragefåglarnas och klockfåglarnas sång. Därefter förs vi genom fyra på varandra följande föreställningar om Canada, kallade ”Upptäckt”. Man har varit vänlig nog att förse den kanadensiska paviljongen med bänkar som vi kan sitta och vänta på, eftersom man tar in några besökare i taget till den pyramidformade spegelpaviljongen. Lyckligtvis finns det sittplatser i varje förevisningshall också, och föreställningen gör oss andlösa, ända tills den utmynnar i skränande, psykedelisk rock’n’roll, något som för oss blir tio nervpressande minuter men som tydligen utgör en del av Canadas framtid. Kan detta vara harmoni? Är detta framåtskridande?
Med tanke på framtiden
Vi önskar se mer av det japanerna ställt ut, men den långa kön avskräcker oss. I stället tar vi oss genom en bambuallé till Matsushita Electric, som förra året sålde 1.300 färg-TV-apparater. Den här visningen redogör för en metallkapsel, innehållande en komplett beskrivning av vår tid, och denna kapsel skall grävas ner 15 meter under borgen i Osaka, när världsutställningen 1970 slagit igen. I kapseln skall finnas klädespersedlar, hushållsredskap, historiska uppgifter och bandupptagningar av olika ljud — till och med av en hästs gnäggande och ett svins grymtande. Denna kapsel får inte öppnas förrän efter 5.000 år. Idén är nymodig, men kommer denna kapsel att ha något intresse om 5.000 år?
Fujigruppens utställningshall ser ut som en kolossal prärieskonare med orangefärgat tak. I en film som spelas upp på en jättestor filmduk tycks man vilja åskådliggöra människans avsaknad av harmoni från födelsen till graven — motsättningarna i livet, uppdelningarna i raser och nationer, grymheterna och de gäckade förhoppningarna. Allt detta får oss att fråga: Kan man hoppas på framåtskridande och harmoni någonstans bland människorna på jorden? Även andra besökare blir starkt berörda. En japansk student som går förbi säger: ”Framsteg och harmoni — det är ju raka motsatsen!”
På två dagar hann vi bara se en liten del av själva utställningsområdet. Det var intressant och tankeväckande. Men det vi fäste oss mest vid var den rofyllda japanska trädgården.
Expo 70 var en enorm tillställning. Den var kolossal. Den var upplysande och undervisande i fråga om att beskriva människor, deras omgivningar och verksamhet. Den underströk det skriande behovet av framåtskridande och harmoni. Men kunde den visa vägen till att uppnå detta mål? Detta var en alltför stor uppgift, till och med för den jättestora världsutställningen i Japan.
[Bild på sidan 5]
Solstatyn, symbolen för Expo 70