Managua — offer för en tragisk mardröm
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nicaragua
SKYLTEN står fortfarande kvar. Den avger sitt stumma vittnesbörd: MANAGUA, 404.700 INVÅNARE. Och i centrum av staden vittnar en annan tyst vaktpost. Klockan över huvudingången till nationalpalatset står på 00.35.
Denna tidiga morgontimma, lördagen den 23 december 1972, medan ännu mörkret rådde, dog Nicaraguas huvudstad i en fruktansvärd jordbävning.
Eftersom jordbävningens epicentrum var beläget rakt under affärsdistriktet, upphörde Managua på bara trettio sekunder att existera som en beboelig stad. Den officiella dödssiffran lyder på mer än 12.000, men man kommer aldrig att kunna fastställa det exakta antalet människor som förgicks i de gravar som bildades av de raserade husen.
En mardröm för hela staden
Största delen av staden vilade fridfullt när ett varnande skalv inträffade omkring klockan 22 på fredagskvällen. Men Managua har upplevt många jordskalv. De uppträder regelbundet, år efter år, men vållar i allmänhet inte några skador att tala om. Men denna lördagsmorgon i december förra året var det annorlunda.
Kort efter 00.35 började de överlevande efter den kraftiga jordbävningen att strömma ut på gatorna. Staden låg insvept i ett tjockt dammoln. Människorna var tysta, liksom bedövade. Just när dammet börjat lägga sig kom ett nytt skalv, inte lika starkt som det första, men tillräckligt för att få väggar att falla till marken. Omkring klockan 2 på morgonen inträffade slutligen ett tredje skalv. Men det fanns inte mycket kvar som kunde skadas av det.
Rapporter från hela staden vittnade om samma reaktion, när dammet äntligen skingrade sig. Det var som i det forntida Egypten, då de förstfödda i varje hus blev slagna med döden: ”Ett stort klagorop upphävdes” och jämmer från det slagna folket. (2 Mos. 12:30) Det höll nu på att gå upp för var och en vad som i verkligheten hade hänt. Då undsättningsarbetet började, kunde man lägga märke till att alla var medvetna om den död och förintelse som hade inträffat runt omkring dem.
Under de tidiga morgontimmarna bröt eldsvådor ut på olika ställen i staden. Den största av dem härjade på torget i centrum och brände ner ett område som var femton kvarter långt. Varken vatten eller elektricitet fanns att tillgå. Den centrala brandstationen låg i ruiner, och dess moderna utrustning låg fastklämd under spillrorna.
Individuella mardrömmar
I hela staden upplevde familjerna samma mardröm. Den upprepades tusentals gånger, ja, till och med tiotusentals gånger: Huset rasade samman. De överlevande grävde sig fram ur spillrorna och kippade efter andan, eftersom de höll på att kvävas i de dammfyllda ruinerna. Många klarade det inte. Men de som gjorde det började omedelbart arbeta för att bistå sin familj.
En mor till åtta barn berättar: ”Min man var den förste som lyckades ta sig ut ur ruinerna. Sedan han grävt fram mig arbetade vi frenetiskt för att finna barnen. Ljuset från de ofantliga eldsvådorna i centrum av staden gjorde det lättare för oss att se. När vi hörde ett kvävt skrik började vi gräva. Här stack det fram en arm och där borta ett ben. Gud vare tack, vi lyckades rädda dem allesammans.”
Lola Díaz, ett sjuttionioårigt Jehovas vittne, låg och sov när skalvet fick väggen intill hennes säng att rasa ihop och begrava henne. Hennes dotter lyckades gräva sig ut och kallade sedan snabbt på hjälp. Flera grannar lyssnade till hennes rop, och tillsammans grävde de fram Lola, som redan var medvetslös. Hon vaknade till medvetande och håller nu på att återhämta krafterna.
Conchita Gonzales stannade länge uppe och sydde den natten. När väggarna föll ihop kröp hon genast ner under symaskinen. Cementblock föll ner ovanpå den, men hon var i säkerhet.
Andra var emellertid inte lika lyckligt lottade. En familj hade just flyttat in i sin nya bostad på nordvästra sidan av staden. Deras hus var byggt av cementblock. Stålstänger på utsidan av fönstren gav en känsla av trygghet. Men ändå föll alltsammans ihop, som om det hade varit byggt av våt lera. Hela familjen på åtta personer blev utplånad, levande begravda.
En glättig bröllopsmottagning pågick till ända fram på lördagsmorgonen. Skräcken drabbade de närvarande när det tjocka betongtaket störtade ner mot dansgolvet. Trettio personer blev dödade.
