Vi beslutar: ”Må dessa människor bli utstötta ur det mänskliga samhället!”

DET är kärnpunkten i vad 1972 års årliga konferens för Malawis kongressparti beslöt beträffande Jehovas vittnen där i landet.

Partidelegaterna, som var samlade i det katolska läroverket i huvudstaden Zomba, antog den 16 september en rad resolutioner. Vi citerar här från MANA Daily Digest, som utges av Malawis regerings informations- och radiodepartement, för 18 september 1972. Sidan 17 visar att partidelegaterna enligt protokollet hade:

”a) Beklagat att vissa fanatiska religiösa sekter, som verkade likt den förbjudna sekten Jehovas vittnen, hindrade både den politiska och ekonomiska utvecklingen i landet.

b) Beslutat att alla medlemmar av dessa fanatiska religiösa sekter som är anställda i handel och industri omedelbart skulle avskedas, och att, om någon kommersiell eller industriell rörelse inte rättar sig efter denna resolution, skulle den få sina rättigheter indragna.

c) Beslutat att alla medlemmar av dessa fanatiska religiösa sekter som är anställda i statens tjänst skulle omedelbart avskedas, och att vilken som helst medlem av dessa sekter som är egen företagare, vare sig i affärslivet eller i jordbruket, skulle få sin affär eller sin jordbruksverksamhet hindrad.

d) Beslutat att alla medlemmar av dessa sekter som bor i byarna skulle drivas bort därifrån, och att regeringen skulle anmodas ge största möjliga skydd åt partimedlemmar som verkställer detta beslut mot anhängare av dessa sekter.”

I verkligheten var Jehovas vittnen de enda som drabbades av dessa resolutioner. Ingen annan religiös grupp i Malawi fick lida som de gjorde.

Vad sade i själva verket dessa resolutioner? De sade uttryckligen att Jehovas vittnen i Malawi inte skulle tillåtas att få någon avlönad anställning av något slag någonstans. De skulle inte ens tillåtas att odla livsmedel till sitt eget uppehälle, och de skulle drivas bort från byarna. Vad skulle det då bli av dem?

Det enda som återstod för dem skulle vara att vistas som vilda djur i skogarna och buschen som utstötta ur det mänskliga samhället.

Men är inte det bara vår tolkning? Är inte meningen med dessa resolutioner blott och bart att uttrycka fördömelse utan någon verklig avsikt att beröva medmänniskor själva livets nödtorft?

De verkliga förhållandena visar att de som hörde dessa ord uppfattade dem som en dom av fullständig bannlysning mot Jehovas vittnen, i själva verket en dödsdom.

Begrunda nu några sätt på vilka de som var ”egna företagare, vare sig i affärslivet eller i jordbruket” blev ”hindrade” i sina förehavanden.

Malawiska affärsmän ruinerade

● B. Lameck Chirwa, en malawisk affärsman som är ett Jehovas vittne, återvände till Malawi från en kristen sammankomst i Salisbury i Rhodesia och fann då sin köttslige bror, Beneya, medvetslös. Beneya, som ägde en specerihandel, hade blivit svårt slagen av medlemmar av Ungdomsförbundet, därför att han var ett vittne. Efter fem timmar vaknade han till medvetande och fördes då till sjukhuset, där han fick tillbringa tre dagar.

Men en medlem av Ungdomsförbundet hade sett Lameck hjälpa sin bror, och snart kom medlemmar av detta förbund till hans butik i Zingwangwa. Han blev tillfrågad om han hade något medlemskort till det politiska partiet. När han inte visade upp något sådant, bommade de igen hans hus och hans butik, så att han blev utelåst därifrån. De tvingade honom sedan att bege sig till Limbe, där han hade en konfektionsaffär, som sköttes av hans hustru. När hon visade sig inta samma på samvetet grundade ståndpunkt i fråga om ett politiskt medlemskort, bommade de igen också denna butik. När Lameck beslöt att bege sig till generalsekreteraren för Malawis kongressparti, Aleke Banda, för att tala med honom om vad som inträffat, fann han att medlemmarna av Ungdomsförbundet hade släppt ut luften ur ringarna på hans bil och tagit hans bilnycklar. Myndighetspersoner som han talade med gav honom absolut inget hopp om några åtgärder till hans förmån — om han inte köpte ett medlemskort till partiet. Hans bankkonto hade spärrats, i likhet med alla andra vittnens som man hade kännedom om. Till sist lyckades han inlösa ett försäkringsbrev, så att han kunde ta ett flygplan från Malawi till Rhodesia. Han fick överge byggnader, möbler, konfektionslager och butiksutrustning, en personbil och en lastbil på sju ton. Det sammanlagda värdet uppgick till 575.000 kronor. Han hade haft denna affärsrörelse sedan 1959, men nu var allt borta.

