De lever ”ett högt liv”
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Bolivia
FÖR människorna på Bolivias Altiplano är det vardagsmat att ”leva ett högt liv”.
Nåväl, om du är som folk är mest blir du nog en aning yr i huvudet eller får kanske till och med svindel, när du kommer upp i den tunna luften på höjder över 1.600 meter. Men på den här högplatån, gott och väl 3.500 meter över havet, lever omkring två tredjedelar av Bolivias befolkning ett angenämt och verksamt liv — med huvudet någonstans ”bland molnen” och fötterna på jorden.
Altiplano är en vidsträckt, flack högslätt som breder ut sig mellan Andernas oländiga kordillerer eller klippiga områden. Platån är nästan trädlös, vindpinad och ofruktbar som den är. Ändå har den sin egen säregna skönhet. Ljuset verkar annorlunda här i den tunna luften — det riktigt strålar och får färgerna att framträda med en klarhet som man inte kan se i områden på lägre höjder. Det här är dessa bolivianos’ hem, liksom det under gångna århundraden var deras förfäders, och de tycker om att så här leva ett högt liv.
Vad Altiplano saknar i fråga om grönska och omväxling uppvägs av folkets färggranna dräkter. Ponchos, stora fyrkantiga yllefiltar med en öppning i mitten för huvudet, är det vanliga ytterplagget för männen. Hemgjorda sandaler har sannolikt sulor som skurits ur kasserade bildäck. När det gäller kvinnorna bär både unga och gamla färgglada polleras, dvs. kjolar som är hoprynkade i midjan, har full vidd nedtill och vanligtvis når halvvägs mellan knäet och vristen. Några av cholas (kvinnor av blandad spansk och indiansk härkomst) kan bära fem, sex och ända upp till tio kjolar, den ena över den andra. På ryggen bär de en fyrkantig säck av vävt material, där ett litet barn kanske får skjuts; eller också innehåller den kanhända några sängkläder eller varor som bärs till torget. När kvinnorna går omkring har de alltså händerna fria och kan spinna garn av får- eller lamaull. De använder då en enkel bandspole.
Vilken del av landet kommer de ifrån? Det skvallrar vanligtvis hattarna om. Cholas, som bor i och omkring städerna La Paz och Oruro, bär en brun, beige eller svart sombrero av typ plommonstop. De som kommer från Cochabambaområdet bär hattar tillverkade av styvt strå lackerat i vitt, med hög kulle och fastknutna nedtill med ett svart band. Kvinnor utan hattar? De kommer förmodligen från Sucre, det centrala området i södra Bolivia.
Var de än kommer ifrån behöver de aldrig vara oroliga för att deras kläder kanske är omoderna — den här utstyrseln har på det hela taget sett likadan ut i århundraden. Och den är fortfarande tilltalande.
Få platser kan mäta sig med de livliga torgen i fråga om liv och färgprakt. Cholas sitter hukade på marken eller tronar med sina varor uppstaplade runt omkring sig. Frukt och grönsaker bildar små prydliga pyramider. Kunderna köpslår om priserna med försäljarna, som aldrig väntar sig att få betalt efter det första priset de begär. När köpet är klart, följer försäljarna den latinamerikanska seden att ge yapa (eller ñapa) — en handfull extra av vilken vara som än köpts. Om du råkar vara deras första kund på morgonen, kommer de att göra mycket ihärdiga försök att sälja något. Av vidskepelse tror man nämligen att den första kunden måste köpa någonting; annars kommer affärerna att gå dåligt hela dagen. Det kan hända att de kysser pengarna som denna första försäljning inbringat, i det de för ögonblicket avgudar dem för vad de förväntas föra med sig i form av goda affärer.
I närheten leker småpojkar med enkla leksaker. Flaskkapsyler, som med stort tålamod slagits platta med en sten, används i en lek som påminner om kulspel. Här kommer en grabb med något mer fantasifullt — en liten kärra tillverkad av några sardinburkar och med tomma trådrullar som hjul och ett snöre att dra den med.
Små cholitas, kanske fem eller sex år gamla, leker med trasdockor som deras mödrar kärleksfullt tillverkat. Liksom sina mödrar bär de en fullständig cholautstyrsel, inbegripet säcken på ryggen där de kanske har majskolvar, pinnar eller trasor — vad som helst som får det att se ut som om de också bär sin egen lilla börda.
Detta är enkla saker jämfört med vad många pojkar och flickor i industriländerna har. Och ändå är dessa barn påtagligt lyckliga i sin lek.
Att utforska Altiplano
De flesta av Bolivias besökare landar med flyget i La Paz, allmänt kallad ”den högst belägna huvudstaden i världen” (fastän Sucre i själva verket är den officiella huvudstaden). Om man flyger in norrifrån, kan man få en vy över den gnistrande Titicacasjön, vars sällsynt djupblå vatten reflekterar den rena, klara himlen ovanför. Där den ligger på en höjd av 3.800 meter över havet är denna 221 kilometer långa vattensamling jordens högst belägna segelbara sjö.
Åt sydost skymtar det snötäckta berget Illimani, den väldigaste av Bolivias alla toppar. Och hundratals meter nedanför dess spets ligger La Paz i en djup, trång klyfta.