Men det inträffade också märkliga och ovanliga händelser i samband med att människor klarade sig undan döden. En skräckslagen mor sökte frenetiskt efter sin lilla tvååriga dotter och grävde i spillrorna av vad som en gång varit deras hem. Senare fann man den lilla fridfullt sovande i ett rum på baksidan av huset som undgått verkningarna av jordbävningen.
En gäst på rum 318 i Grand Hotell hade just slutat duscha. Han försökte öppna dörren till sitt rum, men kunde inte. Till slut öppnades den av ett par på andra sidan. Han stod där naken och förvånad och frågade: ”Vad gör ni i mitt rum?”
”Ert rum? Det här är vårt rum, 418”, blev svaret.
Ingen av dem insåg då att tredje våningen hade rasat ihop och att fjärde våningen nu befann sig där den tredje tidigare hade varit. Den nakne mannen undgick döden, men många andra på tredje våningen förlorade livet.
För att begrava de tusentals döda grävde man långa diken på begravningsplatserna. Raderna av döda, som staplades upp, den ena ovanpå den andra, var en syn som man sent skulle glömma. Några begravdes i kistor, men de flesta inte. De döda anlände inslagna i plastskynken, filtar, lakan, och somliga nakna. Fyra kroppar placerades inuti ett flyttbart klädskåp med ett rep som höll igen det, och på detta sätt sänktes det ner i graven.
Undsättningsoperationer och hjälpverksamhet
När nyheten om denna tragedi började sprida sig reagerade den chockerade omvärlden mycket snabbt. Andra länder började nästan omedelbart sända medicinsk hjälp och andra förnödenheter. Det dröjde därför inte länge förrän jordbävningsoffren fick ta emot bistånd.
Ett av de första centra för distribution av mat och vatten åt de nödställda var Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets avdelningskontor, som används av Jehovas vittnen. Det är beläget arton kvarter från skalvets epicentrum, i östra delen av Managua. Byggnaden fick endast lätta skador. De flesta av de andra husen omkring den blev fullständigt raserade.
När den kyliga morgonen grydde över staden den lördagen, handlade tillsyningsmännen för Jehovas vittnens församlingar med enighet i uppsåt och gärning. De ville särskilt veta hur det stod till med deras medvittnen. De besökte varenda församlingsmedlem, den ene efter den andre, för att se vad som kunde göras för att hjälpa dem som behövde medicinsk vård och för att bistå i fråga om andra ting som de kunde behöva. Efter denna undersökning avgav man en fullständig rapport till avdelningskontoret, där man sedan planerade hur man bäst skulle sätta i gång undsättningsarbetet.
Inom några timmar började rapporterna strömma in. Vid middagstiden på lördagen hade femton av de sexton församlingarna i Managua avgett rapport. Förvånande nog hade det inte inträffat några dödsfall bland de mer än 1.000 vittnena i staden! Man hade fått oräkneliga blåmärken, skärsår, rispor och skavsår, men inte ett enda ben var brutet! Sju Rikets salar raserades, och ytterligare fyra blev skadade. Minst 80 procent av vittnena förlorade sina hem.
Man satte genast i gång med att dra försorg om dessa vittnen och deras familjer. Den äkta kärlek som råder bland Guds folk visade sig sannerligen. Framåt lördagseftermiddagen anlände ett vittne med en lastbil lastad med mer än 1.000 liter vatten från en församling 25 kilometer därifrån. Medarbetarna på avdelningskontoret och deras grannar blev mycket vederkvickta av detta.
Klockan 22 anlände sedan de båda första billasterna förnödenheter från Jehovas vittnen i Liberia i Costa Rica. Kort därefter kom det ytterligare två lastbilar från vittnena i Tegucigalpa i Honduras. På så sätt hade man tillgång till mat, kläder, mediciner, vatten och bensin bara omkring tjugofyra timmar efter katastrofen! Landets gränser var öppna både dag och natt. Man krävde inga viseringar i denna nationella nödsituation.
Strax efter klockan 7 på söndagsmorgonen anlände tillsyningsmannen för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Costa Rica med ytterligare förnödenheter. Representanter från avdelningskontoret i Salvador kom med bisträckning strax före middagstiden på söndagen. Frivilliga arbetare strömmade också in från olika församlingar i Nicaragua. De fick sig snabbt olika uppgifter tilldelade, till exempel att sortera kläder, packa ner livsmedel och skicka i väg detta. Andra frivilliga lagade enkla måltider åt dem som använde hela sin tid i undsättningsarbetet.
Undsättningsarbetet tar fart
Söndagen var den första dag då detta hjälpprogram var i funktion, och då fick 578 personer så mycket mat de behövde för två dagar. Den söndagseftermiddagen höll tillsyningsmannen för avdelningskontoret ett möte med de besökande vittnena från Costa Rica, Honduras och Salvador. De ville ha svar på följande frågor: ”Vad behöver våra bröder i Nicaragua? Vad kan vi göra för att hjälpa dem? Vilka varor skall vi köpa?”
