Vem får största fördelen av den ”gröna revolutionen”?

VILKEN slutsats är det sannolikt att man drar när man läser om hur den ”gröna revolutionen” har ökat skördarna så avsevärt? Det ligger nära till hands att man tänker att fler och fler hungriga människor får mat, så att de hungrandes antal därigenom minskar.

Förhåller det sig så? Tyvärr inte. Det är inte de mest behövande som får de största fördelarna. Vi förstår varför, när jordbruksexperter förklarar vad som krävs för att producera de nya spannmålssorterna med hög avkastning.

För det första förklarar virologiprofessorn Dean Fraser vid Indiana University att de nya sorterna ger hög avkastning ”endast vid tillförsel av stora mängder gödningsämnen”. Man måste följaktligen också ha tillgång till gödsel. Men det finns inte alltid så gott om gödsel i underutvecklade länder.

Och även när det finns gödsel att tillgå måste lantbrukaren ha råd med den. De flesta bönder i fattiga länder är själva fattiga. Följaktligen är det för det mesta den bonde som redan har det bättre ställt och har råd med gödsel som skördar största fördelarna, inte den som är hårdast drabbad av hunger och fattigdom.

En viktigare förutsättning

Det krävs något annat, som är ännu viktigare än gödsel. I boken India’s Green Revolution (Indiens gröna revolution) förklarar författaren F. R. Frankel: ”En framgångsrik odling av dvärgvetet är i ännu högre grad beroende av garanterad tillgång på vatten. Det är faktiskt nödvändigt med bevattning vid bestämda tidpunkter under plantans tillväxtperiod för att den skall kunna ge den höga avkastning som den har möjligheter till.” Och ris kräver ännu mer vatten än vete.

Bevattning är inte detsamma som regn. De nya varieteterna kan inte lita till osäkra regn. De kräver regelbunden bevattning. Garanterad tillgång på vatten är alltså en nödvändighet. Detta vatten kan ledas genom kanaler från flodsystem. Men i fattigare länder har det ofta inte byggts några sådana. I de flesta fall behövs det pumpar för att få upp grundvattnet till jordytan.

Allt detta kräver teknologi; det behövs maskiner för att gräva kanaler och fabriker för att tillverka pumpar. Frankel säger vidare: ”Det nya vetet behöver dessutom exklusivare jordbruksredskap för att ge så stor avkastning som möjligt: bättre plogar och harvar för att jämna till marken ordentligt [annars skulle bevattningen inte vara praktiskt genomförbar]; radsåningsmaskiner och gödselspridare för att åstadkomma grund sådd och exakta avstånd mellan plantorna; vidare växtskyddsutrustning för att avvärja rost och andra sjukdomar.”

Vem har råd med allt detta? Återigen är det den bonde som redan har det bättre ställt.

Lägg märke till att det behövs skyddsutrustning. Detta inbegriper ymnigt bruk av biocider för att skydda de nya spannmålssorterna. Inte nog med att det kostar pengar, det bidrar också till miljöförstöringen. Man försvarar emellertid utbredd användning av biocider såsom det mindre onda av två onda ting. Man anser att en hungrig människa inte bryr sig så mycket om de långsiktiga skadeverkningarna av biocider. Hon vill ha mat i magen. Men man kommer inte ifrån att längre fram betala vad det kostar.

Dessa förutsättningar sammanfattades i U. S. News & World Report. Det hette där: ”De nya spannmålssorterna kan emellertid inte ensamma revolutionera jordbruket. Deras stora genetiska möjligheter kan inte förverkligas utan bevattning och ymnig användning av gödningsämnen och biocider.” Allt detta kostar pengar, men de fattiga och hungriga har inga pengar.

Ojämn fördelning

På grund av sådana skäl som de föregående framhålls det i boken India’s Green Revolution: ”De vinster man gjort med den nya teknologin har blivit mycket ojämnt fördelade.”

Denna slutsats får stöd i boken The Survival Equation, där det heter:

”Man måste säga att revolutionen är mycket ’selektiv’. ... Det räcker att påminna om att tre fjärdedelar av Indiens odlade jord är obevattnad, och ’torrt’ jordbruk är förhärskande. Åtminstone av detta skäl har stora delar av landet inte alls berörts av denna omläggning, och andra stora delar kan endast uppvisa ’små öar’ som berörts av den. ...

Den gröna revolutionen berör ett fåtal snarare än ett flertal, och detta beror inte bara på miljöfaktorer utan på flertalet av böndernas brist på tillgångar. ... Väntan på att bli en del av den och ändå inte komma dit skapar möjligheter till oroande sociala, ekonomiska och politiska stridsfrågor. Och detta är medaljens baksida, som man finner i alla värderingar av den gröna revolutionens förlopp.”

