Jordbävning ödelägger Guatemala
En ögonvittnesskildring
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Guatemala
DET mullrar ofta i jorden under Guatemala, ja, faktiskt under en stor del av Centralamerika. Många här är vana vid att vakna upp ur en djup sömn, rusa upp ur sängen och ge sig ut på gatan medan det sista mullret dör bort. Men ibland blir det mer än muller.
År 1917 skadades huvudstaden, Guatemala City, svårt av en kraftig jordbävning. Men den byggdes upp igen och är nu den största staden i Centralamerika med en befolkning på omkring en million människor.
Min hustru och jag bor här i Guatemala City och är därför vana vid det ofta uppträdande mullret. Men i det tidiga morgonmörkret onsdagen den 4 februari upplevde vi en sådan våldsam skakning och bävning som få människor i Guatemala någonsin varit med om. Sorgligt nog var det många som inte överlevde detta.
Somliga har beräknat att 50.000 människor dog, men den officiella siffran ligger nu på något över 23.000 döda. Omkring 74.000 eller fler blev skadade, och över en million lämnades hemlösa. I en nation på ungefär 5.850.000 människor betyder detta att nära en av fem personer var hemlös!
Händelsen kallas den värsta katastrofen i Centralamerikas historia, värre än den jordbävning som år 1972 förstörde Managua i Nicaragua. Chefen för undsättningsexpeditionen från Argentina, dr Leandro Salato, sade till och med att den var ”mera förödande än jordbävningen i Peru 1970”, trots att Perus jordbävning krävde 70.000 dödsoffer, betydligt fler än i Guatemala.
Skräck i natten
När min hustru och jag kom hem från vårt bibelstudium på tisdagskvällen, gick vi och lade oss och sov gott. Jag vaknade inte förrän den häftiga skakningen och bävningen började. Men andra berättade att de blivit väckta när jordbävningen närmade sig.
En amerikansk besökande sade att hon hörde något som hon trodde var åska långt borta. När det närmade sig, fortsatte det att växa tills det var ett dån — ett dån från jordens djup. Det var en följd av att olika berglager slets sönder. Ljudet förstärktes och förstorades upp, tills det vid jordytan var så starkt att man ”tyckte sig stå mellan två jetmotorer”. Eller som en annan person beskrev det: ”Som tusen stenar som rasslade runt i jordens innandöme.”
Som jag sade vaknade jag inte förrän den våldsamma skakningen och bävningen började. Vad gör man egentligen i en sådan situation? Försöker man stiga upp ur sängen när glasföremål och andra saker faller till golvet och krossas runt omkring en? Skall man springa till dörren för att komma ut på gatan? När sekunderna tickade i väg och chockvågorna blev starkare, visste jag inom mig att det här inte var något vanligt skalv. När tankar på att taket skulle falla ner över oss genomkorsade min hjärna, kunde jag inte göra något annat än att slänga mig över min hustru och försöka täcka över våra huvuden för att få skydd.
Till slut upphörde skakningarna; huset slutade att gunga. Det tycktes ha gått en hel evighet — trettionio sekunder. Äntligen var det lugnt igen. Allt var tyst för tillfället. Jag kunde nu komma på fötter. Genast visste jag att vi hade upplevt ett verkligt fruktansvärt jordskalv.
Elektriciteten var bruten; allt var mörkt. När jag trevade i mörkret efter en ficklampa, föreställde jag mig vilken villervalla som skulle möta mina ögon om ett ögonblick. När jag hittade ficklampan och tände den, bekräftade ljusstrålen mina misstankar. Hur kunde jag undgå att trampa på den sönderslagna spegeln, som hade fallit ner från väggen? Vaser och lampor låg på golvet, somliga sönderslagna. Tallrikar hade ramlat ut ur skåpet. Bokhyllan hade vält. När jag kontrollerade varje rum, var jag tacksam att vi bodde i ett välbyggt hus av armerad betong. Tidpunkten för skalvet var enligt vår elektriska klocka, som hade stannat, 3.03.