Man kunde över huvud taget inte köpa någonting i Managua. Därför gjorde man upp listor över vad man behövde och utdelade instruktioner. På måndagsmorgonen började lastbilar anlända med förnödenheter från andra platser, och därefter fortsatte det att komma lastbilar både dag och natt. När det hade gått två veckor beslöt man att alla varor hädanefter skulle hämtas från Costa Rica på grund av att det låg så nära och på grund av de låga priserna där i landet. När det hade gått tre veckor hade vittnena packat och skickat i väg mer än tjugo ton livsmedel, tillräckligt för 120.000 måltider. Vittnen utanför Managua hade öppnat sina hem för sina kristna bröder och systrar som behövde någonstans att bo.
Jehovas vittnen världen utöver har sänt gåvor för att hjälpa sina medvittnen i Nicaragua. Och allteftersom man behöver förnödenheter sänder Sällskapet Vakttornet pengar till Costa Rica, så att man kan köpa dessa ting. Dessutom har behövande vittnen tack vare vänligt samarbete från Röda korset och Förenta staternas hjälpprogram för Nicaragua fått 70 tält, 100 tältsängar och 100 filtar. Ytterligare 100 filtar har inköpts i Costa Rica.
Vi vet inte hur länge vårt undsättningsprogram måste fortsätta. Men regeringen förklarade att det kommer att bli nödvändigt att ge föda åt en kvarts million människor i Nicaragua under närmare ett års tid.
En nutida massutvandring
Under det att undsättningsarbetet pågick den dag jordbävningen inträffade, inriktade de överlevande också sin uppmärksamhet på att försöka bärga alla personliga tillhörigheter som inte hade blivit förstörda eller oåterkalleligen begravda. Den kvällen bodde hela Managua på gatorna. Den spöklika natten var kall och hotfull. Provisoriska karbidlampor och små oljelampor började flämta i en kraftlös och rörande ansträngning att lindra den fruktan man kände.
Barnen gnällde och grät dämpat, och hundarna kröp ihop av rädsla vid sina husbönders fötter, när jorden fortsatte att skaka med jämna mellanrum. När söndagens efterlängtade sol äntligen, efter till synes ändlösa timmar av sömnlöshet, sände en ljusstråle genom nattens fruktan, hade tusentals människor bara en enda tanke i sinnet: att lämna denna skräckfyllda stad.
Regeringen sände ut meddelanden som uppmanade till omedelbar evakuering, men man var inte säker på vilka delar av staden som skulle behöva evakueras eller hur det skulle genomföras. Under en tredagarsperiod flydde varje dag omkring 100.000 människor från staden i en massutvandring av tidigare okända proportioner som gränsade till hysteri. Fortskaffningsmedlen stod mycket högt i kurs. Privata lastbilsägare tog fyra eller fem gånger sitt vanliga pris. Dag och natt fortsatte människor att lasta sina ägodelar och ge sig i väg.
Somliga blev så desperata att de drevs till ytterligtgående och själviska handlingar för att komma i besittning av ett transportmedel. En lastbilschaufför berättade: ”Jag hade stannat för att göra en högersväng. Medan jag iakttog trafiken rusade en man ut på gatan med en revolver i handen och stack in den genom fönstret på ett fordon i närheten av mitt samtidigt som han grep tag i mannen med andra handen.”
Plundring
Ett av de sorgliga dragen hos denna nationaltragedi var den plundring som ägde rum. Flera dagar efter jordbävningen började stora folkmassor samlas framför varuhusen, som var välfyllda inför julhelgen. Beväpnade vakter placerades ut omkring dem som en förebyggande åtgärd mot plundring. Men snart blev pöbeln omöjlig att hålla i schack. Vakterna antingen flydde eller gjorde gemensam sak med plundrarna, enligt vad många ögonvittnen berättade. Fem varuhus plundrades helt och hållet. Efteråt satte man eld på två av dessa varuhus.
Många enskilda fall av plundring av privata hem rapporterades. Militären beordrades att skjuta alla som de kom på med att stjäla. Under fyra eller fem nätter efter jordbävningen ekade gevärssalvorna genom mörkret i staden. I många fall, när enskilda personer hade gått för att skaffa transportmedel att flytta sina personliga tillhörigheter med, fann de, när de kom tillbaka till hemmet, att det hade blivit plundrat under deras frånvaro.
