Rikedomar från Salomonöarna

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Papua Nya Guinea

HAR du någonsin hört talas om ”kung Salomos gruvor”, som man fantiserat om som källan till den bibliske kung Salomos rikedomar? Vissa legender förlägger dessa ”gruvor” till delar av Afrika eller till Asien. Men i 1500-talets Spanien gick den förhärskande teorin ut på att denna väldiga källa till rikedomar var belägen på en hemlighetsfull kontinent i söder.

År 1568 sökte den spanske sjömannen Alvaro de Mendaña de Neyra med sin lilla flotta i södra Stilla havet efter denna ”kontinent” med sina rika skatter. Till följd av detta upptäckte Mendaña en kedja av öar, som kom att kallas ”Salomos öar”. Men han fann inga dolda skatter som kunde berättiga det namn han gett öarna. På sin höjd kunde man finna små mängder guld och andra dyrbara metaller.

Under andra världskriget erhöll Salomonöarna ryktbarhet av ett annat slag, när bittra strider störde lugnet. Ärren efter den moderna djungelkrigföringen kan ännu ses i skyttegravarnas konturer och de rostande patronhylsor som ligger kringströdda på öarna. Efter kriget såg det ut som om öarna skulle återvända till tropikernas sorglösa levnadssätt. Men på senaste tiden har den oväntade händelseutvecklingen gjort att man åter kommit att tänka på Mendañas skattsökeri. Hur så?

Alltsammans började en dag år 1963, då fartyget Craestar kastade ankar utanför den lilla staden Kieta, det största samhället på Bougainville, som är den största av Salomonöarna. En helikopter lyfte från däcket och flög tjugofem kilometer in i landet till Pangunadalen, där man hade funnit en del guld, men inte tillräckligt mycket för att det skulle löna sig med malmbrytning i stor skala. Men den här gången var ordet som väckte spänning ”koppar”.

Ett beslut som fattades den dagen år 1963 har lett till att man igångsatt en omfattande gruvdrift, som också har fört med sig en hel del industri till Papua på Nya Guinea. Detta beror på att de nordligaste av Salomonöarna, Bougainville och Buka, tillsammans med Papua numera tillhör den självständiga statsbildningen Papua Nya Guinea.

Under någon tid hade uppskattningsvis 880 millioner ton koppar- och guldförande malm väckt internationella bolags intresse. Nu började man bryta de skatter i form av koppar som fanns under jorden på Salomonöarna. Vilken kontrast utgjorde inte detta till Mendañas dröm om att helt enkelt kunna fylla fickorna med guldklimpar och gnistrande ädelstenar!

Omfattande förberedelser

Bougainville har praktiskt taget ingen industri. De flesta av de 78.000 invånarna ägnar sig endast åt jordbruk för att försörja sin familj. Därför krävde det omfattande förberedelser att sätta i gång gruvdrift för att bryta koppar. Man måste bygga en väg mellan Panguna och kusten. Det var ingen lätt uppgift med tanke på klimatet och det kuperade berglandskapet på Bougainville.

Föreställ dig vilka svårigheter detta innebar. Den torraste månaden på året här nere har till exempel 180 millimeter regn. Dessutom måste vägen gå genom ett 1.000 meter högt pass och längs branta sluttningar. För att åstadkomma detta måste man kedja ihop två schaktningsmaskiner och ibland köra den främre över kanten till den branta sluttningen och lita på att den bakomvarande skulle hålla den tillbaka, så att den inte störtade ner till ravinens botten.

Stora mängder vatten krävdes för den hydrauliska utrustningens funktion. Detta behov tillgodosågs genom att man byggde en pumpstation med en 75 centimeters rörledning vid Jabbafloden. Och för att fylla det kontinuerliga behovet av elkraft byggde man en kraftstation med en kapacitet av 135 megawatt 25 kilometer därifrån i Anewa Bay. Viken muddrades också, så att fartyg på upp till 40.000 ton skulle kunna gå in till en nybyggd, 75 meter lång lastkaj.

Det krävdes sammanlagt nio år av planering och förberedelse jämte 400.000.000 australiska dollara innan man kunde utvinna den första skeppslasten av denna dyrbara metall ur jorden på Bougainville och sända den vidare till kunder i Japan, Spanien och Västtyskland.

Kopparbrytning i djungelmiljö

Kan du se för din inre syn hur man bryter koppar mitt inne i den grönskande djungeln? Bougainville har ett av de största dagbrotten för koppar i världen. Om man ställer sig på en kulle i närheten, kan man se hur man grävt ut ett område som är lika stort som hela staden Sydney i Australien. Man har borrat hål till ett djup av nära tjugo meter och fört ner sprängämnen för att bryta upp marken.

Själva brytningen är ganska kostsam. Man använder sex väldiga elektriska grävmaskiner och femtiotvå lastbilar, som kan ta ett hundra ton malm vardera. Enbart denna utrustning betydde en utgift på 13.000.000 australiska dollar. Så snart jorden brutits upp går den elektriska grävmaskinen till verket och hämtar upp stora malmlass, som den släpper ner på de väntande lastbilarna. Trots att dessa lastbilar kan ta så mycket, behövs det bara fyra skopor för att fylla en av dem.