Praktiskt taget alla som överlevde berättar vilken skräck de upplevde den natten. En turist från Cedar Rapids i Iowa i USA, som bodde med sin dotter på Ritz Continental Hotel, vaknade också upp ur sin djupa sömn. Han förklarar:
”Min första reaktion var ilska — någon försökte välta min säng! Nästa tanke var: det är Harmageddon. Vårt hotell var byggt så att det skulle vara säkert mot jordbävningar, och det är jag verkligen glad över, för det gungade ordentligt. Det föreföll som om vi bokstavligt talat hängde ovanför gatan. Putsen på väggarna ramlade av, och fönstren skallrade. Mot slutet satte jorden byggnaden i gungning som en häst som sparkar bakut.
När jordens kväljningar upphörde, lade sig en kuslig tystnad över nejden. Folk var som förlamade. Det kunde bara beskrivas med ett enda ord: skräck, en ihållande skräck. Mannen i rummet intill hade ett stearinljus. Vi gick inte nerför trapporna; vi sprang. Jag tittade på klockan; vi var nere på gatan före 3.15.
Det var kallt, eftersom Guatemala City ligger på ungefär 1.500 meters höjd över havet. Andedräkten stod som rök ur munnen på oss. Efter en timme beslöt vi att gå tillbaka till hotellet och hämta mera kläder. Med stearinljuset i handen gick vi in i det mörka hotellet igen och gick uppför trapporna till åttonde våningen. Hela tiden fruktade vi för en ny jordstöt. I halvmörkret packade vi ihop våra tillhörigheter och var snart ute på gatan igen. När vi begav oss hemifrån tog det två dagar att packa; när vi lämnade hotellet tog det tio minuter. Men min rakhyvel och våra tandborstar blev kvar i bråten på badrumsgolvet.”
Under tiden höll vi och våra grannar på att hämta oss från chocken. Man startade sina bilar för att köra ut dem ur garagen. Och grannarna satte sina uppskrämda barn och de till åren komna i dem för att de skulle få skydd mot kylan.
Medan vi höll på att röja väg genom spillrorna i vårt hus, kom en familj av Jehovas vittnen för att se om allt stod väl till med oss. Vi gjorde i ordning varm choklad och förenade oss i bön för att tacka Jehova Gud för att vi var vid liv. Men vi undrade hur det hade gått för våra kristna bröder. Det finns omkring 2.500 vittnen i staden, och ungefär 5.000 i hela Guatemala.
Efterverkningarna — hur allvarliga?
Först begav vi oss till Jehovas vittnens avdelningskontor. Det brukar ta tio minuter att köra dit. Men när vi kört ungefär en kilometer, fann vi att jordskred delvis hade blockerat vägen. Då for vi i stället genom den äldre bebyggelsen i staden. Vår stadsdel, som bestod av modernare hus, visade inga större tecken på skador, men här hade husfasaderna fallit ner på gatorna, och väggar hade jämnats med marken.
Trafiken var redan lika tät som på dagen. Folk skyndade sig till sina släktingars och vänners hem. På gatorna såg man män, kvinnor och barn i nattdräkter och med filtar om sig. De var rädda att gå in i husen igen eller i det som återstod av dem. Dammet av nedfallna tegelstenar och solbränt tegel framkallade en kuslig atmosfär i nattens mörker, när endast bilarnas strålkastare lyste upp gatorna.
På avdelningskontoret fann vi till vår lättnad att alla var välbehållna. Det fanns inte heller några tecken på att byggnaden hade skadats. Avdelningskontorets samordnare hade redan gett sig i väg för att se hur det stod till med vittnena i ett annat område. Vi började därför söka upp dem som tillhörde våra egna församlingar. Under de tidiga morgontimmarna besökte tillsyningsmän och biträdande tjänare bland Jehovas vittnen sina kristna bröder och systrar. De fann att somliga hade förlorat sitt hem och att somliga av dem hade blåmärken, men alla hade klarat sig undan med livet i behåll!
Gryningen medförde tydligare vittnesbörd om jordbävningens intensitet. Vi fick reda på att den hade uppgått till 7,5 på Richterskalan. Snart kantades gatorna av hundratals döda kroppar, som hade täckts över med tunna lakan eller plastskynken. I radion meddelade man: ”Bårhuset är fullt. Var goda och för inte hit fler kroppar.” Senare fick vi reda på att omkring 800 personer hade dödats i staden.