Även om den totala skörden och inkomsten kanske ökar, blir det följaktligen inte någon jämn fördelning. I två av Indiens större veteodlingsdistrikt, Bihar och Uttar Pradesh, upptar uppskattningsvis 80 procent av alla lantbruken mindre yta än tre hektar. Detta betyder att de i allmänhet inte har resurser för att dra fördel av den nya teknologin. Det är alltså bara en relativt liten del av de verkligt behövande som får gagn av den. I hela Indien lär det faktiskt bo 185 millioner människor på lantbruk som är mindre än två hektar.

I många fattigare länder finns det bönder som inte äger sina lantbruk, utan arrenderar dem av jordägare. På senare år har också markens värde ökat. I närheten av områden där den ”gröna revolutionen” har gått fram har markvärdena ibland ökat tre, fyra eller fem gånger. Till följd av detta har arrendena skjutit i höjden och gjort det svårare för arrendatorerna. Och vissa jordägare, som ser vilka vinster de nya spannmålssorterna ger, beslutar sig för att själva bruka sin jord. De tar därför marken ifrån arrendatorerna och degraderar dem till arbetare som inte har någon jord.

Antalet sådana arbetare i landsbygdsområdena är häpnadsväckande stort. Enbart i Indien sägs de som inte har någon jord uppgå till över 100 millioner. Då är inte de millioner fattiga människor medräknade som trängts samman i städerna.

Dessa indiska arbetare utan jord tillsammans med de 185 millioner andra, som bearbetar mindre än två hektar, uppgår till närmare 300 millioner! Detta är största delen av Indiens landsbygdsbefolkning. Och de flesta av dem lever i svår misär. Deras medelinkomst sägs uppgå till endast 200 rupier (omkring 100 kronor) per person under ett år.

Vad har följden blivit? India’s Green Revolution framhåller att detta har ”faktiskt lett till fullständigt förfall av den ekonomiska ställningen” för de fattigare i landet. En ekonom skriver vidare i The Survival Equation att de rika blir rikare, men de fattiga fattigare.

Just de människor som den ”gröna revolutionen” var avsedd att hjälpa har följaktligen blivit de som den hjälper minst av alla. I världens underutvecklade länder är detta ett problem av väldiga proportioner.

Den ”gröna revolutionen” kan bli ”röd”

Problemets omfattning framgår av följande ord av Indiens premiärminister Indira Gandhi. Hon vände sig till de främsta styresmännen för Indiens alla delstater och territorier och sade: ”Situationen antyder att om den gröna revolutionen inte åtföljs av en revolution som är grundad på social rättvisa, så kanske inte den gröna revolutionen förblir grön.”

Undermeningen är att den kan bli ”röd”, dvs. kommunistisk, som en reaktion mot fortsatt fattigdom, hunger och orättvisa. Detta har hänt förr, när de fattiga har sett sin situation urarta, medan andra, särskilt de rikare, fått fördelar av modern teknologi.

Du bör heller inte dra slutsatsen att detta bara är en enstaka situation i ett enda land. Det är regel snarare än undantag. En jordbruksrepresentant i Colombia yttrade följande ord till gästerna vid en livsmedelskonferens i det landet: ”Folket blir förbigånget av den ’gröna revolutionen’, de människor som bäst behöver den. Den vidgar klyftan mellan dem som har och dem som inte har.”

The Bulletin, en australisk veckotidskrift, sade vidare: ”Att livsmedlen inte kommer den breda massan till del är inte i första hand ett jordbruksproblem utan ett ekonomiskt problem. Faktum är att de flesta bland folket är alltför fattiga för att kunna köpa de bättre födoämnen de behöver, även om de finns inom räckhåll.” Detta gäller också i viss utsträckning i Förenta staterna, där regeringen betalar lantbrukarna för att hålla en del jord borta från produktionen, trots att millioner amerikaner är undernärda, eftersom de inte har råd med en sådan diet som krävs för god hälsa.

En rapport som nyligen avgetts av A. H. Börma, generaldirektör för FN-organisationen FAO, sammanfattar denna situation på följande sätt: ”Fördelningen av den ökade inkomsten från jordbruket har, om något, blivit ännu mer ojämn, vilket fått till följd att det absoluta antalet hungrande och undernärda har ökat under årens lopp.”

[Bild på sidan 8]

Boken ”Indiens gröna revolution” förklarar att endast en minoritet får gagn av denna revolution och att de flesta fattiga blir fattigare