Koppar — människans urgamla tjänare

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zaïre

KOPPAR har under tusentals år varit människan till stor nytta. Tubal-Kain, som levde före floden på Noas tid för mer än 4.300 år sedan, beskrivs på följande sätt i ett forntida historiskt dokument: ”Han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn.” En forntida beskrivning av landet Israel säger att det var ”ett land, vars stenar innehålla järn och ur vars berg du skall bryta koppar”. (1 Mos. 4:22; 5 Mos. 8:9) Också här i Afrika bröt och utvann de infödda folken koppar i forna dagar.

Koppar i fri form, ren koppar, har aldrig förekommit rikligt i naturen. Att få tag i koppar var därför inte någon lätt uppgift för forntida folk. Först fick de rensa bort ytskiktet av jord och sten och med enkla verktyg bryta och finfördela kopparmalmen. Därefter måste malmen smältas för att den rena kopparn skulle kunna utvinnas.

Ända fram till nu på 1900-talet har urinvånarna i Shaba i republiken Zaïrea brutit och utvunnit koppar från den ädelstenslika malmen malakit. På 1800-talet framställde de olika stammarna mellan tio och femton ton koppar per år, allt för hand. Låt oss ta oss en titt på hur dessa folk utvann koppar.

Primitiv gruvdrift

De tre främsta kopparbrytande stammarna var bayekestammen i öster, basangastammen i landets centrala delar och balubastammen i väster. Att bryta koppar var för dessa folk ett heligt kall. Medicinmannen ledde arbetet. Varje gruvlag hade sina egna yrkeshemligheter, traditioner och vidskepliga riter.

I maj, i början av den torra årstiden, började man bryta malmen. Vid denna tidpunkt var skörden inbärgad, och på så sätt inkräktade inte gruvdriften på den så viktiga odlingen och skörden av födoämnen. Byns hövding gav startsignalen till årets kopparbrytning genom att ropa: ”Tuye tukadie mukuba”, vilket ordagrant betyder: ”Låt oss gå och äta koppar.” Innebörden var egentligen: ”Låt oss gå och öka våra möjligheter att försörja oss.”

Medan männen i byn gjorde sig redo att flytta till en tillfällig lägerplats nära malakitfyndigheterna, gjorde kvinnorna i ordning maten. Man samlade ihop sina yxor och hackor samt korgar att bära malakiten i och bälgar av antilopskinn, med vilka man ökade hettan i smältugnarna. När karavanen satte i gång, åkallade medicinmännen och hövdingarna andarna och bad om framgång.

När man närmade sig malmfyndigheterna, byggde man upp halmhyddor, helst i närheten av någon flod. Sedan började männen bryta malm i stora dagbrott, medan kvinnor och barn samlade ihop de malakitstenar som låg uppe på marken. Andra framställde träkol till smältugnarna genom att bränna trä i en mila täckt med jord.

Allteftersom männen arbetade år efter år i dessa dagbrott, växte dessa och blev mer än femton meter djupa och fick en diameter på mer än femtio meter. Och tänk på att dessa stora gruvhål grävdes ut för hand! När malmen brutits, finfördelades den och tvättades sedan i vasskorgar i den närbelägna floden. Det var nu dags att smälta malmen.

Man byggde cylinderformade ugnar av jord och termitstackar, ett material som är mycket värmebeständigt. Ugnen var oftast omkring en meter hög. Man borrade små hål på sidan och tillförde luft genom att handbälgar, eller blästrar, av antilopskinn infördes i hålen. Smältugnen eldades sedan med träkol och andra brännbara ämnen. Därefter tillsattes ungefär femtio kilo malakitmalm.

Föreställ dig scenen då ugnen hettades upp. Förmannen tillsatte stycken av helig bark eller stänkte rituellt vatten på ugnen. De två män som skötte blästrarna arbetade febrilt med att göra ugnen brännande het. Åskådarna sjöng och dansade för att uppmuntra deras ansträngningar och för att åkalla andarna.

Nu började gröna eldsflammor stiga upp från ugnen, vilket visade att temperaturen började närma sig 1.083°C, vilket är smältpunkten för koppar. Vid sidan av ugnen fanns ett hål som mynnade i en gjutform av lera, redo att ta emot den smälta kopparn. Så inträffade den till synes mirakulösa förvandlingen. Den förut gröna malakiten vällde nu ut som smält koppar. Detta ansågs vara andarnas verk.

Smältningen fortsatte vid lägret från mitten av augusti till oktober. Då bröt byborna lägret och återvände hem, där kopparn på nytt smältes för att renas ytterligare. Den formades sedan till grytor, pannor, skålar och skedar. Krigare utrustades med hjälmar och sköldar av hamrad koppar. Man använde också X-formade kors av koppar som mynt, som kunde bytas mot önskade varor.

En annan användningsform var koppartråd. En tacka av råkoppar hamrades ut på ett stort städ av sten. Sedan fortsatte man att hamra kopparstycket allt längre och tunnare på ett mindre städ. Kopparstaven drogs sedan ut till tunna trådar genom olika sinnrika metoder. Ett kopparstycke som var mindre än femton centimeter långt kunde dras ut till en femton meter lång och fem millimeter grov tråd. Tråden användes till armband.

Man känner inte till hur långt tillbaka i tiden man brutit koppar bland de afrikanska folken. Men denna industri utvecklades så långt att man beräknar att 700 ton koppar framställdes av folken i denna del av Afrika under senare delen av 1800-talet! Vid den tiden anlände emellertid belgiska kolonister, och den primitiva gruvdriften fick vika för moderna metoder.

Kopparframställningen av i dag

Nu övervakar stora företag under statens överinseende gruvdriften och smältugnarna. En del av dagbrotten har förvandlats till stora trappstegsliknande kratrar, närmare en kilometer djupa!

Där förr arbetare med enkla hackor och yxor schaktade bort malmen, spränger man nu i stället bort den. Sedan slukar jättelika schaktningsmaskiner upp till tolv kubikmeter malm i taget och släpper ned denna ”munsbit” i väntande tippvagnar, som kan forsla bort hundra ton sten på en gång.

Malmen rengörs så i vatten, krossas och sållas till önskad kornstorlek. Kopparförande malmer innehåller vanligen mindre än fyra procent koppar, och ibland kan fem ton kopparmalm ge så litet som tio kilo koppar. Ändå framställs årligen över 5.750.000 ton koppar i världen. Enorma moderna ugnar och elektrolytiska utvinningsprocesser frånskiljer kopparn mycket snabbare och mer effektivt än tidigare metoder gjort.

I dag tjänar koppar människan på tusentals sätt. Eftersom koppar är den bästa, prisbilliga elektriska ledaren, används ungefär hälften av all koppar inom den elektriska industrin. I hemmen används koppar oftast i lås, rör och rördelar, dörrvred, ljusstakar och belysningsarmatur.

Från Tubal-Kains dagar, för över 5.000 år sedan, och ända fram till vår tid har alltså koppar varit en mycket nyttig tjänare åt människan.

[Fotnoter]