Därefter transporteras malmen till den första av tre krossar. Av de 160.000 ton malm som går till den första krossen varje dag utvinner man endast 90.000 ton kopparkoncentrat. Malmen går igenom en andra kross, där den förvandlas till stycken som är omkring 15 centimeter i diameter. Därefter passerar den ännu en kross och blir till ännu mindre stycken. Dessa transporteras till en stor byggnad för nästa steg i processen — malningen.

I de tolv kvarnarna använder man stålkulor som är omkring 7,5 centimeter i diameter (ungefär så stora som en tennisboll). Dessa kulor pulvriserar malmen, och även om stålkulorna ser mycket hållbara ut, kan de ändå inte stå emot denna hårdhänta behandling så särskilt länge. Nyligen anlände elva tusen ton av dessa kulor för att användas i kvarnarna här. Efter bara sex månader kommer de att vara utslitna.

Från kvarnarna fortsätter malmen till koncentratorn. Här slammas den pulvriserade kopparmalmen upp i vatten tillsammans med vissa kemikalier som kallas ”samlarreagens”. När luftbubblor pressas in i blandningen åstadkommer samlarreagensen att kopparen stiger upp till ytan, där den kan skummas av. Detta kopparkoncentrat förs nu 25 kilometer genom en 14 centimeters rörledning till lagringstankar vid Anewa Bay. Där väntar koncentratet på att ett fartyg skall anlända som kan föra det till kunder på andra sidan havet.

Fördelar för befolkningen

Kopparbrytningen på Salomonöarna har varit mycket lönsam. Tillväxten har gått snabbt sedan den första skeppslasten koncentrat lämnade Salomonöarna 1972. År 1973 fick man en vinst på 158.000.000 australiska dollar. Vilka får gagn av allt detta?

För närvarande äger det stora gruvbolaget Conzinc Rio Tinto of Australia Limited mer än 52 procent av aktierna, och regeringen i Papua Nya Guinea har ytterligare 20 procent. Resten av aktierna ägs av allmänheten, däribland mer än 9.000 invånare i Papua Nya Guinea, vilka fick tillfälle att dela vinsten från denna ymniga källa till rikedomar.

Det har också varit till nytta att man gått in för att använda inhemsk arbetskraft så mycket som möjligt. Man kan se papuaner arbeta i nästan varje del av gruvan; de tjänstgör som bilförare och kontorister, och till med bolagsläkaren tillhör den inhemska arbetskraften. Man har ordnat med att ge utbildning och träning på arbetsplatsen, anställa lärlingar och hålla studiekurser.

Problem som uppstått

Men gruvdriften har också medfört en del problem. När man betraktar det gråaktiga vattnet, förstår man att Bougainville nu fått ett föroreningsproblem, även om det inte är så omfattande som i världens starkare industrialiserade länder. Man anstränger sig nu för att lösa detta problem och gör experiment för att ta reda på vad som kan odlas i detta industriavfall. Små jordlotter tjänar som testplatser, där man odlar inhemska grönsaker och tropiska frukter för att ta reda på hur avfallsämnena kan användas eller hur de måste behandlas för att kunna tjäna som näring för växterna.

Ett annat problem är att somliga blivit tvungna att lämna ifrån sig sina ärftliga jordlotter. De har emellertid fått pengar som kompensation för sin jord och har på så sätt kunnat köpa permanenta bostäder i stället för de hyddor som är vanliga i byarna. Somliga har till och med fått pengar över till att köpa nya lastbilar, som tillverkats i Japan.

Trots detta har några av invånarna på Bougainville blivit besvikna, särskilt vissa av den äldre generationen, som betraktar sina arvslotter som mera värda än pengar. Detta fick till följd att känslorna kokade över bland befolkningen på platsen under projektets tidiga skeden. Kravallpolis kom med flyg för att kväva oroligheterna, så att arbetet kunde fortsätta. Förtrytelsen över detta har ännu inte lagt sig helt och hållet.

En annan öm punkt är den starka separatistiska känslan hos en del invånare på Bougainville. Somliga menar att de är närmare besläktade med folket på de sydliga Salomonöarna, ett brittiskt protektorat, än med invånarna på Nya Guineas fastland. Det mörkhyade folket på Bougainville talar ofta med förakt om de mera ljushyade invånarna på fastlandet. Som man väntat hävdade vissa personer att Bougainvilles rikedomar borde användas till förmån för utvecklingen där på ön i stället för att delas med Papua och andra av Nya Guineas områden.

Hur skall dessa problem lösas? Det återstår att se. Utan tvivel kommer gruvan, som en källa till ökad inkomst, att ge invånarna många materiella fördelar. Högre lön kommer för många att betyda en annorlunda levnadsstandard. Men ”annorlunda” behöver inte med nödvändighet betyda ”bättre”. Gång på gång har materiellt välstånd fört med sig moralisk förslappning. (1 Tim. 6:9, 10) Kommer folket på Salomonöarna och Nya Guinea att stå emot detta fördärvliga inflytande? Det får tiden utvisa.

[Fotnoter]