Eniga trots rassegregationen
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika
DEN flerspråkiga befolkningen i Sydafrika är uppdelad i tre huvudgrupper — européer (vita), afrikaner (svarta) och ”färgade” (av varierande härkomst). Alla tre grupperna bor i skilda stadsområden. Fastän Jehovas vittnen i Sydafrika är åtskilda genom lagen, är de i hög grad eniga i anden och i sin gudsdyrkan, och de visar det på många sätt, senast vid sammankomsten ”Människor av en god vilja”, som hölls där i början av året.
Staden Johannesburg stod till tjänst med tre utmärkta platser för sammankomsterna, som skulle hållas den 7—10 januari 1971. De europeiska (vita) vittnena hade sin sammankomst i Milner Park Show Grounds. Sju eller åtta kilometer väster om Milner Park ligger Union Stadium, som är en fin idrottsplats med goda inrättningar för åskådarna, och detta stadion valdes till konventplats för de färgade vittnena.
Ytterligare omkring elva kilometer åt sydväst ligger Mofolo Park, där den afrikanska sammankomsten hölls. Mofolo Park är en mycket trevlig plats, som omges av träd och har en stor permanent estrad, bakom vilken det finns en liten vacker sjö. Det fanns inget tak och inga sittplatser eller byggnader, så vittnena måste sätta i gång med ett stort byggnadsarbete.
Förberedelser för sammankomsten
Byggnadsarbetet utfördes under ledning av europeiska vittnen, som hade den behövliga kunskapen, färdigheten och utrustningen. De fick hjälp av hundratals afrikanska vittnen. Det sätt på vilket dessa kristna glatt och kärleksfullt arbetade tillsammans var ett bevis på att Jehovas vittnen i Sydafrika är förenade och har kärlek inbördes.
Tillsammans byggde vittnena en stor mötesplats med nio bänkrader bakom podiet, så att det blev sittplatser runt om, precis som på ett stadion. Man gjorde sittplatser för omkring 30.000 människor. Förhållandena här skilde sig mycket från dem som råder vid afrikanska sammankomster i norr. Det fanns ingen ”busch” eller djungel på bekvämt avstånd, där man kunde hämta virke och annat material. Denna park låg i hjärtat av en modern storstad. Därför måste man hyra eller låna allt virke och annat som man behövde från firmor där på platsen. Tack vare omsorgsfull organisation och planering byggde man hela detta stadion med sittplatser för bara 7.250 kronor. Kan du föreställa dig vilket arbete som krävdes för att anordna vattentoaletter och bespisningslokaler för denna stora skara på omkring 30.000 människor? Stadens representanter som besökte platsen gjorde följande uttalande: ”Vi är förbluffade över vad ni har gjort. Ni har ju byggt två städer!”
De många vittnen som skulle vara med vid sammankomsten måste också förbereda sig väl i förväg. Några reste långa sträckor, vilket innebar att de måste spara i flera månader dessförinnan, särskilt de färgade och afrikanska vittnena. Ett afrikanskt vittne som bor i Sydvästafrika måste cykla 560 kilometer till närmaste stad, Grootfontein, och sedan reste han över 2.700 kilometer med tåg för att komma till sammankomsten. Något som tydde på en enastående förberedelse var att många av de färgade församlingarna hade 100 procent av sina medlemmar närvarande vid sammankomsten. Många indiska vittnen förberedde sig noggrant och var också de med vid den färgade sammankomsten, eftersom de klassificeras tillsammans med den folkgruppen. De indiska kvinnliga vittnenas saris var färgrika blickfång på denna sammankomst. Men ännu mer tilltalande var den anda av enhet och välvilja som de färgade och indiska vittnena visade.
Bibliska dramer
Någonting mycket intressant ägde rum borta i Milner Park i samband med framförandet av det drama som var grundat på bibelboken Ester. För första gången vid vittnenas sammankomster i Sydafrika kunde dialogen samtidigt höras på engelska av dem som satt på ena sidan av stadion och på afrikaans av dem som satt på andra sidan, medan en enda grupp skådespelare ”mimade” handlingen. Ljudteknikerna förklarade hur detta åstadkoms:
”Först och främst måste man vidta speciella åtgärder, när man gjorde översättningen till afrikaans. Tvärtemot vanlig översättningspraxis måste översättningen anpassas så att satsernas längd nära överensstämde med den engelska konstruktionen. Dialogen på afrikaans måste sedan läsas in i exakt samma takt som den engelska dialogen. Detta åstadkoms genom att de läsande samtidigt hörde engelskan med hjälp av hörlurar. Man gjorde alltså en inspelning av dramat på afrikaans, och sedan synkroniserades denna till ett stereoband med den engelska versionen. Enbart synkroniseringen och redigeringen av detta band krävde sextio timmars tålmodigt arbete.”
När dramat framfördes, spelade man upp detta enda band på en stereobandspelare, varvid den ena kanalen användes för engelska och den andra för afrikaans. På så sätt kunde båda åhörarskarorna samtidigt åse samma drama. Vid den afrikanska sammankomsten i Mofolo Park gick man till väga på samma sätt. Här framfördes hela programmet på zulu på ena sidan (för de vittnen som talade xosa och zulu) och på sesuto på andra sidan (för dem som talade sesuto, tswana och sepedi).