För resande som kommer landvägen blir anblicken av La Paz lika hänförande. Staden är nämligen dold, skymd för ögat nästan ända tills man är framme, och så plötsligt, vid ett visst ställe på vägen, tittar man ner, och där, badande i strålande sol, breder staden ut sig som i en terrassformad krater.
De flesta människor är nöjda om de får se några av Bolivias viktigaste städer ”högt uppe bland molnen”, sådana som La Paz, Cochabamba och Sucre. Men en tur till det inre av Altiplano kan löna sig — om du är intresserad av människor och av att få veta något om de olika sätt på vilka jordens stora mänskliga familj lever.
Hur man lever
Vi kan ta den lilla bostadsorten där paret Desiderio och Francisca och deras sex barn bor. Hemmen är enkla, de flesta utgörs helt enkelt av ett enda rum och har halmtak, väggar av soltorkat tegel och golv av tilltrampad jord. Den här större bostaden tillhör Desiderio. I själva verket består den av ett stort rum med ett antal separata byggnader i soltorkat tegel runt omkring, alla förbundna med varandra. I mitten finns en gårdsplan med brunn.
”Entre! Entre!” säger de, och du stiger in. Möbleringen är mycket opretentiös. En intressant detalj är den där kosvansen som hänger bredvid spegeln på väggen. Vad den används till? Av allt att döma är den bara till för att sätta fast kammen i. De enkla sängarna är försedda med fårskinn som håller familjen varm, när Altiplano vindarna blåser hårt under kalla vinternätter. Det finns ingen elektricitet, och om du övernattar hos dem, kommer du att finna att de är uppe i gryningen så att inga av de dyrbara, ljusa timmarna går förlorade. Känner du dig fortfarande litet sömnig? En snabb tvättning i karet bredvid brunnen ute på gårdsplanen kommer att avhjälpa den saken — särskilt om det är vinter och du först måste ta hål på isen.
Nu kanske du kan förstå varför köket är ett kärt tillhåll, en byggnad intill det stora rummet men skild från det. Francisca sitter där inne framför den lilla tegelugnen, där elden hålls vid liv med torkad spillning från lamadjur, kor eller får. När det är matdags, samlas hela familjen i värmen i det trivsamma om än något rökiga köket. Menyn? Kanske något av Franciscas utsökta lamakött med ris och därefter soppa. Men åt dig kanske hon lagar till en speciell delikatess: ett fårhuvud. Hornen slås först av med ett kraftigt slag mot en sten, huvudet flås och kokas sedan som det är — och nu ligger det på tallriken vänt mot dig. Ögonglober, tänder, nos och öron, allt finns där. Till det kanske du får något som är mer bekant — potatis. Fast här på Altiplano odlar man mer än 112 olika sorter. Ofta bereds potatisen som chuño, i det man omväxlande fryser och torkar den genom att utsätta den för den kalla nattluften och det varma solskenet och sedan pressar ut all kvarvarande fuktighet. ”Ingen tillsats av konserveringsmedel” — och inte behövs det heller! Potatisen får nästan obegränsad hållbarhet på det här sättet.
Människor värda att känna
Du märker snart att ditt värdfolk är annorlunda. Desiderio förklarar varför han ofta går upp klockan fem på morgonen. Han och hans familj är nämligen Jehovas vittnen och tillhör en liten församling i grannskapet. I sin bibliska undervisningsverksamhet leder de ofta bibelstudier med intresserade människor mycket tidigt på morgonen, innan de dagliga sysslorna upptar all tid för dem som de studerar med. Till och med Desiderios elvaåriga dotter, Julia, som regelbundet för familjens får och lamadjur ut på bete, leder fyra sådana bibelstudier med några barn i hennes egen ålder — och ger alltså föda åt ”får” (eller ”lamm”) av annat slag.
Annorlunda dräkter och sedvänjor, enkla metoder och enkel smak — ja, det är sant, men människor är människor överallt på jorden. Och här ser du hur sund och lycklig en familj kan vara, när den upplyftande kraften i Guds ord får påverka deras liv. Till och med lille fyraårige Adrián, som vanligtvis håller sig tätt intill mamá i köket, har lärt sig några sånger ur sångboken som familjen använder, sånger med bibliska teman, och han sjunger dem för dig med stor förtjusning — efter litet övertalning.
Det är sant att man kan få se många av cholos på Altiplano med ett liknöjt eller snarare livlöst ansiktsuttryck. Detta kan bero på den vana många har att tugga blad från kokabusken, som innehåller ett narkotiskt ämne, kokain. De tror att plantan har inneboende magiska krafter. Kokainet dövar deras förnimmelser av kyla och hunger. Men Jehovas vittnen här som i andra länder finner i stället tröst i bibelns uppmuntrande löften. Och de har funnit att privilegiet att visa kärlek till sin nästa genom biblisk undervisningsverksamhet i hög grad är stimulerande och berikar deras liv. Till fots eller på cykel täcker de entusiastiskt ett vidsträckt område med de goda nyheterna om Guds rättfärdiga regering, Riket. Detta, och inte blott och bart höjden, är vad som verkligen gör deras liv på Altiplano till ett ”högt liv”.