Blåmesen — fin fågel fast förfaren ”ful fisk”
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
NÄR den engelske villaägaren går ut på trappan för att hämta in flaskorna som mjölkbudet ställt där tidigt på morgonen, händer det att han finner sig ha blivit plundrad. Ja, mjölkflaskorna plundrade på grädden! Blåmesen, denna förtjusande fuling bland fåglarna, har varit framme igen.
Blåmesen är kvick och orädd och vet vad den vill. Det ser vådligt ut när den sätter sig på flaskkanten och lutar sig ned mot mjölken för att dricka centimetervis av grädden. Men hur kan denne fullfjädrade kanalje komma åt mjölken? Kapsylerna är det inget större problem med. De tjocka skivorna av vaxat papp, som användes förr i världen till att korka igen mjölkflaskor, föreföll stadiga och näbbsäkra — skulle man tro. Men blåmesen skalade tålmodigt bort det ena lagret efter det andra.
Sedan kom kapsylerna av metallfolie. Men inte heller de kunde hejda blåmesens högeffektiva, mejselliknande näbb. Lägger man en sten ovanpå, knuffar han undan den hur fräckt som helst. Det har inte heller hjälpt att täcka över mjölkflaskorna med tyg.
Men om mor i huset har problem då och då, så har mjölkbudet det också. Det finns de som har sett när blåmesflockar har följt efter mjölkkärror fram genom gatorna, alldeles som måsar följer efter plogen, och öppnat kapsyler medan mjölkbudet varit i fullt fläng med sina leveranser.
Nu tycks det vara så att blåmesen utövar ett dåligt inflytande på sina bevingade kamrater. Ett mjölkbud berättar att rödhakesångare vid flera tillfällen har följt efter honom på turen och med sina långa näbbar druckit mjölk från flaskor som de mycket mindre blåmesarna enkelt och bekvämt har öppnat åt dem. Blåmesen tar ledningen, och andra följer efter. Faktum är att man känner till elva andra fågelarter som har hoppat upp på mjölkvagnen, så att säga.
Hur skall detta sluta? Inte vet jag, men en korrespondent i The Times går i god för följande: ”När min grannfru gick ut och hämtade mjölken en morgon, fick hon syn på en räv som satt i björnbärssnåren i skogsbrynet. Med spänd uppmärksamhet iakttog han hur blåmesarna höll på med att bända upp locket på en av flaskorna. Hade han inte blivit störd, skulle han med all säkerhet ha väntat tills de var färdiga med jobbet och så gått dit och fått sig en slurk.”
Men blåmesen har inte bara aptit på grädde. Som tillsats till kosten går kitt också alldeles utmärkt. En gång var man tvungen att upphöra med att bygga en sommarstuga färdig, eftersom den stora blåmesstammen i skogen intill flög man ur huse. Det stora kittkalas som följde fick till resultat att varenda glasruta föll ut.
En titt på ”boven” och dess beteende
Hur ser då den här bevingade boven ut? Blåmesen är en av de vackraste småfåglar man kan hitta i Storbritannien. (Den engelska blåmesen är en något mörkare variant av den europeiska blåmesen, som även är relativt vanlig i Sverige; övers. anm.) Mången som för första gången ser en fågel balansera på en flaska för att göra en ”stöt” har tagit Londons vanligaste mes för en utländsk fågel, kanske en förrymd burfågel. De koboltblå vingarna och hjässan, de vita kinderna och den gula undersidan, färger som blixtrar till i flykten, kan nämligen inte undgå att fängsla ögat.
Kanske har blåmesen blivit så förfaren i konsten att öppna flaskor tack vare sin allmänna påhittighet. Så här säger boken Birds of the World: ”Bland småfåglarna är mesarna de läraktigaste och de som har lättast för att anpassa sig. ... Det är förbluffande vilka trick man kan lära tama mesar.” Så till exempel uppger boken att i Japan används brokmesen av spåkvinnor. På befallning hoppar fågeln upp på sin pinne, tar ett mynt från fingrarna, släpper det i en ask, öppnar dörren till ett miniatyrskrin, drar ut ett stycke papper och vecklar till och med ut det.
