”Upptäckternas tidevarv” — till vilket pris?
Från Vakna!:s korrespondent i Spanien
”TITTA vad jag har hittat!” ropar den lilla flickan och håller upp en vacker fjäril. Även vuxna tycker om att visa upp sina senaste upptäckter.
Och var kan man bättre göra detta än på en världsutställning? Från den 20 april till den 12 oktober 1992 var Sevilla i södra Spanien värd för den sista och största världsutställningen under detta århundrade — Expo 92.
Temat för Expo 92 var ”Upptäckternas tidevarv”, och deltagarna strävade därför efter att skildra sin andel i mänsklighetens forna och nutida upptäckter. Besökaren hade den unika möjligheten att utforska 111 länders kokkonst, folkkultur, arkitektur och teknik.
På senare år har emellertid en mörkare sida hos upptäckterna framträtt. En obehaglig biprodukt av många upptäckter har varit att jordens ömtåliga miljö har förhärjats. Alldeles som en liten flicka kan skada en fjärils spröda vingar, kan oansvarigt bruk av tekniken orsaka vår planet obotliga skador.
Som den officiella handboken för Expo 92 förklarade var målet därför inte bara att ge ”en hyllning till människans förmåga att göra upptäckter”, utan också att främja den internationella samhörighetskänsla som krävs för att vår ömtåliga planet skall bevaras.
”Världen på en ö”
Värdstaden Sevilla växte sig rik under upptäckternas gyllene tidevarv. Kristofer Columbus avseglade från Sevilla på sin andra stora upptäcktsresa. Under 1500-talet transporterade man det mesta av guldet och silvret från Amerika med spanska galjoner till Sevilla. Guldet och silvret — den främsta drivfjädern för många tidiga upptäcktsresande — lossades vid Torre del Oro (Guldtornet), ett av stadens mest berömda landmärken.
På sista tiden har emellertid pengarna snarare runnit ut än strömmat in. Under de fem senaste åren har man lagt ut ungefär femtio miljarder kronor på att ställa i ordning den andalusiska huvudstaden för Expo 92. Vad har alla dessa pengar åstadkommit?
Ön Cartuja, som har bildats genom slamavlagringar i Guadalquivirfloden i utkanten av Sevilla, var platsen för ett gammalt kloster och en nersliten porslinsfabrik. Ön har numera omvandlats till ett enormt utställningsområde, komplett med trädkantade avenyer, trädgårdar, kanaler, övertäckta trottoarer och glänsande paviljonger, och hela området har förbundits med staden med hjälp av flera vackra broar. Spaniens kung, Juan Carlos I, beskrev den nya Cartujaön som ”världen på en ö, och en ö för världen”. Vad var det för en värld som besökarna upptäckte på Expo 92?
Vid Expo 92 tycktes man lägga lika stor tonvikt vid kultur, kokkonst och underhållning som vid tekniska bedrifter. Skribenten César Alonso konstaterade: ”I Expo 92 har vi lämnat den optimistiska framstegskulten bakom oss och gått mot en vaksam misstro mot enbart vetenskapliga eller tekniska bedrifter.” Att ett rekordstort antal mindre länder deltog bidrog även det till att ge utställningen ett mänskligt ansikte i stället för ett teknologiskt.
De olika paviljongerna erbjöd människor som kanske aldrig får tillfälle att besöka avlägsna länder en glimt av dessa länders skönhet, folk och historia. Dramatiska infödingsdanser från Nya Zeeland och Papua Nya Guinea tävlade med livliga ryska folkdanser, spanska sevillanas och behagfulla indonesiska rytmer om besökarnas uppmärksamhet. Operauppsättningar, fyrverkerier och gatuunderhållare bidrog med ytterligare färgstark stämning.
Upptäckter förr och nu
Besökaren kunde se hur mycket världen har förändrats under de senaste fem hundra åren. En utställning i Cartujaöns restaurerade kloster visade hur man levde år 1492 — inte bara i Europa, utan också i Amerika, Orienten och den islamiska världen. På den tiden var dessa fyra regioner som enorma öar som var avskurna från varandra av världshav, öknar eller misstroende.
Men framför allt strävade Expo 92 efter att vara miljövänlig. För första gången på en internationell utställning stod miljövård högt på programmet. En tredimensionell dokumentärfilm förklarade hur upptäckter som har gjorts under senare år — till exempel hålet i ozonskiktet — har riktat strålkastarljuset mot människogjorda hot mot vår planet. I miljöpaviljongen gavs en analys av problemet med att hitta balansen mellan ekonomisk tillväxt och miljövård, och naturpaviljongen, som inhyste en modell i liten skala av Amazonas’ regnskogar, gav eftertryck åt sårbarheten hos detta ovärderliga arv.
Man planterade 30.000 träd och 300.000 buskar på Cartujaön — ett av Europas största parkplaneringsprojekt. Målet var att försköna utställningsområdet och att vidarebefordra budskapet att upptäckter inte får leda till att miljön förstörs. Röda och gula näckrosor tävlade om utrymmet med en sofistikerad kommunikationssatellit, medan jakarandaträd blommade under den obligatoriska monorailhögbanan, och vidsträckta gröna gräsmattor dolde ett invecklat fiberoptiskt kommunikationsnät.
Många paviljonger återskapade traditionella byggnadsstilar och var verkligen anslående, antingen till formen eller när det gällde byggnadsmaterialet. Den japanska paviljongen påstods vara världens största träbyggnad, medan schweizarna byggde ett luftigt torn av papper. Marocko uppförde ett arabiskt palats och Förenade Arabemiraten ett minislott. Fasaden till Nya Zeelands paviljong var en bergvägg, komplett med ett vattenfall och en verklighetstrogen koloni högljudda sjöfåglar, medan Indiens träpaviljong kröntes av en enorm påfågelsstjärt.
Att hålla sig sval är alltid ett problem i Sevillas tryckande sommarhetta. Expons arrangörer försökte lösa problemet den naturliga vägen genom att använda samma hävdvunna metoder som morerna, som befolkade Sevilla för många hundra år sedan. Ett stort antal fontäner och anordningar som avgav en konstgjord vattendimma samverkade med träd, buskar och skuggiga, övertäckta trottoarer till att göra hettan mer uthärdlig.
”Den största upptäckten i vår tid”
Innan Columbus gav sig av på sin första resa, vistades han en tid i det gamla klostret på Cartujaön. Hans resa inledde det upptäckternas tidevarv som utställningen högtidlighöll. Men trots fem århundraden av framsteg på många områden ser människan framtiden an med växande oro. Kung Juan Carlos I underströk att ”gemensamma strävanden och framtidstro är i grunden beroende av en dialog mellan nationerna och ömsesidig förståelse”.
Av det skälet försökte Expo 92 ”sprida ett budskap av fred, grannsämja och solidaritet till alla invånare på vår . . . planet jorden” — inte något lätt mål med tanke på den kroniskt söndrade världen. Som utställningens officiella handbok erkände ”skulle en ny världsordning grundad på dessa principer verkligen vara den största upptäckten i vår tid”.
[Bild på sidan 17]
Sevillas berömda Torre del Oro (Guldtornet), från 1200-talet
[Bild på sidan 18]
Näckrosor tävlar om utrymmet med en kommunikationssatellit
[Bild på sidan 18]
Marockos paviljong, byggd som ett moriskt palats