I de fattigare stadsdelarna hade tusentals hus rasat samman, så att tiotusentals personer blivit hemlösa. I vissa områden återstod bara högar av bråte. Men i andra stadsdelar hade de bättre byggda medel- och överklasshemmen klarat sig utan några större skador. Men många kyrkor hade omfattande skador. I närheten av vårt hus demolerades en modern katolsk kyrka av tegel.
Myndigheterna beräknade att 20 procent av alla byggnaderna i huvudstaden hade blivit helt och hållet förstörda; 40 procent har alltför stora skador för att kunna användas. De materiella förlusterna i landet sägs uppgå till mer än 20 milliarder kronor. Guatemala City blev på så sätt en lägerstad. Även de mera välbärgade, som fruktade för fler stora skalv, sov i sina bilar eller utanför på gräsmattan eller i provisoriska skjul.
Trots vedermödorna visade folk i allmänhet en god anda. Jehovas vittnen höll ihop och hjälpte varandra. Vi fann trettiofem av dem sovande i ett tillfälligt skjul på gatan. Utanför hade man gjort i ordning en primitiv eldstad av nedfallna tegelstenar. Alla var glada, och även besökare var välkomna.
Men ändå kände man ängslan. De tiotals skakningar man dagligen kunde känna någon tid därefter bidrog till detta. En jordstöt fredagen den 6 februari uppgick till 5,5 på Richterskalan. Den fick redan skadade väggar att falla och vållade jordskred. Jag tycker att turisten från Iowa gav en god beskrivning av hur det var att leva här efter den stora jordbävningen.
”En läkare i vår grupp måste hjälpa till med de dödade och skadade”, förklarade han. ”En syn som den här läkaren sade att han aldrig skulle glömma var en ung kvinna. Hon hade inga synliga skador, men han trodde att hon dött av skräck.
Klockan 8 på morgonen föreslog vår reseledare att vi skulle flytta till Antigua Guatemala, en stad som låg omkring femtiofem kilometer sydväst om Guatemala City. Det tog oss fem timmar att komma dit med lastbil, eftersom vägarna var blockerade av jordskred och var fulla av förtvivlade, skräckslagna människor. De som bodde i byarna var på väg till staden, och de som bodde i staden var på väg till byarna, för att se hur det stod till med deras släktingar.
De ihållande skakningarna och darrningarna ekade och återskallade genom dalgången. Det var en egendomlig upplevelse för den som gick till fots. Marken kändes inte normal. Det var som att gå i gyttja, men utan att fötterna sjönk.
På vårt hotell i Antigua bodde vi alla i trädgården kring simbassängen. Vi åt där, hotellpersonalen lagade till våra måltider där, och vi sov där, eller rättare sagt försökte sova. Alla var rädda för att vara inne i en byggnad, på grund av risken att det skulle komma en stor jordstöt till.
Det rådde ihållande skräck och fasa. När vi körde till flygplatsen söndagen den 8 februari, såg vi soldater bränna högar av döda kroppar. Vi såg byar där det inte fanns många väggar som stod kvar.”
Till en början hade många av oss i Guatemala City ingen uppfattning om hur omfattande förstöringen varit. På onsdagsmorgonen sade man i Förenta staternas militärradio att jordbävningens epicentrum hade varit beläget nära Gualán omkring 170 kilometer nordost om Guatemala City. Snart bekräftades våra misstankar att förstöringen kunde vara värre på annat håll, när rapporterna började komma in från de kringliggande områdena.
Värre än vi kunde ha föreställt oss
Först fick vi höra att El Progreso, som ligger i nordost, hade jämnats med marken; över 2.000 var döda. Sedan kom det nyheter norrifrån om att byarna San Juan Sacatepéquez och San Pedro Sacatepéquez var ödelagda och att tusentals hade dödats. Till sist kom det chockerande budskapet om fullständig ödeläggelse i provinsen Chimaltenango med sina många indianstäder. Enligt rapporterna hade över 13.000 dödats!
Det svårast drabbade området låg alltså omkring 20 kilometer norr om Guatemala City och sträckte sig omkring 240 kilometer från öster till väster. Men vi undrade om det verkligen kunde vara så illa som rapporterna sade.