Enheten visar sig på många sätt
Den varma kärleken mellan de åtskilda men ändå förenade vittnena i Sydafrika visade sig på så många sätt. Det har till exempel helt nyligen varit en ansenlig hungersnöd i den självständiga staten Lesotho, som ligger mitt inne i Sydafrika. Många av vittnena där befann sig i allvarliga svårigheter. På grund av sin neutralitet i politiska frågor kunde de inte få tag i något utsäde till sina majsodlingar. Det fanns till och med några som svalt. När vittnena i Johannesburg fick reda på detta vid tiden för det möte då man planerade förberedelserna för sammankomsterna, föreslog man att alla pengar som lades i bidragsbössorna vid detta möte skulle användas till att hjälpa vittnena i Lesotho. Det blev ett överväldigande gensvar. Mer än 12.400 kronor samlades in, och inom en vecka hade vittnena i Lesotho sitt utsäde och pengar till mat.
Ett av de kvinnliga vittnena i Lesotho som fick gagn av denna kärleksfulla anordning sade: ”Det gick så långt att vi inte hade någonting hemma, inte ens femtio öre att köpa litet majsmjöl för. Då kom det pengar till mat från våra vita bröder i Sydafrika. Jag kunde bara gråta och inte säga någonting. På så sätt kunde de andra vittnena och jag komma över våra problem för stunden, och tack vare Jehovas omsorg har det nu blivit möjligt för oss att vara med vid denna sammankomst för att också njuta av en andlig festmåltid.”
Även om vittnena från de tre rasgrupperna inte kunde blanda sig med varandra hur som helst, gjorde det förhållandet att det var så många vittnen samlade i Johannesburg på samma gång att några av en tillfällighet råkade sammanträffa. Ett europeiskt vittne berättade med strålande ögon:
”När jag parkerade bilen i stadens affärscentrum, stannade det fem bussar fyllda med afrikaner där utan att kunna hitta någon parkeringsplats. Min dotter påpekade att passagerarna hade konventmärken på sig. Vi pekade då på våra märken, och vittnena i bussarna vinkade till oss. Några gick av en av bussarna och talade om för mig att de skulle göra ett besök på Sällskapet Vakttornets avdelningsexpedition i Sydafrika men hade åkt vilse. Just då kom det fram en trafikkonstapel till oss. Jag förklarade situationen för honom och sade att jag kunde visa dem vägen till Sällskapets avdelningsexpedition. Konstapeln var mycket tillmötesgående och stoppade trafiken, så att bussarna kunde vända. Sedan följde de efter mig i en lång rad till avdelningsexpeditionen.”
När de afrikanska vittnena på kvällarna skulle till sina nattlogin i den stora stadsdelen Soweto, uppstod det ett verkligt problem. I detta vidsträckta område stryker det vid den tiden på dygnet omkring ondskefulla ligistband, som kallas ”Tsotsis”. De överfaller alla som är oförståndiga nog att gå ensamma och rånar dem. Många afrikanska vittnen kom från den fridfulla landsbygden och skulle bli ett lätt byte för dessa ”Tsotsis”. Vittnena i Johannesburg kände därför stort ansvar att skydda sina kristna bröder från andra delar av landet. De visade sin enhet och omtanke genom att göra en särskild anordning med ”säkerhetsguider”. Den första bussen skulle vid varje hållplats släppa av en grupp av dessa vägvisare som var hemmastadda på platsen. När nästa buss släppte av vittnena, skulle två eller tre av vägvisarna eskortera dem i säkerhet till sina login.
Ett utmärkt resultat
Det antal som lät döpa sig och alltså blev Guds ”människor av en god vilja” gav en uppfattning om vilket utmärkt resultat sammankomsten lett till. Vid den färgade sammankomsten blev till exempel 112 indiska och färgade personer döpta. Detta är ett utmärkt resultat, när man jämför siffran med antalet färgade vittnen, som uppgår till 1.390. Antalet afrikaner som blev döpta var 603, och vid den europeiska sammankomsten blev 381 döpta. Detta gör ett sammanlagt antal av 1.096 döpta. Detta är verkligen ett fint resultat, när man tänker på att för bara några år sedan var sammanlagda antalet av dem som blev döpta på ett helt år bara omkring 1.000.
Vad beträffar sammankomsternas höjdpunkt, det offentliga föredraget, strömmade människorna bokstavligen till de tre mötesplatserna. Det var 2.770 närvarande vid den färgade sammankomsten, 12.252 vid den europeiska och 33.757 vid den afrikanska, vilket gör allt som allt 48.779! Detta är ett enastående fint resultat, när man tänker på att det bara finns omkring 22.000 vittnen i Sydafrika.
Ytterligare uppmuntran väntade de många tusen som stannade kvar för att lyssna till de avslutande kommentarerna av Sällskapet Vakttornets president N. H. Knorr. Han talade om de fina framgångarna vid sammankomstserien ”Människor av en god vilja” i Afrika. Han berättade också om planerna på att utvidga Sällskapets expedition och tryckeri i Sydafrika.
Andan av enhet och kärlek vid alla tre sammankomsterna var så framträdande att till och med dagstidningarna talade om den ”frid och goda vilja som var uppenbar hos alla delegaterna”. (The World, 12 januari 1971) Vaktmästarna vid stadion i Milner Park var djupt imponerade av den ordning och renlighet som lades i dagen. En av de afrikanska vaktmästarna sade: ”Européerna skriker för det mesta åt oss, men ni talade vänligt.”
Eniga trots rassegregationen ser vittnena i Sydafrika framåt mot den tid i Guds nya ordning, då alla skall kunna komma tillsammans för att mera fullödigt få uppleva den kärlek de har till varandra och för att få njuta av fullkomlig och varaktig enhet.