● Ett annat vittne vid namn Chinondo, som var affärsman i Malawi, drev en körskola i Malawis största stad, Blantyre. Alla hans bilar konfiskerades. Senare fick han se dem stå parkerade utanför Malawis kongresspartis södra lokalkontor.

● Den sextiofyraårige William McLuckie hade bott i Malawi i närmare fyrtio år. Han ägde en antikvitetshandel i Blantyre. Han hade 11 anställda och köpte dessutom regelbundet konstsaker från 120 träsnidare i Malawi, som var familjeförsörjare. McLuckie beräknade att från 600 till 700 personer var beroende av denna affärsrörelse för sin utkomst. Eftersom han var ett vittne, drogs han inför domstol och fick fyrtioåtta timmar på sig att lämna landet. Omkring ett dygn efter hans utvisning fick hans hustru och tre barn tjugofyra timmar på sig att ge sig i väg.

● Några förlorade emellertid mer än sin affärsrörelse. Den rhodesiska tidningen Sunday Mail för 1 oktober 1972 meddelade att en ”framstående malawisk affärsman” blev ”slagen till döds”. Han hette M. L. Chirwa och ägde en specerihandel i Blantyre. The Rhodesia Herald sade följande om samma händelse: ”Hittills har inga officiella åtgärder vidtagits i förbindelse med Mr. Chirwas död.”

De skall omedelbart avskedas

Resolutionen som gick ut på att avskeda alla vittnen från deras anställningar var heller inget tomt hot.

● M. R. Kalitera hade arbetat på postkontoret sedan år 1949. Efter tjugotre års tjänst blev han nu avskedad utan lön eller pensionsförmåner.

● Vittnet Kadewere arbetade som inspektör på hälsovårdsministeriet och besökte olika kliniker. Han hade fått utbildning i Förenta staterna. När han kom till sitt hem i Zomba fann han att medlemmar av Ungdomsförbundet höll på att dela upp hans majsfält mellan sig. När han återvände till Blantyre fann han att han hade blivit avskedad från sin anställning. Vittnet Kadewere är far till nio barn.

● William Nsangwe avlade examen vid auktoriserade sekreterareinstitutet och arbetade i fem år i stadshuset i Blantyre. När svårigheterna började för vittnena, kallade stadsnotarien Nsangwe till sitt ämbetsrum och ställde frågor till honom. Han blev därefter förhörd av borgmästaren. När man vid båda dessa tillfällen försökte få honom att köpa eller ta emot ett medlemskort till partiet, vägrade han av samvetsskäl att göra detta. När man uppmanade honom att gå och tala om saken med sin hustru och sin mor och far, svarade han att det här var en fråga som hade att göra med hans tro och inte var beroende av hans far, mor eller hustru. Han blev avskedad. Hans hustru Joy, som var lärarinna och hade tagit examen vid Malawis universitet, blev också avskedad tillsammans med sin kollega och studiekamrat Venencia Kabwira, som också var ett vittne.

Samma sak som hände statsanställda vittnen hände också dem som arbetade för privata firmor.

● W. Lusangazi hade arbetat för Mandala Motors Limited i Blantyre i över tio år. Han blev avskedad i likhet med Widdas Madona, som hade arbetat lika länge för Horace Hickling Limited i Blantyre. Vittnet Lihoma hade arbetat för Förenade transportaktiebolaget i femton år. Också han blev avskedad.

Ett antal arbetsgivare gjorde kraftiga protester mot det tvång som ålades dem att avskeda sina anställda som var Jehovas vittnen.

● En advokatfirma i Blantyre tog till och med upp saken inför presidenten själv, i det att de förgäves sökte undgå att förlora två av sina mest betrodda anställda, Luwisi Kumbemba och L. D. Khokwa. (Khokwas hustru, som var lärarinna, förlorade också sin anställning.)

● Den indiske ägaren till en konfektionsfirma i Blantyre kom hem från en resa och fann att den av hans anställda, åt vilken han hade anförtrott tillsynen över firman medan han var borta, med våld hade avlägsnats därifrån. Denne anställde, Skennard Mitengo, var ett vittne. Ägaren förklarade att han måste lägga ner firman. Han sade att han inte kunde driva firman utan sin värderade medarbetares tjänster. Man räknade med att ett företag som ägs av vissa regeringstjänstemän, Press Trading Limited, skulle överta firman.

Detta är bara några få av en lång rad vittnen som blivit utan arbete. Så långt man känner till finns det för närvarande inga vittnen i hela landet som har kvar sin anställning. Men kampanjen slutade inte med detta.