Vi behövde bara göra ett besök i en sådan stad, där nästan 100 procent av husen var byggda av soltorkat tegel, för att ta reda på det. Fredagen den 6 februari besökte jag San Pedro Sacatepéquez, som ligger mindre än 20 kilometer norr om Guatemala City. Knappast ett enda hus stod kvar; platsen var en enda röra. Stadens gator hade blockerats av husens nedfallna lerväggar. Den katolska kyrkan var förstörd, och folket befann sig fortfarande i ett chocktillstånd. De flesta av de döda hade begravts, men man höll fortfarande på med att dra fram kroppar ur spillrorna.
En man arbetade med en liten trädgårdsspade för att gräva fram sina få ägodelar ur de spillror som en gång varit hans hem. Jag såg bara det översta av hans billiga furubord. En annan drog loss metalltaket från de nedfallna takbjälkarna för att åtminstone bärga något.
På lördagen kunde jag ta med mig mat till församlingar av Jehovas vittnen i några av de hårdast drabbade höglandsområdena. Trots att vägarna var blockerade av jordskred var det möjligt för oss att nå fram till Patzicía, Zaragoza, Tecpán och Comalapa. I Comalapa hade både borgmästaren och fredsdomaren blivit dödade. På grund av det stora antalet döda och fruktan för epidemier hade man begravt många i massgravar.
När man nu kör genom städerna i höglandet, finner man att allting jämnats med marken. Enda skillnaden mellan boningshusen och kyrkorna är att ruinhögarna efter kyrkorna är större. Det här är, eller rättare sagt var, indianstäder. Indianerna utgör omkring 43 procent av Guatemalas befolkning, och deras landsbygdssamhällen hade drabbats hårdast av alla.
De överlevande på platser vi besökte var utan vatten, och de hade mycket litet att äta. De flesta hade inget skydd mot vinden och kylan i bergstrakterna, som på natten låg omkring 5 grader Celsius. Det vinddrivna stoftet från de söndersmulade stenarna av soltorkat tegel var kvävande; stoftlagret var ofta femton centimeter djupt.
Tusentals människor som gått och lagt sig på tisdagskvällen vaknade aldrig ur sin sömn. Deras väggar av soltorkat tegel rasade ihop, så att de tunga tegeltaken föll ner över dem. En av de överlevande sade om det soltorkade teglet: ”Det är av jorden, och det är vår likkista.”
Många av de skadade fick lida fruktansvärt. Med vägarna blockerade av jordskred fick offren ofta vänta på medicinsk hjälp i flera dagar. En läkare berättade: ”De har legat med smärtor i flera dagar. Svullnaden är ofta allvarlig. Ofta var det fråga om komplicerade frakturer, där brottändarna stack ut genom huden, i synnerhet när det gällde benbrott. Såren är ofta öppna och blir snabbt infekterade.”
Vi fann att en ung dotter till ett vittne i Tecpán hade brutit benet. Andra vittnen var också skadade. Men till vår stora glädje fann vi att ingen av dem hade dödats. Ja, inte någonstans i landet hade ett vittne dött i jordbävningen! Men några av dem förlorade familjemedlemmar.
Ett vittne berättade att tjugofem av hans släktingar utplånades i närheten av Tecpán. Han anlände på torsdagen till den by där de bodde, och femton medlemmar av familjen hade redan blivit begravna. Det fanns inte tillräckligt många likkistor eller virke att bygga fler av för att begrava de återstående. Han förklarade för dem som tog hand om kropparna att de döda ändå återvänder till stoft och uppmanade dem att snabbt få ner kropparna i jorden för att undvika en epidemi.
Detta vittne mötte en man som gick gatan fram med en stor säck över axeln. Mannen stannade för att prata några minuter och frågade sedan: ”Vet du vad jag har i den här säcken?”
”Nej”, svarade vittnet.
”Det är min hustru och mina båda barn. Jag är på väg till begravningsplatsen.”
En resande representant för Jehovas vittnen, som var på besök i en församling i Gualán nära skalvets epicentrum, berättar: ”Det är svårt att beskriva den fasa man känner när man går fram bland de döda och hör skriken från de skadade, som sitter fast under spillrorna.