Blåmesar tycks sålunda vara i stånd att lära sig saker genom försök och misstag. Ornitologen J. C. Welty vid Beloit College i Wisconsin skriver: ”Det kan knappast vara ett medfött beteende att snatta mjölk från flaskor som människor har tillverkat.” Fågelexperten Kenneth Graham skriver också: ”Om man definierar intelligens såsom förmågan att se hur saker och ting förhåller sig till varandra och att dra nytta av tidigare erfarenheter, då måste man medge att mesarna äger denna egenskap i större utsträckning än man i studiet av fåglars beteende hittills trott vara möjligt.”
Eftersom blåmesarnas naturliga hemvist är skogstrakter, är det så mycket mer anmärkningsvärt att de har tagit själva storstadens hjärta i besittning. Deras medfödda kunnighet sätter dem i stånd till att både existera och att föröka sig i den trista och jämförelsevis trädfattiga miljö som kännetecknar den brusande staden.
Deras val av boplatser i storstaden visar också upp en förmåga att pröva nästan allt. Det är nämligen typiskt att man finner deras bon på de mest oväntade platser: reservhjulet på en bil, brevlådor, avloppsrör, gatlyktor, gamla pumpar och till och med i överrocksfickorna på en fågelskrämma som man ställt intill en ärtsäng särskilt för att skrämma bort — kan ni gissa? — jo, blåmesar!
Älskad trots sina bovstreck
Hur ser då folk i allmänhet på den här fågeln som är så begåvad? Trots gräddstölderna utbryter ingenting som kan liknas vid ett allmänt anskri, inga häftiga vredesutbrott. Tvärtom, när folk berättar om blåmesens bovstreck, ligger det ett slags beundran bakom.
Även om dessa små fåglar alltså har ställt till ofog ibland, hänger fågelälskare ändå ut läckerbitar i trädgården för att de skall få ett besök av denne lille bevingade snobb. Godbitar som blåmesar tycker om är bland annat ost, fläsksvålar, jordnötter som man har trätt upp på en tråd, frön och tudelade kokosnötter. Ja, blåmesen är faktiskt en av Englands fågelbordsfavoriter. Han är storligen uppskattad för sina älskvärda upptåg, som till exempel att sitta upp och nedvänd för att komma åt innehållet i en upphängd kokosnöthalva.
Ytterligare ett skäl till att mesarna är omtyckta trots sina bovstreck är att de är till gagn för människan genom att förtära stora mängder insekter. Man såg en gång ett mespar infinna sig i boet åttio gånger i timmen. Om man tar nödvändiga raster med i beräkningen, hämtade herr och fru blåmes 1.500 måltider om dagen, eller ungefär 10.000 i veckan, bestående av äppleblomvivelns larver och av bladstekellarver. Blåmesarna utgör alltså en kostnadsfri arbetskraft som befriar fruktträden från ohyra. Tyvärr händer det dock att tanklösa trädfällningar och ett urskillningslöst bruk av insektsbekämpningsmedel tvingar blåmesarna att söka sig åt annat håll för att skaffa mat.
Somliga har kallat blåmesarna ”tokiga” för deras bovstrecks skull. Men så här skrev en insändare och försvarade fågelbovarna: ”När nu stadsbebyggelsen breder ut sig och de bördiga områdena avtar och därtill ofta prepareras med kemikalier, är man då alltför enfaldig när man kommer med den tanken att det är vi som genom vårt dåliga uppförande har påverkat mesarna?”
Hur man löser problemet och kan glädja sig över fåglarna
Men vad skall man göra åt blåmesens vana att snatta mjölk? Ett sätt att lösa problemet är att hämta mjölken före blåmesen. Svårigheten är emellertid att luftangreppen äger rum med överväldigande snabbhet. Inom några sekunder efter leveransen slår de bevingade bovarna ned på sitt byte. Så gjorde de till exempel på en mjölksändning till en skola i Merstham i Surrey, där mer än 50 av de 300 mjölkflaskorna öppnades innan vaktmästaren kunde få tag i dem.
Det är klokt att komma ihåg att för en fågel finns hans mat där han träffar på den. Göm därför mjölken i en kraftig låda med bastant lock — med mjölkbudets benägna bistånd.
Blåmesen är bara ett av en nästan oändlig mångfald levande under, en allvis skapares verk. Från en fågelälskare kommer denna fina hyllning till blåmesen och hans danare: ”Det stämmer en till verklig ödmjukhet att betrakta dessa duktiga, ivriga, glada små varelser, som är så utsökta till form, färg och gestalt, så fulländade i sina rörelser, så målmedvetna, så säkra i hela sitt uppträdande. Vad är människoverk jämfört med dem?”