Berövade livets nödtorft

Malawi är ett jordbruksland, inget industriland. Den allra största delen av dess befolkning lever av jordbruk. De bearbetar sina arvslotter som ligger i närheten av deras små byar. De flesta av Jehovas vittnen i Malawi befann sig i denna situation. Liksom alla andra människor behöver de sådana nödvändiga ting som föda, vatten, kläder och tak över huvudet. Men ändå gjorde man en gemensam ansträngning att beröva dem också detta.

● I Supuni i Chikwawaområdet blev alla vittnena fråntagna sina trädgårdar, och man hindrade dem till och med från att hämta vatten ur brunnen där på platsen. För att få vatten måste de bege sig till floden sex och en halv kilometer därifrån!

Bokstavligt talat tusentals hem brändes eller revs ner. Bara i byn Jali i Zombaområdet brände man ner fyrtio hus som tillhörde vittnena.

● Från Chiromoområdet i den sydligaste delen av landet kommer följande rapport: ”I Chiromo- Bangula- och Nguluwedistrikten har alla brödernas hus och alla deras ägodelar förstörts av Unga pionjärer. Alla bröderna och systrarna från byn Chamera har skingrats och befinner sig nu ute i buschen. Alla deras ägodelar har förstörts.”

● Från byn Gorden nära Zomba: ”Alla hus som tillhörde bröder och systrar nedrivna. Alla deras livsmedel och ägodelar beslagtagna av lokala styresmän. Alla bröder och systrar har flytt från byn.”

Ett meddelande sammanfattar bostadssituationen: ”Följande har drabbat många familjer av Jehovas vittnen. Kvinnor och barn sover under bar himmel. Somliga av dem sover på järnvägsstationer, somliga på busshållplatser eller varhelst de kan finna en plats där de inte blir ofredade.”

● I en by i Blantyreområdet kom medlemmar av Ungdomsförbundet till vittnet Mazongoza, en sextioårig änka, och uppmanade henne att köpa ett politiskt medlemskort. Hon vägrade på grund av samvetsskäl. Under en veckas tid, från den 24 september till den 30 september, dödade de hennes hönor, den ena efter den andra, och när hon fortfarande vägrade, tog de livet av den ena efter den andra av hennes getter. Detta var allt hon ägde. De hotade henne sedan till livet, så att hon måste fly ifrån byn.

Många meddelanden är mycket korta, men för den som känner till förhållandena i Malawi säger de så mycket mer.

De talar till exempel ofta om att ”dörrar och fönster (’med 6 rutor vardera’) blivit sönderslagna eller stulna”. Det kan låta egendomligt att framhålla något sådant. Men i Malawis byar är de flesta hemmen byggda med lerväggar och halmtak. Om ett hus har en dörr eller ett fönster, är detta den värdefullaste delen av hela byggnaden.

På liknande sätt talar den ena rapporten efter den andra om förstöring eller stöld av sådana ting som ”3 sovmattor, 3 filtar, 2 stolar, 1 bord, 1 bordduk, 2 halsdukar, 8 säckar skalade jordnötter, 1 förrådshus med oskalade jordnötter”. För industriländernas invånare kan detta tyckas vara en mycket obetydlig förlust. Men för dem som förlorat detta kan det representera hela möblemanget i deras lilla hem och förlusten av den enda skörd de haft att lita till för att tjäna litet pengar. Den ”bordduk” som omtalas kan ha varit det enda husmodern haft att förgylla sitt hem med.

Ibland var det en cykel, en radio eller en symaskin (t. ex. ”1 handdriven symaskin”) som tagits från dem. Men förlusten av en cykel är för dem jämförbar med förlusten av en bil för människor i andra länder. Vart och ett av dessa föremål kan motsvara flera månaders förtjänst eller kan ha krävt ett år eller mer av jordbruksarbete och sparande för att kunna inköpas.

Ett meddelande direkt från flyktinglägret Sinda Misale i Zambia säger om de tusentals vittnen som sökt tillflykt där:

”Nötkreatur, får, höns, grisar och getter har alltsammans tagits ifrån bröderna. Många har blivit fråntagna sina kläder och täcken, så att de inte äger mer än vad de går och står i. En av systrarna kunde inte gå in i flyktinglägret, därför att hon var naken. Hon hade blivit avklädd av ungdomar från Malawis kongressparti. Andra systrar i lägret måste ge henne något att sätta på sig innan hon kunde gå in. Nästan inga av bröderna som flytt från Malawi har några ägodelar som de lämnat kvar. De har med andra ord inga materiella ägodelar att återvända till.”

Kan sådan behandling som den här dokumenterade på något sätt rättfärdigas? Begrunda de anklagelser som riktats mot vittnena i Malawi och döm sedan själv.