Många vittnen kom utkrypande under sina raserade hus. Somliga fick läkarbehandling i skenet av stearinljus. Rikets sal skadades men går att reparera. På grund av mitt besök hade många vittnen från kringliggande byar inte återvänt till sina hem, utan låg och sov i Rikets sal den natt då jordbävningen inträffade. Det kan ha räddat deras liv.”
Det är svårt att göra sig en föreställning om tragedins väldiga omfattning, till och med för oss som är här på platsen. Litet mer än en vecka efter jordbävningen rapporterade president Laugerud García att omkring 300 städer och byar hade blivit förstörda till mer än 40 procent. Liklukten dröjde kvar i vissa byar i många dagar efteråt. Lastbilar och helikoptrar levererade kalk som skulle spridas på de grunda gravar man grävt i en hast.
Som bevis på jordens våldsamma rörelse löper nu en väldig rämna tvärsigenom landskapet mellan Guatemala City och Hondurasbukten. På sina håll är den två och en halv meter bred och tre meter djup! På Pan American highway inträffade många jordskred, vilket gjorde det riskfyllt att färdas fram där.
Men även om förstörelsen är svår, håller befolkningen nu på att hämta sig. Detta har i stor utsträckning möjliggjorts tack vare de oerhörda hjälpinsatser som gjorts.
Hjälp från många håll
Undsättning kom från mer än ett hundra länder. Dag och natt i flera veckor var luften full av flygplan med läkare, undsättningsarbetare, mediciner, fältlasarett, tält, mat, kläder och filtar. Men det var svårt att få fram denna hjälp till avlägset liggande städer och byar. När det var omöjligt att komma fram på vägarna, användes helikoptrar för att leverera hjälpsändningarna, men ändå kunde det hända att det tog flera dagar innan hjälpen nådde fram till behövande områden.
När hjälpen anlände uppförde sig indianbefolkningen i byarna väl, trots krissituationen, och ställde sig lydigt i kö för att få mat och läkarvård. En undsättningsarbetare från Förenta staterna framhöll: ”Om det här varit i Staterna, skulle vi ha haft våldsamheter vid det här laget. Men här står de i kö och väntar. Det finns inte en enda soldat här för att hålla ordning.”
Jehovas vittnen i hela Centralamerika och i andra länder var också snabba att sända hjälp. Samma dag som jordbävningen inträffade kom vittnen från Salvador med föda och kläder. Nästa dag kom det förnödenheter från Nicaragua. Från Honduras kom tält och takmaterial av galvaniserad plåt. Jehovas vittnens avdelningsorganisationer i Centralamerika och Sällskapet Vakttornets högkvarter i New York såväl som enskilda personer bidrog med tusentals dollar. Och även inom Guatemala har församlingar i mindre hårt drabbade områden frikostigt gett bistånd i form av mat, förnödenheter och pengar.
Till följd härav kunde vi leverera många ton mat och kläder till de behövande. Det var ett verkligt privilegium att ta del i att transportera förnödenheter till städerna och byarna på landsbygden. På den ena platsen efter den andra var vi de första som nådde dessa områden med undsättning. Den första lastbil som enligt rapporterna anlände med förnödenheter till Rabinal, en hårt drabbad stad omkring 50 kilometer norr om Guatemala City, kom från vårt avdelningskontor.
Vi förutsåg att det skulle bli brist på virke och takmaterial av galvaniserad plåt, och något av det första vi gjorde var därför att köpa grovt furuvirke och galvaniserad takplåt. Några vittnen som var hemma på att bygga hus lastade sedan en elgenerator och elektriska sågar på en lastbil och begav sig till de ödelagda städerna och byarna i Chimaltenango. Där började de bygga rum som var 2,7 meter i fyrkant åt de vittnen som förlorat sina hem. En sådan byggnad kunde vara färdig på en timme. Redan innan några andra organisationer kunde leverera tält till dessa områden hade alltså Jehovas vittnen tak över huvudet.
I Guatemala City blev två Rikets salar svårt skadade och måste byggas om. Församlingar i andra städer fick också sina mötesplatser fördärvade. Men vittnena är ändå inte missmodiga. De är flitigt sysselsatta med att bygga upp dem igen. De ser framtiden an med tillförsikt.