En lärare, som grävde fram sin familj ur spillrorna, fann sin lilla dotter i kritiskt hälsotillstånd. Taket hade fallit ner över hans bil i garaget, så han använde andra medel för att föra sin dotter till sjukhuset. När han återvände hem nästa dag, efter dotterns död, fann han att tjuvar höll på att plundra hans hem. De hade till och med gått in i garaget, lyft upp och stöttat taket och höll nu lugnt på att befria bilen från allt av värde, däribland hjulen!
Modiga trots katastrofen
Människorna i Nicaragua är för det mesta varmhjärtade och frikostiga. De har blivit anmärkningsvärt modiga. Svårigheter i livet är inget nytt för dem. Och denna senaste vedermöda har man tagit med karakteristiskt lugn.
Ett exempel på detta är en kvinna som flytt från Managua och nu bodde i ett provisoriskt skjul på järnvägsstationens plattform i Masaya, 25 kilometer söder om Managua. Medan hon väntade på att klänningen skulle torka, den enda som hon hade lyckats bärga, talade hon med en av Jehovas vittnens missionärer som hon hade bjudit in. Hon förklarade att tjugosju familjer varje dag måste vänta på sin tur för att få tvätta sig på en närbelägen bensinstation. Med lugn behärskning accepterade hon sin situation.
I ett område dit flyktingarna hade begett sig var daggen så ymnig att deras lakan var alldeles genomblöta på morgonen och måste vridas ur och hängas att torka, så att de kunde användas på kvällen igen. Men man hörde ingen beklaga sig.
Många människor i Managua, som inte hade någon annan plats att bege sig till och som var alltför fattiga för att flytta, har stannat kvar i den ödelagda staden. Man har slutit sig samman i grupper, eftersom man söker mänsklig gemenskap, tröst och skydd för natten. De flesta sover på tältsängar som ger föga värme under de kyliga nätterna. Situationen för de vittnen som fortfarande är kvar håller på att förbättras, men de har många svårigheter att kämpa med.
Tre veckor efter jordbävningen fann man en sjuttio år gammal kvinna sovande på gatan på en tältsäng som stod bredvid ett staket. För att få litet skydd mot de kyliga nattvindarna hade hon spikat upp några plywoodstycken omkring sig. Vittnen som tog del i undsättningsarbetet satte upp ett tält som hon kunde bo i. När hon såg tältet sättas upp, brast hon ut i gråt. Andra vittnen kände det på samma sätt, när de fick sina tält. Många hade sovit på marken, andra på tältsängar under bar himmel. Det verkar nästan som ett mirakel, med tanke på allt som har hänt, att det inte har rapporterats några dödsfall bland Jehovas vittnen.
Andligt bistånd
Fem dagar efter jordbävningen beslöt man att utrymma Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och missionärshem. Det återupprättades på landsbygden, 20 kilometer sydöst om Managua. En familj där var vänlig nog att dela med sig av sitt hem, så att avdelningskontoret och undsättningsarbetet utan avbrott kunde fortsätta att fungera från en centralt belägen plats. Omkring 100.000 av Managuas 404.700 invånare har stannat kvar i staden, bland dem många Jehovas vittnen.
På avdelningskontoret utarbetade man tillsammans med kretstillsyningsmannen för Managuadistriktet ett schema för att besöka och sammanföra vittnena i grupper. Församlingsmöten igångsattes, och tjänsten på fältet organiserades på nytt. Kretstillsyningsmannens besök planerades för en och en halv dag tillsammans med varje grupp. Efter tio dagar fungerade på så sätt alla grupperna smidigt.
Detta första besök av kretstillsyningsmannen åtföljdes av ett andra besök på två dagar. Den ena dagen ägnades åt tjänst på fältet och den andra åt speciella möten. Eftersom belägringstillstånd råder, hålls inga möten på kvällen. Kretstillsyningsmannen har med sig livsmedel och kläder vid varje besök han gör och ger också särskilda anvisningar om hygien och om smittorisken. Han undersöker även brödernas hälsotillstånd i fysiskt avseende och uppmärksammar alla eventuella behov av mediciner eller sjukhusvård. Hela denna anordning har visat sig vara en verklig välsignelse för alla berörda parter.
En del av ”tecknet”
Det var sannerligen en tragisk mardröm som Managuas hundratusentals invånare fick uppleva. Fruktan, ångest och skräck drev många människor att be till Gud. Kommer de att fortsätta i sina ansträngningar att komma nära Gud? Kommer de att tro vad bibeln säger — att ”det skall bliva stora jordbävningar” i denna ändens tid? Det kan endast tiden utvisa. — Luk. 21:7, 11.
Återuppbyggnadsarbetet har börjat i staden, men ingen människa kan återföra sina nära och kära som har gått ner i döden. Det kan bara Skaparen, Jehova Gud. Och vi har ett säkert löfte, som finns upptecknat i Skriften, om att han kommer att göra detta. — Joh. 5:28, 29.