Varför sådan tillförsikt?
I grund och botten beror det på deras andliga sätt att betrakta förhållandena. Jehovas vittnen förstår innebörden i våra dagars stora jordbävningar, och trots den ödeläggelse och sorg dessa ofta vållar, ser de i dem en orsak att se framtiden an med tillförsikt. Men den i huvudsak romersk-katolska befolkningen ser saken på ett helt annat sätt, som gör dem missmodiga.
Låt oss ta ett exempel: När jag besökte San Pedro Sacatepéquez fredagen efter skalvet, sade en man missmodigt till mig medan han rotade i det som återstod av hans hem: ”Det här är ett straff från Gud för att vi varit mycket dåliga människor.”
Varifrån, kanske du undrar, hade han och många andra av dessa anspråkslösa, hårt arbetande människor fått en sådan idé? Det blev uppenbart nästa dag. Den katolske kardinalen för Guatemala, Mario Casariego, sade enligt ett citat i landets ledande tidning:
”I dessa ögonblick av stora olyckor för folket kommer man att tänka på den Heliga skrifts lära: Gud älskar, och därför att han älskar, bestraffar han, tillrättavisar och väcker. ... Har vi inte gjort motstånd i sådan grad att vi har nödgat Gud att verka på det här sättet?” Sedan tillfogade han att det skulle ”vara en symbol av ett äkta och personligt återvändande till Gud”, om man hjälpte till med att återuppbygga katedralen och andra förstörda kyrkor. — El Imparcial, 7 februari 1976, sid. 6.
Men Jehovas vittnen vet att bibeln inte lär att Gud åstadkom denna jordbävning för att straffa människor. Inte alls! Bibeln förutsäger i stället att tecknet på det nära förestående slutet för denna onda tingens ordning och på Kristi närvaro i Rikets makt skulle inbegripa ”stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra”. Och sedan den store profeten Jesus Kristus beskrivit ”tecknet”, sade han vidare uppmuntrande: ”När detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.” — Luk. 21:7—28; Matt. 24:3—14.
När Jehovas vittnen ser sådana kraftiga bevis på uppfyllelsen av bibelns profetior som denna jordbävning, lyfter de därför upp sina huvuden i förtröstan på att Guds nya tingens ordning är mycket nära. Vi finner att Guatemalas förvirrade folk nu är särskilt mottagliga för detta trösterika budskap från Guds ord. (2 Petr. 3:13; Upp. 21:3, 4) Till och med före jordbävningen, då N. H. Knorr, en medlem av Jehovas vittnens styrande krets, besökte Guatemala City i december 1975, samlades mer än 5.000 personer för att lyssna till honom på en idrottsplats. Det var mer än dubbelt så många som antalet vittnen i staden!
Nittonhundrasjuttiosex skulle bli ett stort år här. Skylten på stadshuset i Guatemala City lyder: 1776 TVÅ HUNDRA ÅR 1976. Den 6 januari hade staden börjat fira sitt tvåhundraårsjubileum. Den förra huvudstaden hade ödelagts av en jordbävning, och den 6 januari 1776 började man officiellt att använda den nya huvudstaden.
I januari 1976 såg därför det moderna, växande Guatemala City optimistiskt på framtiden. Men när man ser människor samarbeta för att bygga upp på nytt och sätta sin förtröstan till de sanna profetiorna i Guds ord, så finns det sannerligen ännu större skäl att hysa tillförsikt till att framtiden skall bli ljus för dessa människor.
[Infälld text på sidan 4]
”Jorden satte byggnaden i gungning som en häst som sparkar bakut.”
[Infälld text på sidan 6]
”Marken kändes inte normal. Det var som att gå i gyttja, men utan att fötterna sjönk.”
[Infälld text på sidan 7]
”Det fanns inte tillräckligt många likkistor eller virke att bygga fler av.”
[Karta på sidan 5]
(För formaterad text, se publikationen)
GUATEMALA
CHIMALTENANGO
Tecpán
Comalapa
Patzicía
Stilla havet
Rabinal
San Juan
San Pedro
GUATEMALA CITY
Antigua Guatemala
Gualán
El Progreso
HONDURAS
SALVADOR